Detta kastspö av glasfiber har förmodligen varit ett viktigt föremål för en fiskeintresserad människa. Ägaren till detta spö sysslade kanske med sportfiske? Förresten vart går gränsen för vad som är en sport och inte?

Någon gång har jag hört att en aktivitet måste vara fysiskt ansträngande för att räknas som en sport. Men detta kan inte stämma, eftersom kortspelet poker numera räknas som en sport. Och poker är minimalt ansträngande rent fysiskt, men hjärngympa är det minsann.

Min gissning är att en aktivitet räknas som en sport när det finns tydliga regler och huvudsyftet med aktiviteten är att utse en vinnare. Om det framkallar svett eller inte har ingen större betydelse.

Fiske är inte mycket till hjärngympa och heller inte särskilt svettframkallande. Men i fiske kan man utse en vinnare vilket gör det till en sport.

För ungefär ett år sedan läste jag en lista i aftonbladet där rubriken löd: de tio mest överskattade turistattraktionerna. På listan platsade bland annat Frihetsgudinnan, Eifeltornet, Times Square och Mona Lisa.

Vad som däremot borde toppa en lista med motsatser borde nästan vara Peterskyrkan i Rom, som jag hade lyckan att se igår några timmar efter att jag och pappa anlänt. Den var helt sjukt stor, det var nästan så man gick vilse! Varenda vägg klädd med antingen stora målningar eller massiva marmorskulpturer av änglar och liknande.

Jag har aldrig riktigt varit ett stort fan av att gå i kyrkor och beundra färgglada kyrkfönster med oigenkännerliga motiv, men det här var något helt annat, det går nästan inte beskriva med ord hur maffigt det var! På bilden här under syns en del av kyrkan, eller rättare sagt mittsektionen som är ”gången” i mitten plus några ytterligare valv. Jag kan bara inflika att förutom mittsektionen fanns det massvis med sidsektioner som var nästan ännu mer magnifika!



Något som i och för sig inte var lika häftigt, fast det är väl ingenting i jämförelse, var det Sixtinska kapellet. Det var jäkligt häftigt, men det blev liksom överhettning på hjärnan av alla intryck med små målningar, surrandet av alla människor och den kvava luften. Plus detta hade vi dessutom gått genom hela Vatikanmuseet, som däremot är nästan mer sevärt än slutpoängen, att komma dit. Vatikanmuseet bestod i princip av samma sak som det Sixtinska kapellet, bara att sakerna var mer utspridda där.

Även här upptäckte jag något nytt om mig själv, eftersom jag tidigare inte fascinerats så mycket av målerisk konst, speciellt inte med kristna motiv. I museet fanns allt från målade väggar, gobelänger, kartor, statyer och även en del nutida konst med kristna motiv, däribland tre stycken surrealistiska Dalitavlor.

På bilden här under är en tavla (eller tavla och tavla, det är en stor vägg man målat på) som jag tyckte var jäkligt häftig. Konstnären har alltså använt renässansens centralperspektiv för att skapa ett så otroligt djup i bilden, rummet känns tre gånger längre.



För att göra det klart för alla, Sixtinska kapellet var häftigt på alla sätt och vis, men ganska överskattat. De kända bilderna som var målade där var inte mycket häftigare än att se dem på en plansch i souvenirshoppen utanför.

Håll utkik även på min egen bloggsida http://www.sn.se/bloggar/maxafklercker där jag förmodligen också kommer skriva från den här resan!

Det är lov. LOV. Det betyder att jag nu kan sova och lata mig och vara uppe hur länge som helst på natten. Men sen är det ett ganska speciellt lov, det är nämligen SPORTlov.

Det passar mig inte alls. Jag är en ganska lat mask och föredrar nog att ligga i soffan och titta på folk som åker skidor, än att själv faktiskt dra på mig ett par pjäxor och kasta mig ut i backen.

Därför är det faktiskt himla perfekt att det är OS just nu, jag kan bara ligga i soffan och vara semi-atletisk, jag böjer mig ju i alla fall fram för att ta ett chips då och då.

