Jag har gått och blivit så himla kräsen när det gäller mat. Kan numera inte förstå mig på folk som ”älskar mat” och ”alltid är hungriga” och ”kan äta hur mycket som helst”. Mackor med smör, skinka, ost, paprika och tomat eller stora frukostar med tre mackor, fil och flingor samt ett stort glas juice. USCH. ”Vad är det för fel på er??” känner jag mest, men egentligen är det väl mig det är fel på. Jag var inte sådan förut och önskar verkligen jag tyckte om normal mat och inte var så himla kräsen.

Däremot finns det ju maträtter jag gillar, och en stor favorit är tacos, vilket jag antar att jag inte är ensam om. Det roliga med tacos är att verkligen alla äter på olika sätt. Jag lägger köttfärs + grönsaker på mjukt bröd och när de ligger i magen brukar jag blanda ihop köttfärs, grönsaker och tacochips. Sådana chips brukar vi lägga i en korg liknande denna. Denna är gjord i vidjor och antar att vår hemma är gjord i samma material. Tycker dessa korgar ser så mysiga ut och vill ha en massa sådana i min lägenhet i olika former!

Det är några dagar innan jul 2009. Jag och min pappa har kollat upp recept och inhandlat ingredienser. Lammfärs, köttfärs, chili, tryffelolja, fjälster och lite annat. Det är korv som ska skapas i det Westlundska köket. Från en granne har vi lånat en korvstoppningsdel till hushållsassistenten och nu ska det stoppas och stånkas så att det bara skriker julstämning om det!

 

Resultatet av mitt och mina syskons arbete blev väl sådär. Det var mycket roligare att göra och att säga att man hade gjort den själv än vad det kanske var gott. Men jag kommer ihåg just den där decemberkvällen så väl. Den otroliga mysigheten som låg i huset. Känslan av att verkligen skapa riktig mat med mina egna händer.

 

För det är ju det som är det härliga och fantastiska med matlagning. Du startar med några i sig ganska osmakliga ingredienser. Hackar, maler, sjuder och steker tills en fantastisk maträtt har uppstått. Det är det fina i matlagning och det är det som är så fantastiskt med mat.

 

Den här köttkvarnen tillhör en Pamas food mixer och har användsa till att sylta, göra korv och spettekakor av Jenny Naur på 50-talet.

Vad vore bullen utan mjölken?

Vad vore kebabtallriken utan läsken?

Och viktigast av allt; vad vore eftermiddagsfikat utan en varm kopp med kaffe? 

Mat i all sin gudomliga ära men vad vore måltiden utan en törstsläckande dryck att skölja ner födan med. Tänk dig att äta tallrik efter tallrik fylld med mat och inte ha något att dricka till. Det vore en mindre form av tortyr, enligt mig som matfantast, oberoende av hur utsökt eller vidervärdigt maten i fråga smakar.

Kaffepannan på bilden är en leksakspanna gjord av koppar och tillverkades år 1920. Den har säkert kokat många omgångar med ”kaffe” till måltider som serverades kanske till både mamma, pappa och kaffekokerskan själv. Vi har väl alla någon gång serverat egen lagad mat och dryck i femårsåldern som vi varit oerhört stolta över. Kan nämna att jag och mina kusiner gjorde de godaste sten-pizzorna och vårt färglösa kaffe som kokades i en liknande panna var en riktig succé hos våra föräldrar.

Jag vill även passa på att återigen lyfta fram dryckens värde. Vi ska nämligen komma ihåg att människan kan klara sig i veckor utan något att äta men endast ett fåtal dygn utan något att dricka. Så glöm inte bort att uppskatta såväl drycken som maten!

Bränsle.

Livsglädjen.

Lusten.

Källan till välmående.

Källan till njutning.

 

Mat är bäst.

 

Vi har sån oerhörd tur att växa upp i ett matrikt land. Och då menar jag inte att vi har fantastiska ur-maträtter just här, men vi är ett land där vi har råd att äta vad vi vill.

Vi har råd och möjligheten att variera oss, att prova allt.

