Varje måndag, onsdag och torsdag får jag lära mig nya saker som har med våra kära siffror att göra. Det är under dessa dagar som jag och min klass tar oss upp för trapporna till sal 21, säger hej till vår underbara mattelärare och med miniräknarna i högsta hugg börjar klura på olika mattetal.

 

Addition och subtraktion.

 

Multiplikation och division.

 

Logaritmer och potenser.

 

Derivator och integraler.

 

Sinus och cosinus.

 

Jag må älska matematik (åtminstone under majoriteten av årets dagar) men jag finner ingen lockelse av tanken att behöva möta denna käresta utan en räknemaskin nära till hands. För under dessa tre tillfällen varje vecka är miniräknaren min bästa vän och jag kan inte förstå hur man överlevde utan denna fantastiska uppfinning.

 

Kulramen på bilden användes till undervisningen i matematik på Västra Skolan i Nyköping. Den förvärvades av museet år 1966 och även om den inte är en räknemaskin så är det ett matematiskt hjälpmedel precis som miniräknaren. Om jag var tvungen att välja mellan dessa två, mellan kulramen och min miniräknare, så är miniräknaren ett självklart val. Varför? För att det är lite lagom svårt att dela tre kulor på två med en kulram.

 

 

Nordiska kompaniets halvhöga skåp med två dörrar från 1953. Made in Sweden. Lived with Kerstin Simon-London och hennes make Louis London.

 

Kerstin som skrev i Svenska dagbladet under pseudonymen Pandora och släppte kokboken The Best of Scandinavian Cooking. Kerstin som 1978 sommarpratade i P1 och några år senare medverkade i ett program producerat av SVT om kvinnliga alkolister. Kerstin som bodde i Stockholm och Kerstins dotter Agneta som skickade mejl till konservatorerna och berättade om mamma och mammas skåp. Mammas skåp som var fyllt av hennes ägodelar. Affektionsvärdet och berättelsebärandet i alla saker mamma rörde, allt som var mamma.

 

Min mamma har också ett skåp. Ett skåp med hennes affektionsvärden och berättelser. När mamma öppnar skåpet doftar det svunnen tid och allt som vi rör vid där inne viskar minnen. Skåpet luktar hemma.

 

Jag vill inte döpa mitt inlägg egentligen till två föremål, en funktion. Jag vill döpa det till två föremål, tusen funktioner. För det är något visst med stora skåp. Skåp som fylls och förvarar materialistiska ting. Som förvarar fragment, minnen, känslor.

 

Att berättelsen om Narnia börjar med en garderob känns inte främmande alls.

Att öppna dörrar, oavsett om de leder in i andra rum, ut i världen eller in i skåp.

Det är något symboliskt och kittlande över det.

 

 

Bilden till vänster visar en röd, ärmlös ylleväst från 1900-talet som hänger i textilrummet i föremålsarkivet. Den har varit en del utav en folkdräkt och det var Nan Sandahl som gav västen till museet. Bilden till höger visar en jeansväst som hänger i min garderob, som köptes på H&M i somras. Mer historia än så vet jag inte om min väst, förutom att den klär mig rätt ofta.

Dessa föremål är så olika samtidigt som de är så lika. De har samma funktion, och samma form, men de är olika till utseende och är/har varit olika till användning. Det är rätt fascinerande faktiskt, att två så lika saker kan vara så himla olika beroende på när det tillverkades och hur det använts. Det tycker i alla fall jag är väldigt intressant, om några år kanske det är min väst som hänger i textilrummet med en helt annan historia än vad den hittills har idag.

 

 

LANOLIN CRÈME! En kräm som brukats av många människor under årens gång. När just denna lilla burk gick att köpas på Gripen Apotek är lite oklart. Landolin, en kräm som använs för torra armbågar, läppar och knän (vanligaste användningsområdet idag verkar, efter lite googling, vara ammande mödrars nariga bröstvårtor!).

