Jag har en fem år äldre bror och när jag var liten var min största önskan att bli som honom. Så fort jag hade chansen smög jag in i hans rum och kollade på alla hans häftiga prylar. Jag kunde stå inne i hans rum i timmar.  Jag var med andra ord något av en pojkflicka som barn. Jag ville hellre leka med bilar och lego än med dockor.

Min absoluta favoritleksak var en radiostyrd bil som jag fick i julklapp. Jag älskade den bilen och lekte med den jämt, eller ja nästan jämt. När batterierna tog slut var jag helt förstörd och trodde gång på gång att den hade gått sönder. När pappa satte i nya batterier blev jag överlycklig.

På bilden kan ni se en annan leksaksbil, nämligen en polisbil. Den drivs med batterier och har en ljusramp på taket. Den har även en krönt vapensköld med trekronor på bakdörrarna och ordet ”POLIS” på motorhuv och framdörrar. Registreringsnumret är ”DICKIE”. Den tillverkades 1980 och många barn har nog haft glädje av den här leksaksbilen.

På bilden är ett av de få leksaker som jag minns att jag ägde som liten. Den klassiska Briotaxen.

En svart tax av trä, med gula öron och svans, samt röda hjul. En klassisk dragleksak från BRIO. När jag ser taxen så kommer det upp vaga bilder i huvudet från en gammal tid. Då det enda jag såg på folk var deras knäskålar. Men jag minns taxen mycket större, konstigt.

Vad som gör denna tax så tidlös är svårt att säga. Kanske är det dess enkelhet, hållbarhet och färger som gör den så intressant för både barn och vuxna. Idag när jag ser den så granskar jag den nästan som ett konstverk. Den har en sådan laddning, nästan dynamisk.

Egentligen vet jag inte riktigt varför. Förmodligen eftersom vi haft katter hemma så länge jag kan minnas. Det är nog därför jag alltid älskat gossedjur (och katter), tack vare deras mjuka päls som man kan ligga och klappa hur länge som helst.

När vi var små var både jag och min tvillingbror typ helt galna i gossedjur och började tidigt samla. Efter bara något år var lådan där de bodde överfull av både små gratisdjur på McDonalds Happy Meal-boxar som av dyra stora gossedjur med supermysig päls.

Mitt favoritdjur var ett litet ljusbrunt gosse lodjur som jag köpte i Köpenhamn någon gång för länge sedan. Då han, som alla lodjur, var prickig eller fläckig kallade jag honom Fläckis och han var mitt finaste gossedjur som satt och vakade över mig på nattduksbordet.

Vissa samlar på frimärken, men inte jag. Jag samlade på gossedjur och jag gjorde det i mängder. Något jag kommer ihåg att jag älskade att göra att lägga ut alla gossedjur i sängen så att det bildade som ett extra täcke som jag kunde sova under. Ja, tänk den tiden då spänning i vardagen var att leka med uppstoppade mjukisdjur en regnig söndag.

Min favoritsak som barn var så klart min häst. Min första, egna häst (som jag i och för sig delade med min storasyster). Han var så himla fin, guldbrun med svart man och svans och han kunde till och med pussas. Han var mitt allt när jag var liten.

Jag brukade sitta i hans box och läsa läxor, medan han mumsade på sitt hö. Jag ryktade honom i timtal, pysslade med honom och tog långa ritter i skogen. Mitt liv bestod liksom av hästen, så det är inte så konstigt att han var min favoritsysselsättning.

Nu är både han och mitt hästintresse historia, men det är en del av min historia som jag aldrig kommer glömma. Passande nog så kommer ingen annan heller få göra det, för massor av mina gamla hästgrejer ligger arkiverade här på Raspen. Som den här grimman, med morötter och äpplen på.

Den köpte jag åt Rasmus på Globen Horse Show, den stora grejen på året när man var hästgalen. Dessvärre var den för liten för honom, något som jag blev otroligt ledsen för när jag stolt skulle använda den.

Det finns många platser på vår jord som jag skulle vilja besöka. Men det finns också ett par platser dit jag helst inte skulle vilja åka. En av dessa platser är faktiskt Australien. Australien är nog ett drömresemål för många men inte för mig.

Den enda anledningen till varför jag inte vill resa till Australien är för att där finns många av världens giftigaste djur. Fem av världens mest tio giftigaste ormar finns här. Där bland den allra mest giftigaste, Inlandstaipanen. Jag har en extrem fobi för ormar och därför lockar inte Australien så mycket.

