Första gången på Föremålsmagasinet/Raspen tror jag att det regnade när jag cyklade dit, jag var nervös över hur svårt det var att hitta dit eftersom det ligger lite gömt och knasigt.

När jag var inne på Raspen blev jag förbryllad över hur stort detta föremålsmagasin egentligen var! Karin visade oss runt och återigen vart jag förvånad, men denna gång över hur mycket gamla föremål det fanns! Jag menar att det är svårt att förstå hur mycket som egentligen har bevarats, väskor, skor, kistor, garderober, sängar osv. Sängarna var något som gjorde mig lite förvånad, de var så korta! Min första tanke var att alla människor förr i tiden måste ha varit mycket korta, eller så var sängarna inte bekväma eftersom fötterna förmodligen skulle hänga utanför.

Även fast det var mycket att ta in den dagen, och jag såg en hel del coola föremål, så var det ett som fastnade. Inte på grund av att jag tyckte att föremålet var coolt utan för att det var ett mycket skrämmande föremål. Detta föremål hängde bland statyer, i samma rum där alla målningar, leksaker och sängar har placerats - det var ett krucifix!

Detta krucifix är gjort av lövträ och furu med två olika tekniker - skuret och målat. Jag finner detta krucifix väldigt obehagligt eftersom skulptören verkligen fångat en hemsk händelse. Kroppen av lövträ har ett nätverk av svarta streck som ska ge krucifixet ett "torterat utseende" då märkena troligen symboliserar märken efter piskrapp. Detta föremål har även flera fingrar avslagna och blod i ett sidosår på statyn. Jag har nog rätt i att kalla föremålet skrämmande men också minnesvärt. Tyvärr så är min första tanke när jag tänker på Raspen detta föremål. Dock är jag inte skrämd över att gå dit eftersom allt annat är så fantastiskt.

Att föremålsmagasinet finns är ungefär lika viktigt som att det finns morötter att välja på i mataffären eller att det finns politiker i regeringen.
Vem annars ska bevara Södermanlands historia i föremålsform?
Du? Din mamma? Din hund?
Skulle inte tro det va!

Med så eminent personal med så gedigna kunskaper så finns det bara oändliga möjligheter med föremålen.
Att starta en utställning på temat "döden". Inga problem.
Fram med apoteksprylarna bara och visa upp en förlossningsborr och lite dödligt medel i en flaska.
På temat "udda prylar", fram med 30% av arkivet.

Det jag menar är att föremålsmagasinets betydelse för oss idag är oändlig.
För att här finner jag historieundervisning som inte är nedskriven i en halvdan bok, här hittar jag faktisk materia med historiskt ursprung.
Som gör att det hela känns mer verkligt och viktigt för mig.
Det finns faktiskt en tid bakom oss. Det är essentiellt att minnas för att kunna leva framåt på något vis.

Skulpturen ovan har sin plats här, likt alla andra tusentals föremål också.
Skulpturen är gjord av svetsat järn.
Den kostade 6000 kronor år 1986. Stefan Thorén ställde ut den på museet samma år.
Han kommer från Kvarsebo i Östergötland.

Skulpturen är döpt till "Andens materia".
Och det döper jag nog faktiskt hela magasinet till.

Den här veckan har Youthhood valt platsen "föremålsmagasinet" som tema. Här träffas Youthhood en gång i veckan för att välja tema och föremål. På magasinet bevarar vi över 60 000 föremål, från stenåldersyxor till datorer. Vilket föremål får representera magasinet?

Här kan du läsa mer om våra samlingar!

När jag gick i högstadiet hade de flesta lärarna en väldig press på eleverna, lärarna och rektorns mål var att eleverna skulle komma in på en gymnasieutbildning.
Men inte vilken gymnasieutbildning som helst.
Natur var det enda vettiga som vi kunde välja, för då har man val för framtiden.
Jag blev då, och är fortfarande fruktansvärt irriterad över detta.
Varför är det bara en linje som duger, varför kan inte alla linjer anses lika viktigt.
Jag menar, vad skulle meningen vara i att ha 100 000 läkare till om vi inte har några sjuksköterskor?
Jag tycker att det var respektlöst att tala så till oss elever.

I allmänhet tycker jag att samhället har en dålig inställning till de som inte är elit i detta samhälle:
De som inte har det bästa yrket.
De som inte är snyggast.
De som inte är rikast.
De som inte lagar spännande utländsk mat.
De som inte köper de roligaste möblerna.
De som kallas beige helt enkelt.

Beige anses som en tråkig färg, men allting behöver heller inte vara så fruktansvärt roligt hela tiden. Jag tror också att om du lägger tid på den beiga gruppen kommer nyanser att framträda.
Kolla tillexempel på salongsstolarna ovan. Det första du ser är en stol, och sedan lägger du märke till stommen av bets målad i svartaste svart. Du lägger märke till den stoppade ryggen med sjutton nedsänkta pluskor, du lägger märke till det beiga tygets mönster av små spiralfjädrar och de profilsvarvade ryggståndarna.
Tillsist lägger du märke till de djupa sammetssvara ögonen och läpparnas krökning.

Beige. Färgen som har gett upphov till det mycket bra uttrycket ”Lite beige”.

Något trist, halvtråkigt och färglöst.

Något rutinaktigt och inte jättesexigt.

 

Lite som en datumstämpel från försäkringskassan.

Stämpeln började användas på försäkringskassan i Nyköping under 60-talet.

