Om jag skulle ha koll på min konsumtion av kläder skulle jag nog bli chockad och besviken på mig själv. Så därför frågar jag mig själv om jag vill föra en dagbok om mina klädinköp eller inte? Självklart finns det saker som man behöver såsom ett par nya skor när de gamla är sönder eller missfärgade men en ny klänning varje vecka, nä det behöver man nog inte. Härmed lovar jag att konsumera mindre och spara mer!

Men dessa mansstövlar var ganska smaskiga! De är broderade med korssöm på stramalj, svarta på botten med bland annat röda blad. Det finns ett läderband mitt bak längs skaftet. De är fodrade med vitt skinn. Stövlarna användes förmodligen av Magnus Björnstiernas far Gustaf Magnus Oskar Björnstierna som levde mellan 1847 och 1942.

Ett par gymnastik skor från fyrtiotalet av märket WB Made in Sweden.
Tillverkade av Ryska Gummifabriks AB i Malmö.
Ja tack!

Det är nästan lite vemodigt att för sista gången passera skohyllan i magasinet och välja med omsorg.
För det har varit min bästa hylla under min tid här.
Som den äkta skofetischist jag är så har det blivit många stunder framför skorna.
Men,
jag kan ju inte välja skor till alla teman.
Dock har jag alltid velat.

Jag vill sno med mig dessa skor hem.
De är vansinnigt snygga.
Stilrena, orginella och bara allmänt bäst.

Med mitt stora intresse för färg, form och estetik så medföljer per automatik ett genuint intresse för kläder.
Det finns så många möjligheter för kreativiteten att komma till uttryck via kläder.

Dessa skor uttrycker ett slags elegant sportigt hippt.
Går inte att inte tycka om!

Ett hormon bildas i hypofysen i hjärnan

Detta hormon förs genom kroppen till äggstockarna.

Texter lik de på bilderna ovan är något som jag som naturvetenskapselev stött på vid ett flertal tillfällen under min utbildning. Endokrinologin är väl utforskad inom mitt program, men vad hände egentligen med den andra sidan av människans biologi?

Vi pratar om hormoner, hur de regleras och hur kommunikationen cellerna emellan går till.

Vi har djupgående redovisningar av hur kroppen reagerar när den blir attackerad av patogener.

Vi har full koll på vad blodet har för uppsättning och hur det går till när det koagulerar.

Men är det någon som ens nämnt ordet sex annat än under den där forcerade lektionen i åttonde klass?

Hur kommer det sig att det ligger en tabu över detta ämne som inte upphävs förrän man når studier på universitetsnivå? (Antar jag, har trots allt inte själv tagit mig dit riktigt än.) Att sex är något som diskuteras mer på religionslektionerna och då ur ett etiskt perspektiv än ur ett rent biologiskt under lektionerna om biologi och naturkunskap? 

Häftet som bilden ovan är tagen ur heter ”Du och jag. En bok om menstruation, preventivmedel, könsjukdomar och annat som är värt att veta när man är i tonåren” och tillverkades år 1974.

Bonusmaterial: vår kära biologilärare använde sig dock väldigt seriöst av termen ”sneaky fuckers” under en väldigt roande lektion för något år sedan, klassen grät av skratt.

Tidskriften ”En tjej och en kille” från 1970 var till för att informera ungdomar om sex och samlevnad. Bara det var nog tillräckligt för att vissa skulle gripas av moralpanik. Att med de dekadenta ungdomarna diskutera sex skulle ju bara leda till fler tonårsmödrar och en större spridning av könssjukdomar.

Detta stämde givetvis inte, och idag är det en självklarhet att ha sexualupplysning, och det är nog väldigt få som idag motsätter sig det påståendet. Däremot råder det fortfarande moralpanik. Och det rådde moralpanik på 1950-talet också. Det verkar instinktivt att som vuxen se ner på och förskräckas över ungdomars sätt att leva.

Idag är det ofta datorer och internet som det ojas över. Ungdomarna av idag blir mindre sociala och ser världen alltmer genom en skärm. Givetvis saknar personer med denna inställning erfarenhet av hur socialt internet kan vara, och i mångt och mycket är deras oro överdriven.