Jag känner att det är en fruktansvärd tur att jag lever på det motivationshandikappsanpassade 2010-talet, och inte för några sekel och århundraden sen. Hade nog aldrig riktigt pallat att gå upp klockan sex på morgonen för att mata kor och laga frukost.
 
Tacka vet jag soffan!

Jag har aldrig gillat sport och kommer aldrig att göra. Tanken på att vara snabb, hurtig, tävlingsinriktad och framförallt vältränad på något sätt får mig att få huvudvärk.

De enda gångerna jag har kommit i närheten av någon slags sport är när jag har gått på just gympalektionerna. Och det har alltid varit en pina för mig. Men varför är jag så himla anti?

När jag var liten fick jag skäll av min lärare för att jag inte kastade basketbollen rätt. VADÅ RÄTT? Vi leker ju bara? Jag är 9 år gammal, jag skiter fullständigt i hur man kastar en basketboll, bara jag prickar korgen så att jag kan få sluta lektionen någon gång.

När jag gick i sexan skulle vi ha en sådan där klassisk samarbetsövning på idrotten. Jag var alltså i början av tonåren och hatade närkontakt och fysiska aktiviteter mer än något annat på jorden. Vi var fem stycken i en grupp och de andra fyra fick i uppgift att lyfta mig över en plint. Från ena sidan till den andra. Jag fick alltså inte hjälpa till själv, trots att det var jag som skulle swingas över plinten, jag skulle spela medvetslös.

Min dåvarande pojkvän tar tag i mina lår och häver över mig i sådan hast att de på andra sidan plinten inte hinner ta emot mig. Jag ramlar pladask mitt på golvet och min arm vrider sig säkert 5 varv. Det var min 13års dag som jag fick spendera på akuten.

På högstadiet hade vi en såkallad hinderbana, där vi såklart skulle göra brutala akrobatkonster så snabbt vi kunde. Allt sker ju såklart på löpande band och 30 elever ska hinna göra samma sak, nästan samtidigt. Det slutar med att det blir alldeles för stressigt för mig och jag ramlar med en smäll, rakt på båda knäskålarna och världen går under. Och min kvinnliga, blonda barbielärare SKRATTAR. Och ber mig att flytta på mig. Vadå flytta på mig? Jag kan inte ens räta ut mina ben.



Så när jag tänker sport, tänker jag livsfarligt. Och efter min traumatiska upplevelse i sexan så tänkte jag på bandage. Eller snarare gips. Jag hittade en linda som jag trodde var vanligt bandage, men visade sig vara en spädbarnslinda. Det var en kvinna vid namn Elsa som använde en sån här typ av binda under sin tid som barnmorska 1914-1945. Man lindande alltså in spädbarn i den.

Sportlov är fint, det gillar jag. Men sport i sig själv har jag aldrig riktigt greppat.

Det finns nog många som har traumatiska minnen från när de var små och hade idrott i skolan. Det fanns inget mer pinsamt än att bli vald sist i någon sport, framför hela klassen. Förevigt skulle man ha stämpeln som ”den som alltid blir vald sist”. Det måste ju ärra en för resten av ens liv.

Det är inte bara att sport är något som kan göra en emotionellt förstörd, det är också i allmänhet rätt tråkigt. Liksom varför skulle jag egentligen bry mig om hur det går för någon som sparkar en boll på andra sidan jorden? Grejen är också såhär, jag gillar själv att spela lite fotboll eller springa lite. Det är bara tävlingsgrejen som suger.  Det gör ju hela sportandet bara mer jobbigt.

Nu borde jag inte sitta här och rata något helt och hållet som egentligen är okej bara för att jag är dålig på det.

Nej, tacka vet jag dans! Att dansa lite gör en alltid glad, och man får faktiskt dansa precis som man vill. Finns inga dumma, krångliga regler. För det finns ju så sjukt många olika stilar, och de har funnits så länge som människan har gått på sina två ben.

Så, varför inte ta på sig ett par glittriga skor (som dessa) och någon snygg klänning och skaka loss till sin favoritlåt? Jag lovar, det är mycket skojigare än någon besvärlig sport.

Nu kommer i och för sig det här inlägget inte riktigt bli detsamma som jag trodde att det skulle bli, men jag kör ändå.

