Om man ska kunna resa och se världen måste man ha frihet. Ingen fågel kan flyga iväg om den är inlåst i en bur. Jag vill vara fri, fri från kedjor som binder mig till marken jag står på och fri från allt ansvar. Snart är tiden framme då jag är fri, fri från allt och då jag kan sträcka ut mina vingar och flyga långt bort...

Clara Sandtrömmer var en person som kände detsamma, på bilden är det hon som sitter i mitten av sina barn Gwendolen och Görgen. Claras man var Carl Fleetwood. Clara förälskade sig i Carl Fleetwood när hon besökte Tornsaasens sanatorium i Norge 1885. De förlovade sig kort efter och Clara var lycklig i början. Sedan försvagades lyckan och ersattes med funderingar och tvivel. Clara kände hur äktenskapets kedjor band fast henne och hon blev fast i marken hon stod på, hon drömde ju om ett liv som konstnär - inte att bli någons fru. Clara skrev senare ett brev till Carl där hon ifrågasatte sin blivande mans kärlek, deras relation och kommande äktenskap. Trots detta gifte de sig den 22 maj 1886.

Fyra år senare skrev hon i sin dagbok på franska: "när man är gift är man mer ensam än någonsin - för åt vem kan man anförtro sina tankar och sorger - slutligen, ens självs tillstånd. Clara var uppenbart olycklig i sin bur, så hon skrev ytterligare ett brev till Carl. I det brevet kallade Clara sitt äktenskap med Carl för en "straffkoloni", Carl blir då så ledsen och upprörd att han bränner brevet.

Äktenskapet blev dock inte långvarigt och Claras lidande fick ett slut då Carl insjuknade och dog i lunginflammation, 32 år gammal. Men Clara hade fortfarande två barn att ta hand om och värna om. Så till skillnad från mig som snart är fri från allt ansvar hade Clara ansvar för två liv. Fastän hon hade det ansvaret tror jag inte att hon kände sig fastkedjad längre, eftersom det förmodligen inte är så illa att vara omringad av sina barn som älskar en mer än något annat.