Föräldrarnas fel: Drakar, celldelning och sekelskifte

 

 

Egentligen så är ju precis allt föräldrarnas fel. Eller det kanske är fel att säga fel, men allt som har hänt dig, händer dig och allt som någonsin kommer att hända dig är ju i alla fall på grund av att dina föräldrar bestämde sig för att skaffa dig för X antal år sedan.

 

När jag skrev det där så slog det mig att jag inte har någon som helst aning om vilken medelåldern på de som tar sig tid att läsa mina inlägg är. Ännu mindre vilka de är. Eller ”ni” borde jag kanske säga. Lämna gärna en liten kommentar där ni berättar hur gamla ni är (och självklart även era förnamn, efternamn, personnummer, adresser, telefonnummer, en 12 sidors uppsats om vad ni tycker om mina texter, namn på eventuella husdjur samt ett exakt antal hårstrån på era huvuden). Nej, men seriöst. Det skulle vara intressant att få veta.

 

Åter till ämnet. Allt är alltså dina föräldrars fel (eller något i den stilen). Och det går tillbaka ända till den allra första celldelningen som någonsin ägde rum på den här planeten. Eller ända tillbaka till Big Bang, om vi ska vara ännu petigare. Ganska mäktigt egentligen. Och allt det har lett fram till att ni just nu sitter vid era datorer och läser om ett fotoalbum som ni bara har sett en bild av och som jag hittills inte har skrivit en rad om. Så det ska jag göra nu.

 

Nu är det så att jag fick tag på informationen om albumet först efter att jag hade tittat igenom det så jag är inte säker på ifall Märta och Gunhild Drake finns med på bild i albumet, men det var i alla fall de som lämnade in det till muséets arkiv. (Lång mening, förlåt.) Det är i alla fall fyllt av porträttbilder från vad som ser ut att vara sent 1800-tal. Albumet är inbundet i grönt läder med mönster i guld, har ett mässings(?)spänne som håller ihop det och är, i alla fall enligt mig, ruskigt snyggt.

 

För övrigt har jag lyckats konstatera att även kläder och frisyrer i största allmänhet var snyggare runt det förra sekelskiftet. Okej, glöm bort det där med frisyrerna när ni tittar på bilden av Dr. Rogberg, han är undantaget som bekräftar regeln. Sorry, doktorn. Jag är säker på att du är (läs var) en extremt sympatisk person. Fast du ser ut som en sådan förälder vars fel allting skulle vara om du var med i ett kostymdrama som utspelade sig på 1800/1900-talet.

 

 
 

Föräldrarnas fel: respekt och kärlek till dina barn

 

Det kanske låter hårt, men mycket är föräldrarnas fel. Jag är inte förälder så jag är inte säker att man som förälder, trots att man älskar sitt barn, förstår hur mycket man utsätter sitt barn för under tiden som de lever med en och nog antagligen efter det också.

 

Jag har flera vänner som har goda relationer till sina föräldrar, något som är väldigt fint att se. Men sen har jag flera vänskaper där vi under slötid på lektioner lyckats komma in på ämnet föräldrar där det visat sig att flera av våra föräldrar har seriösa problem som alkohol, andra psykiska problem, eller helt enkelt inte ens vill vara föräldrar. Tur nog har jag föräldrar som vill vara mina föräldrar, men ibland kan det ärligt kännas lite som att det inte är så när man inte får den respekt som jag har förtjänat.

 

Jag har haft flickvän i snart fem månader, säker fem månader när det här publiceras, och det har inte varit ett enda problem från någon av mina föräldrar. I alla fall inte som de har sagt. När det däremot kommer till könsidentitet så har det inte varit samma respekt och lika problemfritt. De har varken ändrat pronomen eller namn, något som blir svårt att hantera när de vet att de använder fel namn och pronomen.

 

Jag har fullt översende när folk har svårt i början att ställa om sig då jag inte passerar. Flera av mina bekantskaper, till exempel de (flesta) fina kollegor och vänner jag fått genom arbetet på den här bloggen, vet inte ens om att min könsidentitet inte stämmer med hur jag passerar eller hur jag introducerar mig i vissa situationer och då ser jag inte alls en anledning till att se det som fel, de vet egentligen inte bättre. Men när det kommer till föräldrar, personer som sägs ska älska en och respektera en, som vet att hur det ligger till och fortfarande inte lyckas ändra sig eller ens försöka, då gör det ont att bli dödnamnad.

 

Nu blev det lite “off-track” men i det stora hela så försökte jag få fram poängen att det kan vara och är föräldrarnas fel att många jobbiga moment finns i hemmet och inte utanför. Det känns nog olustigt för vem som helst att komma hem till föräldrar som gör saker och ting de är fullt medvetna om att du ogillar eller tar illa upp av. En lättare variant att identifiera sig med kan vara fobier då det inte är helt ovanligt att det görs “narr” av min spindelfobi hemma av pappa. Något som är roligt för honom och kompani, men blir ett extremt jobbigt moment för mig som jag inte ser det minsta roliga i.