Men, hur påfrestande de moralpaniska än må vara, så finns de nog där av en anledning. I slutändan lyckas de inte med att förbjuda och tvinga ungdomar att göra som de säger. De lyckas dock med att bromsa ungdomarna och upplysa dem om att ta det försiktigt och inte ändra saker för snabbt. Moralpaniken fungerar som en stötdämpare för kulturella förändringar. Det var antagligen inte en ungdom som kom på stötdämparen, men vi kan alla komma överens om att den är bra att ha.

Trots att det ibland är jobbigt att som ungdom ”hållas tillbaka” av vuxna, är det viktigt att komma ihåg att de inte kommer lyckas, men de kommer kunna göra övergången till något nytt lite mjukare.

Frågan om hur internetanvändning påverkar ungdomar är ställd många gånger, den är uttjatad men likväl mycket viktig. Det var också det enda som jag kom att tänka på som kan knytas till moralpanik. Det finns såklart andra vanor och verksamheter som kan ifrågasättas men internetanvändningen är den största och mest tidstypiska.

Jag tänker främst på huruvida sättet vi söker information på gynnar vår kunskapsutveckling och intelligensnivå i jämförelse med tidigare generationer. Vi har mycket information väldigt lättillgängligt vilket gör att vi inte behöver spendera mycket tid för att upptäcka något nytt. Vi har möjligheten till att lära oss mer än någonsin men när information finns i överflödig tillgänglighet är risken att vi istället nonchalerar tillfället till allmänbildning och djupare vetskap för att istället tillförlita sig allt för mycket på att ha internet tillgängligt när kunskapen krävs.

Jag tror att det är viktigt att stimulera hjärnan genom att hålla informationsflödet på en jämn nivå för att inte fylla väskan proppfull och inte heller för att inte fylla den alls. Väskan på bilden är från 1833 och brukades av Johan Daniel Indebetou och gavs till Sörmlands Museum av Märta Indebetou. Väskan är drygt en halvmeter hög, den är gjord av grönt skin med stramaljbroderier på båda sidor. Fodret består av oblekt linne.

I korridoren i skolan står pojkarna och pratar högt om onani och vilken porrfilm de senast såg medan flickorna står vid sidan om tysta. En av pojkarna ropar till flickorna och frågar om de någonsin onanerat, flickorna blir generade och säger självklart nej. Såhär har det varit under hela min uppväxt, det råder moralpanik runt ämnet onani för kvinnor. Det är inget som ska pratas om eller något som ska göras tycker många. Just den kvinnliga kroppen råder det moralpanik runt. Få har problem med att rita ett manligt könsorgan på skolväggar och pappren medan många har problem med att rita ett kvinnligt könsorgan någonstans. När jag och min lillebror satt vid köksbordet en dag så började han rita, som han skulle sagt, en snorre. Då sa jag att jag skulle rita en naken kvinna. När jag var klar gick jag ifrån köksbordet och när jag kom tillbaka hade min lillebror vänt på pappret för att han blev så generad.

Lite såhär känns det som att Nyköpings kommun gör med den så omtalade "Snippmålningen", att Nyköpings kommun är som en tioåring som vänder på pappret för att inte bli generad medan det finns snorrar målade över skolväggar överallt. Det hela stinker moralpanik och det kanske det gör för att det länge inte har varit okej för kvinnan att blotta sin sexualitet och kvinnlighet men idag är det inte så längre vill jag tro. Men genusutvecklingen kanske inte har kommit lika långt som jag trott.

Fotografiet i ramen föreställer Sigrid Segelberg som levde 1868-1973.

När jag tänker på moralpanik så tänker jag först på moralpaniken som något förlegat och uråldrigt.
Någonting som människor på artonhundratalet ägnade sig åt innan människor visste bättre.
Någonting som Sigrid säkerligen både ägnade sig åt och blev utsatt för.

Sedan tänker jag ett varv till.
Tänker på hur otroligt lätt det är, fortfarande idag, att bryta mot normer och sanktioneras av samhället.

För visst är det kanske så att normerna kring vad som är god moral förändras genom tiden.
Vi vill gärna säga till det bättre.
Det är så lätt att förkasta historiens ideal.
Men vi får inte glömma att det är tack vare revolution på revolution som vi stegar framåt.
Och utan de människor som levde då så hade inte progression varit möjlig.