Men trots alla giftiga djur är Australien ett mycket vackert land med stor mångfald. Jag tror säkert att det är ett fantastiskt land att besöka. Men som sagt, det är inget för mig.



På tal om giftigt, på bilden ovan ser ni en giftbägare. Den här är gjord av jena-glas. På bägaren finns det ett påtejpat papper med dödskallemärket och den har sannolikt innehållit giftig vätska. Bägaren tillverkades år 1950 och har tillhört Västra skolan här i Nyköping.

Någonstans på detta diagonalställda kartbord av metall med två hyllor och fyra ben, finns säkert mitt mardrömsresemål.

På detta bord sitter på översta hyllan et kartblad över Sverige. Vid nedläggningen av F 11, 1979-80, skänktes flygordersalens inventarier till Sörmlands museum.

Jag har svårt att föreställa mig mitt mardrömsresemål. Kanske har jag redan upplevt det? Kalla länder är för mig alla klassade som mindre besöksvärda. Så mitt mardrömsresemål är förmodligen kallt.

Jag är en av de många med så kallad sjukhusfobi. Jag vet egentligen inte vad det är jag ogillar specifikt, men bidragande faktorer är i alla fall det kala kalla ljuset, de opersonliga lokalerna och självklart den distinkta kliniska lukten av rengöringsmedel.

Men kanske är det eftersom just det huset innehåller så mycket smärta och lidande att lokalernas väggar bara skriker. Att ett sjukhus är mitt absoluta mardrömsresemål kanske inte är så kontigt. Personligen har jag tyvärr en hel del (alldeles för många) dåliga erfarenheter av just sjukhus.

För cirka sex år sedan bröt jag armen under en gympalektion i skolan och några år senare bröt jag ett revben i ryggen då jag åkte snowboard. Ingenting att rekommendera direkt. Jag tycker synd om testdockan, som heter "Sture", och vars enda kall i livet är att bli huggen och skuren i för undervisningens syfte.

Skyskrapor, gröna parker, Empire State Building, Frihetsgudinnan. Ja, det är förstås New York jag talar om. New York är en stad som jag länge har velat besöka. Tänk så underbart det skulle vara att strosa runt på gatorna, sitta på någon uteservering eller kanske till och med gå på en Broadway musikal.

New York, eller The Big Apple som staden också kallas, besöks av hela 40 miljoner människor per år och det gör staden till ett av de populäraste turistmålen i världen.

Som sagt så har jag velat besöka New York så länge jag kan minnas. När jag var yngre brukade jag tjata på mamma och pappa att vi skulle resa dit. Resan har inte blivit av än, men någon dag så!

På bilden ovan ser ni Frihetsgudinnan i bronsfärgad metall. Personen som skänkte mini-statyn köpte den vid FN-skrapan i New York 1949.

Jag har så länge jag kan minnas velat åka till Sydafrika. Det är inte bara för att Nelson Mandela känns lite som världens bästa människa, eller att Johannesburg är en av världens farligaste städer. Hela landet känns bara så häftigt!

Det är öknar och lite regnskog, savann och frigörelsen från apartheiden. Landet har en fascinerande historia, och en fantastisk natur. Och vuvuzuelas såklart…

När jag var liten berättade min moster om när hon var öga mot öga med en gigantisk lejonhanne när hon var på safari i Sydafrika, och jag tror att det där fastnade. Så häftigt (och läskigt)!


Mitt absoluta drömresemål är Sydafrika, och jag hoppas att jag någon gång får glida omkring i en hatt som den här på savannen. Den här hatten är från 2006, och lämnades in av en Linnea Ringdahl.

Kanske har hon skyddat sig från solen med den här?

 

När jag var liten och gick på lågstadiet ordnade jag och min årskurs en föreställning för hela Jakobsbergs centrum i Stockholm. Det var lite som en musikal kommer jag ihåg, för jag sjöng två låtar solo för en publik av främmande människor.

Temat på denna föreställning var "rädda regnskogen" och det var meningen att vi skulle samla in pengar för att skänka vidare och hindra att en del av regnskogen rivs ner.

