Det finns otroligt många normer i vårt samhälle och jag lyckades faktiskt hitta ett föremål i arkivet som representerar många av dem. För att barn ska tycka att det är lite roligare att äta har tillverkaren Wallin valt att göra speciella bestick för barn. På paketet från 1983 kan vi se en enligt normen snygg kvinna. Hon har på sig rosa, precis som alla kvinnor ju har. Hennes hud är ljus och håret är blont, midjan är lika smal som ett hennes ben men brösten dessto större. Hon är helt enkelt vad vi i Sverige skulle kalla en snygg person. Hon är skönhetsidealet och hon till hör den hudfärg som är norm.

Vidare kan vi se en man på paketet. Mannen ägnar sig inte åt att balansera på en häst utan han gör såklart något mycket manligare, han visar upp hur stark han är. En vältränad muskelknutte med tyngder i varje hand. Besticktillverkan har alltså lyckats pricka in även det kön som är norm, det manliga könet.

Vi kan även hitta en stereotyp på paketet. En västerländsk rasistisk stereotyp av en kines. För att det inte ska vara någon tvekan om att personen bryter mot normen har tecknaren gett kinesen en trekantig stråhat, två sneda ögon och ett skägg. Det går nästan att höra tecknarens nöjda skrock ”oj vad lustig han belv”.

Vissa normener är bra, de hjälper oss att organisera oss. T.ex. normen som säger att vi står i kö, tar av oss skornana eller hälsar på varandra genom att skakahand. Andra normer, de som är kopplade till vår identitet och säger åt oss hur vi ska vara är farliga. Normer kring kön, läggning, funktionalitet, ålder, etnicitet, könsidentitet och trosuppfattning skapar grupper. De skapar ”normgrupper” som gynnas och får priviligier och de skapar grupper som bryter mot normen, som missgynnas, fryses ute, i frågasätts och diskrimineras. Normer kring identitet skapar falska dikotomier. Ett ”vi och dom tänk” som inte skulle behöva finnas. Jag vill helt enkelt spräcka alla normer som skadar oss. För att göra det är jag övertygad om att det första steget är att stanna upp och ställa sig själv frågan: ”vilka normer tillhör jag”.

Jag hoppas att det var precis vad barnen i familjen Alderstrand gjorde när de åt med dessa bestick.