Och det finns så mycket som är så underbart gott;

 

- Kryddiga kycklinggrytor

- Högar med lax, grönsaker, potatis

- En varmkorv i kylan

- En grillad köttbit en sommarkväll

- Chokladglass med macadamianötter och kakdeg

- Baconinlindad halloumi

 

Mums säger jag.

 

Dock. Utöver allt gott så finns det någonting som är ännu mer livsnödvändigt än en bit lax eller en saftig tomat.

Någonting som man kan törsta efter en varm sommardag, en grå höstdag, kylig vintermorgon. Ja, hela tiden.

Vatten.

Vatten från kranen. Vatten från en plastdunk i barcelona. Vatten med citron. Vatten med bubblor. Eller varför inte detta;

 

En flaska av Nyköpings vichyvatten, rakt från Apoteket Phoenix mineralvattenfabrik.

Tänk att få släcka törsten med några droppar ur denna formblåsta gröna glasflaska.

 

Vilken gåva.

Lite vanligt bubbelvatten.

 

Mat, så underbart det är. När jag äter mat som jag älskar så önskar jag att magsäcken kunde vara töjbar till oändligheten. Fast när jag äter mat jag avskyr så önskar jag att magsäcken var mindre än en ärta. Mat som jag avskyr är exempelvis pasta och mat som jag älskar är bl.a kött, helst nötkött! Fast fläskfilé är inte heller så dåligt. Eftersom jag älskar kött så mycket som jag gör undrar jag väldigt ofta om jag skulle klara mig utan det. Hur klarar sig vegetarianer egentligen? Att inte äta kött för mig är som om en fågel skulle välja bort att flyga. Det är självklart för mig att käka kött. Grönsaker och frukt är visserligen gott men inget slår en varm, grillad köttbit.

Den här glasgrisen är inte vad man tror att den är. Eller snarare; den var inte vad jag trodde att den var. Det är en brännvinsflaska, inte en prydnad som jag trodde. Grisen tillhörde Carl Odelberg innan flaskan kom till Museet 1940 och han bodde på Berg-Tuna gård där grisen troligtvis användes. Ett smart sätt att gömma lite brännvin om man vill låta grisen stå framme men inte bjuda sina gäster på dricka eller ett högklassigt sätt att bjuda gästerna på dricka. Lite ovanligt skulle det dock vara idag att bjuda någon på brännvin i en grisflaska istället för i en vanlig flaska. Det är något jag känner att jag saknar, ovanliga flaskor som livar upp vardagen!

 

Jag var alltid rädd för elvispen.
Den lät högt och om man tappade greppet om den så kunde den vispa mig till fördärvet.
Det gick så fort också.
På tre minuter var äggen och sockret skum.
Jag tog hellre fram träsleven.
Hade träningsvärk tre dagar efteråt på grund av den eviga vispningen.
Farmor var så tålmodig och valde medvetet bort apparaturen.
Hennes sockerkaka blev alltid så speciell.
Jag å andra sidan lät bara fobin för elvispen styra, trotsade mitt obefintliga tålamod.

Det är först nu som jag använder elvispen.
Först nu som jag genuint intresserar mig för mat.
När jag står i köket och varsamt skalar potatisar, mosar kikärtor eller hackar tomater.
Kan andas doften av hemlagat och sedan smaka mitt eget hantverk och delge det med andra.
Då mår jag bra.
Mat är socialt och lycka.
Elvispen och jag växte ihop.
Precis som att min fobi för elektriska handtorkar också försvann (väldig parentes).

Nåväl.
Jag tror kanske att Roger var en riktig prylälskare som under 70-talet, sina ungdomsår vispade frenetiskt och utan bekymmer.
Kanske var han den första att borsta tänderna med en elektrisk tandborste.
Med sin lärarbakgrund fascinerades han säkerligen över den tekniska utvecklingen.
Gick sedan hem och bakade älskvärda kakor med sin hippa elvisp.
Eller?

Elvispen är från 60-talet.
Elvispen är inte farlig.