Nu är det ju faktiskt sportlov, så därför är ju sport ett ganska passande tema för veckan. Mina sportlovsplaner bestod när jag valde den här termosen av att åka till Åre på snowboardsemester. Anledningen att jag tog en termos var att kom att tänka på hur mysigt det är att på skidsemester ta en fika i backen.

Tänk dig: några få minusgrader, strålande sol, perfekt snö, grillade hamburgare och en termos med varm choklad, skulle det seriöst kunna bli bättre? Termosen är märkt "Kokhett" och det passar ju också bra med tanke på att det är ofta så man vill ha sin choklad i kylan.

Termosen tillhörde tidigare Alli Anderson och var ett av föremålen som efter hennes död -85 skänktes till Sörmlands Museums samlingar. Familjen Anderson ägde fram till 40-talet gården Bjurskär då gården köptes upp av en annan familj, som äger den än idag. När gården köptes flyttade Alli tillsammans med sin bror och mor ut till en stuga på tomten där de bodde ända tills de alla gått ur tiden.

Som jag nämnde i början om att grejen med inlägget inte blev som det skulle var eftersom resan till Åre i sista stund tyvärr var tvungen att ställas in, detta eftersom jag råkade göra illa armen i Spanien och jag vågade inte riktigt chansa och åka bräda skadad.

Visste du att en känd matador i Spanien kan tjäna lång mycket mer än en världskänd fotbollsspelare?

Här om dagen besökte vi Alicantes tjurfäktningsarena Plaza de Toros och museet på samma område som handlar om Spaniens inofficiella nationalsport. Väggarna pryddes av uppstoppade tjurhuvuden som skonats många gånger av publiken, tavlor av framstående matadorer och bilder och artiklar relaterade till sporten.

Tydligen är det alltså möjligt att en tjur skonas efter en kamp, med det om den varit tillräckligt aggressiv och förmodligen är det för att publiken vill se tjuren i en nästa rond mot en annan matador.

De kända matadorerna blir hyllade spanska hjältar, men det är först efter en lång utbildning de kan ägna sig professionellt åt denna farliga sport. De hyllas för sin djärvhet då det så nonchalant som möjligt retar upp, fintar bort och tillslut tillintetgör tjuren under folkets jubel. Är du som matador duktig kan du som belöning få tjurens öron och är du tillräckligt duktig kanske du till och med får en tjursvans.

Tjurfäktningsentusiaster anser att sporten är en "kamp på lika villkor" då tjuren och matadoren har samma möjlighet till vinst. En tanke for genom mitt huvud när jag hörde detta: hur kan det vara på lika villkor efter att pikadorerna stuckit sina spjut i den relativt försvarslösa tjuren?

När jag var 14 åkte jag och min pappa till två länder ganska långt bort, nämligen Kambodja och Laos. Anledning till att jag tar upp det här är inte att skryta med mina globatrotter-skills, utan för att vi har temat resmål den här veckan. Då kändes det så himla bra att ta upp en av de starkaste upplevelser jag någonsin varit med om.

På 70-talet styrdes Kambodja av en ganska galen kille som hette Pol Pot. Han var kommunistdiktator och fick för sig att de flesta människor i Kambodja var hans fiender. På fyra år lyckades han ta livet ungefär 3 miljoner människor, både genom svält och dödsläger.

I änden av en lång, lång väg en bit från Kambodjas huvudstad Phnom Pehn ligger ett av alla Killing Fields som finns i detta vackra land. Det är väldigt ironiskt nog ett vackert och fridfullt ställe, vilket känns riktigt jävla fel eftersom det ligger över 10000 människor begravda i marken omkring. Vid ett tillfälle såg jag en vacker blomma, kollade närmare och upptäckte en benbit och en bit av en tand.

Jag har aldrig blivit så berörd i hela mitt liv. Det var en av de absolut värsta upplevelser jag någonsin varit med om, och jag grät i timmar efteråt. Ändå så tycker jag att alla ska besöka ett sånt här ställe, man ska aldrig glömma och förlåta, och man måste vara medveten hur hemskt det kan bli om fel människor får makten.

Den här sågen är ett helt vanligt jordbruksredskap, men kan lätt bli till ett dödligt vapen...

