Går vuxenhet och mognad hand i hand med ålder? Jag är skeptisk.

Förr i tiden så var vi människor tvungna att agera vuxet och mogna mycket tidigare än i dagens samhälle. Med förr i tiden menar jag den tid då alla människor högg ved för att hålla sig varm och barnen i hemmet var viktig arbetskraft. Man fick agera vuxen i tidig ålder.

Idag kan vuxenpoäng inkaseras på lite olika sätt, via körkort, egen lägenhet, ett arbete eller svällande muskulatur för att nämna några. Jag är själv 18 år och känner mig lika vuxen som en gummiboll. Jag bara ett område där jag kan samla in vuxenpoäng och det området kallas matlagning.

Matlagning får det att säga klirr i vuxenkassan och matlagning är livsviktigt. Det är inte så att jag lagar mat ofta, men jag anser mig sköta det mycket proffsigt när jag väl gör det. En självutnämnd matlagningsexpert.

Plättar har jag aldrig lagat, det är gott men för enkelt för min smak.

Här hemma har vi många olika uppsättningar av till exempel koppar. Det är presenter som mina föräldrar har fått när de var unga. Det verkar som att det var vanligt att få koppar och fat eller liknande förr i tiden i present?

Min mamma har en hel kaffeservis som hon har fått av sin mamma, hon fick en kopp vid varje födelsedag. Helt ärligt så vet jag inte om jag skulle tycka att det var så kul att få en kopp vid varje födelsedag. Men det blir nog roligare senare i livet när man har en hel servis.



Men jag skulle inte ha något emot att önska mig koppen på bilden i födelsedagspresent, för den var ju faktiskt riktigt fin!

Samlat på sig vuxenpoäng har man gjort med stormfart på senaste tiden. För ungefär en timme sedan satt jag till och med och skrev ihop en egen receptbok, jag undrar ju om det kanske börjar spåra ut lite… fast det gör ingenting, för god mat är nog av det bästa som finns.



Så då var det passande att jag har valt en kastrull till detta tema. Vad ska man med en receptbok till om man inte har en kastrull liksom? Kastrullen är bäst, tänk hur mycket pasta, linssoppa och nudlar jag har kokat i mina dagar. Tyvärr vet jag inte hur gammal denna kastrull är, eller vad för rätter som tillagades med hjälp av den.

Det är faktiskt inte så tråkigt och hemskt att laga mat som man kan tro. Dock kan jag inte laga någonting utan att det ser ut som att det har varit krig i köket. Men det är ett vuxenpoäng som jag får ta mig ann snart, kanske när min receptbok är färdig? Tur att det kan ta ett tag.

Har ni också tänkt på att så fort någonting (speciellt mat) är inlagt så ser det automatiskt mycket äckligare och fulare ut?

Rent hypotetiskt, tänk er en avhuggen tumme. Det är ganska äckligt. Men! Tänk er istället denna då avhuggna tumme i en burk fylld av konserveringsmedel, eller vad det är för vätska, som bara ligger och flyter runt i sitt eget smuts. Mycket fulare va?

Mumier har vi ju också! Döda människor som blivit konserverade för oss i framtiden att kolla på, inte speciellt schysst. För mumier är inte speciellt snygga de heller.

Nu blev det kanske lite väl äckligt. Så slutligen har jag en bild på inlagda päron som jag hittade i vårt arkiv. Jag tycker att dom här päronen är definitionen av fulhet.

Idag lever många av oss med en släng narcissism, ett psykiskt fall som innebär att vi är förälskade i oss själva på olika vis. Som att beundra sin egen självbild en aning för mycket och se oerhört positivt på sig själv. Att helt enkelt vara egenkär. Jag tror att de flesta av oss lider av en liten släng narcissism, men det finns också de som lider av motsatsen.

Spegeln är någonting som ofta förknippas med narcissism. Att man kan stå framför spegeln och beundra sin spegelbild i timmar, finslipa sina positiva egenskaper och ge sig själv en ego-boost. Men de finns de som hellre undviker det in i det sista.