Jag tror inte att moralpaniken går att tillskriva en viss tid.
Vi kan notera att vi idag tycker att det är okej att idka samlag innan äktenskapet, något som var helt otänkbart förr.
Men vi kan också notera att vi idag fortfarande har problem med att kvinnor som haft många partners kallas lösaktiga när män som betett sig på samma vis får status.

Alltså, moralpaniken är oundviklig.
Moralpaniken är präglad av sin tids normer och ideal.
Sigrid var präglad av sin tids normer och ideal.
Jag är präglad av min tids normer och ideal.

Denna prägel till trots ska vi leva våra liv precis så som vi vill.
Ingen moralpanik ska någonsin stå ivägen för oss när våra hjärtan klappar oss i riktning mot de liv vi vill leva.

Hur många sexuella läggningar finns det? Om vi tittar i boken ” En tjej och en kille” är svaret en, det finns en läggning och två kön. Det är en sexualupplysande bok, tryckt av Liber år 1970.  Vi får hoppas att ägaren Gunnar Sellberg inte lyssnade allt för mycket på vad boken sa. För lyckligtvis har vi kommit en bit längre när det gäller sexualupplysning sen dess.

Moralpaniken kring hbtq (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer) finns fortfranade kvar men idag skulle det inte vara acceptabelt att skriva en bok om sexualupplysningar utan att ens nämna att det finns fler läggningar än hetrosexuallitet och att det finns fler kön än man och kvinna. Jag hoppas i alla fall att sådana böcker inte skulle få publiceras idag. Men ibland blir tror jag dock att samhället har kommit längre än vad det har. Vi får inte glömma bort att bara förra året gjordes samkönadeäktenskap olagligt i Australien och bara några dagar innan dess kriminaliserades homusexuallitet i Indien. Om vi vänder blickarna mot vårt eget land kan vi se att moralpaniken frodas även här.  

1979, dvs 9 år efter bokens tryckning  avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Det innebär att man efter 1979 inte längre kunde sjukskriva sig för homosexualitet.Trots det har vi ett parti i riksdagen som uttrycker sig homofobiskt gång på gång.  Sverigedemokraternas ordförande i Härryda, menar att Homosexualitet är onaturligt och orent. Vidare kan vi även konstatera att transsexualitet fortfarade klassas som en psykisksjukdom. Att staten inte kan erkänna att det finns fler än två kön är oförståligt. Och att en person som inte vill identifiera sig med det kön som står i hens pass skulle vara psykisktsjuk är oförsvarbart. Låt oss lämna moralpaniken bakom oss och enas kring att alla människor har rätt till sitt kön och sin läggning oavset.

Om det vore så att jag fick välja en enda outfit att vara fast i en hel dag, en vecka eller en månad så skulle jag utan tveka välja något extra fint. Något som jag känner mig vacker i, som jag känner mig ståtlig i och som andra tycker jag ser extra fin ut i. Vem vill inte ha den uppmärksamheten? Jag ska ju trots allt vara fast i den! Skulle välja den med omsorg och se till att det verkligen är något jag gillar och framföralt trivs i. Sedan så blir det så mycket roligare att gå runt och vara fin, hur roligt är det inte att leka dress-up en hel dag?

Jag skulle valt denna otroligt vackra klänning gjord utav siden och blommigt mönster och är gjord år 1917 som gavs in av Anders Lybeck. Tycker den är så himla fin, elegant och framförallt vacker. Detta är något jag mer än gärna skulle bo i! Så vackra klänningar det fanns, helt makalöst.

Men jag skulle nog inte klara av att vara fast i den speciellt länge, skulle vara alldeles för rädd om den och den skulle nog mer eller mindre bara vara i vägen. Men den är ju så vacker.

Att för evigt vara fast i en outfit, att aldrig kunna byta om. Det låter väl knappast som det ultimata scenariot, att i ur och skur ha samma klädsel. Men det är precis det som vi på Youthhood nu ska tänka oss in i!