Detta är en klocka från 1800-talets mitt, den påminner mig lite om miljön jag befann mig i när jag reste till London med min kära mormor.

På min 15-års dag vaknade jag av ett meddelande som löd ungefär såhär: "Packa väskorna, idag flyger vi till London!". Det var ganska coolt tyckte jag. Jag som har lyckats hålla mig i Sverige i 15 år, om man bortser från en helg i Köpenhamn och släktträffar i Norge. Jag älskade flygturen och jag älskade hotellet som kändes som att det var direkt taget ur en Harry Potter bok.



Vi hann dock inte med att se och göra så mycket. Jag kommer inte ihåg så mycket heller, och det kan ha varit för att tiden gick så snabbt. Därav klockan. Den har en tendens att jävlas, speciellt när det gäller resemål. Innan går den oförskämt långsamt och när man väl är där så går den för fort, men tack och lov så har man något att tänka tillbaka till.

Jag och Max är Spanien och vädret är bättre än i Sverige, men Sverige är inte så svårt att slå på den fronten. Vi har besökt Museo Fogueres, ett lekfullt museum utan personal, perfekt.

På museet hittade jag en Charlie Chaplin figur som ser lite Disney inspirerad ut. Chaplin har bidragit en hel del till filmens och humorns samspel. De figurer som finns på museet är gjorda av papp och har varit med om stora festligheter.

I Spanien har man en stor karneval där stora sådana här pappskulpturer är i centrum. I slutet av karnevalen eldar man upp alla skulpturer. De som finns i detta museum är skulpturer man lyckats rädda från att elden.

Nu är vi ju alltså i Alicante, caliente no? Vädret är väl egentligen inte det bästa, men jämfört med Sveriges snö är +10 och mulet underbart!

Idag har vi ägnat åt oss att vandra runt i stan och på vår väg besökte vi ett museum, Museo Fogueres. Museets tema är karnevalen Hogueras de San Juan som är en årligen återkommande folkfest som mycket bygger på det stora karnevaltåg som går genom stan.

Karnevalen är översatt på svenska ungefär ”San Juans bål” och eftersom man under de sista karnevaldagarna eldar upp alla de magnifika vagnarna som deltagit... Synd i och för sig, men tradition är tradition. Förmodligen finns det någon djupare betydelse över namnet, men jag gjorde inte så mycket research.

Varje år utses i slutet av festivalen den bästa vagnen, självklart, men dessutom två festivaldrottningar, en vuxen och ett barn. Själva museet var fyllt med miniatyrer av vagnar från tidigare karnevaler, autentiska bilder och information om karnevalen. På bilden är en av vagnarna, den jag personligen tyckte var häftigast...

Den här bomben vet man inte var den kommer ifrån, och förhoppningsvis är den helt ofarlig. Jag är fortfarande nojig över sånt.

Jag skulle vilja resa runt lite mer på min fritid. Inte för att jag inte har varit utan för Sveriges gränser alls. Jag har faktiskt gjort en del, som att rida på kameler i Marocko, varit på konstiga undergroundklubbar i Schweiz & badat med delfiner på Malta. Men jag tror jag var lite för ung för att riktigt uppskatta allting landet hade att erbjuda.  Förutom Schweiz kanske, det var bara något år sen.

Som till exempel, det enda jag brydde mig om när jag spenderade min 12-årsdag på Malta var att äta glass och bada. Men mina föräldrar hade andra planer. De hade bokat en heldagsrundtur runt den lilla ön med historia i fokus. Min reaktion till detta var inte att leka med.

Så vi åkte mellan byarna för att stanna och kolla på ett gammalt hus eller någon tavla här och där. Jag gick mest bara efter klungan av historieentusiaster och surade.  Dock var det faktiskt två saker som jag kommer ihåg väldigt väl. Det ena var att medan guiden visade en staty sket en fågel på hans axel, det var det roligaste som hade hänt i mitt liv.

Det andra var faktiskt en historisk sak. Det var en kyrka som låg i Mosta, som är en stad på Malta som hade blivit bombad under andra världskriget. Men av någon anledning detonerade aldrig bomben så när vi kom fram dit fick vi se bomben ligga där i mitten av kyrkan.