Vi studerade mycket kring ämnet, målade bilder på Arapapegojor och ormar. Sjöng sånger och pengarna vi fick ihop skänkte vi sedan till Costa Rica. Ända sedan dess har jag velat åka dit, till Costa Rica. Se hur regnskogen ser ut som vi en gång räddade en del av. Det vore så otroligt häftigt.

Det är lite av en sak som står på min "saker jag vill göra innan jag dör"-lista. Och om jag skulle åka dit skulle jag så klart behöva något att ha på huvudet, som solglasögon eller en keps. Kanske skulle det vara en sån här keps!

 

Det är en brun skejtarkeps av märket Volcom. Den är tillverkad 2001 men skulle alldeles säkert gå hem hos många nu också. Perfekt om det är lite soligt ute!

Att bestämma sitt drömresemål är svårt. Jag tror många väljer någon lång vit strand, fylld av palmer, liggandes i en solstol med en iskall drink i handen. Men inte jag!

Jag vill inget hellre än att åka till ett ganska kallt och blött Skottland. Jag må romantisera lite när jag ser mig själv sitta på en pub byggd av sten uppe på en hög grönskande kulle, med utsikt över ett vilt hav med dramatiska klippor med en riktigt skotsk ale.

Jag skulle i och för sig inte vilja sitta där själv, förhoppningsvis har jag några vänner där med mig också. Det skulle jag kalla en riktig drömsemester!



I Skottland tillverkas världens starkaste öl. På bryggeriet Brew Dog görs ”Sink the Bismarck!”
som innehåller 41 % alkohol…

Mitt drömresemål är självklart en resa tillbaka i tiden. Det är ju givet! Ingen sandstrand i världen skulle kunna slå det.

Att åka bakåt i tiden, och inte framåt, är för mig självklart. Om jag väljer att åka framåt så kanske jag bara får åka framåt tre dagar, för att kistan bara är fyra dagar bort. Dessutom skulle jag ha svårt att hantera nutiden och jag hela tiden visste vad framtiden erbjöd.

Om jag däremot åker bakåt i tiden, så kan jag få uppleva alla stora händelser live på plats. Tänk att få uppleva dinosaurier, medeltiden eller varför inte lägga krokben på Olof Palmes mördare.

Jajamensan, en resa i tiden det vore något att berätta på förfesten, eller för barnbarnen.

Det går få ont på groteskt många sätt, den vanligaste olyckan vid arbetsplatser till exempel: snubbelolyckan! Den klassiske hammaren på tummen, bitande kyla eller i mitt fall värme.

Jag är nämligen exceptionellt duktig på att åsamka mig brännskador. Kanske inte grova men de gör nog så ont. Efter arbetande på en hamburgerrestaurang har jag bränt mig på många olika sätt dessutom. Varma plåtar, frityrolja samt strykjärn!

Jag tror att de flesta läsarna förstår och har sett hur varmt ett strykjärn kan bli och det kanske till och med är någon som har gjort som jag och strukit på händerna istället för på kläderna.

Det här strykjärnet i miniatyr kan jag tänka mig var perfekt att ta med sig på resa eller bara för att stryka i veck där andra större hade svårt att komma åt. Jag är helt på det klara med att stryka saker som dukar, eftersom att de inte har några invecklade sömmar eller liknande.

När det kommer till skjortor och tröjor är det dock en lite större utmaning men då måste det här ha passat perfekt.

Nu låter det som att jag är en väldigt klumpig människa men jag tror på teorin att det inte är jag som bränner mig på strykjärnet utan det är det som bränner mig.

Smärta kan fungera aktivt både invärtes och utvärtes hos människan. Jag tänkte ägna några ord åt en smärta som angriper utvärtes.

Att dricka te är gott. Att bränna sig gör förbannat ont. Det är alltså en komplicerad balansgång att dricka te, i alla fall för mig. En misslyckad te-stund för mig är när jag bränner mig. Och det är alltid det kokheta vattnets fel, inte min oförsiktighet.

På bilden är en kopparpanna med lock och en mässingsknopp. På botten finns en stämpel: O H Lagerstedt A-B Eskilstuna. På grund utav sin lilla storlek så är den klassad som en leksak.

Usch. Det där med saxar är obehagligt. Jag har i och för sig aldrig lyckat skada mig på en sax men bara tanken av att göra det får mig att rysa av obehag.