 

Själv äger jag ett flertal olika krämer och lipsyl. Norsk handkräm, vaniljlipsyl från Lantmäteriet, försvarets hudsalva, Carmex etc, etc. I min lilla necessär har jag det mesta. Allt smink och livsnödvändiga grejer som pinsett och nagelfil finns i den där lilla saken. Lite som Hermiones magiska väska, allt får plats!

 

 

Sörmlands museum skall skilja sig. 

 

Den tid det kommer ta att paketera och frakta varenda litet känsligt föremål går nästan inte att föreställa sig.  

 

Varje liten manschettknapp, 

 

varje arkiverat gruskorn som omsorgsfullt skall tas om hand. 

 

Varje litet lyckligt, plastigt bröllopspar.

 

 

De gifte sig och erkände sin kärlek till varandra år 1950. Hon bar klockad ytterkjol på sin vita klänning och en kort slöja i tyll. Hennes blivande make var klädd i svart frack, vit väst och skjorta. De höll varandra i handen länge och ville egentligen aldrig släppa taget. 

 

Efter den dagen har de levt lyckliga i 63 långa år och arbetat många glada dagar på andra brudpars fantastiska tårtor, ända tills de blev ersatta av nya dekorationer och bosatte sig på en dammig magasinshylla. 

 

 

Museet har däremot inte samma öde att möta. Hen och vårt älskade instängda arkiv ska skiljas. Föremålen har tröttnat och vill finna lyckan i någonting yngre, fräschare - och framför allt nytt! Ja du hörde rätt. Museet har träffat någon annan. 

 

En separation som kanske känns tung just nu, men som efter det nya giftermålet förhoppningsvis får en lika lycklig utgång som vi kan bevittna hos denna lilla simpla tårtdekoration. 

 

 

 

Ett nytt museeum, nya möjligheter.

Så härligt att alla ska kunna njuta av och utforska alla dessa föremål som vi bloggare får möjlighet att se varannan vecka.

Med den nya lokalen kommer ju dock ett litet logistiskt problem. Hur flyttar man alla dessa saker?

Hur flyttar man en ömtålig skärm som denna?

En fönsterskärm i tunnt, tunnt siden.

Skärmen har redan fått skador från år av användning men också från hanteringen då skärmen skulle tas om hand av museet efter att ha stått hemma hos Ida Johnson.

Den fina, fina handmålade skärmen har en tydlig rekomendation, som jag inte sett på något annat föremål, om att mycket varsam hantering och förvaring bör tillämpas.

En vikbar fönsterskärm med målade små prästkragar som berättar en liten historia.

Hur flyttar man ett skört minne?

 

 

Likt flyttfågeln flyttar till Afrika varje vinter flyttar Sörmlands Museum till nya lokaler.

 

Börjar inlägget med en liknelse, märkte ni det? Det låter lite småfånigt och jag lyckades inte riktigt få den där lite poetiska och vackra effekten som liknelser och metaforer brukar ge men liknelsen är ju åtminstone inte uppbyggd av någon lögn. För flyttfåglarna brukar ju tillfälligt flytta under vintern och Sörmlands Museum ska byta lokaler, men den flytten är temporär.

 

Nya lokaler och nya möjligheter, ja, det är ju vad som är på g. Och visst ska det bli spännande!

 

Som erfaren flyttare, mellan åldern åtta och femton flyttade jag totalt sju gånger, kan jag säga att flyttar kommer med många bra saker men även en handfull dåliga ...

 

Gamla grejer slängs ut (fast detta gäller så klart inte de gamla grejerna som tillhör museet, hela grejen bygger ju på att de är gamla), nya grejer köps in och så bäst av allt ... rummen ges liv genom inredningen!

 

Det värsta, det absolut värsta, med att flytta är alla saker som försvinner spårlöst. Under mina flyttningar så har jag tappat bort så väl pepparkaksmått som dataspel och jag kan meddela er att det inte är en rolig känsla när man inte kan hitta något och bara vet att det har försvunnit i flytten. Jag har inte så många prylar att hålla reda på om man jämför med alla tiotusentals föremål som finns i museets ägo. Det är inte heller vilka prylar som helst, det är såna där pryttlar man absolut inte vill tappa bort.

