Tidigare skrevs det om uppkoppling, idag trender. Trender är något som kommer och går beroende på utvecklingen. En trend kan ändras snabbare än ett ögonblick, modet ändras flera gånger per år medan könsroller ändras lite långsammare.

En trend som just nu pågår bland både vuxna och unga är smartphone-trenden då man helst ska ha en iphone. I min klass är det speciellt trendigt med en iphone då mer än hälften har en. Om det har blivit en statussymbol eller om det endast är för att telefonen är bra vet jag tyvärr inte, men när jag skulle införskaffa mig en ny telefon var en iphone en självklarhet. I min familj har 9 av 11 en iphone och de två som inte har det är alldeles för små vilket säger ganska mycket - iphones är populära. I framtiden vet man inte vilken telefon som kommer att vara  populärast, kanske en som sitter fast i huden så att man bara kan pilla i handen och ringa någon med den. Eller så har iphones tagit över världen och vi slavar under smartphone:ens vrede, vem vet?

Detta är en stationär dator med systemenheten Power Macintosh G3 i vit och turkos plast. Det är ganska uppenbart att denna dator tillhör samma märke som en iphone, Apple, som är ett av de största hemelektroniksföretagen i världen. Denna dator tillverkades 1999 och slutade fungera senast i januari 2006 vilket är en väldigt lång livstid för en dator. Personen som använde datorn heter Evy Rydergård och bor i Norrköping.

 

 

Mode och trender är så komplext att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Dels är det fruktansvärt ytligt, men samtidigt ett fantastiskt sätt att uttrycka sig på.
Fotografiet föreställer Roger Moore och Mälardrottningen Christina Leander från filmen ”Mälarvåg” från 1965. Jag antar att Mälardrottning är någon typ av skönhetsutmärkelse.

Skönhetstävlingar, modellagenturer som letar modeller utanför anorexiakliniker, ständiga reor på HM, köp och släng, den ständiga strävan efter nytt, detta är saker som får mig att äcklas av modeindustrin. Jag vill inte att tävling och anorexi ska vara en del av modevärlden, för kläder, färg, kombinationer är så mycket mer. Mode är fullt med kreativitet, kärlek och skaparglädje, men det överskuggas så lätt av allt det där andra.

 

Det är så märkligt med trender.

Ena dagen hatar man det som den andra dagen blir en trend man gillar.

För mig var det såhär med jeans.

Jag kommer ihåg hur jag brukade skratta åt höga jeans. 

Brukade fnissa när jag såg folk med högmidjade jeans och smala bälten.

Jag kallade dem Eva S-byxor efter en lärare på min högstadieskola. 

 

Nu är det en helt annan sak. 

Trenden har vänt och idag är det få som höjer på ögonbrynen åt byxor som går straxt under naveln.

Min syster har flera jeans av sorten på bilden. Ett par Levis. Hon har dem som de är eller avklippta. Alltid lika snygg min syster.

Men att jag idag skulle tycka detta det trodde jag verkligen inte när jag skrapade åt Eva-byxorna.

Att en 15 årig tjej som min syster drygt 20 år senare skulle köpa ett liknade par, det trodde nog inte Vilhelmina Alwert heller. 

Vilhelmina som bar dem i i Gnesta runt 1995. Som fransade dem och slitsade upp dem i nertill för att det var trendigt då.

Det är roligt det här med trender!

 

 

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en pågående utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping. 15 juni-30 aug

 

 

 

Något som är typiskt Nyköping för mig, är att det alltid kommer att ha en känsla av "hem" i sig. Att man vet var varenda liten vrå ligger - förutom Harg och Brandkärr. Sen om jag tänker på Nyköping endast som en stad är det vattnet som kommer på tanke. Ån som slingrar sig genom staden och ut i hamnen. För länge sedan var Nyköping en central handlingsstad på grund av Nyköpingsån. Båtar från alla håll och kanter seglade in i ån och mot torget där varor lastades av och på. Då var ju vattenytan mycket högre förstås vilket förenklade båtturen in i Nyköping. Idag är vattnet dock för grunt men eftersom isen smälter så kanske vi har fartyg som far ut och in i Nyköping igen...

Detta är en båtmodell som är tillverkad av Carl Gustaf Blomberg och Stefan Blomgren i syfte för den arkeologiska utställningen i Fornkällaren. Denna modell av vikingatida segelbåt med ställ är utrustad med sytt segel, åror med mera. En söt liten båt som symboliserar Nyköpings vatten på ett bra sätt!