När jag var liten brukade jag och min bror Oscar använda en av de papperssaxar som pappa hade på sitt kontor. Jag vet inte var det var med just den här saxen, men jag tror det var den som gjorde att jag började min saxfobi. Som saxen på bilden var den här ganska lång och smal men också svartfärgad och lite rostig. Och väldigt vass.

Efter detta har en ständig frisörskräck växt sig stark. Inte för att jag på något sätt ogillar att klippa mig eller att frisöryrket skrämmer mig. Nej det är just saxen som är boven. För varje gång jag är hos frisören och saxen börjar närma sig öronen börjar det klia i benen. Den obeskrivliga smärtan ett snett klipp som skulle sitta i örat vågar jag knappt tänka på.

Visst är jag väl förmodligen bara paranoid – en som jobbar på heltid med att klippa hår skulle väl aldrig göra misstaget att klippa en kund i örat. Nej, det är väl klart men jag ogillar fortfarande att ha vassa saxar nära mina öron. Och sedan jag såg Tim Burtons Sweetny Todd har ju inte fobin blivit direkt bättre:

Visst är det lite onödigt att det finns så mycket som gör så ont? Halka på gatan, ramla med cykeln, slå sig på armbågen eller sitta fast i ett medeltida tortyrinstrument. Vi är väldigt ömtåliga, rimmar inte det lite illa med människans position som "världsherrar"? 

En sak som inte gör riktigt lika ont som jag anar att medeltida tortyr gör, men är minst lika irriterande, är att gå in med tårna i en soffkant. Det händer mig jätteofta, och jag vet inte om det är jag som är superklantig eller om det är dessa soffkanter som är otroligt illvilliga. Men jag tror att de flesta känner igen den där intensiva smärtan när man slår tån i någonting. Eller, är det bara jag?

Denna soffa är från 1931, så jag gissar att ganska många har slagit sina tår i den. Elaka soffkanter...

För några år sedan var jag ute och cyklade med en vän. Vi hade blivit så oerhört sugna på glass så vi bestämde oss för att åka och köpa lite. Jag hade precis fått en ny cykel och var väldigt ivrig att få provcykla den. Min nya cykel hade fjädringar och jag var bara tvungen att prova att hoppa med cykeln. Att hoppa med en cykel är något som jag aldrig provat på tidigare men nu kände jag att det var dags.

Jag skulle aldrig ha försökt. Det slutade med att jag föll över cykeln och slog halsen på styret. Jag svimmade av för en kort stund och när chocken lagt sig sa min vän att vi borde åka hem igen. Men jag ville ju verkligen ha glass så vi beslöt oss att fortsätta vår färd. När jag sedan kom hem var vi tvungna att åka till sjukhuset där jag fick spendera en natt. Men vad gör man inte för lite glass?

Tur att jag inte satt på en sådan här cykel som ovan, för då hade jag säkert skadat mig mer. Den här cykeln kallas för velociped och det här exemplaret tillverkades år 1880. Alla delar är i järn utom läderklädseln på sadeln och gummit på pedalerna.

Smärta, något av det hemskaste som finns. Smärta behöver inte bara vara att man ramlar omkull och skrapar upp knät. Det kan vara ren och skär psykisk smärta också, undrar egentligen vilken som är värst?

Det sägs att smärta bara är något som hjärnan styr över, att det sker en slags impuls eller varningssignal som skickas till hjärnan när vi gör illa oss och därför får vi ont. Så om jag skulle snubbla och ramla på den här sågen hade jag antagligen fått ont eftersom det är en såg. Men kanske gör jag inte illa mig på den? Men känner fortfarande ett slags obehag.

Det har väl hänt alla att man skriker "AJ!" när man tror att något smärtsamt kommer inträffa. Men ibland så märker man att det inte var något som gjorde ont, men man har ändå hunnit skrika till. Det är knepigt det där. Jag ska nog undersöka saken närmare när jag ska skriva mitt naturkunskapsarbete om en vecka.

Detta är en handgjord bågsåg från 70-talet.

Musik är underbart, det måste väl alla hålla med om. Det är få saker som kan göra en så lycklig dock finns det en baksida, som vanligt.

Det smärtar verkligen i mig när jag hör oljud, dels för att det låter gräsligt och dels för att jag har råkat få mig en släng av tinnitus i mitt vänstra öra. Det susar konstant och höga ljud gör det inte bättre.