 

Det här pepparkaksmåttet av bleckplåt i form av en fågel hittade jag tillsammans med en mängd andra pepparkaksmått. Det är lätt att försvinna i mängden och om man är liten så är det ännu lättare. Därför hoppas jag innerligt att denna lilla fågel inte flyger iväg åt fel håll när det är dags för den stora flytten.

 

 

Det är beräknat att 2016 ska Sörmlands Museum bli ett helt nytt museum, åtminstonde lokalmässigt. Allting ska vara på samma ställe och det ska finnas plats för precis allting. För tillfället ligger museet på ena sidan stan, och föremålsarkivet på andra. Och att föremålsarkivet senare kommer finnas i museet, är nog något som gynnar museet till tusen. Det kommer underlätta och föremålen kommer vara väldigt mer lättillgängliga, vilket är hur bra som helst.

Grejen är ju att alla föremål som bevaras måste man vara väldigt försiktig med, och jag tror det kommer bli himla jobbigt att flytta hela arkivet till andra sidan stan, och att se till att ingenting går sönder eller att ingenting försvinner. Nog för att det finns en himla många småsaker som är lätta att packa ner, som kläder, skor, koppar och leksaker. Men det finns även väldigt många möbler liknande detta mörka bänkskåp i furu till vänster. Det syns på bilden att skåpen är uppradade och att de är väldigt många, och även väldigt antika, vilket gör att det kommer ta tid att få dem till nya museet. För att inte tala om alla soffor, fåtöljer, stolar, mopeder, cyklar, sängar och så vidare. Är himla glad över att det inte är jag som har ansvar för det faktiskt.

Jag hoppas att någon kommer upp med en bra struktur på hur föremålen ska förflyttas, och att det finns många människor med stora muskler som är bra på att bära! Det lär behövas, så mycket föremål som ska flyttas. Men jag tror verkligen att det är värt det i slutändan, och jag hoppas att museet får den uppgraderingen gällande yta och tillgänglighet det behöver!

 

Efter att ha vart på magasinet många gånger börjar en hitta sina favoritsamlingar och hörn där de riktiga guldgruvorna till spännande historier finns gömda. Där finns det gamla förpackningar, där finns det skor och här fanns det leksaker. Ett dockhus från 1810 med elektricitet, tapeter och spetsgardiner. Jag är mycket förväntansfull att se hur det nya museumet kommer se ut och hur de olika samlingarna kommer att placeras. Vart kommer favoritsamlingen Eskilstunahemmet få sin plats?

De som skissar och planerar verkar ha höga ambitioner med det nya huset, glasväggar som ger insyn och STORA möjligheter.

Jag tror på detta hus! Och jag tror att det kan göra Nyköping väl värt att besöka.

 

 

En campingbåt från 1937 får symbolisera min stora glädje över det faktum att Sörmlands museum nu äntligen kommer att få en helt ny arena.

Hela besättningen ska med på en resa över skapandehavet.

I en och samma båt ska allt vad museet innebär segla mot någonting alldeles nytt.

Under flera år har campingbåten stått i Raspen och väntat på att få ta med sig alla på seglingen mot det nya museet.

Nu börjar äntligen färden.

 

Och jag visualiserar ljusa, öppna, lokaler med plats för allt. Plats för nytänk, tillbakablick och samtidsbearbetning. Med plats för kreativitet och kulturverksamhet utan gränser. Där åldersgrupper integreras, där fika kan förtäras, där tavlor kan målas, magasinets prylar beskådas, där slöjd och hantverk får plats, där musik skapas och njuts, där film och foto knäpps.

 

Där allting händer, där allting är möjligt. Där museet kan berätta om dåtiden eller problematisera samtiden.

Där människor möts kring det vi är, har varit och kan komma att bli.