Jag kan tänka mig att försäkringskassans lokaler var lite beiga.

Att de som jobbade där kändes lite beiga.

Att fikarummet nog var lite beige och att det där ganska ofta bjöds på kaffe och lite beiga mandelkubb.

Hela stämningen var lite beige helt enkelt.

Färgen beige brukar man ofta använda som en metafor för något som är tråkigt. Att vänta är något som jag finner otroligt tråkigt och som jag försöker att undvika, även om det är så gott som omöjligt.

Väntetider är tråkiga, väntetider är beigea.

Hos så väl doktorer som hos tandläkare och kiropraktorer finns det speciella rum för just väntan, de fruktade väntrummen. På apoteket och banken är det minsann nummerlappar och stående, om man inte har turen att det är lite folk och det finns en ledig stol, väntan som gäller. I skolan får man även genomgå en ibland nagelbitande (bildligt talat, mina naglar förblir oätna) väntan på att prov och inlämningar ska rättas och betygsättas.

Det finns även korta väntetider som kan vara å så irriterande, som exempelvis väntan på att datorn ska starta eller helt enkelt att plåtburken ska svara på kommandon som den tvärvägrar att lyssna på. Min dator sjunger på sin sista vers och väntetiderna kan ibland vara långa och otålig 90-tals unge som jag är finner jag det både tråkigt och irriterande. Jag kan dock tänka mig att denna dator – lite coolt av modellen VIKTOR PX-22 – är ännu långsammare med ännu längre väntetider. Datorn var Sörmlands museums första och köptes in år 1987. ”Viktor” användes sedan av personalen i en väldans många år innan den (eller passar det bättre att säga han?) fick inta sin plats på en hylla i föremålsarkivet.

Detta är en klänning hopsatt av brodyr och tyllspetsar. Klänningen användes under 1910-talet och det var Fris Vessla som gav den till museet. Personligen tycker jag denna klänning är hur söt som helst, och den påminner mig om alla ed spetsklänningar som finns i våra klädbutiker idag.

Jag har aldrig riktigt varit någon klänning-tjej, jag tycker att de formar sig dåligt på mig och får mig snarare att se tre gånger så stor ut är söt och somrig. Dock börjar jag tycka om dem mer och mer, och särskilt dessa spetsklänningar. Jag funderar på att investera en själv till sommaren, och försöka vänja mig av vid att de inte passar till 100%, och istället vänja mig vid hur bekväma och fina de faktiskt är.

Beige.
En färg, en känsla.
Svår att sätta fingret på.
 
Jag har aldrig tyckt om beige. Jag pratar inte om beige, jag tänker inte på beige.
Det är en fantasilös färg som saknar liv.
Något av det värsta jag vet inom beige är en beige soffa eller ett par beiga, funktionella halvlånga byxor.
 
Förutom färgen så kan man känna sig beige.
När man nästan är grå.
Sådär lite lagom uttråkad, livlös, utan att något egentligen är fel.
Jag vill inte känna den känslan.
 
Det finns så lite kärlek och så få ord att skriva om denna färg,
vilket har gjort det här inlägget svårt att knåpa ihop.
 
Som denna rubiks kub som Jennie Arvidsson bara lyckades lösa två ynka sidor på,
får det här inlägget ingen vettig utgång.
Det är ju tur att rubiks kub är färgglad, och det är rätt fantastiskt att det blev årets leksak 1982, trots att den är svår att få kläm på.
 
Så jag gör som Jennies bror Mattias gjorde med kuben.
Jag fuskar. Jag pillar ihop lite ord precis som Mattias pillade isär kuben och byggde ihop den rätt,
för att få ett helt inlägg.
 
Inte mycket kärlek och möda i det,
men vad ska man säga?
 
Det är ju beige vi pratar om. 
 

Det finns två betydelser av ordet 'Beige', antingen är det en färg eller något som vi finner tråkigt. Det finns ett väldigt bra engelskt ord för 'Beige' då det har den andra betydelsen: dull - som har en hel del betydelser på det svenska språket där tråkig är en utav de många.

Min syster är en rolig person ibland, hon sade en gång att varje gång hon har tråkigt så krymper hon i längd. Detta är hennes anledning till varför hon är så kort, men självklart är det inte seriöst när hon yttrar dessa ord. Dock om hennes ord var sanna skulle jag vara en väldigt liten person. Fast om man växte så fort något var intressant skulle jag vara över två meter lång. Det jag ska berätta om idag är inte något som är beige, fastän föremålet är träfärgat och i min åsikt lite beige-färgat utan den andra betydelsen för ordet 'Beige'.

Skolan är något många finner är en tråkig och beige plats, där man endast måste trycka in en massa kunskap i hjärnan och ibland anstränga hjärnan väldigt mycket. Men det är också en plats där lek och vänskap bildas. Alla de vänner jag har idag har jag mött i skolan om man bortser från släktingar. I hela min skolgång, fram tills nu, har de skolorna jag gått på varit väldigt beigea i färgen vilket har gjort dem till en tråkig plats fast där mycket spännande händelser inträffar!

