Övning ger färdighet: för dig som sliter med körkortet

 

En nära vän till mig har precis börjat övningsköra. Hennes mamma sitter nervöst bredvid i bilen. Plötsligt inser mamman att de har tagit fel avfart i rondellen och att de nu är på väg att åka upp på motorvägen i fel körriktning. Panikslagen stannar min vän bilen och börjar backa tillbaka till rondellen. Detta gör hon dock lite för snabbt och lyckas köra rakt in i rondellens mitt där det står ett mindre träd.  På vägen hem är det istället mamman som kör och några veckor senare kommer en saftig räkning i brevlådan.


Jag som själv sliter med övningskörningen blev lättad när jag hörde om min kompis lilla olycka. Plötsligt kände jag mig duktig på att köra och motivationen till att läsa lite i den otroligt tråkiga körkortsboken steg en aning. 


På Västra skolan i Nyköping har eleverna fått lära sig lite om trafiken redan i ung ålder. Där använde lärarna sig av en så kallad trafiklåda för att eleverna skulle lära sig de viktigaste skyltarna och andra trafikregler. Materialet är tillverkat i Sollentuna 1965 och ska enligt förteckningen kunna användas till 35 lektioner. Min vän kanske skulle valt Västra skolan istället.

 

 

Övning ger färdighet: och kunskapen stannar kvar

 

Känt är ju att ju mer man övar desto bättre blir man på det man övat på, såklart. Det sägs att det tar 10 000 timmars övningstid för att bli riktigt bra på något, en av de bästa. Om man ska hinna med så många timmar krävs det att man startar tidigt. Som den tidigare ägaren till fiolen på bilden har gjort. Det är en kvartsfiol, en barnmodell, som möjligtvis Hillvid Edhager har brukat en gång i tiden. Kanske inte på 1920-talet då den var tillverkad men lite senare. Det var också Hillvid som skänkte violinen till Sörmlands Museum. Fiolen saknar en sträng så det kan vara möjligt att den har använts 10 000 timmar, kanske kanske inte.

 

Känt är också att när man väl lärt sig att t.ex. cykla eller spela instrument så sitter det så länge kroppen klarar av påfrestningen. Det är kul att upptäcka när man utför något som var mycket länge sedan och känner hur allting kommer tillbaka till en.

 

För en person som övning verkligen har lönat sig för är Mick Jagger, sångaren i det nu 50-åriga bandet The Rolling Stones. Han har en fenomenal röst men hans dansande imponerar mig lika mycket. Han har ”moves like Jagger” och det sitter i honom fortfarande. Han fyller 71 i år och har det fortfarande i kroppen! Även fast han har saktat ner lite så är det fortfarande en fröjd att kolla på t.ex. låten Midnight Rambler där han bjuder på många schysta moves samtidigt som resten av bandet jammar riktigt schyst. För att bli den frontfigur han är idag har det nog tagit åtskilliga timmar av övning och övning. Repetitioner som verkligen har gett färdighet, och inte minst en otrolig framgång. Det har lett honom till att bli adlad, dubbad till riddare och frontfigur i världens bästa band
 
 

Övning ger färdighet: en svaghet

 

Här ovan ser ni en cykel från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Som ni ser är den en trehjuling. Och jag klandrar ingen som använde denna trehjuling för jag vet själv hur svårt det är att lära sig cykla.

 

När jag var fem sex år, skulle jag till att lära mig cykla. Jag minns inte mycket av det, men jag minns tillräckligt för att rodna lätt vid tanken. Jag var ingen naturbegåvning. Nej, inte på långa vägar. Det finns en film när jag ska försöka cykla utan stödhjul. Pappa springer bakom cykeln och håller i pakethållaren. Jag sitter med koncentrerad blick och trampar. ”Nu släpper jag”, säger pappa. En sekund där jag cyklar helt själv. Sedan pladask – rakt ner på marken faller jag. Skrik och tårar. Allt medan min då treåriga bror i bakgrunden av videon kan ses glida fram, med imponerande balans, på en sparkcykel.

 

Jag gick även på en simskola. Rättare sagt – jag gick på en simlektion. Jag kände att det inte var något för mig, så jag slutade efter att jag precis börjat. Precis som med cyklandet kände jag nog att mina misslyckanden var pinsamma. Visst, de andra barnen var väl lika mycket nybörjare som jag, men jag upplevde att mina misslyckanden sågs av alla och var värst av alla.

 

I slutändan lärde jag mig simma, precis som jag lärde mig cykla. Övning ger sannerligen färdighet, men jag återvände aldrig till att öva i grupp. Jag lärde mig simma på egen hand. Jag observerade hur andra gjorde och tog efter. Tillslut hoppade och plaskade jag lika mycket som alla andra barn. Jag fick säkert hjälp på vägen av någon närstående, precis som jag fick hjälp av mina föräldrar att lära mig cykla. Först efter att jag bemästrat en färdighet vågade jag visa den framför andra barn.

 

Jag har fortsatt hålla min övning för mig själv. Jag har inga större problem att visa upp min färdighet, men vägen dit däremot… Jag inser att det kan vara givande att dela sina tillkortakommanden med andra, med likasinnade. Att tillsammans stötta varandra genom övning till färdighet. Att dölja sin svaghet är bara ytterligare en svaghet.

 

Men det här kanske är ett steg på vägen. En övning på öppenhet som kan ses av vem som helst. Den här texten kanske är jättedålig och ett misstag att publicera, men kom ihåg: Jag övar bara.

 

 
 

Övning ger färdighet: Fingertoppskänsla




Frida Eriksson från Tystberga var ägare av väckarklockan för blinda.
Uret tillverkat på femtiotalet, gjutet i grå plast med små pluppar för varje timslag
och en identisk kopia av urtavlan på baksidan för att ställa väckningstid.

Tänk fingertoppskänslan.
Varje nanometer av ytor som når nerverna ute i änden av alla fingrar som sedan
elektriskt pulserar upp i hjärnan.
Hjärnan som får arbeta utan ögonen.
Som får skapa inre bilder istället.
Inre bilder av känslan.
Jag undrar hur det ser ut inuti huvudet
När huvudet inte ser utåt.

Om jag skulle bli blind skulle det kräva ett enormt mått av övning för att klara av tillvaron.
Kanske inte i första hand övning på att känna.
Men att öva på att lyssna med öronen istället för ögonen.

För jag minns saker bäst om jag har sett dem.
Minns färgerna, ordningen, hur orden förhöll sig till varandra på pappret, hur färgen i löven skiftade i solljus och skugga, hur något flimrade förbi i fönstret, hur pelargonerna knoppar sig.
Jag måste se läpparna röra sig när någon pratar.
Måste fixera ögonen, inte öronen, vid ljudet.
Annars lyssnar jag inte.
Då färdas ljuden rätt igenom.

Om jag blev blind.
Skulle jag då börja lyssna med andra delar av kroppen istället?

Tänk efter.
På vilket sätt tar du oftast, enklast in omvärlden?

 

Övning ger färdighet: Kritor mot blyerts

 


Jag har alltid gillat att ha penseln i handen, jag har alltid varit ägaren till teckningen som läraren visar upp i klassen och som kamraterna berömmer. Jag har lärt mig sedan liten, då jag satt där och lekte med alla möjliga färger och var den enda på dagis som lärde mig att hålla mig innanför strecken. Detta började jag tänka på då jag såg denna färglåda, med akvarellfärg som är en personlig favorit att pyssla med. Just denna användes av Sigurd Eriksson från Nyköping. Men mina kritorna byttes ut mot blyerts och jag använde pennan som ett sätt att försvinna i mig själv ett tag och utrycka vad jag faktiskt kände. Positivt eller negativt. Jag har alltid tyckt om att ha penseln i handen. Jag har alltid gillat utmaningen att försöka bli bättre och utveckla mig själv.

Trots att pennan har samlat mer damm än färdighet de senaste åren så kan jag fortfarande ta fram blocket, blåsa bort dammet och använda det som ett sätt att utrycka vad jag känner när jag inte har ord till att beskriva det. Positivt eller negativt.

Det har gett mig kunskap. All övning sedan barnsben har gett mig färdighet, det har gett mig ett intresse och något som jag mår bra av att göra. Som jag blir glad av, ibland arg då det kanske inte alltid blir som Leonardo Da Vinci. Skåmt å sido. Men all övning har gett mig en färdighet och gett mig års av egen lära som utvecklas till något jag faktiskt kan vara stolt över att jag kan. Övning ger färdighet. Och jag har bara mig själv att tacka.

 

 

Övning Ger Färdighet: Musikalisk Pianist

 

Önskan att kunna sitta vid en taffel och låta fingrarna flyga över tangenterna och höra ljuv musik strömma ut och ha alla i familjen samlade runt en själv då man spelar de vackraste melodierna - Det är drömmen. Alltid har jag önskat att jag var musikalisk, att jag var den nästa Beethoven och hade en röst som en ängel men under mina år på jorden har jag kanske totalt spenderat två timmar vid ett piano och inte en enda timme på en sånglektion. Utan övning får man ingen färdighet, om man inte är en naturbegåvning då men olyckligtvis är jag inte det! Är bara naturbegåvad när det kommer till att måla och rita. Dock har jag ju ritat och målat ända sen barnsben så övning kanske jag har fått ändå.

 

Men musik har alltid inspirerat mitt målande och när jag var väldigt liten så sa jag till och med att jag målade musik. Så att få vara med och skapa musik bortom pappret skulle göra mig otroligt glad eftersom jag då själv kan få ta del och bidra till det som betyder så mycket för mig. Men tyvärr är jag tondöv och kan endast lära mig simpla melodier som stannar kvar i huvudet i en dag och sedan försvinner.

 

Anna Greta Carlsén var en person som hade sin familj samlad runt sin taffel när hon spelade år 1940. Hon sa "Vi spelade och sjöng genom hela min barndom, det var den samlande möbeln". Hon levde det musikaliska livet, men även hon övade genom hela hennes barndom. Så sammanfattningsvis kan man säga att även fast man kanske inte upplever att man övar upp en färdighet när man är ett litet barn och bara gör något som man tycker är kul så gör man det och övningen ger färdighet.

 

 

Övning ger färdighet: Överkomma rädslor

 

 

Vi är alla rädda ibland. Det är lika bra att erkänna det för oss själva. Man kan vara rädd för framtiden, för mördare med motorsågar eller för spöket under sängen. I olika skeden av livet har vi nog alla känt en viss rädsla inför åtminstone en av dessa tre.

 

Det finns rädslor som försvårar livet på så många olika sätt, fobier som gör livet svårare än vad det behöver vara. Logiska resonemang har ingen verkan, du är rädd eller orimligt obekväm fastän situationen i sig inte är farlig på något sätt. En clown står framför dig och jonglerar med tre bollar, en kanin kommer skuttande mot dig eller en röst som hörs ur telefonluren, väntandes på svar.

 

Jag har ingen egen erfarenhet av någon svår fobi. Därför kan jag inte säga att det är enkelt eller svårt att överkomma en sådan svår rädsla. Dessutom är vi alla olika så även om jag hade hittat något sätt för att överkomma min fobi är det inte säkert att det skulle fungera för någon annan än mig. Av dessa anledningar kan jag inte säga att du kommer att komma över din rädsla för clowner om du tvingar dig själv att umgås med en clown tre timmar om dagen i tre månader. För övning ger färdighet och om du återupplever ett scenario där du ställs inför din rädsla flera gånger om så kommer du till slut att överkomma den. Det tror jag inte på. Vad jag dock tror är att vissa rädslor kan bli åtminstone lindrigare om man bara övar lite på dem, om du tar upp telefonluren och ringer en nära vän eller släkting lite då och då så kanske det gör den där hemska känslan åtminstone lite mildare.

 

Övning ger färdighet, men det gäller att inte sätta ribban för högt.

 

Den turkosa och svarta telefonen på bilden är av modellen Diavox I och förvärvades av museet 2007. Innan dess tillhörde den Karin Lindvall, om hon överkom några telefonrelaterade rädslor med den här telefonen har jag dock ingen aning om.