 

Världens bästa museum, det är vad jag hoppas på.

 

 

Kanske var familjen Österman kristen. Kanske trodde Bernard på Gud och kanske knäppte Hilda händerna varje kväll och bad. Bad om lycka, bad om hälsa eller bad om mat på bordet.

 

Den gemensamma nämnaren för alla Religioner är tron på en högre makt.

 

Tron på någon som antingen går att avbilda eller något som är omöjligt eller till och med förbjudet att avbilda. Även om den högre makten går att föreställa sig som fysisk person, så handlar det i grund och botten om att sätta den högre makten över allt annat. Att sätta Gud på en piedestal.

 

Jag är inte själv religiös men jag kan i viss mån förstå varför andra människor vänder sig till religionen.

 

Det är en enkel förklaring till livet som är så komplext och oförståeligt. Allting som sker, positivt som negativt, har en mening. Det är ett svar på vad som händer efter vår död när våra kroppar sagt stopp. Det är en gemenskap och en trygghet.

 

Det är ett enkelt sätt att leva där dina val och handlingar styrs av någon annan. Du har ingen makt och behöver inte heller oroa dig.

 

Religion är också att skylla ifrån sig. Om en naturkatastrof sker så är det kanske inte alls klimatförändringarna som är orsaken, utan Gud ansåg att det behövdes rensas. Det är att skylla ifrån sig om man fördömer sina homosexuella barn för att Gud säger att det är fel – istället för att erkänna att man själv är rädd för det okända. Det är att skylla ifrån sig när man dödar någon som motsätter sig.

 

Religionen är bra i den mån det är en gemenskap och en trygghet men går till en väldig överdrift när man inte kan känna empati för människor som förespråkar något annorlunda. När man sätter kärleken till något man aldrig sett, framför ens närmaste människor som faktiskt existerar i fysisk form. Som mest onödigt är det när människor inte ens kan motivera sin religiositet.

 

Religion är bra.

 

Religion är dåligt.

 

Men mest är det att höja upp någonting över precis allt annat. 

 

Dock så är handlar allting bara om åsikter mot åsikter, så egentligen; vem är jag att döma? 

 

 

 

Jag har alltid varit intresserad av religion. Det är intressant att veta hur andra lever och vad de tror på, hur de firar högtider, vilka högtider de firar, hur dess kultur är och varifrån religionen härstammar. Religion har alltid varit ett utav mina favoritämnen i skolan. Dels för att det är, som jag sa, intressant och dels för att det är ett sådant brett ämne. Det finns så mycket att lära och ta in.

Som sagt, mitt favoritämne. Favorit. Som att potatisgratäng och fläskfilé är min favoritmat, som att våren är min favoritårstid och som att blå är en utav mina favoritfärger. Därför får denna blåa skjorta representera mitt inlägg om religion, eftersom blå är en annan favorit. Detta är en skyddsskjorta och tillverkades under 1990-talet. Den fanns under sin tid innan museet på Fermenta Products i Strängnäs.

 

Jag gillar inte personkult.
Jag gillar inte hyllande av enskilda personer som hjältar.
Jag är socialist och tror på kollektivet. Att kollektivet kan åstadkomma stordåd, inte ledaren i sig. En ledare tar kanske ledningen i kollektivet, men kan ensam inte åstadkomma något.
Det är allmänt känt att många kommunistiska ledare balsames, placeras i glaskistor och ligger kvar där för allmänhetens beskådan.
Jag tycker att det är fantastiskt underligt och förvånansvärt ickekommunistiskt.
Hur kan en ledare som strävar efter klass och statslöst samhälle fritt från förtryck och som dessutom klassar religion som ett opium för folket, vilja hyllas som en gud?
Detta är för mig högst oklart.
Den enda anledningen jag kan komma på är att dessa ledare inte strävar efter ett klasslöst samhälle på riktigt.  
En ledare som fört ett samhälle från fattigdom och jobbat för att utjämna klasskillnaderna skulle begravas i jorden tillsammans med resten av folket, eftersom samhället är skapat tillsammans. Inte i ett skrin av glas, siden och sammet som det på bilden.