 

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en pågående utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping. 15 juni-30 aug.

”En nyckel till temat Typiskt Nyköping ... så idérikt, Marika, du måste verkligen ha använt alla dina hjärnceller för att komma fram till den briljanta kopplingen.”

Ja, jag tror inte att någon har missat att vi har ENnyckel som verkligen symboliserar staden Nyköping; den där nyckeln till en viss fängelsehåla som slängdes i vår kära å för en jädrans massa år sedan och som man fortfarande inte har lyckats lokalisera. Den nyckeln är rätt typisk för Nyköping, men den är också rejält uttjatad.

Men den här nyckeln är inte den nyckeln, det är en kammarherrenyckel som en gång tros ha tillhört kammarherren Alexis Sparre i början av 1860-talet. Och om jag nu inte ska prata om en nyckel, varken denna eller den där uttjatade, så är nycklar i allmänhet något man ofta tappar bort. De är föremål som man helt enkelt inte alltid har koll på och som man följaktligen inte alltid kan säga precis var de är. Lite som Nyköping, alltså. För hur många gånger har man inte som Nyköpingsbo – eller någon geografikunnig icke-Nyköpingsbo – använt sig av frasen tio mil söder om Stockholm.

För trots två andra chanser, en turistlockande flygplats – som ironiskt nog är kallad Stockholm Skavsta – och en rik historia så är det inte många som kan pricka ut Nyköping på den svenska kartan. De kanske har hört talas om vår kära storstadswannabe till hemstad men de vet oftast inte var någonstans den ligger. Nyköping försvinner liksom i mängden bland alla andra köpingar, för nog är de många.

 

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en pågående utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping. 15 juni-30 aug.

 

 

 

 

Egentligen är min relation med Nyköping varken särskilt passionerad eller djupgående. 

 

Jag växte inte upp här, och det som är typiskt Nyköping för andra är troligen någonting jag aldrig skulle tänka på. 

 

Mina tre år här i skolan har ändå gett något form av perspektiv. 

 

Staden är lugn,

relativt tryggt. 

Folktom när man ska hem från krogen.

En stad där problemen är lagom stora och caféerna tillräckligt många. 

En stad som sover om nätterna. 

 

Men sen finns det någonting som nästan alla pratar om. 

 

Vallarna. 

 

Det är det jag tänker på direkt,

och inte då Nyköpings hus och historien om Hertig Karl eller gästabudet, utan själva kullarna. 

De flesta verkar avguda den här platsen. 

Den är verkligen fin i sig, men jag har ändå aldrig riktigt förstått fascinationen. 

De gånger jag verkligen utnyttjat vallarna under sommarhalvåret har den vart invaderad av gäss, där det inte finns en bajsfri plats att sitta på. 

 

Kanske behöver platsen tid att växa på mig. 

Så ser jag typiskt Nyköping.

 

 

 

Typiskt Rebecca att vara uttråkad.
Typiskt Nyköping att inte göra den känslan mindre påtaglig.
När jag började gå i skolan i Nyköping var det en stor stad med mina mått mätt. Jag är van vid landet, en bil om dagen principen och inga grannar.
Jämfört med det är Nyköping en metropol, allt är relativt som man brukar säga.
Av en metropol förväntade jag mig LIV, kalabalik, kärlek på liv och död, tempo, men inte på Nyköpings gator inte.
Jag vet inte vad de beror på, kanske har jag inte letat tillräckligt mycket? Kanske är Nyköping inte min stad? Eller så händer det helt enkelt inte så mycket här.
I Nyköping har jag ägnat min tid åt att vandra och leta efter äventyret och som man bör har jag använt skor. Inte sådana fina ballettskor i siden och läder som på bilden. Inte sådana skor som användes av fina damer på 1800-talet. Nej jag har använt tunga skor, som är gjorda för att gå mångt i.
Kanske hittar jag något tillslut.

 

Jag är omringad av människor som är uppkopplade minst en gång per dag, inklusive mig själv. Att vara uppkopplad är som att vara kring sina vänner dygnet runt, vilket kan vara trevligt, men när ens Internet-vänner tar över de vanliga (som man träffar i verkligheten) har det gått för långt. Jag har en släkting, vars namn jag inte kommer att nämna, som ofta sitter vid telefonen uppkopplad på Facebook. Det kan vara vid middagar, när man är och fikar eller när man tittar på film. Internet är även boven till att frasen "Vill du gå ut med mig" aldrig hörs utanför skärmen längre vilket jag skulle ha velat uppleva.

Inför detta tema valde jag en armbindel med ett påsytt rött kors i kläde på som kommer från Röda Korset, som ett tecken på hur livsviktig uppkopplingen är för vissa personer idag. Exempelvis hade inte du suttit och läst detta utan uppkopplingen vilket är bra i och för sig. Det är även enklare att hitta information snabbt med uppkoppling i mobilen, men när mobilen blir viktigare än livet utanför uppkopplingen, förlorar man livet självt.

 

 

Vid första anblicken kanske ni tycker att denne lille herre ser ut att vara stel och. Det må också så vara eftersom han är en skyltdocka, men titta igen.

 

Se på bollen han har i högerhanden.

 

Se vad redo han ser ut att vara för en liten lekstund på innergården vid hans lägenhetshus.

 

Se vad han ser frisk och ouppkopplad ut.

 

Min mobil har 3G-nätet igång dygnet runt och ofta sitter jag även med datorn igång samtidigt. Dubbelkopplad, vill säga.

 

Från början tyckte jag att det var väldigt skönt att ha tillgång till resten av världen med ett enkelt litet klick eller knapptryck, men sedan iPhones och smartphones blev människors nya livskamrater börjar allting gå till överdrift.

 

Människor umgås inte på samma sätt längre. Såklart finns det några själar som inte är beroende av sina telefoner, men den övriga befolkningen är det.

 

Vissa av mina vänner kan inte släppa telefonen, och då menar jag verkligen kan inte. Den ska vara på och den ska vara med och den ska helst ligga i handen när de sover. Om jag går och fikar och faktiskt samtalar med någon kan jag få skäll för att jag glömt titta telefonen en timme. Alla räknar med att få kontakt på sekunden för att det är det vi blivit vana med.

 

Mina kusiner ser jag några få gånger om året och sist vi träffades upptäckte jag efter ett tag att alla satt med sina telefoner runt bordet.

 

Alla uppdaterar sig själva eller uppdaterar andra. Kollar facebook, instagram, twitter, utan att det egentligen händer mer där än framför ögonen. Det är så oerhört löjligt!

 

Vi sitter och uppdaterar våra liv genom internet fast vi inte ens lever.

 

Jag har själv en iPhone men jag är så obotligt trött på att se den och andras, därför försöker jag att inte ha den i närheten dygnet runt. Det är bara ännu ett stressmoment i vår redan stressiga vardag. De mest avkopplande stunderna jag har haft senaste halvåret är de gånger jag verkligen suttit ner och pratat med en vän i flera timmar, och glömt bort telefonen. Efteråt känns det nästan som att ha fått en helkroppsbehandling på spa, för så skönt är det att glömma bort den.

 

Vart tog den hederliga leken vägen?

 

Vart tog; vi-går-ut-och-hittar-på-något-kul vägen?

 

Vart tog spela spel vägen?

 

Varför kan vissa inte ens se på en halv film utan att de behöver uppdatera sig?

 

Varför sitter åttaåringar med elektronik för tio tusen istället för att leka med dockor?

 

Vad sägs om att ta bollen och gå ut på gården en stund? 

 

 

När man tänker på det är det sjukt hur beroende vi är av sociala medier idag. Jag märkte det rätt tydligt på mig själv när jag var på Malta en vecka i början av maj, utan internet. Jag är vanligtvis alltid uppkopplad och kollar Facebook, Twitter och Instagram hur många gånger om dagen som helst. På Malta kunde jag ju inte det. Och man känner sig faktiskt lite handikappad. Man vet inte hur alla mår, vad folk gör, vad som är de senaste nyheterna eller vad som händer här hemma. Man har ingen aning utan internet. För vi är alltid uppkopplade och kan ta del av informationen, och det kunde inte jag denna vecka.

Detta är en mobiltelefon med tillhörande laddare, som tillverkades i början på 1990-talet. Märket på telefonen är Technophone 705 och det var Nokia som tillverkade denna. Givare är Olof Hermelin, och jag kan idag inte riktigt förstå hur människor under denna tid överlevde utan internet och alla dessa sociala medier och nya tekniker. Och det beror ju endast på att jag är uppvuxen med att alltid ha sociala medier till hands, vilket inte människorna var då. Lite läskigt hur mycket saker och ting förändras på drygt 20 år ändå.