Jag trivs allra bäst i ett par sköna jeans och en slapp t-shirt. Då är jag bekväm och kan fokusera på andra saker än att oroa mig för att jag ska visa trosorna eller få revor i strumpbyxorna. Men när jag gick bland gångarna fyllda med fina klänningar på Raspen så föll jag pladask för denna mörkblåa sammetsklänning.

Klänningen tillhörde Anne-Marie Dahl från Nyköping och var ett arv efter Ulla Andersson, också hon från Nyköping. Då Anne-Marie var en lång 10-åring syddes klänningen om 1957, något som Margit Hellström hjälpte till med.

I och med att jag nyligen tog studenten så har jag vid ett flertal tillfällen varit illa tvungen att lämna mina sköna jeans och slappa t-shirtar hemma och istället bära ett par klänningar, något som inte visade sig vara lika hemskt som jag först trott. Det var faktiskt rätt bekvämt, om man ser bortom rädslan för att visa trosorna eller att få revor i strumpbyxorna, och jag blev glatt överraskad. Därför tror jag att jag faktiskt skulle tycka om att vara fast i en sådan här fin klänning.

En turkos cape av astrakan, dvs bomull och mohairull. Den är fodrad med ljusgrön sidenchesse och har en ljusgrön nedvikskrage av ylle med soutageband och kanter med grön sammet. Den har doldknäppning och märket heter ”Queue solide”. Den käånns minstsakt exklusiv, jag kan föreställa mig hur Hanna Palme från Ånga satte på sig capen en frostig vinterdag och gled ut ur huset. Capen är tillverkad 1890 och har därför fått några fläckar på fodret genom årenslopp.

Abiturient mössan är nyare, den är tillverkad 1930 av Hattmakare Edvard Pettersson i Nyköping. Erik Segelberg använde mössan då han studerade på Nyköpings Högre Allmänna Läroverk, latin linjen. Vi får hoppas på att han tillslut fick byta abiturientmössan mot den vita studentmössan. Mössan har en 1 maj blomma och en ljusgrön tofs i konstsilke som matchar kragen på capen. Jag valde därför att sätta ihop plaggen till en snygg outfit. Jag måste säga att både material och färger passar bra ihop och att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att använda kläderna. Men att vara fast i denna outfit känns både varmt och bökigt. Jag tror att lärarna skulle rynka på näsan i klassrummet eller att det skulle vara lite väl varmt att dansa i cape på en fest. Jag håller mig nog till mina vanliga kläder.

Enkelt och praktiskt är det med att klä sig i skjorta och jeans. Det kan även vara tämligen snyggt. Det rimmar bra med regeln om snyggt före funktionellt men kan ändå brukas alla möjliga miljöer, det har Top Gear-ikonen Jeremy Clarkson bevisat då han på alla ställen på jorden, med undantag från nordpolen, har gått klädd i skjorta och blåa jeans på deras något barnsliga biläventyr.

Alla kläder blir ju förr eller senare slitna, och bland slitna kläder är det just jeans och skjorta som är snyggast/ minst fult. Det är även bekvämt att i hemmet gå klädd i, samt okej att vistas ute med.

Ett tydligt exempel som visar på att skjortor kan vara funktionella är skjortan på bilden. Det är en murarskjorta som är gjord av ett kraftigt bomullstyg och bjuder på bland annat ett tillhörande skärp. Skjortan är från 1970 och skänktes till Sörmlands Museum av Anders Blomberg från Nyköping.

Om jag under en vecka inte fick byta kläder utan var tvungen att ha på mig samma hela tiden så skulle jag välja denna klänning. Den har en bra längd utifall att det skulle bli kallt, den passar även till finare tillställningar om jag skulle vara tvungen att gå på något sådant. Den är inte heller omodern även fast den tillverkades 1966 eftersom rutigt aldrig kan bli omodernt. Jag tror nog till och med att jag skulle få komplimanger om jag bar denna klänning. Säkerligen fick Cecilia Karlsson också komplimanger när hon bar den 1966.

Det är en kjol och en skjorta i ett, med två fickor fram på kjolen. Fickor på klänningar är ju att föredra och älska. Dom syns oftast inte men är oerhört praktiska eftersom man slipper bära på en väska. Den är gjord av silke och bomull vilket båda två är textiler att föredra om man ska ha på sig plagget i en vecka. Speciellt om man ska sova i den också. Nu vart jag nästan sugen på klänningen, kanske ska sno hem dem...