Jag funderar ibland på om det här med det övernaturliga, att det verkligen måste vara så fyllt av spänning eller ondska?
Jag ser framför mig hur dessa två dockor på natten börjar dansa i arkivet.
Hur dem kramas, leker och lever igen när ingen ser.
Likt en människa som aldrig orkar blomma ut dagtid sitter timtals om nätterna och skriver ur sig allt det fysiska som aldrig lämnar kroppen.
Så dansar dockorna i dräkterna nattetid för alla dem timmar dem tvingas stå still.
När jag var liten såg jag alltid det övernaturliga som något skrämmande.
Idag tänker jag att det övernaturliga likväl kan vara som de små låtsasvänner jag hade runtomkring mig som barn.
Små drakar som kunde bo i mina fickor.
Det jag vill säga är att det övernaturliga nog mest bara är det vi tillåter det att vara.
Tror man på spöken, så finns dem.

Dräkterna är Vingåkersdräkter.
Klänningen tillhörde Henny Eklund och var ny 1923.
Hon reste till USA för att dansa, hon startade klubbar där och i Sverige.
Hennes passion var folkdans och vid varje dansant tillfälle då det passade åkte dräkten på.
Dräkten symboliserar integration, kultur och livsenergi.
Henny bar den som den dansös hon var.
Därför tror jag att klänningen dansar lite åt henne än idag.

 

Borde inte en jordglob som denna vara obligatorisk i ett spökslott?

Jag tänker mig en herrgård placerad på Engelska landsbygden under tidigt 1800-tal, ett hus med en stor trädgård och en grusgång som krattas fint av en krumryggad äldre man.
En redan då gammal byggnad med slingrande murgröna på de tjocka stenväggarnas utsida och djupt liggande spetsbågade fönster.
Jag tänker mig en bror på internatskola, en mamma död i barnsäng, en ensam tolvårig dotter och en skäggprydd, frånvarande men sträng pappa.
Flickan spelar månskenssonaten (Beethoven – Moonlight Sonata: Adagio Sostenuto) på flygeln och det är bara då någon stannar upp för att lyssna på vad hon känner.
Tjänstefolket är lika rädda som herrskapet, men ingen vet för vad och ingen vågar tala om det. Alla tror att de är de själva som har blivit galna när de vaknar mitt i natten av skrapande under sängen och en konstig känsla i magen.
Och där på chiffonjén står jordgloben från 1779, den påminner om något större och snurrar samtidigt stillsamt.

Planet Earth, you are under attack!

Repeating, planet earth, you are under attack!

 

Jag ser ett storslaget sci-fi scenario framför mig.

Tusentals och åter tusentals rymdskepp som på signal attackerar jorden och dess befolkning.

En population från en annan planet som på ett imperialistiskt sätt tar över och förslavar alla jordlingar och använder våra sista naturresurser.

I vårt universum som vi vet så lite om, har de rest runt.

De har i tusentals år träffat och byteshandlat med mängder av andra folk från andra planeter.

Det är bara vi som inte har haft kunskap och intelligens nog att upptäcka att vi inte är det enda levande varelserna i rymden.

 

Jag tycker att det är superspännande!

Tänk om jorden invaderas av UFO:n!

Hur skulle de se ut?

Vad skulle de göra?

Och framför allt hur coola skulle deras skepp vara?

 

Jag har så många frågor och funderingar!

 

Kanske hade Valle Johansson i Gnesta det också. Runt 1995 köpte (på ett varuhus, möjligen på OBS) eller fick han i alla fall det här fina alien-gosedjuret.

Kanske var han också fascinerad av utomjorningar precis som jag!

Vissa tror på övernaturliga fenomen, andra inte. Jag är en utav dem som häpnas och förundras av det okända och det övernaturliga så idén om ett spöke gömt i föremålsarkivet gör mig helt salig. Dock kan jag inte bevisa den idén eller ens vittna om ett tillfälle då något oförklarbart inträffat inne i magasinet. När man går längs raderna av uppradade möbler utav äldre karaktär kan jag åtminstone inte hjälpa att få ett intryck av något gåtfullt och spännande.