 

Den blåmålade fågelburen från 1880 som står på lejontassar.
Inglasade sidor och skulpterad järntråd.

Jag vill dra parallellen cybervärlden, fågelburen.
För lite så är det.
Vissa påstår att på internet händer allt, detta metauniversum där allt tycks vara möjligt.
Möten, nöjen, inspiration.

Men precis lika mycket inspiration som prestation hänger trådarna i.
Internets sociala plattformar blir en extrem förlängning av de normer som redan etablerats i det reella samhället.
Extrema krav ställs på individen: konsumera, visualisera, lev drömlivet.
Eller: uttryck ditt hat, dina politiska extremistiska inre viljor mot ett mål, helt anonymt och helt verklighetsfrånkopplat.
Ditt fysiska jag är ju inte på internetplatsen.

Men huvudet är där hela tiden.
Bläddrar i flöden upp och ner på telefonen.
Kolla, kolla, kolla.
Och de extrema förlängningarna av verklighetens normer borrar sig in i hjärnbarken.
Stannar där.
Skapar ideal som är ouppnåeliga.
Och hoten, hatet cirkulerar.
Anonymitet och exploatering på samma gång.

Trots de trådlösa nätverken så fäster ändå internet i så många trådar.
Så många kulturella, visuella, mänskliga kroppstrådar.
Som varje dag får impulser från en värld som,
om man inte har kapaciteten att ta den med en nypa salt,
skapar skadliga normer och beteenden.

Internet är fågelburen.
Verkligheten beskådad genom järntrådar.
Trådar som fäster i oss och vår omvärld.

 

Twitter, Facebook, Instaram, Mail, Bloggar, Viber, Skype, Mobiler, Surfplattor etc. etc.

Värden är ständigt uppkopplad.

Vi är ständigt uppkopplade.

Ungomarna piller på mobilerna mer än de pratar med varandra nu för tiden mumlar någon äldre. På min tid...

Ja, hur var det egentligen på din tid?

Hur var det när inget var uppkopplat?

För det är så mycket som är uppkopplat idag. Det är ju inte bara ungdomar som ständigt håller sig uppdaterade med senaste infon från diversesociala medier. Hela vår väld är ju uppbyggd av uppkopplade saker.

Hur var det när kassaapparaten på matvaruaffären inte var uppkopplad till ett nätverk för att få senaste infon om vaor som inte ska säljas av olika anledningar. För att snabbt som attan räkna ut ala rabatter och priser.

Hur var det när kassan var manuell som denna? När det fanns en vev på kassaapparaten?

Denna har stått på föräkringskassan. På sidan finns inns en metall platta för stämpelkort med namn och sjukersättning.

Ha mitt liv har varit uppkopplat. Från den första pipiga uppkopplingen till "Internetet" där en liten bild av en dator som kopplade upp sig mot en jordglob visades innan man kunde blockera telefoninjen för lite Bolibomba spelande, till min spartfone idag med alla möjliga onödiga och nödvändiga appar.

För mig är det svårt att föreställa mig en värld som inte är uppkopplad.

 

 

Internet ställer till det så himla mycket!
Nu sitter jag här igen torsdag klockan elva och skriver något som ska vara inlämnat klockan åtta imorgon bitti.
Anledningen är endast en:
SVT har öppnat arkiv på webben.
Det innebär att en kan se det mesta av intresse som någonsin sänds på kanalerna. Jag hyllar denna webtjänst, men den gör det omöjligt för mig att göra allt jag egentligen borde.
Igår hittade jag SPUNG i denna guldgruva av nostalgi, en serie som för mig tidigare var okänd och som är så bra att den gör mig inkapabel till att göra något annat än att trycka på play.
Men trots att jag är så uppslukad växlar jag var tjugonde minut mellan twitter och facebook, bara för att kolla om det har hänt något.

VAD HÄNDER?
Twittrar någon om hångel och skedar? Ja
Har någon politiker sagt något dumt? Ja
Skriver någon något som inte händer varje dag? Nej

En del forskare har beskrivit beroendet av sociala som lika starkt som ett beroende av heroin. Jag känner mig inte som någon tung narkoman, men det ligger något i det. Hur uppslukad jag än är av en TV serie vinner alltid det där suget i maggropen som skriker efter twitter.
Likadant när jag är i skolan och försöker fokusera på vad läraren säger. Helt plötsligt känns allt liksom fel, skolbänken ger stickor i baken, sminket känns utkletat men framför allt:
Vad händer? Vem som vill hångla, vem vill skeda, vem som gjort bort sig, vem som har gjort ett korkat uttalande, vem som liknar sociala medier vid narkotika, vem som ser på Spung, vem som försöker  väva in en skolbänk från västra skolan i sin bloggtext och vem som ska upp klockan sex imorgon.