Jag älskar att det finns så många allmänna frågor som jag faktiskt inte har en aning om än idag och som jag fortfarande lär mig. Hur kul hade det varit om man faktiskt inte lär sig någonting alls längre? Vissa saker som man tror är en ren självklarhet kanske kommer som en stor förvåning när man sedan får det svart på vitt hur och varför vissa saker är som de är. Tycker det är riktigt intressant!

Jag har en fobi, vilket är spindlar. Ingen rädsla, utan fobi. Blir otroligt skärrad, panikslagen och yrslig när jag ser en spindel. Det är nog det obehagligaste jag vet, vilken jag tror jag delar med otroligt många människor. Det är riktigt läskigt enligt mig och det var därför jag valde denna bil, dels för färgen. Det är svart precis som de flesta spindlar jag sett är, men också för att jag var med i en mindre bilkrock för ett par år sedan vilken jag också kopplar till rädsla. Så denna gång koppar jag denna bil som användes utav Gustaf Gårdestig och kommer ifrån Nyköping och spindlar med känslan rädsla.

Men det jag alltså inte kan, eller inte visste, är att kvalster räknas som spindeldjur. Det om något är otroligt obehagligt enligt mig, att små djur som lever i min säng och är vid mig alldeles för många timmar per dygn hör till de slags djur jag har sådan fobi för. Detta fick jag reda på bara för något år sedan, kom lite som en chock. Och även fast kvalster är så smått att det inte syns eller störs, eller skräms, så finns det där och det är väl en rädsla i sig.

Du vet de där sakerna som du verkligen borde ha koll på men som du helt saknar kunskap om. Det känns som du var sjuk den där dagen i skolan när resten av klassen fick lära sig om det, för alla andra verkar ju ha koll. Jag kallar det kunskapsluckor. Enkel och känd kunskap som man borde ha men som man har lyckats missa. Ofta tänker man inte på sin kunskapslucka förän den dykerupp i ett samtalsämne och då är det aldelles för pinsamt att erkänna sitt tillkortakommande. Därför kan man släpa på dessa kunskapsluckor i flera år och varje gång du konforonteras med dem, slinker du smidigt iväg.

Jag har haft flera kunskapsluckor. Bland annat hade jag fram tills för något år sedan inte förtsått att Robbie Williams och Robin Williams var två olika personer. Jag trodde att skådespelaren också var en sångare, vilket lede till en hel del konstiga missförstånd.  

Min nuvarande kunskapslucka är kungar. Jag kan varken namnen eller ordningen på dem. Medundantag för Gustav Vasa och den nuvarande kungen så har jag faktiskt ingen kunskap om kungarna och drottningarna. Ytterligare ett bevis på detta är att jag valde den är oljemålningen utan att vara säker på om det var Karl XII som var avbildad. Den tidigare ägarna av tavlan är Wilhelm Henrik Kempe och Wilhelmina von Halwyl. Nu hänger den i arkivet och påminner mig om att jag borde läsa på om kungar och drottningar.

Jag tycker att min kunskapsnivå och mitt lager av erfarenheter står sig mycket bra i förhållande till andra människor i min ålder. Det är tämligen lite som jag saknar att kunna för att leva i min vardag, jag strävar dock självklart efter att inta ny lärdom för att föra min vardag framåt.

Att hitta vad man kunskapsmässigt saknar kan också tyckas svårt då mycket bygger på erfarenhet vilket medför att det är först i efterhand man kan se vad man saknat, när man väl tagit del av den saknade lärdomen. Jag är övertygad om att det finns mycket som jag är i behov av att lära mig nu för att underlätta min befintliga vardag men dessa kunskaper förlitar jag mig på att till största del finna genom att följa samhället och ta del av utbildningen från skolan.

En kunskapslucka kan liknas vid en kista vars innehåll är okänt. Kistan som visas på bilden och tillhör Sörmlands Museum är säkerligen tom på innehåll men jag vet att min kista innehåller något så praktiskt som kunskapen om att köra en bil.

Denna klänning från 60-talet var säkert högsta mode då, men är det inte nu. Det kan till och med jag säga. Fast så finns ju vintage och retro och allt det där, och om man gillar sådant är det okej att ha på sig denna klänning. Tror jag.