Om man ska lita på Wikipedia så finns det dokumenterat att folk hade tinnitus enda tillbaka på faraos tid och så sent som på 60-talet så räknades det som en psykisk sjukdom. Men som tur är går forskningen framåt och
idag vet man att det är en hörselskada.

Men nu ska jag inte sitta och klaga, jag får skylla mig själv som inte tar hand om mina öron bättre under konserter. Jag vill inte hålla på att predika om öronskydd (eller vad det heter?) och sånt, men det är i alla fall ett tips att använda dem, för det är inte sådär jättekul att ständigt höra shhhhhhhhiiiihuuuhhhhshh.

Jag och Louise har varit vänner sedan nionde klass. Jag tycker att det är ganska häftigt att man faktiskt kan vara vänner så pass länge. Kanske är det för att hon är en väldigt snäll och cool person som alla gillar att umgås med.´

Vi har många gamla minnen som vi delar tillsammans, men skulle jag ta upp något av dem så skulle jag vara rädd för att ingen skulle förstå. När man umgåtts så mycket som vi har går det inte att undvika internskämt och andra grejer. Men en sak som jag tänkte skriva om, det är att jag och Louise delar samma hobby.

Jag tror det var på högstadiet någon gång, då skaffade både jag och Louise, eller Lolla som vi kallar henne, våra första riktigt bra kameror. Sen dess har det bara gått utför. Det är väldigt kul hur vårat fotograferande har utvecklats åt olika håll under åren samtidigt som det faktiskt handlar om att bara fotografera.

Så, jag letade upp en gammal Kodak kamera från 70-talet som jag har sett i arkivet tidigare.



Tycker att den symboliserar Louise lite extra efter som hon gillar att använda sig av lite äldre kameror ibland. Och hon är duktig på det också. Så jag får avsluta det här inlägget med att önska henne lycka till!

 

För er som inte visste så är Klara en av grundarna till Youthhood-bloggen. Tror det eller ej, men det är faktiskt hon som satte ihop den första uppsättningen av bloggare på Youthhood.

Det är lätt hänt att man drar slutsatsen att Klara som grundare också borde vara en av de ambitiösaste och driftigaste på hela bloggen, kanske hela Nyköping. Men låt oss inte dra några förhastade slutsatser.

Jag har inte känt Klara speciellt länge, men ändå tillräckligt länge för att kunna hitta ett föremål som opartiskt kan berätta något om henne. I alla fall något om henne som bloggare.

Vi ska inte sticka under stolen med att Klara är mycket kunnig inom det mesta och en lovande skribent. Men det undanhåller inte hennes minst sagt annorlunda beteendemönster som bloggare.

Mopeden på bilden har Klara valt att skriva om på bloggen hela tre gånger, under en kortare period. Medan vi andra bloggare förutom att inte försöka välja saker som andra skrivit om, också försöker att undvika att skriva om samma föremål flera gånger.

Det är egentligen inte så svårt med tanke på hur otroligt många föremål som finns i samlingarna. Men hon väljer alltså helt medvetet samma föremål tre gånger, på tre olika teman. Fascinerande.

Mopeden symboliserar också Klaras hyfsat likriktade temaval, såsom Röda saker, Gula saker, Runda saker, Konstiga saker, Saker man kan gömma saker i, eller Saker som rullar. Med andra ord är hon ganska saklig i sina temaval.

Jag vet faktiskt inte varför hon egentligen valt detta föremål så många gånger. Men det har helt klart format henne till den bloggare hon är idag…



Eftersom Vespan redan tidigare varit uppe på bloggen 3 gånger, eller fler, så väljer jag att inte skriva något om den.

Jag och Dompa har känt varandra riktigt länge nu, sen våren i nian ungefär. Fast vi kände varandra när vi var små också, på vår lilla skola i Runtuna. Men nu är vi både klasskompisar, kollegor och vanliga vänner.

I alla dessa år har Dominique alltid haft en kamera med sig. Vad som än hänt, har hon fotat (riktigt snygga bilder), dokumenterat och skapat världens album av fotografier.

Jag kommer ihåg när hon ställde ut sina bilder i ettan, på Aktionskammaren. Det var så väldigt fint. Vi har suttit och kollat igenom hennes album massor av gånger, det är faktiskt lika roligt varje gång.

Dompa är alltså en sjukt bra fotograf, och därför är det inte så konstigt att jag väljer en kamera som symbol för denna fina tjej. Även om jag har en hel del andra grejer som jag också förknippar med henne!