-Har du sett tuttarna? Tjejer ska ha former alltså! Men jag gillar inte feta tjejer.

-Det ÄR viktigt med utseende. Faktiskt. Man skulle ju aldrig vara tillsammans med någon som var ful.

-Jag tycker att blonda killar är snygga. Men bara om dom är långa och smala.

-Dom som har tandställning är ju lite nördiga faktiskt. Dom är ju inte coola iallafall.

-Egentligen så bryr jag mig ju inte om utseende men man vill ju inte vara som dom fula.

-Om jag kommer till skolan utan smink en dag så undrar folk om jag är sjuk.

-Jag skulle aldrig våga komma till skolan utan Foundation och bara vara trött och ledsen.

-Det är beundransvärt med alla människor som vågar vara helt naturliga men jag känner mig tryggare som jag är.

-Man gör vad man kan för att känna sig vacker. Eller hur? Det är inget fel med det.

Det är onsdag morgon. Nattmörkret ligger ihärdigt kvar över marken och vägrar släppa taget om gryningen. Det är kvavt inne och råkallt ute. Väckarklockan ringer och jag sätter mig upp med ett ryck i sängen. Stänger av klockan och faller tillbaka ner i kudden. God morgon Moa. Dags att bli representabel igen. Jag kravlar mig upp och hasar mig fram till spegeln. Tänker att om jag har riktig tur idag kanske jag kan låta bli sminka mig. Det kanske är en mirakelmorgon. En morgon utan trötta ringar under ögonen och ihopslafsade ögon. En morgon utan ojämn hud och finnar som dyker upp lite överallt. Men såklart inte.

Jag ser fortfarande ut som en normal människa. Och jag vet att jag kommer sminka mig idag. Jag kommer bli bättre än Moa. Jag kommer sätta på mig kläder som är snygga och passar in och jag kommer sätta på mig den där attityden som jag känner mig trygg bakom. Det där sättet som människor runt omkring mig förstår. Känner igen. För jag vet ju att de regerar om jag inte är som vanligt.

Jag vet vad de skulle tänka. Om jag skulle dyka upp helt utan smink. Jag vet det och jag vill inte att de ska tänka så. Jag vill att de ska tycka om mig. Tänk om de slutar gilla mig. Jag kan inte låta det hända. Det är nog ingen återvändo nu. Jag är invirad lager av lögner. Men självklart beundrar jag dem. De som går nakna genom livet. Om det nu finns några.

Det där med utseende. Det är en last. En av många. En av mina. Jag menar, vem skulle inte vilja se ut som Bratzdockan Maini här på bilden? Snygga former och stor mun. Långt, glansigt hår och snygg make-up. Men till och med hon glömdes bort efter ett tag. Kanske var hon inte vacker nog. Vem vet. Nu ligger hon i alla fall och samlar damm i Sörmlands Museums arkiv. Hon räckte väl inte till. Det var väl bara så det var.