Nej, mode kan jag inte förstå mig på. Man hör ofta att man visar upp sig själv och uttrycker sin identitet genom kläderna man har på sig. Visst, det låter ju fint men samtidigt så styrs de modemedvetna av vad några få gamla designers bestämmer är ”inne” för tillfället. Att du har på dig Guccis nya klänning säger alltså inget mer om dig än att du är modemedveten. Nej, jag tycker mode verkar väldigt motsägelsefullt.

Å andra sidan trivs jag bättre i vissa kläder än andra, och därmed kan man argumentera för att jag har en specifik stil och uttrycker min identitet genom den. Och till viss del gör jag väl det. Men jag väljer inte medvetet ett visst plagg för att jag vill uttrycka en viss sak.

Kläder, enligt mig, ska uppfylla en funktion. Att de täcker kroppen är en bra funktion då jag tror att ständig nakenhet skulle komplicera saker och ting i samhället. Att de håller en varm är också utav värde. Till viss del kan jag hålla med om att det faktum att de kan komplettera en persons utseende till det positiva är en bra funktionalitet.

Att man bara ska knäppa den översta knappen på en kavaj när det finns två för att det ”bara är så” tillhör sakerna som får mig att dels skratta, men också att gråta, när det kommer till mode. Varför finns det en andra knapp om den inte ska knäppas? Om någon kan ge mig ett rimligt svar på den frågan skulle jag vara oerhört tacksam.

För mig blev min kunskapslucka tydlig för mig själv när jag pratade med en kompis och sade: "ja jag skulle behöva en skepp nu för att kunna gå". Min kompis såg otroligt frågande ut på mig och sa: "eeh, va?". Jag började beskriva en käpp då eftersom det var en käpp som jag menade men sa skepp för det är min kunskapslucka, jag blandar ihop de två orden! Missförstånd har uppstått på grund av min kunskapslucka och även fast jag är medveten om den så blir jag ändå inte av med min kunskapslucka. Men nu kan jag åtminstone skratta åt det hela när det händer och snabbt förklara varför missförståndet uppstod. Alla har ju kunskapsluckor så det bästa man kan göra är ju att skratta åt dem!

När jag i magasinet trodde att jag hittat en käpp, och ja en käpp inte ett skepp, så visade det sig att det var en otroligt lång pipa! Jag som trodde att det bara var en väldigt kort käpp medan det var en otroligt lång långpipa blev förvånad över detta. Käppen, eller ja pipan tillverkades 1899 och användes av Edvard Holmgren som även gav pipan till museet 1934. Munstycket till pipan saknas och var förmodligen borta när museet fick den 1934. Kan ha varit därför jag misstog pipan för en skepp... käpp.

Detta är alltså en ljusstake och gavs in utav Carl-Gustaf Blomberg år 1680 .
Jag var ju faktiskt lite inne på spåret och hade lite rätt skulle man väl kunna säga. Själva saken hade jag ju väldigt rätt i, nästan i alla fall. En ljusstake och en lampa är ju lite samma sak, men gud så fel jag hade på årtalet. Tycker det var kul att få läsa sedan vad det faktiskt var för sak och hur eller varför man gissade på det man gjorde. Hade ni rätt? Va ni nära?

Jag tycker jag skulle få en halvt rätt på denna. Jag var ju där och snokade ändå. Nu ser man det ju som en ren självklarhet när man tittar på bilden och förstår kanske inte hur man faktiskt kunde gissa så vild, inte för att jag var speciellt långt ifrån men ändå.

Föremålet är en vanlig pump som kan användas med hand eller fot för att blåsaupp luftmadrasser och liknande. Den är gjord av gummi och har en dragspelsform. Överst på pumpen står märket: Wetzell GUMMI. Pumpen till hör samlingen ”Eskilstunahemmet”. Tidigare ägare av pumpen var Ingrid och Ivar Alderstrand som brukade släpa med sig pumpen på sina tältsemestrar. 1985 gjorde de en lång resa längs med Sveriges östkust. I packningen fanns denna pump och ett fotogenkök, som senare skulle komma att lämna brännskador på Rogers fot efter en liten olycka.