 

Jag har alltid varit intresserad av religion. Alltid tyckt att det har varit roligt att höra och se hur andra ser på tro och livsåskådning. Har alltid tyckt att det är spännande att folk kan tro på så olika saker och uttrycka det på så olika sätt. 

Att besöka ett buddhist tempel, en gudstjänst i en baptistkyrka, ett krishnacenter, en ortodox kyrka, en synagoga, en moské eller en protestantisk kyrka är därför något jag tycker är super kul. Det är som att med en liten kikare kunna titta i en annan kultur. Titta in i andra människors liv. (på ett ostalkigt sätt såklart)

 

Den här lilla gulliga kikaren tillhörde Kerstin Lindh. Kertin fick den när hon var fem år eftersom hon ville göra allt som hennes pappa gjorde och han var jaktvårdare som ofta spanade på både fåglar och fartyg. 

 

 

En modell av en bondgård, förmodligen från 1700-talet.

En verklighetsbit gjord av papper och trä, konstruerad för ändamålet lek. En miniatyr av världen i lille Gustaf Lorentz Zanders händer.

 

Jag tänker mig att religion kanske kan vara samma sak.

Att i sitt huvud modellera med tankarna, skapa sinnliga miniatyrer av sin samtid och hitta sätt att hantera samtiden på, genom en tro på något. En tro på vad som helst.

Och också, genom dessa tankar, även finna en trygghet i sin kropp. En stabilitet, ett sätt att förhålla sig till vad det innebär att vara människa.

Att enas med andra människor i något slags andligt konsensus, en gemenskap.

Kanske ibland bli något av en komplott.

Tankar och idéer om vår existens som präglar vår samtid.

Individer i grupper med olika tro, olika viljor.

Trots det, oftast med samma mål: något lyckligt.

 

Två vinklar av religion:

Religion för att hantera samtiden, för att mäkta med och förstå, eller iallafall försöka förstå komplexiteten som omger oss.

Eller religion för att formatera samtiden, att skapa ett samhälle utifrån en stark tro på något.

 

Jag älskar att studera religionerna i världen som samhällskomponenter.

Tycker om att fundera över den andliga meningen med att anknyta till en så pass omfattande grupp av människor, att dela samma livsregler och strukturer.

 

 

Folk som tror på en religion förbryllar mig. De är på ett sätt mer fridfulla än oss som föredrar vetenskapen framför att tro på en religion. Kanske för att de tror att det finns något efter döden, medan vi andra vet att det är slutet.

Jag skulle nog aldrig acceptera en religion eftersom jag behöver konkret fakta för att tro på något. Men jag skulle inte bli förvånad om jag ångrade mig i sista minuten på min dödsbädd. Hellre dör jag fridfullt i tro om att det inte är slutet än ledsen över att det faktiskt tar slut.

Jag förundras gång på gång av alla slags religioner och dess tro. Ta detta sakramentskåp från 1450 som ett exempel. I skåpet lades sakrament och för att Jesus skulle ha något fint att titta på så hade de målat skåpets insida med något vackert motiv som i detta fall råkar föreställa Jesus, Maria och Anna. Dessa människor som hade använt skåpet brydde sig verkligen om Jesus och ville honom väl. De trodde innerligt att han existerade... Men vem är jag att säga att han inte gjorde det?

 

Som du med all säkerhet redan vet så finns det kristendom, islam, hinduism och en rad andra religioner här i världen, de börjar bli så många att det är svårt att hålla räkning på dem. Inom alla dessa religioner finns det även olika inriktningar, du kan antingen vara protestant eller katolik, shia eller sunni.

 

Ja, det här med religion är helt enkelt en rätt komplicerad grej.

 

Fast egentligen så är det ganska enkelt, man har något att tro på.

 

Att man sen tror på olika saker - eller tror på samma sak på olika sätt -, det är det som komplicerar det hela på en globalnivå.