 

Kanske skulle föräldrar, oavsett troende eller inte, behöva se till barnens bön lite oftare. Vill de verkligen att barn, stora som små, känner sig tvungna att vända sig till en bön att Gud eller vem man nu tror på, ska beskydda istället för att komma till mamma och pappa?

 

 

 
 

Föräldrarnas fel: att ha Gud till pappa


 

 

”Jag äger en Fader, så mäktig och rik, Att ingen på jorden är honom lik; Ty konungars konung och herre han är, Dock mig, lilla barn han ju håller så kär.” Så inleds sången Jag är barn till en kung i boken Ungdomstjärnan med andliga sånger för ungdom och barn. Fatta vilken press att växa upp med Gud som pappa! Jesus måste ha haft mycket prestationsångest. Hans pappa var liksom inte konung utan han var konungarnas konung.

 

Med släkten full av lärare blir jag ofta igenkänd på grund av mitt efternamn, ibland kan det vara irriterande att alltid refereras till som ”dotter till X”, ”brosdotter till X”, ”barnbarn till X” osv. Men jag inser ju såklart att någon som haft det mycket värre än mig är Jesus. Han måste ju alltid ha blivit satt i relation till sin pappa . ”Jesus Guds son”.

 

Boken är tryckt av Centraltryckeriet i Stockholm 1905 och är den fjärde upplagan. Sångerna är samlade av Conrad och förlaget heter Ungdomsstjärnas förlag.

 

Man tycker ju att det borde ha sina fördelar att vara son till Gud men i slutändan får man ändå säga att Jesus drog en nitlott. Jag hade blivit riktigt förbannad på min pappa om han hade bestämt att jag var tvungen att dö på grund av grejer som andra människor gjort. Skulle Jesus sista tanke kunna vara ” Allt är föräldrarnas fel”?

 

 

Föräldrarnas fel: eller miljön

 

Många äldre klagar på dagens ungdomar, hur stökiga och bråkiga och ouppfostrade de är, förr var ungdomar mycket artigare och snälla.

 

Samtidigt som de äldre klagar på de yngre så klagar unga ibland på att det är föräldrarnas fel. Hade föräldrarna uppfostrat en annorlunda så hade man inte blivit på det sättet som man blev. Föräldrarna hade kunnat lära sina barn på ett annat sätt så att de hade fått en annan personlighet. Men jag tror att det varken är ungdomarna eller föräldrarna som är problemet, det som spelar roll är ju såklart barnet själv och föräldrarnas uppfostran, men också miljön som barnet får leva i, vilka kretsar man umgås med och så. Det är de sakerna tillsammans som leder till vilken person man blir.

 

Jag tyckte att den här lilla boken passade bra in på temat då den säger hur man ska göra och leva.

Det är en gammal bok där det står böner i, boken heter "Then Helige Andes Register".

 

 

Föräldrarnas fel: vedervärdiga föräldrar, vedervärdiga barn

 

 

Det är föräldrarnas fel. Det är ju det. Om barnen misslyckas.

 

Skolan säger ni. Jo visst en viss procent kanske. Kompisgäng då? Delvis kanske, men det är föräldrarnas fel i grunden. Om barnen blir vedervärdiga det vill säga.  Det är till exempel bevisat att ett barn som växer upp med en mamma som röker nästan helt säkert kommer börja röka själv. Samma med sprit och droger. Med intressen och arbetsmotivation är det samma visa. Är inte mamma och pappa engagerade i sitt jobb och intresserade av barnets skolarbete tappar ofta barnet intresse och koncentration också.

 

Det är lätt att säga att man inte ska gå samma väg som mamma och pappa men det är inget som man alltid klarar av att ändra på. Jag vet själv hur jag förbannat vissa av mina föräldrars val i livet bara för att året senare kopiera samma handling.

 

Dagboken som jag hittade det här fotot i tillhörde ett ungt Kizz-fan i form av en kille. Det är intressant hur han i kommentaren till bilden beskriver kvinnan på bilden som en av favoritbarnvakterna. Det fick mig direkt att tänka på hur föräldrar och andra vuxna formar barn utan att alltid veta om det. Det som fick mig att reagera var att kvinnan som Kizz-fanet hade beskrivit som favoritbarnvakt satt mitt i en röra av ölglas och fimpar på bilden. Hon skrattade och höll ett fullt glas med öl i handen framför ett bord fullt av ännu mer ölglas och cigarettfimpar. Jag vet förstås inte om Kizz-fanet valde bilden bara för att skämta eller om det var en vanlig situation för kvinnan men det kändes hur som helst inte som den bästa miljön för ett barn. 

 

Det är så lätt att glömma bort att barn observerar mycket mer än vuxna som förälder. Ett barn ser allt du gör, in i minsta detalj. Barnet undersöker hur du gör och försöker härma dig eftersom du är ditt barns bild av hur man ska vara.

 

Med andra ord. Bete er föräldrar! Ni är grunden till era barns framtid.