En sådan gammaldags skolbänk som på bilden hade min skola i ett klassrum när jag gick på lågstadiet under första året (lekis), det minne jag har från skolbänkarna var att det fanns en bänk till varje elev och varje bänk var personlig. I bänkarna fanns sudd, pennor, fodral osv. som skolan inte hade försett eleverna med utan föremål som gjorde bänkarna mer personliga. Man skulle kunna säga att bänkarna och skolan var ganska lika, båda två verkar beigea på utsidan men på insidan händer något spännande och färgglatt. Om just bänken på bilden står det inte mer än att det är en dubbel skolbänk från västra skolan, uppenbarligen var dessa skolbänkar populära förr i tiden.

Jag antar att anledningen till att de inte är så populära längre är för att det är sällan som elever har ett och samma klassrum och man inte kan bära med sig sin skolbänk - skolbänkarna blev utbytta mot skåp och vanliga bord. Man skulle kunna säga att skollivet har blivit mer beige och mindre personligt även fast starkare färger används.

Men jag måste kanske görat, pierca mig i örat och tatuera drakar på min stjääärt.
Odla en rabatt, utav mitt skägg så att, det syns att jag är en som hänger meeeed.
Beiga boys kan också ha brain.
Beiga boys kan också ha brain...

Jag citerar Galenskaparnas framförande i serien Gladpack, "Beiga Boys".
Genialiskt samhällskritiskt och säkert då, ytterst radikalt.

På något vis har beige blivit ett ord att kritisera något med.
Att kalla något för slätstruket, alldagligt och trist, det kan man göra med ordet beige.
Jag brukar dock aldrig detta ord för det syftet.
Samtidigt som jag kallar min beiga kofta för sandfärgad istället.

Jag tycker dock inte att kappan jag valt att visa upp på temat beige är alldaglig.
Nej inte alls.
Den tillhör samlingen från Cecilia Af Klercker.
En mycket högt uppsatt dam.
Kappan är rik på broderier och ser mer lyx än beige ut.
Alltså: Att gå med denna kappa på gatan idag skulle nog inte framstå som beiget.
Utan snarare smakfullt och graciöst.
Eller punkigt med ett par köttiga skor till.
Beiget i praktiken behöver alltså inte vara ekvivalent med beiget i teorin.

Under det gångna året har jag studerat Kultur och idéhistoria, vilket är den roligaste kursen jag någonsin gått. Efter detta år fyllt med noggranna genomgångar av epoker och stilar kan jag konstatera en sak:
Konsthistorien har ett överflöd av nakna kvinnor bevarat!
Jag skulle säga att den nakna kvinnokroppen ligger på topp tre av mest populära motiv tätt efter Jesus och landskapsbilder.

Det är inte så att jag har något stort problem med kvinnokroppen, haha nej jag har en själv och det fungerar bra. Det är faktumet att det är nakna tjejer överallt som stör mig lite.
Om en kvinna är med på målningar är det oftast med ett halvt bröst utanför klänningen eller poserande i sin nakenhet.

Målningen på bild är av Birger Ljungqvist som liksom de flesta andra konstnärer var man och hade dille på att måla nakna tjejer. Hans specialitet var bondflickor, som hon på bilden med den uttråkade bilden och nedhasad klänning på överkroppen.

Jag tycker då att majoriteten av de kvinnliga konstnärerna borde måla nakna män, men så är det inte…
 Kvinnor målar för det mesta interiörer på lekande barn och kvinnor som arbetar.
Att chilla runt utan kläder var alltså inte en sysselsättning som alla kvinnor sysslade med på heltid.

Eugene Jansson är en konstnär som fascinerar mig. Efter att ha målat landskap som gryningar och soluppgångar över Stockholm började han 1905 på en ny stil.
Nämligen att måla nakna atletiska män.
Det kan vara så att jag gillar Eugene Jansson så mycket just eftersom hans konst väger upp alla yppiga bröst i konsthistorien med spänstiga manskroppar.


Jag ger er, poserande man i dörröppning. Av Eugene Jansson. Med samma uttråkade min som flickan på porträttet ovan.

Jag föll direkt för den här tavlan målad av NH Deurell 1945 i föremålsarkivets konstavdelning.

De dova färgerna, de mjuka penseldragen som ändå skapar en sorts vasshet.

Jag tilltalas rent estetiskt av motivet.

Pojkens tomma ansikte.

Jag börjar direkt undra vem han är.

Varför hans porträtt utrycker ensamhet och tomhet.

Precis som konst ska.

Väcka frågor och funderingar, eller bara vara snygga.

 

Konst är besynnerligt. Konst är vackert.

Det är min allmänna uppfattning om konst. Det är besynnerligt men oerhört vackert, vart konstverk på sitt egna sätt.

Skulpturen av Hans Hedberg på bilden är ett tydligt exempel på ett konstverk som kan beskrivas med båda de ovanstående adjektiven, främst det sistnämnda. Skulpturen föreställer en sjöborre med sina utskjutande armar i olika storlekar. Skulpturens glasyr är en spännande historia. Det är en kontaminationsglasyr – eller smittoglasyr – som bildats genom att en koppar/järnglasyr smälts samman med två andra glasyrer under stark reduktion i en ugn. Jag har aldrig hört talas om något liknande förut och fascineras av hur man gick till väga för att skapa en sådan här form av konst redan år 1970.

Min mattelärare insisterar alltid att matematik är något som är vackert. Bråk är vackert, faktoriseringar och förenklingar är vackra. Ja, allt med matte är helt enkelt vackert. För det mesta förstår jag inte riktigt vad hon menar med det, finner det hela besynnerligt, men så förklarar hon det hela och man börjar förstå alltihop, bit för bit. Då förstår jag henne och ser att matte minsann är något som är vackert.

Lite så tror jag att det är med konst. Man måste ibland bearbeta det lite för att se bortom det besynnerliga och se det vackra.

Jag kan inte förstå hur människor som faktiskt kan analysera färgstänk och få ut känslor av streck på tavlor. Är det sådant som kallas konst? När man använder en pensel och målar det man känner för, och sedan kan andra sätta ord på det. Jag har aldrig förstått det. Jag tycker det är svårt att analysera vanliga bilder, få fram budskap och förstå vad artisten själv vill få fram. För mig är det bara konstigt.

Jag önskar jag vore lite mer som de som faktiskt kan det. Jag tycker det skulle vara intressant att kunna se saker från andra perspektiv och sätta ord på sådant som egentligen inte riktigt finns. Tycker denna tavla passade utmärkt till detta. Tavlan föreställer ett landskap med en man som målar landskap i Etaples, Frankrike. Träramen är bred med påklistrad sand.

 
Konst går aldrig att hitta någon vettig definition på.
Det känns som att varje människa själv får skapa sig en uppfattning om vad det är.
 
Någon målar en tavla på en fågel medan någon annan fejkar en mentalsjukdom.
Någon gör en tårta av en svart kvinna som skriker när man skär den, medan någon broderar en bordslöpare.
 
Och någon gör något så groteskt fult som på bilden ovan.
En fet varelse med två kvinnor på var sida, som försöker undkomma hans grepp.
 
Hur tänkte du, Adolf Stern? Vad ville du förmedla?
Och var ligger egentligen konsten i denna skulptur?
 
Ja, säg mig det.
 
Konst. Det är verkligen konstigt.

Konst är något som de flesta finner vackert. Konst är även något som finns i nästan allt. Det finns en mängd olika sorters konst, olika sorters föremål och metoder för att få fram konsten. Exempelvis är en byggnad ett konstverk som är tillverkad av metall eller kanske trä, med hjälp av stora maskiner. En målning är något man ofta tänker på när man hör ordet konst, en målning kan vara gjord av akvarellfärg, oljefärg mm. och med en mängd olika metoder. Det finns även de konstverk som är svåra att förstå. Det kanske inte är tydligt vad målningen föreställer som just föremålet på bilden. Min första tanke om föremålet var att det var en kanin eller en hjort i trä, men det visade sig att det var en råbock.

Råbocken tillverkades 1960 av först en man vid namn Karl G Andersson och som sedan förfinades 5 år senare av Roger Alderstrand. Roger har skrivit att han tror att detta djur är ett träämne från början och kommer från farfar Kalles terapiarbete. Han skrev även att när Kalle var gammal och sysslolös på Mossvägen så fick Kalle en bunt av dessa träämnen, då Kalle fick återuppliva sina gamla snickarkunskaper vid köksbordet. Anledningen till att Roger valde att förfina denna råbock lite extra var just den eleganta formen. Jag finner formen på detta prydnadsföremål smickrande men förvirrande. Men det är ofta så med konst. Konst är ofta något underligt OCH vackert, jag antar att det är det som gör konst så speciellt.

Allting är konst.
Allting som skapats i syfte att få utlopp för det sinnliga, det som ryms inombords, det är konst.
Man skulle också kunna säga att konst är det estetiskt tilltalande, en form som tilltalar oss alla, något universellt.

Konsten i den här tavlan är stillheten.
Att lyckas med att fånga stillheten i penseldrag, gips, fotografi, film eller ord är en konst.
Skärgårdslandskap. Ett fiskeläge.
Lätta färger, det milda, stillsamma. Lugnet.

Känsla. Att fånga en känsla. Att vara en känsla.
Att förmedla den.
Att inte bara säga: jag är arg.
Att forma ilskan.

Precis så som Iwar Donnér formade stillheten på målarduken 1884.
Med oljefärger. Med sina känslor. Ett intryck som producerade ett uttryck.
Vi kan välja att absorbera omvärlden.
Men någonstans måste svampen vridas ur och tolkningen nå ut igen.
Där möts vi alla i konstens värld.
Nils Lindelöf skänkte tavlan till museet.
Han upplevde säkerligen den storslagna stillheten i tavlan.
En harmoni som kroppen är mottaglig för bara man låter uttrycken komma nära inpå.

En sak är säkert, jag är inte minimalist.
I mitt rum nu är det fyllt med saker, från golv till tak, fyllt med minnen och låttexter och tavlor. Jag vill ha mitt drömhem likadant, fast STÖRRE!

Helst skulle jag vilja bo i ett bohemiskt kollektiv på landet. Det må låta klyschigt men det är min dröm. Vi skulle inte vara för många, kanske 8-10 personer i en stor villa av trä. På väggarna skulle vi ha brokiga tapeter och huvudfotsteckningar uppnålade med häftstift som barnen i kollektivet målat. För jag kan inte riktigt tänka mig ett hus utan barn, jag har aldrig levt i ett hus utan barn.

Vi skulle använda det som barnen gjorde på slöjden i skolan flitigt.
Grytunderlägg med mosaikplattor skulle få ha kastruller på sig varje dag och inte stå undangömd utan att användas som den blågula på bilden, som Roger Alderstrand gjorde på träslöjden under sextiotalet.
Han säger att de var rädda för att den inte skulle hålla men vi skulle använda den i alla fall.

I mitt drömhem vill jag ha nötta trägolv och mjuka gula soffor. Fönstren ska vara fyllde med blommande pelargoner på sommaren och det ska alltid sitta någon vid köksbordet att hålla i handen.
På onsdagarna när livet känns allt för tungt och morgondagen på kontoret känns som döden ska vi ta fram serpentiner och discomusik efter middagen och galendansa innan tandborstning och god natt.
Jag vill att mitt hus ska vara öppet för vänners vänner och min familj, jag vill att mitt hem ska vara öppet för både kreativitet och slökollande på TV.

I trägården ska vi ha gungor i äppelträden och söta jordgubbar i trädgårdslandet. Vi ska ha en berså där vi kan dricka saft och kaffe med sockerkaka.

Åh nu vill jag flytta till mitt drömhem på momangen!

Drömhem. Jag tänker bara på väl damsugade golv och kritvita soffor i någon inrednings tidning. En skål med stenar och små hjärtan med orden ”love” och ”hope” ingraverade.

Hhuu. Jag ryser lite lätt bara vid tanken.

 

Mitt eget drömhem är inte särskilt detaljerat. Så länge jag bor med någon jag tycker om och får göra som jag vill är jag nöjd. Välja doften på mitt eget sköljmedel och ha så många tårtor jag vill i min kyl. Ligga i sängen och titta på film hela söndagen.

Åh, jag längtar så mycket efter att flytta hem ifrån!

 

Dammsugaren får representera det kliniskt rena och opersonliga hem som jag inte är jättetaggad på att ha. Det är en Volta och den användes av Alli Andrsson under 50-60 talet.

Drömhem. Mitt drömhem.

Temat får en mängd tankar att samlas i mitt huvud. Hur skulle jag egentligen föreställa mig mitt egna drömhem? Jag vill att det ska vara mysigt och hemtrevligt men också modernt och stilrent. Jag vill ha samlat på mig många saker genom åren men jag vill inte att det ska vara trångt och klaustrofobiskt. Jag vill så mycket att jag inte riktigt kan sortera mina tankar och komma fram till något.

En sak är jag dock säker på, mitt drömhem skulle ligga en flygplansresa härifrån.

I New York eller London.

Antingen lokaliserad bland alla skyskrapor på Manhattan eller i centrala London vid Themsen. De är båda städer som ligger mig nära om hjärtat och som jag planerar att besöka ett flertal gånger under mitt liv och kanske slutar det med att jag bosätter mig i en av dem. Man kan alltid drömma och någon av dessa två städer vore platsen för mitt drömhem.

Resväskan som en gång tillhörde Hillvid Edhager symboliserar resan dit, till någon av mina favoritstäder. För att flytta till en stad så är det, enligt mig, bäst att man först besöker den åtminstone ett par gånger. På en sådan resenär tror jag att en brun läderväska som denna med såväl handtag och metallspännen skulle vara en väldigt passande medresenär.

Jag har hela tiden så mycket tankar om hur jag vill ha det i mitt hem när jag flyttar hemifrån. Skulle sitta fint med att bygga huset helt själv (eller kanske peka ut hur jag vill ha allting så kan några byggare får spika och såga) för att få det exakt som jag vill ha det. Jag vill bo i stan, men på ett ställe som är lite avlägset, så man får egentid men samtidigt har gångavstånd till allting man behöver. Och säkert som många andra så vill jag ha det vitt. Stort, stilrent och snyggt. Och vitt. Jag vill att köket ska gå i mörkt trä men vita väggar och mörkt kakel och jag vill ha ett ljust vardagsrum med gråa och svarta detaljer. Jag vill ha ett stort sovrum med en snygg fondvägg i någon klar färg och att resten av detaljerna i rummet ska gå i samma färg. Och här känner jag att jag ska stoppa mig själv lite nu, annars kommer det här inlägget bli en bok.

Med andra ord, så finns det så mycket jag vill göra och så mycket jag vill ha. Och jag vet att mitt framtida hus antagligen inte kommer att ha hälften av alla de saker jag vill ha. Men det är ändå helt okej. Detta är mitt drömhem.

Varje gång jag går förbi denna soffa i föremålsarkivet så fastnar jag alltid med blicken på den. Jag tycker den är så himla snygg och jag skulle gärna pynta mitt hus med den någonstans. Soffan är klädd med randigt tyg i rosa, guld och vitt och satt säkert fint i någons hus under 1800-talet.

Mitt drömhem är ett hem. Som utan en minuts tvivel känns som hemma.
 Ett hus som ligger någonstans på den svenska landsbygden, där det är frodigt och grönt under sommaren och kristallklart och vitt under vintern.

Ett hus som lagts ner lite tid på.
Med ett lagom avstånd från staden, utan att vara isolerad. Med lugn och ro.
 
Insidan är lagom fri och luftig, med en inredning som inte inhandlats vid ett och samma ikeabesök, utan växt succesivt i samband med upplevelser, erfarenheter och föremål man stött på, hittat och tyckt om.

En fotovägg av en björkskog på toaletten.

Ett oranget kakel i köket.

Ett svartlackat trägolv i vardagsrummet.
Kanske sätter jag upp en tavla jag själv målat, eller fyndar en gammal sammetssoffa på Kupan.

Eller slår till på en dyr björkstol från NK:s verkstäder, bara för att mönstret var speciellt och materialet robust - för möblemanget är ju knappast beiget och känsligt i mitt hem!

Man vågar leva, röra sig och slänga sig på soffan utan att några nerver går i kläm.  

 

 Drömhemmet är personligt, blandat av alla möjliga färger och mönster.

Röran är framme ibland, så att man kan se att det faktiskt lever människor där.

Det är varmt och finns gott om ljus i mörka tider.

Alla vänner är välkomna närhelst de vill,

på en kopp kaffe och en hemmabiokväll.

En Ben&Jerrys-provning.

Eller ett allvarligt samtal i min hemliga oas.

 

Uppmärksamhet ägnas inte åt oväsentligheter.

Inga familjetragedier på grund av en uppfälld toasits eller en trasig vas.

 

I mitt hem vill man spendera tid.

För det som är viktigt är att det är en plats man vill vistas på och längta till.

Ett hem där man vill sitta i en färgglad stol av björk och bara vara.

Den nya trenden som finns i dagsläget om hur hus ska se ut och vara inredda känner jag är en väldigt steril stil. Det finns ingen charm eller hjärta i husen längre. Allt ska vara svart och vitt med trägolv, trägolvet är förmodligen det enda som fortfarande har lite charm i sig men annars ser allt ut som en "futuristisk rymdvärld" (citat från min syster).

Jag gillar när det är lite gammalt i huset, fräscht men en gammalmodig känsla. Soffor med blommönster som helst ska vara en söt färg som rosa, några gamla lampor som kanske till och med är ljuskronor, en stor säng med en fin sänggavel och några söta små kuddar. Jag gillar sånt som är gulligt och rosa. Mitt framtida hus eller lägenhet kommer att vara en tidsmaskin tillbaka full av snygga möbler som denna soffa. Det svåra kommer ju att vara att få tag i möblerna och priset som de kommer att kosta, men det är värt det när man får in lite själ och värme i sitt hem!

Soffan på bilden är en exakt kopia av hur min soffa kommer att se ut, den är helt underbar med sina runda kuddar och är klädd i gammalrosa och mönstrat siden, det finns även lite äkta guld på denna soffa - Min drömsoffa!

Soffan tillverkades 1770 och användes av en man, Bernhard Österman som levde och bodde i Stockholm, en man med bra smak! Istället för att ge soffan till museet 1947 så kunde de ha sparat den till mig, fast jag inte var född än och det skulle dröja ett tag. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och sno soffan!

Jag låter lite galen i soffan med tanke på att jag till och med kan tänka mig att åka tillbaka i tiden för att kunna äga soffan i framtiden så finns det ju en anledning till att jag måste åka tillbaka i tiden - det tillverkas ju inte sådana soffor längre! Men varför tillverkar inte exempelvis Ikea såna här fina soffor längre då? Om man bortser från att det är guld i soffan så bör de vara ganska billiga att tillverka, men eftersom de inte är "inne" just idag så tillåter inte modet att dessa tillverkas i stor mängd. Sorgligt och tråkigt men trender kommer och går, så jag hoppas på att denna trend kommer igen.

Att bläddra i inredningsmagasin är den optimala verklighetsflykten.
Tidningar av sådana slag är drömfångare.
När jag var liten skrek jag av glädje när ikeakatalogen föll ner i brevlådan och satte mig på plats i den stora, vita fåtöljen för att läsa och ringade in vad jag ville att mamma och jag skulle köpa till hemmet.
Morfar prenumererar på en rad olika tidningar och han sparar inredningsmagasinen i en hög. Så att jag kan få läsa, bläddra mig igenom personliga hem och skapa mig en idé om mitt eget framtida.
Det är så fantastiskt med hem.
Att dem inte bara är rum, utan något så mycket mer.
En trygghet.
Någonting att alltid landa i.
Veta om att allt här är mitt, min plats och här bestämmer jag.
Och jag kan bjuda in precis vem som helst.

Om jag nu skulle bjuda.
Så skulle jag bjuda på lemonad och hembakad blåbärspaj med nektariner (en ny favorit) på denna fenomenalt röda bricka.
Det är gjort av lackad metall och kommer från Eskilstuna.
Kanske nyttjade Ingrid Alderstrand brickan ofta för att dela med sig av hemlagat.
Det måste hon ha gjort, den är ju så snygg!

Inte bara för att det är viktigt att återanvända, så är det ju vackert också.
Allting med en tidigare ägare har också ett tidigare liv.
Och det är fint att låta det leva vidare i sitt eget.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Människor som du känner och älskar kommer att dö, och du kan inte göra någonting åt det.

1952 dog Bertil och Greta Anderssons dotter Anna-Greta i polio, nio år gammal.
Jag antar att de visste att det så småningom skulle ske eftersom polio var en mycket alvarlig sjukdom, men döden går inte att förbereda sig för. Hur det än sker kommer det alltid att göra ont för någon.
Det måste ha gjort ont för hennes bröder Nils-Erik och Karl-Erik att ha en syster som dog i förtid, som aldrig fick bli gammal nog att träffa deras barn, om de fick några.

Anna-Greta blev aldrig faster, hon existerar bara i minnen nu.
Jag kan tänka mig att denna dockvagn i målad plåt påminde familjen om den lilla flickan.
Hon som beskrivs som glad och med intresse för att rita, som mamma Greta var tvungen att bära på ryggen varje gång från bussen, eftersom hon i och med polion blev förlamad.

Det sägs att tiden läker alla sår, men jag tror aldrig att de kan läkas helt. Små sårskorpor kommer alltid att finnas kvar, sånna skorpor som det gör ont att pilla på.
Men jag tror att tiden kan få människor att förlåta.

Jag hoppas att familjen Andersson kunde minnas alla fina stunder tillsammans med henne istället för att hata döden som tagit henne från dem.
Jag hoppas att de log när de mindes de tokiga små sakerna hon sade, när hon tappade sin första tand eller något annat som är så litet men betyder så mycket.

När vaccinationen för polio kom fem år efter Anna-Gretas död hoppas jag att familjen Andersson blev glad för att andra familjer nu skulle slippa uppleva samma sak som de gjorde.
De kanske tänkte att det var tack vare henne som vaccinet nu var uppfunnet.

Saker kommer aldrig bli precis som du har tänkt dig.
Det enda du kan vara säker på är att du en gång, liksom alla andra, under din levnads tid kommer att dö.
För döden är rättvis, hur skevt det än låter. Det är livet som är orättvist.

En vanlig morgon för Lina Westlund:

 

Väckarklockan börjar pipa ungefär en timme innan jag ska sitta färdig i bilen för att bege mig till skolan eller cykla iväg till jobbet.

Jag drömmer bort ljudet ett tag men väcks sedan ur min sköna dvala och slår trött om alarmet till snooze. Så fortsätter det fem minuters skön törnrosasömn, pip pip, pip pip, PIP PIP!!!!! Snooze fem minuters sömn.

När det kanske är en halvtimma kvar (iblant tio minuter)  att gör alla morgonrutiner kravlar sig en trött Lina iväg till badrummet.

Tvättning, klädval, sminkning, kaffedrickande ska hinnas med och ingen tid finns.

Jag äter nästan alltid frukost i språng och sminkar mig i bilspegeln.

Varför tar tiden slut så fruktansvärt fort på morgonen?

 

Klockan, som jag tycker är ypperligt fin är tillverkad 1950 och användes för att dra upp Frida Eriksson på morgnarna.

Hon springer nedför trappan och håller upp sin vackra balklänning för att inte snubbla. Hon hör hur klockorna ringer och vet att tolvslaget är nått, snart är det försent. Hon ökar takten men plötsligt händer något oväntat … hon tappar sin vackra sko!

Vi är nog alla medvetna om sagan om Askungen, den föräldralösa flickan som finner kärleken i form av en prins på en bal hon endast drömt om att gå på. Det är en saga som många vuxit upp med och ofta drömt sig bort till. En värld där en fattig flicka kan få sin drömprins och det känns som att allt är möjligt.  Även i Askungens värld finns det dock ett föremål med kontroll, en klocka. Klockan i sagan fungerar som en nedräknare till dess att Askungen måste lämna balen, hur mycket hon än vill kan hon inte kontrollera tiden och stanna längre vid prinsens sida. På samma sätt är vi i vår tråkigt nog magi-fria värld kontrollerade av tiden.

Klockan på bilden är en gammal hederlig klocka från år 1950 med en vit urtavla med svarta siffror och minutmarkeringar samt timvisare och minutvisare. Passande nog har klockan stannat endast minuter innan tolvslaget, kanske önskade den här klockan att Askungen skulle ha fått tillbringa mer tid med sin prins och stannade vid den tidpunkten av ren vilja.

Nej så är det nog inte, för allt vad vi vet så kan ju klockan ha varit allierad med de elaka styvsystrarna och stannade i hopp om att de skulle hinna avslöja Askungens identitet.

Eller så är klockan bara vara ett vardagligt föremål som helt tråkigt och enkelt stannade vid en slumpvis tidpunkt.

Att hinna med. Hur många här i världen har inte problem med att hinna med och få tiden att räcka till? Jag går upp halv sju varje morgon, och 75 minuter senare sitter jag på bussen till skolan. Har svenska, matte, lunch och sedan mediekunskap och mediekommunikation. En typisk måndag.

Sedan kommer jag hem och helt plötsligt inser jag att jag har tusen saker att göra. ”Det var ju detdär matteprovet imorgon, och svenskatalet som ska finslipas. Visstja, måste illustrera den sista bilden i mediekommunikationen också som ska vara inne på onsdag. Så var det ju det här med att få in lite träning samt duscha. Och så måste jag ju blogga. Bloggar aldrig längre. Måste även fota så jag har något att visa mina läsare. Blöööh, bara att sätta igång.” När klockan slår nio har jag kanske hunnit illustrera den sista bilden, finslipat svenskatalet och duschat. Träningen, bloggen och matten fick ta smällen denna gång. Såhär ser det ut. Jag hinner aldrig med ALLT jag ska göra. Vissa dagar måste jag stanna i stan för ärenden och är hemma ännu senare, vilket leder till att knappt två punkter av sju blir gjorda.

Jag är så stressad hela tiden och hinner verkligen aldrig koppla av, och har därmed tvingat mig själv att andas ut klocka nio. Då kan jag lägga mig, kolla på tv och pusta ut. Jag måste ha den tiden för att hinna ikapp verkligheten. Jag hatar denna stress. Att aldrig hinna med det jag känner att jag måste, och därmed aldrig hinna med det jag VILL.

Snälla, någon, ge dygnet i alla fall 36 timmar? Så min väckarklocka, som denna med grå urtavla i plast som tillverkades under 1950-talet, kan ringa lite senare, så jag får lite mer sömn, och hinner med allt jag både måste och vill.

Tid är det enda verkliga vi har att förlita oss på.
Det enda som består.
 
Något vi varken kan vidröra eller påverka hur mycket vi än försöker, och hur mycket filmerna än får oss att tro det.
 
Allt omkring oss får sitt slut,
motorn stannar, mjöken blir odrickbar,
våra vänner dör.
Detta trälok som körts av ett barns hand kommer en dag att ligga i containern märkt "brännbart" på återvinningsstationen.
Och klockbergets förskola, där den vistats under en lång tid, kommer en dag att stänga eller ersättas av någonting annat.
Vår personliga tid tar slut.  
 
Men tiden i sig fortsätter.
Den går inte om, den går inte runt.
Och våra klockor är egentligen inte tid, utan en kontroll av tiden för att vi inte ska tappa fattningen.
Tiden blir inte 23 och sen 0 igen, den rör sig hela tiden framåt.
Den ör oförstörbar och oföränderlig.  
 
Tiden är inget kretslopp, ingen process. Bara en oändlig rak linje.
Det enda som sker är att människans klocka ställs om till 0 då och då.
Livet ställs om till 0, natt blir dag.
 
Vilket tiden fortsätter oberörd ifrån.

Har du någonsin önskat att stanna tiden för att allt är så pass perfekt precis just då? Jag tror att alla någon gång har önskat att kunna leva 100 år i just den minuten då allt känns perfekt, eftersom känslan av perfektion är så ovanlig. De stunder jag önskat att tiden skulle ha stannat är väldigt små, de har hittills endast inträffat en gång. En gång när jag var tio år gammal hade jag, mamma och pappa ett möte tillsammans för första gången på länge. Då, när jag ropade ut orden mamma och pappa i samma mening fick jag en känsla av perfektion, den längtan av att ha sin mamma och pappa nära sig samtidigt var något jag hade glömt bort. Men där, i just den stunden önskar jag att tiden hade stannat.

Det är inte förrän verkligheten blivit ett minne som man inser att det var just i den stunden man hade perfektion, och det är ofta då man önskar att tiden hade stannat. Minnen förföljer oss, både hemska och härliga - det kan ses som en förbannelse eller en välsignelse. Men jag tror även att det är på grund av att de stunderna av perfektion endast sker en gång bidrar till att de blir så speciella, hade de inträffat hela tiden hade de inte varit så speciella. Att tiden passerar är bara naturligt, för om den inte hade gjort det hade vi ju suttit fast i en och samma stol i en evighet, livet hade stannat.

Ibland vill man även att tiden ska passera snabbare än snabbast - när man sitter på en lektion och lär sig om sniglar, sedan när läraren går ut så vrider man fram visaren av järn så att golvuret som är gjord av trä och tillverkades år 1747 visar att tiden är tio minuter senare än vad den egentligen är. Tid är något som inte går att köpas, fångas eller stanna, men det är något som ska uppskattas. Allt händer endast en gång av en anledning, ta vara på den händelsen och värdesätt minnet du har av den.

Bruna barnkängor med snörning. Fodrade med bomullstyg och läder.
Lädersula. Klack. Värmande. Skavda. Uppspruckna i tårna. Nyinförskaffade snören.
Alma Fast givare. Alma, precis som allt, påverkad av tidens gång.

Det finns ingen som kan säga exakt vad tiden är.
Man kan egentligen inte säga om den går framåt eller bakåt heller.
Människan har beklätt detta fenomen i olika begrepp men vi har egentligen ingen aning.
Kanske börjar tiden om.
Kanske har den inte börjat.
Kanske finns den inte.
Kanske går den åt fel håll.
Kanske har den ingen riktning.

Skorna slets med tiden. Tiden slets med skorna.
Fötterna växte med tiden. Tiden växte med fötterna.
Alma blev vuxen. Tiden också.
Tiden har alla åldrar.
Universum är oändligt.
Vad är tiden?

Blommor.

De måste vattnas, annars dör dem.

Men inte brukar jag komma ihåg det nej.

Jag hatar att erkänna att jag är dålig på någonting men blommor är faktiskt något jag är fullkomligt värdelös på.

Jag vet skillnaden mellan en vanlig ros och en maskros, vet att blåsippor är blåa och violer likaså. Vet att tagetes är namnet på en eldig blomma för sådana planterade jag när vi fortfarande bodde i villa. Med solrosor kommer lycka, med tulpaner kommer ålder. Amaryllisar och julstjärnor, ja de hör till julen. Och påskliljor till påsken, såklart.

Och så får vi ju såklart inte glömma hundkexen.

Och käringtand.

Käring, kärring.

Vem hör skillnaden?

Jag minns att en yngre version av mig skrattade första gången min mormor lärde mig namnet på den färgglada lilla blomman. Tyckte att det var märkligt att man döpt en blomma efter en ”kärrings” tänder.

Och rhododendron.

Med sina stora rosa blommor.

Den var inte lätt att lära sig namnet på. Min morfar fick lära mig namnet stavelse för stavelse, om och om igen. Vi är lika envisa, min morfar och jag, och var fast beslutsamma att jag skulle kunna namnet innan vi lämnade matbordet.

Blomarten på tavlan är hyacinter, de har jag faktiskt hört talas om. Vet att mamma inte tycker om dem, men jag tycker att de är ganska fina. Anna Stina Alkman tyckte nog säkert också om hyacinter, för annars hade hon nog inte målat den här oljemålningen år 1879.