 

Men oavsett vad man tror på eller hur man tror på det och oavsett om man har en religion eller inte så är din tro något som du tar med dig överallt, något du tar med dig både på resor och till mataffären.

 

Din tro är alltså lite som en handväska, en ständig kompanjon.

 

Och precis som religion så är den här handväskan mycket gammal och har därmed präglats av tidens svårigheter. Fodret är lite avnött och färgerna är inte längre lika klara som de en gång varit men funktionen och det handbroderade motivet är fortfarande detsamma.

 

 

 

 

Empati är en egenskap jag tycker är hur viktig som helst hos människor. Nästan den viktigaste, faktiskt. Människor jag bryr mig om, vill jag ska bry sig om mig med. Vänskap ska vara ömsesidigt och man ska ge och ta lika mycket. Och man ska absolut kunna känna att man kan öppna sig till någon som visar att den finns där och bryr sig, och där kommer empatin in.

Jag skulle nästan säga att jag har för mycket empati gentemot mina närmaste. Om min familj eller mina närmaste vänner mår dåligt på något sätt, mår jag också dåligt. Vissa gånger kan jag bli ex. argare än vad personen det handlar om kanske borde vara.

Som sagt, så tycker jag empati är hur viktigt som helst hos en människa. Ungefär lika viktigt som att ha skor på sig när man går ut. En himla dålig och flummig parallell kanske, haha, men det är ju självklart att vi inte går ut barfota, och därmed tycker jag att det är självklart att man känner för sina medmänniskor.

Därför får dessa små barnkängor i brunt läderskinn i storlek 17 får prata för detta ämne, och det var Marianne Linder som skänkte dessa till museet.

 

 

Att förstå hur ett par små, blå, nätta sidenskor kan orsaka Elsa Lindblad smärta.

 

Att förstå hur människor kan ha motiv att skada, se orsaker till beteende.

Att se ur någon annans perspektiv.

 

Det mänskliga hos oss.

Det som vill hjälpa någon att bygga,

Hjälpa någon att bo.

Visa medmänsklighet och styrka,

Förmedla hopp och tro.

 

Att få en klump i halsen

När någon illa far

Att vilja ta i famnen

När ingenting finns kvar

 

Förstå den stora längtan

Av att leva och vara fri

Att kunna känna för nån annan

Är att känna empati

 

Konsten att känna medkänla för någon med en yxa:
Börja med att tänka rationellt, andas lugnt. Den där yxan är säkert inte till för att döda. Det är troligtvis bara en sockeryxa som används vid sockerberedning.

Phu!

Kolla personen i ögonen, visst kan du se något vänligt där?
Inte?

Men kolla längre in. Där, ja precis där, en liten glimt av älskvärdhet.
Ser du det slokande självförtroendet och den svåra banddomen?

Det går att känna empati för alla och det är viktigt att försöka se det där.
Till och med om personen håller i en liten sockeryxa.

 

Det är under och efter begravningar som empati kan uppstå. Vissa visar extra mycket empati för de som stod den avlidne nära för att de minns och vet hur det känns och försöker då trösta personen medan andra kanske försöker undvika ämnet då de tycker själva att det är smärtsamt att prata om och se sin medmänniska lida.

På begravningar delar varenda person i rummet samma känsla. Känslan av sorg. Empati är helt enkelt när man har medkänsla och känner med den andre personen. Ett annat typiskt exempel på empati är när man själv blir glad när ens bästa vän får åka och se hennes favorit artist, då hon nästan spricker av glädje gör jag detsamma.

Detta är en svart tvådelad turnyrklänning som är dubblerad med fint oblekt linne. Denna vackra klänning har troligtvis burits av Eva Henrietta Andersson, Sonja Klangestams (givaren) mormor. Min första tanke om klänningen var att det var en begravningsklänning eftersom den var så svart och fin. Dock var det raka motsatsen! Det tros faktiskt vara en brudklänning som Eva förmodligen bar på sitt bröllop 1881. Sonja bar sedan samma klänning på sin femtioårsdag.