Jag kommer antagligen ihåg det här för att jag var livrädd för att den skulle explodera. Men nu i efterhand vet jag att det bara var en replika.  Det var då jag kom på att det faktiskt finns mer intressanta saker att titta på och göra utomlands än att bara ligga på stranden.

Resväskan, den viktigaste attiraljen då man är ute och reser, oavsett om det är en 20 kilos väska för en månad eller bara en enkel ryggsäck för en weekendutflykt. Sen alltid innan en resa kommer det ju egentligen svåraste: att lyckas packa väskan rätt. Jag har upptäckt att det är grymt mycket svårare att packa lätt och verkligen ta bara det man behöver, kanske inte så konstigt i och för sig, annars är det ju bara packa ner ALLA favoritkläderna.

Det typiska med att vara ute och resa är att man (i alla fall jag) alltid glömmer något, typ tandborste, mobilladdare eller deodorant. Det två förmodligen värsta sakerna att glömma skulle väl kunna vara, antingen hela resväskan, eller passet. När jag var på väg till Japan i höstas råkade vår lilla grupp ut för båda dessa!

Vi skulle nämligen mellanlanda i Köpenhamn, och då lyckades en av tjejerna glömma passet i stolsfickan på flyget från Stockholm, och det kom hon på i passkontrollen på väg till nästa flyg när boardingskylten redan visade ”boarding closed”. Jag och de två andra tjejerna fick springa till platsen där planet till Tokyo skulle avgå och hindra avfärden, medan tjejen (som glömt passet) fick springa tillbaka genom hela flygplatsen och tjata på danskarna att öppna det andra planet. Tillslut kom vi i alla fall iväg, typ en halvtimme försent.

När vi väl då efter 11 timmar kom fram till Tokyo är det ju så att man ska hämta bagaget på de där rullbanden. En väska kom inte. Klart den tillhörde oss också! Efter en lång stund av väskidentifikation, samtal på japanska och förvirrade japanskor fick vi reda på att hennes väska tydligen hamnat i Bangkock… Fråga mig inte hur, men skumt var det! Även det löste sig och hon fick två dagar senare sin väska levererad till hotellrummet.

Men det är som sagt mycket som kan hända ens innan själva semestern börjat. När jag nu skriver det här (lördag) är det ungefär två timmar kvar tills jag ska befinna mig på Skavsta för att åka med min spanskagrupp på en sexdagars studieresa till Alicante. Med mig kommer jag bland annat ha en annan Youthhoodbloggare, nämligen Viktor Einarsson. Förhoppningsvis kommer det även ett inlägg från ett museum därifrån i veckan, så håll utkik.

Om jag blev fast på en öde ö så skulle jag antagligen bli galen. Eftersom jag har, precis som de flesta, ett stort behov av att prata och umgås med människor, så skulle det antagligen sluta med att jag ritade ansikten på kokosnötterna och lärde mig konversera med dem.

Därför skulle jag definitivt ta med mig en dagbok och en penna, för att skriva ner alla mina minnen och tankar. Det skulle liksom bli ett substitut för andra människor, och skulle kanske kunna hålla mig en aning mindre crazy. I min dagbok skulle jag kunna skriva allt, vad jag minns och vad som händer och tankar på hur det är därhemma.

Jag tror att vi alla har ett behov av att ventilera våra känslor, och därför skulle det vara sjukt smart att ta med en liten anteckningsbok. Jag skulle till och med kunna hitta på ett namn på den och gifta mig med den och...



I alla fall så tillhör den här dagboken en tjej i Trosa, och den är från -96. Man behöver inte vara fast på en öde ö för att kunna skriva dagbok.

Hur många gånger har man inte tänk på vad man skulle ta med sig till en öde ö?

Jag skulle nog vilja ta med en Rubiks kub. Tänk så mycket tid man har på sig att lösa den om man är strandsatt på en vacker paradisö. Man kanske till och med kan bli så bra på det att man kan lösa den bakom ryggen. Rubiks kub uppfanns 1974 av ungraren Ernö Rubrik. Det tog en hel månad för Ernö själv att lösa den första kuben.