Spegeln kan spegla både skönhet och fulhet, men detta är ju inte spegelns fel, det är ju såklart synen på sig själv som avgör hur man känner sig när man kommer i kontakt med sin egen spegelbild.

Och såklart så tycker jag att alla ska ha en bra syn på sig själva. Ingen ska behöva känna att det är fulheten de ser när de tittar sig i spegeln. Att alla ska känna sig vackra och en släng av självförälskelse är aldrig fel om det inte går över gränsen. Så därför tycker jag att alla ska äga en spegel, helst en stor och vacker spegel, som man kan använda sig av för att öka självkänslan. Kanske skulle man kunna använda sig av en vacker Gustaviansk spegel från 1920-talet som denna:



Jag skulle inte ha något emot att ha den hängandes i min hall, jag skulle nog spegla mig lite extra till och med.

Klassens clown, skolans snyggaste, årets plugghäst, det finns stämplar på allt, även fulaste.

Det här är en datumstämpel från 1960, den användes antagligen inte till att stämpla människor men det har pågått genom alla tider. Alltid har vi varit indelade i klasser som fattiga, rika eller kända. Blev man stämplad som ful, fattig och olärd var det ingenting som man lätt tog sig ur.

Kolla bara på Indiens kastsystem som finns kvar än idag på vissa ställen. Det kan ses som en stämpel, där blir människor födda in i ett kast och lever därefter.

Självklart borde vi inte stämpla andra som kommer in i ett rum som fula eller någonting annat, därför borde vi överlåta stämplandet helt och fullt till pappersarbetet.

Något som jag tycker att riktigt fult är krig, och med fult menar jag förstås att det är oerhört dåligt och onödigt. Oskyldiga människor dör eller skadas och länder förstörs. Människor har krigat med varandra sedan urminnes tider och vi verkar aldrig lära oss av historien.



Föremålet på bilden är en bajonett. Personen som skänkte bajonetten till Sörmlands Museum hade fått (eller hittat) den på Röda Korsets sjukhuståg som transporterade sårade soldater från fronten i Finland, genom Sverige till sjukhus i Norge. Det var vanligt att soldaterna slängde ifrån sig sina vapen och sin utrustning för att de var så trötta på kriget.

Jag förstår att soldaterna var trötta på att kriga, hur kul kan det vara att ligga i skyttegravar och att ständigt vara rädd för att fienden ska anfalla. Det är hemskt att krigen bara fortsätter och att det aldrig kan få vara lugnt i världen.

Det finns såklart många olika syner på skönhet och vad det är. Jag tänkte rikta in mig på den ytliga skönheten.

Vi människor gör många saker för att känna oss snygga. Vissa köper en ny tröja, vissa gör ett ansiktslyft. Jag tror att alla har ett behov av att fräscha upp sig för att känna sig lite tipp-topp då och då. Att unna sig en ego-boost liksom. En sak som väldigt många gör är att noppa ögonbrynen.

Ingen stor sak, inget jätteextremt, bara en liten finjustering. Det handlar bara om att plocka bort lite missplacerade hårstrån eller omforma sina ögonbryn precis som man vill ha dem. Ibland lyckas man inte och då är det bara att vänta på att de växer ut och börja om. Ungefär som att klippa håret.

Jag tycker det är kul att tänka på att pincetten har gått från medicinsk sjukvård till skönhetsvård. Precis som många andra saker. Vi människor har liksom omvandlat en del av sjukvården till en sorts skönhetsvård, det är ju helt flippat.



En två/tre år gammal pincett som barnmorskor har använt sig av. Antagligen inte för att noppa ögonbrynen.

Vad skönhet är för något egentligen är en klurig fråga. Man skulle till och med kunna säga att det är filosofiskt, för finns det något exakt svar? Jag tror inte det.

Man brukar i alla fall säga att skönhet ligger i betraktarens ögon, det är väl så nära ett svar man kan komma. För vad som extremt vackert i någons ögon kan vara det hiskligaste som de någonsin sett för någon annan.