Det här skåpet har funnits i museets ägo under en lång tid och skulle vara ett perfekt gömställe för ett spöke eller en poltergeist. Det mörka träet och målningarna på skåpets dörrar ger ett intryck av prakt men har även en viss mystik över sig, något som kan tänkas hänföra ett spöke – om man nu ska försöka sätta sig in i ett spökes tankebanor. Att dörren dessutom var öppen vid besöket stärker känslan av vi kanske inte var ensamma därinne.

Jag tänker i alla fall vara extra uppmärksam när jag i fortsättningen går förbi just det här skåpet, man vet ju aldrig vem – eller vad – som kan tänkas gömma sig där inne.

Min rubrik är lite mer än en översättning från svenska till engelska. Direkt när Sara kom med förslaget på veckans tema så visste jag redan vad jag skulle skriva om. Nämligen Supernatural. Som är en hur bra serie som helst för er som inte vet det. Kortfattat handlar den om två bröder som bekämpar övernaturliga ting, som demoner. Serien är hur spännande som helst och man kan verkligen inte slita sig från den när man väl börjat.

Denna brandyxa påminner mig om en av alla tusen verktyg huvudpersonerna Sam och Dean använder i serien för att bekämpa dessa demoner. Det stod dock ingenting om denna, men jag antar att några stora starka män har använt denna flitigt under den tiden då den användes.

En okänd man.

Okänt datum.

Han är svartvit.

Kanske arbetade han bakom disken på försäkringskassan under 70-talet?

Eller beklädde han en vägg?

Och sedan råkade hamna i Försäkringskassans samling, inom Hälso- och sjukvård här på museet.

Eller strök han omkring likt en vålnad i korridorerna?

 

Vem han nu än är, så får jag känslan av att han är något annat än levande på detta foto.

 

När jag tänker på paranormalt så tänker jag främst på kvarlevor av döda.

Jag tänker på människor som får kontakt eller märker av aktivitet från avlidna.

Något som för oss är övernaturligt.

 

Jag vill tro på att det övernaturliga existerar.

Tänk tanken att det finns ett sådant fenomen i världen.

 

Och om det faktiskt har inträffat, att människor har sett eller känt ”paranormal aktivitet”, så är den stora frågan; Hur är det möjligt?

 

Jag känner lite såhär;

Att om människor kan ”bevaras” efter döden, så måste de bevaras i form av energi. Och vad vet vi egentligen om energi?

När radiovågor upptäcktes var det nästan som magi. Så skulle det inte finnas någon oupptäckt typ av liknande vågor i luften/atmosfären som kunde lagra energi från människors liv? Någon mellanvärld som ”sparar” allting, som gör det möjligt att ta kontakt efter döden. Vi vet ju ingenting om det. Och det må låta väldigt flummigt och märkligt, men någonstans vill jag tro på det.

 

Paranormalitet.

Det är så spännande.

Det som inte följer vardagsmönstret, det som människor ryser för, skakar på huvudet åt, får kalla kårar i nacken av. Det som ingen kan förklara.

Jag har själv inte upplevt någonting.

Men jag kan grotta ner mig i timmar i andra människors historier och upplevelser.

 

Det är sånt som ger mig livsglöd,

Livets mysterier.

För länge sedan fanns en kvinna som ägde en spinnrock. Spinnrocken var i trä av vanlig typ, med svarvade ben, ekrar, stöttar och stöd för hjulet. En mycket fin spinnrock som kvinnan höll väldigt kär.

En dag när kvinnan skulle använda sin fina spinnrock gjorde hon en upptäckt, vevstaken var något skadad! Kvinnan blev orolig och började undra vad som hänt sin kära spinnrock. Hon tog med sig sin spinnrock till affären där hon köpt den och mannen som arbetade i affären tog en titt. Han sade att han skulle undersöka den och att kvinnan kunde komma tillbaks imorgon. Dagen därpå besökte kvinnan affären igen, hemska nyheter var vad hon fick höra. Hennes älskade spinnrock hade blivit angripen av skadeinsekter! Mannen frågade kvinnan om hon ville titta på andra spinnrockar att köpa men kvinnan tackade för sig och gick därifrån med sin spinnrock. När kvinnan kom hem försökte hon använda sin spinnrock, dock var försöket i förgäves. Spinnrocken fungerade ej. Kvinnan var förtvivlad, hon ville så gärna laga den men insekterna hade spridit sig. Dagen därpå blev kvinnan hemskt sjuk och gick tyvärr bort. Samma dag skänktes spinnrocken till Sörmlands Museum, 1973 - 05 - 08.

