Jag kan tänka mig att mina kreativa bloggkollegor har en rad spännande specialintressen vid sidan av Youthhood. Att vara kreativ är dock något jag har svårt för. Jag har haft mina perioder där jag har försökt mig på diverse kreativa fritidssysslor, som gången jag försökte bli Photoshop-proffs eller gången jag införskaffade en mängd fina block och blyertspennor för min nya grej var att jag skulle superduktig på att sketcha. Nu visade det sig dock att det krävs engagemang som sträcker sig över en längre tid än en vecka för att man ska bli mer än okej på någonting, och ibland är det helt omöjligt – kreativiteten och engagemanget måste vara en naturlig del av dig.

Så det har visat sig att jag är för otålig för att bli riktigt bra på alla dessa kreativa grejer som jag så gärna skulle vilja klara av och vara duktig på. Men det betyder inte att jag inte kan tycka om att sätta mig och pillra med Photoshop lite då och då, om resultatet av redigeringen blir bra är dock en helt annan fråga. Men då gör jag det för att jag tycker det är kul, inte för att bli bäst. Ibland sipprar dock frustrationen över att inte vara lika bra, eller över att inte få bilden att se ut precis så som jag vill, fram och jag ger upp, upp, upp.

Så visst, jag har försökt mig på det mesta och inget har hittills riktigt passat mig – varken Photoshop eller sketchandet eller någon av de åtskilliga andra kreativa aktiviteter som jag försökt mig på – men det betyder bara att jag får fortsätta att leta. För jag tror att vi alla behöver något sätt att släppa lös på vår kreativa sida, hur liten den än är, men för att det ska vara till någon nytta ska det kännas som en naturlig del av dig och inte påtvingat bara för att du så gärna vill vara duktig. Det ska vara något som ger dig ett utlopp för kreativiteten, inte något som tvingar fram den.

På bilden ser du en resegrammofon från 1920-talet av märket Orion. Den hopfällbara grammofonen förvaras i en svartmålad trälåda med lock – som visade sig vara lite klurig att öppna – och givaren, Bengt Rönnberg, är övertygad om att de repor och slitmärken som finns på lådan kommer från cyklar som transporterat lådan till ”fäbodflickorna” under 1920- och 1930-talen i Ångermanland. Han berättade att ”fäbodjäntorna var populära, och grabbarna cyklade upp och hade med sig grammofonen”.