 

“No one cares how much you know, until they know how much you care”

― Theodore Roosevelt

 

Jag kommer ihåg första gången någon förklarade vad empati var för något, förklarade att det var mer än bara ett konstigt ord som vuxna använde. Att det betydde att man brydde sig om någon annan, att man hade medkänsla, att man kan känna och förstå det någon annan känner. Och jag förstod att det här med empati, det är rätt viktigt.

 

Som Theodore Roosevelt en gång sa; ingen bryr sig hur mycket du vet, förrän de vet hur mycket du bryr dig. För empati är viktigare än hur mycket kunskap du har lagrat i hjärnan. Vi måste kunna förstå och känna med våra medmänniskor för att någonsin kunna åstadkomma någonting här i livet.

Den här skolplanschens motiv innehåller en hel del empati. Det är nämligen en grupp män som kommer hem från björnjakten och möts av bland annat en kvinna och ett par barn. Ur min syn så vill kvinnan och barnen försäkra sig om att allt har gått bra med jakten; att ingen blivit skadad, kvarglömd eller traumatiserad av att nästan ha blivit uppäten av en björn. Ja ni vet, sådant som kan hända där ute i de farliga skogarna.

 

 

Gå i någon annans skor. Det är väl det empati handlar om? 

Att leva sig in i någons liv och situation, det är väl precis det empati handlar om?

Att kunna förstå hur någon annan känner, är väl en grundsten för att också känna empati för människor. 

De här svarta snörskorna har burits av Elof Grill. 

På 1920 talet vandrade Elof runt i dessa, drog lädersulorna mot marken.

Vad än Elof gjorde i sitt liv, vilka beslut han tog eller vad han tänkte och kände. 

Men vad det än var måste vi gå i hanns skor för att känna empati för honom. 

 

 

 

Medkänsla och medkännande och medfinnande.

Ett skrivställ med två glasflaskor för bläck, artonhundratal.

Att lära sig hålla händera tillräckligt mjukt om glaset så att det inte spricker och bläcket rinner ut.

Svärtar hela händerna.

 

Att andas lite mjukare, transparent och glida genom andras känslor som ett spöke för att förstå och inse nya saker.

 

Empati.

Att vilja väl, att närma sig andra människor.

 

Den hårfina gränsen mellan att vara god medmänniska och att ta över någon annans känslokapital.

 

 

… men som oftast verkar vara något helt annat.

 

Att köras runt på en flakmoppe när man är liten och brasan ligger vid havet.

Att cykla mot piren med sina bästa vänner och mötas av vallfärden mot suparMekka.

Att känna en olustig känsla när barnen leker en halvmeter från elden och föräldrarna smyger fram vodkaflaskor ur barnvagnar där de står och ser på.

Att förvänta sig någonting som aldrig blir magiskt.

 

 

Den här trasiga ölflaskan som hittades vid renovering av det Lindebergska huset, beskriver vad valborg ibland har känts som.

 

Något kantstött.

Lite dekadent.

 

Men ibland är dagen det omvända:

 

Att ha så roligt med sina vänner att bara glöden finns kvar när man slutligen når målet.

 

Att känna spänningen när man ser den där personen i eldskenet, som man absolut inte vågar prata med.

 

Och i år när det är Beppe, sista tiden med klassen och sista valborg som liten.

 

Vad den än tidigare varit tror jag att den blir något alldeles extra denna vår!

 

 

1985 flyttade min ömma moder från sitt föräldrahem och behövde skaffa en ny telefon.
Den turkosa Diavoxen med tryckknappar tycktes henne exotisk, efter år med en grå med snurrskiva.
Just en sådan telefon som på bilden var det ballaste min mor sett i telefonväg vid den tidpunkten.