Jag undrar om man blir smartare av att alltid ha Rubiks kub med sig och försöka lösa den? Jag kanske ska prova på det, vem vet jag kanske blir nästa Einstein? Haha.

Frågan är vilken nytta jag skulle ha av min Einstein hjärna om jag sitter ensam på en öde ö utan hopp om att få någon kontakt med civilisationen. Jo förresten, jag kanske skulle kunna komma på hur man bygger en båt så jag kan ta mig därifrån!


Anna Wiberg

Det började egentligen som ett skämt när temat presenterades. ”Haha, en spegel vore ju klockrent.” Men när tiden gick funderade jag på det... Vore inte en spegel egentligen en ganska vettig sak att ta med sig till en öde ö?

Jag menar, det blir egentligen aldrig ensamt och den enda du kan prata med är din spegelbild, vilket betyder inga dumma svar... Spegeln är väl vad man kan säga den fåfänges bästa vän, och jag tror att jag utan några andra förnödenheter lätt skulle kunna sitta och prata med mig själv genom den. Lite creepy men ändå. Det jag egentligen skulle vilja ha med mig vore en annan människa, men kunde tyvärr inte hitta någon förutom de andra Youthhoodbloggarna inne på Raspen och i och för sig, jobbigt om man börjar bråka.

Den enda vän du behöver är dig själv... Tvivelaktigt men aja...

Kom att tänka på den första Harry Potter boken när jag såg den här spegeln... Erisedspegeln? ”Många människor har vittrat sönder framför den.” Den visar inte framtiden utan våra innersta drömmar... Jag tror i och för sig vilken spegel som helst skulle göra det tillslut, som en hallucination fungerar i öknen, man blir desperat att se något annat än det som egentligen syns...

Det är ett mycket svårt att bestämma sig när man får frågan om vad man skulle ta med sig till en öde ö. Det första jag kom att tänka på är Christian Slater som får samma fråga i filmen Heaters från 1988, och han svarar självsäkert "a bottle of tequila, my sax and some Bach", vilket låter soft men tyvärr fick vi ju bara välja en grej.

Först och främst tänkte jag på såna saker som jag använder dagligen, såsom mobil, ipod, dator, kamera etc. Men sen insåg jag hur korkat det skulle vara att välja ta med sig någon elektronikpryl då de inte skulle vara brukbara i mer än en dag. Eller inte över huvud taget på en öde ö.

Men vad skulle jag göra utan mitt enorma lager med musik? Jag antar att det måste vara väldigt tyst och ensamt på den öde ön, och man måste ju sysselsätta sig med någonting innan man skapar sig en låtsaskompis. Så jag tänkte, varför inte ett instrument? Man har gott om tid att lära sig spela, och det känns nog inte lika tyst och ensamt med musiken nära till hands.

Dock hittade jag ingen gitarr att skriva om, för gitarr har jag alltid velat kunna spela. Men jag hittade en fiol! Med tanke på min släkt och dess musikintresse, och min låtsasmorfar som är musiker som spelar just fiol så tyckte jag att det var lite kul. Så ett instrument vill jag ta med mig, så varför inte en fiol liksom.



På bilden agerar jag med en 70 år gammal barnfiol. Lägg märke till mina fiol-hållar-skills!

Det är en klassisk fråga det här: ”vad skulle du vilja ta med dig till en öde ö?”. Men det finns inte många självklara svar.

Elektronikprylar går bort direkt. Först tänkte jag att det skulle vara soft att ha med sig en dator så man kan uppdatera för sina vänner på facebook vad man gör på denna öde ö, eller kanske ett gameboy för att underhålla sig lite. Men hur kul är det när batterierna tar slut liksom?

Något jag också tänkte var att man skulle vilja ha med är en nära vän eller släkting, men det känns lite taskigt att definiera dem som en ”grej”.

Sen kom jag på den mest självklara prylen, en båt såklart. Och det ska inte vara vilken liten gummibåt som helst utan mer som detta skepp! Fast några hundra gånger större. För detta är en modell av ett fregattskepp, dock är ursprunget okänt.



Men som sagt, jag skulle lätt ta med mig ett skepp. Så man kan komma hem ”in style”.