Fräcka vaser från sent 1800-tal



Här har vi ett par fräcka vaser från sent 1800-tal som tillhörde Bo Hammarsköld som var landshövding här i Södermanland år 1935 – 58. Det finns bara ett par utav dessa vasar så han var först att lägga tassarna över dem.


Jag själv skulle nog inte kunna ha ett par såna, men jag tyckte att de var så fina eftersom att det är två stycken människor som ser ut att längta efter varandra.

Jag har aldrig direkt varit i behov utav vaser, snarare min mamma som kommit med förslag om vilken vas jag ska använda när jag fyllt år för att sätta mina blommor i.

Jag bryr mig inte så mycket om det, men jag tycker det kan vara rätt snyggt med färgade vaser ifrån IKEA typ. Skulle nog klara mig rätt bra utan det i all fall.

Tänk om jag nu skulle ha dessa 29 cm långa och 18 cm breda vaserna i mitt rum. Undrar om han kanske fick vaserna av sin bror Dag Hammarsköld, som var FN’s generalsekreterare, som olyckligtvis dog i en flygolycka år 1961?


Matilda Thorén

Historien om Augusta Posse

Året var 1890. Året då de första första maj-demonstrationerna ägde rum. Året då både Idaho och Wyoming blev amerikanska delstater. Året då Uppsala Nya Tidning bildades.


Och det jag tänkte fokusera på, då det beslutades att Norra Södermanlands Jernväg skulle byggas. Detta kunde endast ske efter att greve Arvid Posse och grevinnan Augusta Posse gått med på att hjälpa till med investeringen. Detta eftersom linjen skulle gå vid Åkers Styckebruk som de ägde tillsammans.


Ett fåtal år senare var den sju mil långa resvägen mellan Eskilstuna och Taxinge färdig. Men vad var då vitsen med att bygga en dyr järnväg som går längst orterna Eskilstuna, Hällberga, Ärla, Eklången, Stålboga, Brylinge, Åker, Läggesta och Taxinge, som egentligen är fjuttorter på nedgång?


Vore det inte väldigt mycket bättre att anlägga järnvägen där man planerade egentligen? Vilket var genom de folkrikare orterna Eskilstuna, Strängnäs, Åker, Mariefred och Södertälje. Anledningen var att dessa kommuner tyckte att kostnaderna för järnvägen var alltför höga och även att vissa (Eskilstuna och Strängnäs) fortfarande ville satsa på den ganska nya ångbåtstrafiken. Med hjälp av ångbåt kunde du ta dig mellan Eskilstuna och Stockholm på bara tio timmar. I och med järnvägens revolution i Sörmland kunde Eskilstunabor ta sig till huvudstaden på endast fyra timmar.

Det var historien om järnvägen, men var kommer då himmelssängen på bilden in? Håll i er nu! Sängen tillhörde Augusta Posse, juste Posse, som gjorde järnvägsbygget möjligt.


Augusta blev änka 1881 efter sitt äktenskap med arvtagaren av Åkers Styckebruk, Ludvig Berg. I och med det ärvde hon Åkers Styckebruk och även Näsby slott. Hon gifte sig med greve August Posse och fick därifrån sitt efternamn (innan Hägerflycht).


Men efter grevens död 1901 gifte hon om sig med en brittisk legionsekreterare vid namn Audley Gosling. Vid invigningen av Norra Södermanlands Jernväg, som hölls i Eskilstuna, var kung Oskar II på plats, och det är väl även värt att nämna att grevinnan Posse träffade kungen.


Som beskrivet ovan var det alltså Augusta Posses förtjänst att järnvägen i fråga kunde invigas. Så sängen kommer inte in i historien någonstans? Nej egentligen inte, bara sängens ägare.


Max af Klercker


Förtjusande elegant, inte sant?



När jag gick in i arkivet denna gång så hade jag bestämt mig för att jag skulle hitta något elegant. En sak som hade det där lilla extra och som för en liten stund trollar fram en väldigt speciell känsla inom dig. Det låter nästan som en kärleksaffär, men det vill jag inte påstå.


Denna förtjusande lilla linnekostym är inköpt på NK. Den är väldigt elegant och jag undrade genast vilket litet barn som en gång hade fått äran att bära den. Ja, det kan inte vart något annat än en ära att få bära en riktig kostym i så tidig ålder. Jag har en känsla av att kostymen har burits i samband med en bröllopstillställning.

Med hjälp av enormt stora high-tech databaser så kollad jag upp vem som ägt den bedårande kostymen. Ägaren hette Anders Lybeck. Han hade även lämnat in en berättelse ”Mitt liv” där han berättar om sin uppväxt i Stockholm under krigsåren och mycket annat.