 

Allt började med en glödlampa.

 

Nu är jag ingen expert beträffande varken uppfinningar, elektricitet eller andra finurliga grejer som hör detta tema till men ur min syn så var det glödlampan som bredde vägen för elektriska prylar av alla dess slag, från neonskyltar till datorer. Efter uppfinnandet av glödlampan kom modem, datorer och smartphones som gjort det möjligt för oss att alltid vara uppkopplade.

 

Som ungdom i dagens samhälle kan jag konstatera att det nästan är ett krav att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig. Att ha mobilen nära till hands. Att ständigt kunna nås. Att Facebook, Instagram och de gamla hederliga smsen inte är längre bort än ett par meter, ett par sekunder. För annars kommer paniken krypandes, vare sig det handlar om den egna eller andras så är denna hysteriska känsla alltför snabbt på intåg. Hur överlevde människan innan hon var uppkopplade nu igen?

 

Koltrådslampor likt dessa som hittades i Nicolaikyrkan 1966 tillverkades mellan åren 1860 och 1880, då fanns det inga sociala nätverk och skulle man få tag på någon då var det ansikte mot ansikte som gällde. De överlevde men jag tvivlar på att vi faktiskt skulle göra det. Eller jo, vi skulle ju inte dö som en direkt reaktion till våra icke-fungerande uppkopplingsapparater men trots paniken och beroendet skulle det vara dötrist att tappa kontakten med de människor man inte träffar i vardagslivet. För om alla tänker efter så finns det nog åtminstone någon som du inte skulle vilja tappa kontakten med som bor lite längre bort, som du inte kan möta upp på en fika eller springa på på torget. En avlägsen men ändå nära släkting, en gammal kollega från när du jobbade utomlands ett år eller en vän du faktiskt träffat online. Till detta problem är brev visserligen en charmig lösning som faktiskt existerar men kom igen, att få svar skulle ju ta en evighet.

 

 

För länge, länge sedan använde man en potta när man skulle gå på toa, eller rättare sagt: gå på potta. Men vänta, nu sa jag nog fel, det var inte länge, länge sedan denna potta användes. Den tillverkades nämligen 1930 och användes fram till 1970, och då användes den på ett sjukhus!

Jag som själv är uppväxt i en värld där pottor aldrig använts (till mer än att potträna bebisar) kan aldrig föreställa mig att sitta på en potta och uträtta mina behov. Som kille kan det väl vara enkelt att pricka rätt, men som tjej är det nog svårt att sikta. För båda könen är det nog svårt att uträtta nummer två!

Självaste gå-på-toan:det är inte ens det värsta av allt med en potta. Vad skulle man göra av det som ligger i?! Förr kunde man ju slänga ut det genom fönstret men idag känns det helt onaturligt helt enkelt... och äckligt! Stackars den som går förbi ens hus precis i det ögonblicket...

Jag kan nog säga att jag är nöjd över att leva i en värld där porslinstronar och avlopp finns, istället för vita porslinspottor med handtag. Dock finns det inte toaletter världen över. En gång när jag besökte Egypten och var i en liten by långt utanför centrum, behövde jag gå på toa. När jag kom fram till båset tittade jag ned och fylldes av osäkerhet och blev förskräckt - det var ett hål i marken! En liten stund stirrade jag på hålet men bestämde mig för att inte kissa i ett hål och så gick jag därifrån. Återigen, så glad över att jag har en toalett i mitt hus.

 

 

Varje måndag, onsdag och torsdag får jag lära mig nya saker som har med våra kära siffror att göra. Det är under dessa dagar som jag och min klass tar oss upp för trapporna till sal 21, säger hej till vår underbara mattelärare och med miniräknarna i högsta hugg börjar klura på olika mattetal.

 

Addition och subtraktion.

 

Multiplikation och division.

 

Logaritmer och potenser.

 

Derivator och integraler.

 

Sinus och cosinus.

 

Jag må älska matematik (åtminstone under majoriteten av årets dagar) men jag finner ingen lockelse av tanken att behöva möta denna käresta utan en räknemaskin nära till hands. För under dessa tre tillfällen varje vecka är miniräknaren min bästa vän och jag kan inte förstå hur man överlevde utan denna fantastiska uppfinning.