Varje år på just den dagen, kan man höra hur spinnrocken rör sig... Kan det vara kvinnans spöke som besöker?

p.s Historien är påhittad.

Jag tror att alla blev lite konfunderade när jag bad efter att få se avdelningen med pipor på arkivet till temat om barndomsminnen. Vad hade denna arma flicka för barndom egentligen?

Det fanns egentligen ingen av piporna som stämde överens med de min farfar hade, men denna fick duga.
Barndomsminnet ligger i pipan och röken som spred sig över heltäckningsmattorna i farfar och farmors gamla hus på Ejdergatan under tiden då det fortfarande var deras ägo.
Farfar Jack Bäck som sitter i en lädersoffa med det lätt lockiga gråa håret bakåtstruket på huvudet och puffar på sin pipa för att sedan sätta på ett band med folkmusik. Minnet ligger i hur han placerar mig på sina dansvana fötter och släpar runt mig i en vals.
Farmor talar ibland nostalgiskt om hur den mannen kunde dansa bättre än alla andra och var ypperlig på tango. Det finns ett mycket fint kort på hur dessa två iklädda folkdräkter svänger runt i varandras händer och ser lyckliga ut, bilden påminner mig om ”Midsommardansen” av Anders Zorn.

Lukten av piprök påminner mig om farfar och när han knöt nät i källaren som den yrkesfiskare han var. Och hur han hela tiden spelade munspel eller visslade på små melodier. Jag minns när jag fick spela och han sa att jag hade talang det gör mig lite ledsen att jag aldrig lärde mig att spela på riktigt.
Doftminnet är det bästa minnet tycker jag, för det behöver inte dofta gott för att påminna om något bra.
Det som påminner dig om cancer och astmaattacker påminner mig om tango och fiskebåtar. 

Denna pipa tillhörde Axel Edhager från Oxelösund född 1909 i Stockholm. I pappret står det inte när han använde den, bara att den lämnades in i arkivet 1992. Och att Axel dog år 2000.  Han jobbade vid järnverket och var gift med Hillvid Andersson.
Till pipan finns också ett litet svart fodral i läder.
Han var troligtvis betydligt mer komplex än såhär men eftersom han inte var min farfar kan jag inte ge er den andra sidan.

En mysig sak som jag kommer ihåg från när jag var liten är metning.

Jag och pappa brukade plocka mask i komposten, lägga dem med lite jord i en sån där maskburk som var så svår att öppna och stänga när man var 6 år.

Pappa fick trä på masken på kroken, lite för kladdigt och för hemskt att känna masken panik-sprattla för min smak.

Sen kom utmaningen att få i flötet i vattnet utan att trassla in linan i närmsta träd eller syskon.

Sänket skulle flyttas rätt och kroken placeras där det var störst chans att få napp.

Sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta.

Ett orange flöte som guppade i vattnet.

Ljudet av måsarna högt uppe över havet.

Jag tror att det kan ha varit min första kontakt med meditation.

För det var ju verkligen inte tråkigt. Jag älskade det.

Den lugna, tysta men lite spännande stämningen var underbar.

När det sedan plötsligt ryckte till i spöt, flötet försvann och jag till min stora lycka drog upp en abborre, då var det lycka på hög nivå som pulserade i lilla Linas kropp.

 

Det här fina spöt kommer från samlingen ”Eskilstuna hemmet” som man kan läsa mer om på Sörmlands Museeums hemsida, här.

Förhoppningsvis upplevde Roger Alderstrand samma magiska stämmning som jag gjorde när jag var liten, och förhoppningsvis fick han också nöjet att fiska upp en abborre, steka den i smör och äta den på en knäckemacka, för det är något av det bästa som finns!