Lybeck visade sig vara utbildad lärare och jobbat på två olika skolor i Nyköping. En av dem var Nyköpings Tessinskola där jag och alla andra på den här bloggen går i skolan. Ett mycket spännande sammanträffande om du frågar mig. Om du frågar mig igen så verkar Anders Lybeck som en redig karl, jag menar det är inte alla som får bära en linnekostym under sin barndom.


Viktor Einarsson

Prinsessdrömmar



Det här fotot skänktes från Cecilia af Klerckers samling, som var nära vän med Maria.


När jag först såg det här fotot så hakade jag upp mig på att kvinnan på bilden såg så kort ut. När jag senare tittade närmare och såg det mörka håret och den väldigt schyssta kronan så insåg jag att jag nog råkat snubbla över något ganska intressant.


Jag hade rätt. Maria Pavlovna var dotter till Storfurst Paul av det ädla och stora landet Ryssland, och alltså kusin med den absolut sista tsaren Nikolaj II, den kända prinsessan och Disneyfiguren Anastasias pappa.


Marias häftigheter är inte alls slut här, förutom att vara rysk prinsessa så gifte hon sig också med prins Wilhelm av Sverige år 1908. De fick en son, men skiljde sig efter sex års äktenskap.


Efter skilsmässan så spenderade Maria lite tid med att vara sjuksköterska under första världskriget, och lyckades fly från Ryssland när hennes kusin blev störtad och mördad (titta på Anastasia och lägg till lite mer blod). Hon flydde till städernas stad, Paris, och blev konstnär och flyttade senare till New York och fotograferade.


Maria Pavlovna verkar vara en galet cool kvinna, och inte bara en rysk prinsessa (vilket förövrigt faktiskt var min högsta dröm när jag var liten, sen såg jag den otecknade Anastasia...).

Och jag kan inte bara sluta tänka på den ryska prinsessan som var konstnär i Paris...



Klara Lindvall

En hyvens man



Johan Eriksson var en hyvens man.
Han byggde ett krukmakeri utanför Katrineholm någonstans. Det som gjorde just honom till en just hyvens man var att han gjorde en väldigt fin sak.

Det var inte heller vem som helst han gjorde det till, utan till sin fru. Han uppkallade hela gården efter sin fru Sofia. Eftersom gården/lunden namngavs efter Sofia fick krukmakeriet heta Sofielunds krukmakeri.

 

När man gör krukor härdar man dem genom att stoppa in dem i hög värme. Som företagare vill man självklart ha ut mesta möjliga effektivitet när man gör detta. Därför skapade man denna trefot för att stoppa mellan krukorna.

Man satte alltså en stor kruka sedan en trefot inuti och sedan en mindre kruka inuti den stora krukan på trefoten. Detta just för att motverka att det blev en kruka av två krukor när man härdade dem i skärselden. Enkelt och smart tycker jag.


Victor Soldeus


Vackert med smärtsamt



Ja tänka sig, under 1800-talets senaste hälft bar Anna Sundal detta snörliv, eller som vi kanske hellre kallar det; korsett.


Som nästan alla vet så har korsetten används flitigt till att omforma kvinnors kroppar sen långt tillbaka. Om man ska vara lite mer korrekt så blev det som mest populära under 1500-talet.


Detta snörliv var så pass avancerat att det behövdes någon som snörade till det ordentligt. Man har ju sett dessa filmer där påkläderskan står och sliter i trådarna på damens snörliv så att hon blir blå i ansiktet. Har för mig att det finns en typisk sådan scen i Pirates of the Caribbean. Numera så används ju inte denna skapelse lika flitigt, tack och lov.


Man vet inte så mycket om denna Anna Sundblad som ägde denna, men jag tror det måste vart en fin dam. Hon hade i alla fall tjusiga kläder.
 

Dominique Sternberg

Lite bakom sådär



Klara; hon är en av mina medbloggare och hon är även en av mina bästa vänner. Hon är en av de grymmaste människorna jag har mött, hon är helt enkelt "disco" personifierat.

Men för någon dag sedan märkte jag att Klara har ett mörkt förflutet. När vi gick runt i prylarkivet fick jag syn på en hylla fylld av hästgrejer. Grejer som grimmor och stigbyglar och genast fick jag små flashbacks från den tiden då jag var en liten hästtjej.

Det var en gödselluktande tid i mitt liv jag nästan har förträngt. Jag tänkte på den människan som lämnat in dessa grejer till museet och som har fått gått igenom samma sak som mig. Stora, läskiga hästar som bits och kastar av en (utifrån mina erfarenheter).


Till min allra största förvåning visade det sig att den människan var Klara. Klara! Min respekt för henne sjönk drastiskt. Okej, nu överdrev jag men det var rätt oväntat. Men på samma gång var det ändå rätt skönt. Att få veta att den nu så balla personrn var lika töntig som barn som jag var.



Emma Vestberg