 

Kulramen på bilden användes till undervisningen i matematik på Västra Skolan i Nyköping. Den förvärvades av museet år 1966 och även om den inte är en räknemaskin så är det ett matematiskt hjälpmedel precis som miniräknaren. Om jag var tvungen att välja mellan dessa två, mellan kulramen och min miniräknare, så är miniräknaren ett självklart val. Varför? För att det är lite lagom svårt att dela tre kulor på två med en kulram.

 

 

Nordiska kompaniets halvhöga skåp med två dörrar från 1953. Made in Sweden. Lived with Kerstin Simon-London och hennes make Louis London.

 

Kerstin som skrev i Svenska dagbladet under pseudonymen Pandora och släppte kokboken The Best of Scandinavian Cooking. Kerstin som 1978 sommarpratade i P1 och några år senare medverkade i ett program producerat av SVT om kvinnliga alkolister. Kerstin som bodde i Stockholm och Kerstins dotter Agneta som skickade mejl till konservatorerna och berättade om mamma och mammas skåp. Mammas skåp som var fyllt av hennes ägodelar. Affektionsvärdet och berättelsebärandet i alla saker mamma rörde, allt som var mamma.

 

Min mamma har också ett skåp. Ett skåp med hennes affektionsvärden och berättelser. När mamma öppnar skåpet doftar det svunnen tid och allt som vi rör vid där inne viskar minnen. Skåpet luktar hemma.

 

Jag vill inte döpa mitt inlägg egentligen till två föremål, en funktion. Jag vill döpa det till två föremål, tusen funktioner. För det är något visst med stora skåp. Skåp som fylls och förvarar materialistiska ting. Som förvarar fragment, minnen, känslor.

 

Att berättelsen om Narnia börjar med en garderob känns inte främmande alls.

Att öppna dörrar, oavsett om de leder in i andra rum, ut i världen eller in i skåp.

Det är något symboliskt och kittlande över det.

 

 

Bilden till vänster visar en röd, ärmlös ylleväst från 1900-talet som hänger i textilrummet i föremålsarkivet. Den har varit en del utav en folkdräkt och det var Nan Sandahl som gav västen till museet. Bilden till höger visar en jeansväst som hänger i min garderob, som köptes på H&M i somras. Mer historia än så vet jag inte om min väst, förutom att den klär mig rätt ofta.

Dessa föremål är så olika samtidigt som de är så lika. De har samma funktion, och samma form, men de är olika till utseende och är/har varit olika till användning. Det är rätt fascinerande faktiskt, att två så lika saker kan vara så himla olika beroende på när det tillverkades och hur det använts. Det tycker i alla fall jag är väldigt intressant, om några år kanske det är min väst som hänger i textilrummet med en helt annan historia än vad den hittills har idag.

 

 

LANOLIN CRÈME! En kräm som brukats av många människor under årens gång. När just denna lilla burk gick att köpas på Gripen Apotek är lite oklart. Landolin, en kräm som använs för torra armbågar, läppar och knän (vanligaste användningsområdet idag verkar, efter lite googling, vara ammande mödrars nariga bröstvårtor!).

 

Själv äger jag ett flertal olika krämer och lipsyl. Norsk handkräm, vaniljlipsyl från Lantmäteriet, försvarets hudsalva, Carmex etc, etc. I min lilla necessär har jag det mesta. Allt smink och livsnödvändiga grejer som pinsett och nagelfil finns i den där lilla saken. Lite som Hermiones magiska väska, allt får plats!

 

 

Sörmlands museum skall skilja sig. 

 

Den tid det kommer ta att paketera och frakta varenda litet känsligt föremål går nästan inte att föreställa sig.  

 

Varje liten manschettknapp, 

 

varje arkiverat gruskorn som omsorgsfullt skall tas om hand. 

 

Varje litet lyckligt, plastigt bröllopspar.

 

 

De gifte sig och erkände sin kärlek till varandra år 1950. Hon bar klockad ytterkjol på sin vita klänning och en kort slöja i tyll. Hennes blivande make var klädd i svart frack, vit väst och skjorta. De höll varandra i handen länge och ville egentligen aldrig släppa taget. 

 

Efter den dagen har de levt lyckliga i 63 långa år och arbetat många glada dagar på andra brudpars fantastiska tårtor, ända tills de blev ersatta av nya dekorationer och bosatte sig på en dammig magasinshylla. 