Telefoner underlättar kommunikation, snabb sammanslutning, organisering.
Sådant behövs inför 1 Maj. Arbetarrörelsens högtidsdag då vi går med resta plakat mot samhällets orättvisor.
Bättre arbetsmiljö, 6 timmars arbetsdag, dagis och nattis till barn vars förändrar arbetar, delad föräldraledighet, anställning oberoende av kön eller etnicitet. Rättvisa!
Ring era kamrater och slut er samman.

 

Valborgsmässoafton.

En högtid som tydligen ska firas.

Jag har aldrig förstått meningen med att fira valborg. När jag var liten kunde vi gå eller åka iväg och kolla på en stor brasa som jag både fascinerades och skrämdes av. Det var det. Nu känns det mer som en dag då vi dagen efter är lediga från skolan och en dag då alla av någon anledning lämnar sina hem. Det är något som firas och kanske tar man sig en Bayersk-öl från Lindebergs ångbryggeri. För alkoholen, den är nästan obligatorisk.

Lite snabbt googlande berättade för mig att man förut eldade de stora brasorna för att skrämma bort häxorna, som då troddes smida onda planer eftersom valborgsmässoafton förr var vinterhalvårets sista dag och därmed början på sommarhalvåret. Numera är elden bara ett sätt att tända eld på gammalt bråte och ge plats för lite nytt. Låter ju faktiskt rätt effektivt men häxskrämmandet ger en betydligt coolare berättelse.

 

 

Jag har aldrig riktigt förstått valborg, men jag tycker det är en mysig högtid. Dock har jag inte varit någon som "firat" valborg något speciellt. Det är inte ofta jag kollat på brasa, och jag har heller inga speciella minnen från valborg. Jag brukar vara med vänner, äta gott, dricka gott, spela spel, skratta och ha det allmänt trevligt. Umgås helst enkelt. Det är en trevlig högtid, som är mysig, varm och vårvälkomnande.

I år är det lite mer firande för min del, och för resten av Nyköpings studenter, nämligen Beppe. Vi träffas på Nicolaiskolan, skriver hälsningar på varandras fiskemössor och sedan knallar vi ner till vallarna och avslutar kvällen på krogen. Det blir en roligare tillställning, och jag firar som jag brukar, med vänner.

Som sagt, Beppemössan, fiskemössan, är vad vi studenter kommer ha på huvudet på Valborg i år. Denna hatt liknar lite Beppemössan i formen, men i övrigt finns det inte så mycket likheter mellan dem. Detta är en grön hatt med spår av rött, orange och vitt och tillverkades under 2006 av Wigéns.

 

Elden värmer upp ansiktet i den kalla, fuktiga vårluften. Familjer och vänner samlas runt elden och stirrar in i dess lågor, några ramlar och faller omkull på vägen till brasan och man ser en massa vita mössor. Det är första maj - Valborg.

Jag har undrat om valborg alltid firats som det gör idag, vilket det inte har. Förr så fanns det många olika ritualer på valborg, men två som alltid varit desamma är drickandet och eldbrasan. Dock så brann inte eldarna förr endast för att elda utan för att man brände upp gamla möbler som inte behövdes längre. En annan spännande ritual som jag fått reda på är en ganska finurlig en, förr så brukade man använda sig av smällare och skjuta gevär för att skrämma bort spöken och vålnader, detta gjorde man för att man skulle släppa ut sina djur på bete och för att de inte skulle få någon dum sjukdom eller kanske rövas bort så skrämde man bort det som skulle kunna skada djuren - vilket man trodde var vålnader och spöken.

I museets föremålsarkiv letade jag efter ett gevär, men det enda jag kunde finna som liknade något man kunde skjuta med var denna leksakspistol i plast som kommer från Polismyndigheten i Södermanland. Då börjar man fundera hur en leksakspistol kom till Polismyndigheten? Kanske var det någon som försökte råna någon med en leksakspistol eller så var det kanske någon som lämnade in den? Den är i alla fall gjord i Turkiet 1980 och lämnades in till museet 2010 tillsammans med en massa andra föremål från Polismyndigheten.