Nu när jag vet vad föremålet används till, tycker jag att det är konstigt att jag inte förstod det direkt. Jag har ju pumpat mängder maddrasser men trots det förstod jag inte att det var den typen av pump som jag höll i min hand. Till mitt försvar är pumpen tillverkad redan 1940 och ser därför ganska anorlunda ut jämfört med dagens modeller. Dagens lärdom får helt enkelt bli att det alltid är det första mest uppenbara svaret som är rätt. Det finns faktiskt en teori om detta, den kallas Occam's razor.  

Ett tortyrredskap eller en blompress? Vad var det egentligen för föremål jag råkade komma i kontakt med förra veckan? Det stora och tunga föremålet visade sig vara en tryckpress av gråmålat gjutjärn.

Mystiken försvinner. Ingen har plågats av dess bastanta tryckplatta. På tryckpressen finns en etikett där det står: ”AB Fredrik Wagner tryckeriagentur, Stockholm, Göteborg, Malmö”. I muséets databas står det att Stig Wärmling från Gnesta har skänkt tryckpressen till muséet, men det står inget datum för förvärvningen. Det är alltså svårt att veta vad denna tryckpress har tryckt för texter.

Jag finner det dock roligt att jag valde en tryckpress på måfå. Jag är nämligen en bokälskare och jag tycker det finns något romantiskt med en gammal tryckpress, i solitt järn dessutom! Tryckpressar står nog endast att finna i stora tryckerier där tusentals böcker och tidningar trycks varje dag, och inte hemma hos någon. Om man vill trycka upp något i dag skriver man helt enkelt ut det men skrivaren. Om det inte går så beställer man något från internet.

Därmed känns det som att lite av skapandet har försvunnit. Det var en gång i tiden ett gediget handverk att trycka upp något – idag trycker vi endast på en knapp. I och för sig kan mer tid läggas på själva motivet eller texten idag än tidigare. Så kanske är vi vinnare trots allt!

Det var tryckpressen, denna geniala uppfinning, som ledde till den explosion av kunskapsspridning som idag har mynnat ut i internet. Så även om tryckpressen kanske tillhör det förflutna bör den hanteras med vördnad, för utan den hade jag antagligen inte kunnat skriva, och du antagligen inte kunnat läsa, detta inlägg.

En klumpfälla är en gammal typ av råttfälla där den övre träbitens vikt utnyttjas för att klämma ihjäl råttan eller musen. Fällan gillras genom att hissa upp den tunga överdelen med hjälp av ett snöre för att sedan placera ett lockbete på en utlösningsanordning under överdelen. Då ohyran kommer för att ta betet faller locket enkelt ned och tar död på djuret.

Hur effektivt föremålet var vet jag inte, men väl behövligt var det. Då råttor kan bära på många sjukdomar var de förr i tiden en stor fara för samhället och behövdes därför tas död på. Råttor bär visserligen fortfarande på sjukdomar men risken för att de ska spridas till oss människor är mycket mindre tack vare den stora minskningen i våra hushåll, även fast de i storstäder finns i storutsträckning på gator och mellan väggar. I förra inlägget nämnde jag fotografen Magnus Wennman vars film om råttor och hemlöshet i Stockholm finns bakom följande länk. http://vimeo.com/51737778 En mycket fin film som nästan kan göra råttfällan till en onödig grymhet.

Dags fööööör:
Gissa föremålet svar på tal!

Nåväl!

Var det en A. målbur som användes på Östra skolan under 1920-talet under den mytomspunna rastleken fri-tennis?

Var det en B. klädhängare som Hanna Palme lät konstruera specifikt för hennes klädkammare på Ånga gård?

Eller var det en C. kartställning som användes i klassrummen på Västra Småskolan år 1966 i Nyköping?


Rätt svar var C!

Detta abstrakta föremål är alltså ett pedagogiskt tillbehör.
Exakt hur kartan fästes i nätet tål att tänkas på!
Men vacker är ställningen.

Personligen skulle jag kanske ha använt ställningen som klädhängare.
Tänk att slänga över några sjalar genom rutnäten, trä igenom några t-shirtar.
Tror att den skulle bli ett spännande inslag i inredningen.