 

 

Museet har däremot inte samma öde att möta. Hen och vårt älskade instängda arkiv ska skiljas. Föremålen har tröttnat och vill finna lyckan i någonting yngre, fräschare - och framför allt nytt! Ja du hörde rätt. Museet har träffat någon annan. 

 

En separation som kanske känns tung just nu, men som efter det nya giftermålet förhoppningsvis får en lika lycklig utgång som vi kan bevittna hos denna lilla simpla tårtdekoration. 

 

 

 

Ett nytt museeum, nya möjligheter.

Så härligt att alla ska kunna njuta av och utforska alla dessa föremål som vi bloggare får möjlighet att se varannan vecka.

Med den nya lokalen kommer ju dock ett litet logistiskt problem. Hur flyttar man alla dessa saker?

Hur flyttar man en ömtålig skärm som denna?

En fönsterskärm i tunnt, tunnt siden.

Skärmen har redan fått skador från år av användning men också från hanteringen då skärmen skulle tas om hand av museet efter att ha stått hemma hos Ida Johnson.

Den fina, fina handmålade skärmen har en tydlig rekomendation, som jag inte sett på något annat föremål, om att mycket varsam hantering och förvaring bör tillämpas.

En vikbar fönsterskärm med målade små prästkragar som berättar en liten historia.

Hur flyttar man ett skört minne?

 

 

Likt flyttfågeln flyttar till Afrika varje vinter flyttar Sörmlands Museum till nya lokaler.

 

Börjar inlägget med en liknelse, märkte ni det? Det låter lite småfånigt och jag lyckades inte riktigt få den där lite poetiska och vackra effekten som liknelser och metaforer brukar ge men liknelsen är ju åtminstone inte uppbyggd av någon lögn. För flyttfåglarna brukar ju tillfälligt flytta under vintern och Sörmlands Museum ska byta lokaler, men den flytten är temporär.

 

Nya lokaler och nya möjligheter, ja, det är ju vad som är på g. Och visst ska det bli spännande!

 

Som erfaren flyttare, mellan åldern åtta och femton flyttade jag totalt sju gånger, kan jag säga att flyttar kommer med många bra saker men även en handfull dåliga ...

 

Gamla grejer slängs ut (fast detta gäller så klart inte de gamla grejerna som tillhör museet, hela grejen bygger ju på att de är gamla), nya grejer köps in och så bäst av allt ... rummen ges liv genom inredningen!

 

Det värsta, det absolut värsta, med att flytta är alla saker som försvinner spårlöst. Under mina flyttningar så har jag tappat bort så väl pepparkaksmått som dataspel och jag kan meddela er att det inte är en rolig känsla när man inte kan hitta något och bara vet att det har försvunnit i flytten. Jag har inte så många prylar att hålla reda på om man jämför med alla tiotusentals föremål som finns i museets ägo. Det är inte heller vilka prylar som helst, det är såna där pryttlar man absolut inte vill tappa bort.

 

Det här pepparkaksmåttet av bleckplåt i form av en fågel hittade jag tillsammans med en mängd andra pepparkaksmått. Det är lätt att försvinna i mängden och om man är liten så är det ännu lättare. Därför hoppas jag innerligt att denna lilla fågel inte flyger iväg åt fel håll när det är dags för den stora flytten.

 

 

Det är beräknat att 2016 ska Sörmlands Museum bli ett helt nytt museum, åtminstonde lokalmässigt. Allting ska vara på samma ställe och det ska finnas plats för precis allting. För tillfället ligger museet på ena sidan stan, och föremålsarkivet på andra. Och att föremålsarkivet senare kommer finnas i museet, är nog något som gynnar museet till tusen. Det kommer underlätta och föremålen kommer vara väldigt mer lättillgängliga, vilket är hur bra som helst.

Grejen är ju att alla föremål som bevaras måste man vara väldigt försiktig med, och jag tror det kommer bli himla jobbigt att flytta hela arkivet till andra sidan stan, och att se till att ingenting går sönder eller att ingenting försvinner. Nog för att det finns en himla många småsaker som är lätta att packa ner, som kläder, skor, koppar och leksaker. Men det finns även väldigt många möbler liknande detta mörka bänkskåp i furu till vänster. Det syns på bilden att skåpen är uppradade och att de är väldigt många, och även väldigt antika, vilket gör att det kommer ta tid att få dem till nya museet. För att inte tala om alla soffor, fåtöljer, stolar, mopeder, cyklar, sängar och så vidare. Är himla glad över att det inte är jag som har ansvar för det faktiskt.

Jag hoppas att någon kommer upp med en bra struktur på hur föremålen ska förflyttas, och att det finns många människor med stora muskler som är bra på att bära! Det lär behövas, så mycket föremål som ska flyttas. Men jag tror verkligen att det är värt det i slutändan, och jag hoppas att museet får den uppgraderingen gällande yta och tillgänglighet det behöver!

 

Efter att ha vart på magasinet många gånger börjar en hitta sina favoritsamlingar och hörn där de riktiga guldgruvorna till spännande historier finns gömda. Där finns det gamla förpackningar, där finns det skor och här fanns det leksaker. Ett dockhus från 1810 med elektricitet, tapeter och spetsgardiner. Jag är mycket förväntansfull att se hur det nya museumet kommer se ut och hur de olika samlingarna kommer att placeras. Vart kommer favoritsamlingen Eskilstunahemmet få sin plats?

De som skissar och planerar verkar ha höga ambitioner med det nya huset, glasväggar som ger insyn och STORA möjligheter.

Jag tror på detta hus! Och jag tror att det kan göra Nyköping väl värt att besöka.

 

 

En campingbåt från 1937 får symbolisera min stora glädje över det faktum att Sörmlands museum nu äntligen kommer att få en helt ny arena.

Hela besättningen ska med på en resa över skapandehavet.

I en och samma båt ska allt vad museet innebär segla mot någonting alldeles nytt.

Under flera år har campingbåten stått i Raspen och väntat på att få ta med sig alla på seglingen mot det nya museet.

Nu börjar äntligen färden.

 

Och jag visualiserar ljusa, öppna, lokaler med plats för allt. Plats för nytänk, tillbakablick och samtidsbearbetning. Med plats för kreativitet och kulturverksamhet utan gränser. Där åldersgrupper integreras, där fika kan förtäras, där tavlor kan målas, magasinets prylar beskådas, där slöjd och hantverk får plats, där musik skapas och njuts, där film och foto knäpps.

 

Där allting händer, där allting är möjligt. Där museet kan berätta om dåtiden eller problematisera samtiden.

Där människor möts kring det vi är, har varit och kan komma att bli.

 

Världens bästa museum, det är vad jag hoppas på.

 

 

Kanske var familjen Österman kristen. Kanske trodde Bernard på Gud och kanske knäppte Hilda händerna varje kväll och bad. Bad om lycka, bad om hälsa eller bad om mat på bordet.

 

Den gemensamma nämnaren för alla Religioner är tron på en högre makt.

 

Tron på någon som antingen går att avbilda eller något som är omöjligt eller till och med förbjudet att avbilda. Även om den högre makten går att föreställa sig som fysisk person, så handlar det i grund och botten om att sätta den högre makten över allt annat. Att sätta Gud på en piedestal.

 

Jag är inte själv religiös men jag kan i viss mån förstå varför andra människor vänder sig till religionen.

 

Det är en enkel förklaring till livet som är så komplext och oförståeligt. Allting som sker, positivt som negativt, har en mening. Det är ett svar på vad som händer efter vår död när våra kroppar sagt stopp. Det är en gemenskap och en trygghet.

 

Det är ett enkelt sätt att leva där dina val och handlingar styrs av någon annan. Du har ingen makt och behöver inte heller oroa dig.

 

Religion är också att skylla ifrån sig. Om en naturkatastrof sker så är det kanske inte alls klimatförändringarna som är orsaken, utan Gud ansåg att det behövdes rensas. Det är att skylla ifrån sig om man fördömer sina homosexuella barn för att Gud säger att det är fel – istället för att erkänna att man själv är rädd för det okända. Det är att skylla ifrån sig när man dödar någon som motsätter sig.

 

Religionen är bra i den mån det är en gemenskap och en trygghet men går till en väldig överdrift när man inte kan känna empati för människor som förespråkar något annorlunda. När man sätter kärleken till något man aldrig sett, framför ens närmaste människor som faktiskt existerar i fysisk form. Som mest onödigt är det när människor inte ens kan motivera sin religiositet.

 

Religion är bra.

 

Religion är dåligt.

 

Men mest är det att höja upp någonting över precis allt annat. 

 

Dock så är handlar allting bara om åsikter mot åsikter, så egentligen; vem är jag att döma?