Undra ifall de gamla grekerna också satt och funderade på det här, för skönhetsidealen måste ha sett annorlunda ut då. Eller är detta ett nytt fenomen eftersom samhället hela tiden blir mer och mer utseendefixerat.

Jag vet faktiskt inte och jag tror inte att det går att svara på. Men jag vet vad jag tycker är snyggt, och det är kläder!

Skönhet är en definition. Det finns inte, och kommer aldrig finnas något rätt eller fel när det gäller skönhet. Det kan gälla allt från mänskligt utseende till en antik byrå. Men det kan även vara en miljö, en plats, en känsla – ett fotografi.

Som entusiastisk hobbyfotograf känner jag verkligen till just den där känslan att kunna förverkliga ren skönhet. När slutaren öppnas efter en hundradels sekund och förevigar ljusinsläppet på den superkänsliga CMOS sensorn och LCD-skärmen visar vad som förhoppningsvis är exakt den bilden du letar efter. Samtidigt som det ibland också kan vara en slump i ljussättning och placeringsmomentet som uppnår perfektionen.

Jag är en väldig fantast av att fotografera blommor, helst i extrema närbilder, och ofta blir det ett väldigt pilligt jobb som resulterar med flera hundra bilder i olika exponeringar, men runt de där få som blir riktigt bra finns en riktigt speciell känsla...



Bilderna på bilden är tre av många småbilder som föreställer olika monument och platser från Hong Kong, och jag undrar vilken känsla den här fotografen haft då bilderna framkallades. Bilderna, i alla fall de jag kollade på var riktigt snygga faktiskt, med mycket kontrast och skärpa. Good job!

Genom tiderna har idealet för skönhet förändrats åt olika håll. Från att vara så smal som möjligt till att desto större du var desto rikare var du eftersom att du visade hur mycket mat du hade råd med.

Här kan man ett skönhetsideal från 1950 och 1960-talet, för det som barn leker med uppfattar de som rätt utseende. Här skulle man alltså ha smal midja och ett huvud större än själva kroppen.

Dåtidens Barbies var inte så annorlunda från dem som finns idag antar jag. De var inte heller så annorlunda till hur den ultimata kroppsbilden ser ut idag! Det vill säga orealistiskt smala kroppar och stora huvuden.

Skönhet ligger i betraktarens öga brukar man ju säga. Så är det verkligen, och tur är ju det! Vad tråkigt det skulle vara om alla människor på jorden var eniga om vad skönhet är.

Jag tror mycket på att skönhet kommer från insidan. Men visst kan man känna sig lite extra snygg om man sätter på sig ett par nya skor. Vissa skulle kanske känna sig snygga om de använde dessa guldiga skor på bilden ovan. Skorna är gjorda av förgyllt skinn och är från 50-talet.

Många kvinnor är fascinerade av skor, bland annat fanns det en kvinna som var gift med presidenten i Filipinerna. Hon hade över tusen par skor i sin ägo! Förmodligen är det världsrekord i ”skoägande”. Många människor världen över reagerade starkt på detta för att hon hade köpt alla skorna med nationens pengar. Smart tänkt!

Sånt som framkallar ångest i mitt liv är saker som skolan, dagarna efter långa utekvällar, vintern, framtiden och pengar. Det är alltså väldigt stora saker, och för att hantera min ångest så väljer jag att ta så lätt på dem som möjligt.

Att ta lätt på sådana saker i och för sig ingen bra sak alls. Men man kan ju inte säga att ångest är bättre det heller. Men vad ska man egentligen överväga? Ångest är ju någonting som kan sluka en totalt och man ska helst göra sitt bästa för att inte låta den styra ens liv. Så ska man låta skolans fullspäckade schema bryta ned en långsamt för att det är ångestframkallande eller ska man bara ta det lätt på det hela? Ja man väljer ju själv men det bästa är nog att göra det på sitt eget vis.

