Halloweenminne: På tal om dockor och sjukhus…

 

Jag blir inte lätt rädd. Jag är inte mörkrädd och jag har nog aldrig sett en skräckfilm som har gjort mig rädd, inte på riktigt i alla fall. Det är kanske därför som jag inte riktigt har något bra Halloweenminne att berätta om. Så jag tänker berätta om de två saker som jag faktiskt känner obehag gentemot istället. Det vill säga dockor. Och sjukhus. En ganska egenartad kombination.

 

När jag var kanske 6 år gammal så hamnade min mamma på sjukhus. Hon skulle operera sig och hon låg inne på sjukhuset före och efter operationen. Jag var så rädd. När jag och pappa hälsade på mamma var hon alldeles grå i ansiktet och luktade sjukhus. Jag kan inte beskriva den lukten men varje gång jag går in i ett sjukhus så slår den emot mig som en vägg. En vägg av skräck, desinfektionsmedel och sjukdom.

 

Jag har aldrig lekt med dockor. Aldrig. Mitt obehag gentemot dockor har också en förklaring. Själva grejen med dockor är ju att de ska likna människor. Men det är inga människor. Det är låtsasmänniskor. Det är som en tom människa utan känslor och tankar. Som ett människoskal. Jag tror att det är det gör mig obehaglig till mods. Jag tycker att det är konstigt att man försöker skapa något som är så likt människan men ändå inte är en människa. Och ögonen. De där tomma uttryckslösa ögonen. Fy bubblan.

 

Varje gång jag strosar runt i arkivet och letar efter coola grejor så dyker den här dockan upp förr eller senare. Intet ont anande går man omkring och trallar för sig själv och helt plötsligt känns det som om någon stirrar på en. När man vänder sig om ligger den där attans dockan där på sin sjukhusbrits. Jag kan bara inte vänja mig vid den. Det är en sån där undervisningsdocka i naturlig storlek med löstagbara delar som används till medicinsk undervisning. Den kommer från 1970-talet och anses som ett historiskt föremål. Jag tycker nog att den lika gärna kunde passa in på en Halloweenfest.

 

 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: