Min framtid: tomhet

 


När jag såg denna vackra vas i dess fina färger och mönster, som gavs in av
Gerda Tigerströ, så var det första ordet som kom upp i mitt huvud: Tomhet. En
vacker, tom vas.



När jag tänker och försöker se min framtid framför mig så är det bara tomt, jag
vet inte vad som kommer hända. Vad ag kommer göra eller hur jag kommer vara som
person. Det är ett svart hål för mig. Jag har önskedrömmar hur jag vill vara
som person, se ut och hur mitt liv ska se ut i framtiden. Jag vill vara en
godhjärtad och sprudlande person, jag vill vara lycklig med någon person som
har större hjärta än vad jag någonsin kommer ha. Jag vill vara frisk och
hälsosam, ha ett gott liv utan sjukdomar och dödsfall. Jag vill vara gift med
en man som jag vet är min för all tid och jag vill ha två små barn som har mina
ögon och hans leende. Jag vill jobba på ett ställe där jag tjänar löjligt bra
med pengar och trivs som om det vore mitt hem.



Men som ungdom och som elev på andra året på gymnasiet får jag ständigt frågan
”Vad vill du bli när du blir stor? Vad vill du jobba med?” Jag har inget svar.
Jag är för ung för att ha ett svar. Som 17 åring tycker inte jag man ska ha
hela livet planerat, då får man inte riktigt tid att leva. Men på ett sätt
önskar jag att jag visste vad jag vill bli till 100 %, för samhället säger att
jag måste veta det redan som 15-år då jag väljer linje in till gymnasiet. Jag
vet inte mer nu än vad jag vet nu, så jag tycker att jag är för ung för att
bestämma med samhället säger nästan att jag är för gammal.


 

Min framtid: Vad jag drömmer om

 

Framtiden är ett mysterium, imorgon är en plats där allt och inget kan hända. Eftersom framtiden ännu inte har inträffat får man drömma och fantisera om den. För mig är framtiden osäker. Jag vet typ vad jag vill göra inom den snara framtiden, men om jag vågar eller har kraften att faktiskt genomföra mina drömmar vet jag inte.

Framtiden är en sådan läskig blandning av vetskap och ovetskap, men ändå finns det inget bättre än att drömma om hur framtiden kanske blir. Min dröm är att inte bli fast på ett ställe, att precis som denna plåtask för tvål, resa från ena sidan Jorden till den andra. För plåtasken var det från New York till Nyköping och för mig från Nyköping till varthän jag hamnar.

 

Många anser att man måste bestämma sig för vad man ska göra resten av sitt liv och direkt efter studenten börja studera det man planerat att bli. Att man ska redan nu veta hur man vill att framtiden som ligger ännu längre fram än framtiden ska se ut. Men om man är som jag, osäker, så tycker jag att man ska försöka hitta något i världen som man brinner för. Resa runt och träffa olika människor och uppleva olika saker som sedan kanske definierar en själv, för utan att veta exakt vem man är själv, hur kan man då veta vem eller vad man vill bli?

 

 

Min framtid: Den Outforskade Vägen

 

När jag var yngre fick jag en silversked vid varje födelsedag. Den, fick jag förklarat för mig, var menad att sparas för framtiden. Jag bugade och bockade, och dykte genast efter de andra, enligt mig uppenbart mer intressanta, presenterna. Jag slängde en kort blick på skeden när jag öppnade lådan den låg i, för att därefter låta minnet av att jag ens fått den förvilla sig mot de allra dunklaste och mest spindelnätsbeklädda utrymmena av min hjärna. Jag förstod inte vad jag skulle med något ”för framtiden” att göra.


Sedan slutade skedarna att komma. Eftersom jag knappt tagit någon notis om att jag fått några till att börja med blev jag inte på något sätt upprörd när silverskedarna upphörde att anlända planenligt varje år.


Men nu sitter jag här och tänker tillbaka på skedarna. Ett visst intresse har väckts hos mig att höra vad som hände med skedarna. Om jag kommer ihåg får jag fråga mamma var hon har förvarat dem (gömt dem låter så anklagande).


Temat denna vecka har uppenbarligen fungerat som en katalysator. Hur begravt det än var så fanns minnet av skedarna bevisligen i huvudet på mig någonstans. De behövde bara letas fram. Jag minns inte hur de ser ut – de kanske inte har någon likhet med silverskedarna på bilden alls. Men jag tror mig kunna dra till minnes att de var arvegods, och skedarna på bilden införvärvades 1957. Tänk om mina skedar är så gamla!

Jag tror jag skakade av mig tanken på ”framtiden” när jag fick skedarna för att den kändes så långt borta. Men jag visualiserade framtiden på fel sätt. Jag tänkte mig den som en mållinje som man korsar och sedan passerar. I viss utsträckning hade jag förstås rätt: att fylla 18 år var en mållinje som jag korsade och nu har passerat. Den framtiden är förbi. Men egentligen finns inte den framtiden längre – den är ju nu en dåtid.


Alltså är framtiden inte mållinjen. Framtiden är Den Outforskade Vägen som leder fram till den verkliga Mållinjen. Och Mållinjen passerar man dessvärre inte. Men på Den Outforskade Vägen till Mållinjen vet ingen vad som finns: gropar och stenar som kan få dig på fall, visst, men även vinden i håret och solen i ansiktet.


Vetskapen om att idag är gårdagens imorgon gör att jag så mycket som möjligt försöker fokusera på just idag – och jag springer vidare.

 

 

 

Min framtid: Slumpen?

 

Att skriva om hur jag tror att min framtid kommer att se ut kan jag knappast göra. Jag har idéer men mycket kan hända. Den framtid jag tänker på är självklart mitt vuxenliv, det är den, för mig, mest relevanta framtidsfrågan. Vad jag t.ex. ska göra på morgondagen eller veckan efter stämmer oftast med vad jag anat. Den framtid som ligger längre fram vet jag dock knappt något om. På många dagar hinner mycket hända och slumpen kommer att ha sina påverkningar.

 

Försöka sy min egen väg tänker jag ändå såklart försöka. Det håller jag på med för fullt redan nu. Nästan hela dagarna. Framtiden finns mycket ofta i huvudet just nu och att den är något att kämpa för känns självklart. Att sy på något där man inte vet vad resultatet kommer att bli, är svårt. Det mest tidseffektiva skulle vara att veta redan nu. Jag tror emellertid inte att det skulle bli bäst resultat, då även det jag lär mig om som inte kommer att fokuseras på i min framtid ändå ger mig erfarenhet och kanske kan vara hjälpande till andra uppgifter som berör andra områden.

 

Den skosymaskin av fabrikatet Singer tycker jag passade in bra till denna text. Men om jag har en röd tråd som symaskinen har återstår att se. Det får framtiden berätta då jag blickar bakåt. Liksom jag blickar bakåt på denna symaskin och undrar vems framtid, i dåtiden, den har betjänat. Kanske fanns den redan tidigt i tankarna hos den tidigare ägaren eller kanske var det så enkelt att skosymaskinen var den enda möjligheten till ett jobb. Kanske det var en ren slump att ägaren tillägnades symaskinen till ändamål åt ett yrke.

 

Vad jag hoppas om min framtid är att inte alltför mycket ska ske utav tillfälligheten. En balans ska finnas.

 

 

 

Min Framtid: Slumpen får avgöra



Med tre terminer kvar i skolan, är det inte konstigt att jag tänker på min framtid allt oftare. ”Vad ska du bli när du blir stor? ” är en fråga som vi alla har fått någon gång i livet. För min del har svaret alltid varierat. Frisör, författare, lärare, advokat och marinbiolog är bara några av de yrken som snurrat i mitt huvud under åren som gått. Något som jag har upptäckt är att frågan har fyllts med mer och mer allvar och beslutsångest med åren. När jag var fem år kunde jag glatt rabbla upp ett gäng yrken för att sedan återgå till att leka kottkrig men på senare tid har svaret snare varit ett tveksamt ”jag vet inte riktigt” och sen något vagt om organisationer och politik. Det är nästan som att jag blir mer och mer osäker för varje gång jag får frågan. Jag tror att det beror på att frågan endast erbjuder möjlighet för ett svar. Alla får bara välja ett yrke och sen hålla sig till det. Tänk vad jobbigt om man då väljer fel!


Naturligtvis är jag inte ensam om att känna oro inför framtiden. Jag tror att många i min generation gör det. Det är svårt att undvika känslan när allt tidningarna skriver om är växande ungdomsarbetslöshet och bostadsbrist. För att tackla känslan av osäkerhet har jag fått lära mig att det finns många olika metoder. En av mina vänner har gjort upp en femårsplan där hon helt enkelt har planerat de närmsta fem åren. En annan vän har gjort en reservplan. Om hon inte är nöjd med livet när hon är medelåldern, om hon tillexempel inte har familj eller rätt jobb, så ska hon flytta till Australien och starta en djurfarm där. En tredjevän har använt sig av ett gammalt klassiskt knep för att försäkra sig om att han inte ska behöva åldras ensam. Om han och hans bästa vän inte har gift sig när de är 40 så ska de gifta sig med varandra. Försäkerhetsskull har han gjort upp samma avtal med en bunt människor, så att han ska ha lite valmöjlighet när han fyller 40.


Något som de flesta unga är säkra på är att de i alla fall ska ut och resa när de har avslutat skolan. Då kan det vara passande att ha en jordglob att studera. På bilden kan du se en jordglob tillverkad 1766 i Uppsala. Den är gjord av papier-maché, överdragen med gips och putsad. Kartan ovanpå är graverad och träställningen är troligtvis handgjord. Globen ska ha tillhört Cosmografiska sällskapet i Uppsala som tillverkade kartor och glober då utländska produkter ansågs vara för dyra. Under den här tiden (runt 1760) var det naturvetenskapliga intresset stort i samhället och glober ansågs vara kulturella utbildningsfaktorer. Med tiden hamnade globen i Nyköpings Allmänna Läroverks ägor och så småningom förmedlades den till muséet genom en man vid namn Nils Bielke. Själv har jag precis köpt en jordglob på loppis för 40kr och sitter just nu och funderar på vart jag ska resa. För även om framtiden kan kännas läskig ibland, finns det för mycket som lockar där ute i världen för att jag ska kunna hålla mig borta. När gymnasiet är slut kommer väskan packas och jordgloben snurras, sen får vi se var jag hamnar!

 

 
 
 

Min Framtid: Skor, Skor, Skor

 

Min framtid.

 

Två ord som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

 

Ska jag skratta eller ska jag gråta varje gång jag ser dem? Ska jag kanske vända mig om och springa i motsatt riktning så fort orden lämnar någon annans läppar? Eller är det kanske dags att möta de två orden med öppna armar?

 

Framtiden är något ovisst, man kan inte med all säkerhet säga att min framtid den kommer att bli si eller den kommer att bli så. Jag skulle exempelvis i denna stund säga att skor likt dessa, med en hög klack och en silvrig färg, inte är en del av min framtid. Dem som känner mig vet att mina converse (och dem verkar på något mystiskt vis föröka sig likt kaniner) är mina fötters bästa vänner och att en klack på mer än två centimeter gör att jag drattar på ändan i närmsta kurva. Men jag kan ju inte veta om mitt liv i framtiden gör en helomvändning. Om jag mot all förmodan blir en Hollywoodstjärna så är tillställningar där skor som dessa hör hemma vardagsmat, och det kan ju även vara så att mitt framtida-jag får någon modeuppenbarelse som medför att conversen i garderoben byts ut mot skinande klackskor likt dem på bilden.

 

Och likt framtiden är oviss så kan framtidsplaner ändras. De silvriga skorna var menade att bäras vid ett bröllop, något som planeras flera månader i förväg, men bruden hon ändrade sig och skorna fick inta en hedersplats i hennes garderob. Och där stod dem i fem år, oanvända men till en början menade till ett ärofyllt syfte, innan de lämnades in till Sörmlands Museum.