Pengar, min stora ångestkälla. Nu när jag är på fri fot så väger pengar in i nästan allting jag gör. Och det är det värsta jag vet. Jag skulle vilja vara Elvira Fattigan i Dunderklumpen men det går ju såklart inte. I slutet av varje månad upplever jag en inre skräck att min kommande "inkomst" inte ska räcka till hyra, mat och åtminstone lite självunneri. Såklart så gör den ju alltid det, klart det blir riktigt stramt då och då men jag vet ju att jag alltid klarar mig. Men ångesten finns där ändå. Alltså, att ha ångest över något nån gång eller lite då och då är lika naturligt som att man har fötter... eller nånting.



Här är en räknemaskin från 1940, som tur var så kan jag använda min miniräknare på mobilen om jag behöver räkna ut någonting. Men ja, kan tänka mig att denna kan ha används i en affär eller något liknande i mitten av 1900-talet.

Det finns många saker som är ångestrelaterat. En sak som jag nyligen upptäckt kan framkalla ångest är när man ska klippa sig och är van att ha en ganska redig kalufs på knoppen.

Jag hade en bokad tid hos min frisör. Tiden var bokad långt innan solens varma strålar hade visat sig och långt innan sommarlov. Klippningen skulle äga rum precis när skolan slutat och kortbrallorna dammats av. Men av någon anledning sköt jag upp den bokade tiden, jag flyttade den längre och längre fram i kalendern. Jag gick min frisör på nerverna. Jag kände mig som Samson, från bibeln. Det kändes som att all min kraft fanns i mitt hår.

Sommaren svepte förbi och mitt hår varken bryddes om eller blev kortare. Mitt huvud blev lätt varmt i sommarsolen, men jag trivdes.

Sedan kom dagen då jag skulle stiga in i hårsalongen och utlämna mig till frisören. Det kändes som så som det gör den allra första skoldagen, osäkert men ändå så självklart och tryggt. Jag såg hår på golvet. Hörde ljud av ilskna saxar. Doften av lyxigt schampo som annars brukar kännas så välkomnande kändes nu hotfull. Frisören gick sakta men säkert fram till disken. Jag ville springa. Jag ville boka om min tid. Hon log mot mig. Det var försent.

När jag väl satt mig i stolen fanns ingen återvändo, där var min frisör envåldshärskare. Svetten rann. Ångesten steg som ånga. Jag kan inte förstå att det kan bli såhär för en så simpel sak. Ångest självförökar sig. Jag måste fått ångest för ångesten.

Jag har inte alltid varit intresserad av att skriva. Faktum är att när Klara i ettan (för två år sedan) frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att börja skriva här på Youthhood var jag tveksam. Jag visste inte riktigt om jag hade vad som krävdes. Jag hade aldrig bloggat förut och trodde att pressen skulle vara ganska hög. Sen var väl kanske inte det första inlägget på temat kläder något som jag är så jättestolt över. Men det positiva är att man utvecklas.

Vi har nu gått i skolan ca fem veckor sedan sommarlovet, och ska jag vara helt ärlig är jag redan skoltrött. Jag får numera en smärre ångest varje gång jag tvingas öppna Word på de gamla datorerna i skolan för att skriva ännu en text eller en uppsatts som ska lämnas in. Speciellt då mängden feedback sällan är så mycket som man önskar. Nu är det i och för sig så att jag älskar att skriva och ser journalistik som ett av de mest attraktiva karriärvalen, men vad som helst i överflöd blir tillslut jobbigt.



Sedan blir det ju inte bättre av att datorerna ibland är så extremt sega att man önskar att vi fick skriva på sådana här maskiner istället. Den kan liknas vid en gammal kamera då det under dess brukningstid sågs mer som en konst och ett privilegium att kunna skriva (eller då fotografera). Ingenting som alla hade nästintill obegränsad tillgång till. Skrivmaskinen från 1920-talet på bilden skänktes till Sörmlands Museums samlingar av Försäkringsakassan.

Nej men ärligt talat, jag får ångest av att behöva trycka ur mig texter på tid. I alla fall just nu.

Ibland får jag för mig att jag ska börja träna, äta hälsosamt och allt sådant där. Oftast brukar det hålla i sig i ungefär en vecka, max. Det är liksom mer bekvämt att ta bussen till staden än att sätta sig på cykeln och trampa i väg.

Cykeln på bilden kallas Velociped, den har ett stort hjul fram och ett litet bak och den började tillverkas 1880.

Man kanske ska börja cykla lite oftare i alla fall, för cyklarna som vi använder idag är nog lite mer lätta att använda än velocipederna. Men om jag känner mig själv rätt så lär jag fortsätta ta bussen i alla fall, tyvärr.

Det här är ett väggur från 1819, tillverkat av D.L Cederskog. Min tanke lyder: lär ha tagit lång tid att tillverka. Att sätta sig och tillverka ett sådant här väggur tycker jag är en stor prestation. Man har faktiskt inte all tid i världen och då är det inte alla som skulle sätta sig och tillverka just en sådan här sak, någonting som visar tiden.

Det finns så mycket jag vill hinna med. Dels är det jobb, skola, fika, skriva, ta körkort och alla sådana saker men nu tänker jag i stora drag. Det som lockar ångest ur mig är att tänka på vad jag vill hinna med på hela livet.

Flytta, jobba och tjäna jättemycket pengar, resa, bli pank, plugga vidare på bra universitet och ja sen är man 29 år och trettioårskrisen är nära. Nej, det stämmer nog inte men tiden räcker inte riktigt till.

Men förr har många hunnit med det dom velat, och ännu mer. Så varför skulle inte vi göra det! Jag tror inte att D.L Cederskog hade ångest över att tiden skulle rinna ut så då tänker inte jag heller ha det.

Det mest ångestframkallande som finns i hela världen är skolan. Tidspress konstant, måste alltid vara skärpt, pressen på att alltid prestera bra så att man inte hamnar efter och kommer in på sämre skolor än alla sina kompisar. Det är sådant som alltid ligger och irriterar i bakhuvudet på mig.

Uttrycket "det var bättre förr" undrar jag verkligen om det stämmer, i alla fall om skolan. Jag har bara fått för mig att det var lättare för 50 år sen eller mer, om man bortser från agan som förekom i skolorna. Att då var det mer papegoja-metoden att bara råplugga in allting så man kan det utantill. Idag är det nästan bara analyser och argumentationer hit och dit. Superjobbigt.

Skulle vara intressant att att kunna åka tillbaka i tiden och verkligen se hur det gick till då. Eller nej, förresten inte. Orkar inte mer skola. Studenten snart, wohoo!

Jag satt uppe hela kvällen söndag den 19:e och kollade på hela valvakan. Det slog mig själv att jag aldrig har varit så intresserad av politik och valbyten förut, det måste ju bero på att man börjar bli vuxen.

I år hände ju det som de flesta fruktade, Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Vilket är helt sjukt ja, för det tycker vi alla. Men jag tror vi klarar oss, resten av partierna verkar ju vara hyfsat anti. Men jag tänkte skippa att dra upp det här ämnet om SD igen, jag är ganska trött på det.

En sak jag tänkte mycket på när det var dags att lägga min första röst var hur förvirrad man var (ovanligt? nej), jag tänkte att man borde få kunna ta olika pariters politik som man tycker är bra och sätta ihop till ett nytt och asnajs parti. Eller att det borde vara så att man fick rösta på olika partier beroende vilken slags politik det handlar om, ni fattar grejen? Ett parti för skolpolitik, ett för familjepolitik etc.

ELLER så skapar man bara ett eget parti, jag menar, för skojs skull? Hur kul måste det inte ha varit för Kalle Anka-partiet när de drog igång med massa knäppa idéer och dessutom fick verkliga röster? Jag menar, vem vill inte ha gratis bärs och bredare trottoarer? Nej, men jag vet inte riktigt vad man har för poäng, men jag tror inte riktigt att man tänker på de möjligheterna man har egentligen. Om man är så missnöjd, så gör något bättre helt enkelt.