Det kanske låter hårt, men mycket är föräldrarnas fel. Jag är inte förälder så jag är inte säker att man som förälder, trots att man älskar sitt barn, förstår hur mycket man utsätter sitt barn för under tiden som de lever med en och nog antagligen efter det också.

Jag har flera vänner som har goda relationer till sina föräldrar, något som är väldigt fint att se. Men sen har jag flera vänskaper där vi under slötid på lektioner lyckats komma in på ämnet föräldrar där det visat sig att flera av våra föräldrar har seriösa problem som alkohol, andra psykiska problem, eller helt enkelt inte ens vill vara föräldrar. Tur nog har jag föräldrar som vill vara mina föräldrar, men ibland kan det ärligt kännas lite som att det inte är så när man inte får den respekt som jag har förtjänat.

Jag har haft flickvän i snart fem månader, säker fem månader när det här publiceras, och det har inte varit ett enda problem från någon av mina föräldrar. I alla fall inte som de har sagt. När det däremot kommer till könsidentitet så har det inte varit samma respekt och lika problemfritt. De har varken ändrat pronomen eller namn, något som blir svårt att hantera när de vet att de använder fel namn och pronomen.

Jag har fullt översende när folk har svårt i början att ställa om sig då jag inte passerar. Flera av mina bekantskaper, till exempel de (flesta) fina kollegor och vänner jag fått genom arbetet på den här bloggen, vet inte ens om att min könsidentitet inte stämmer med hur jag passerar eller hur jag introducerar mig i vissa situationer och då ser jag inte alls en anledning till att se det som fel, de vet egentligen inte bättre. Men när det kommer till föräldrar, personer som sägs ska älska en och respektera en, som vet att hur det ligger till och fortfarande inte lyckas ändra sig eller ens försöka, då gör det ont att bli dödnamnad.

Nu blev det lite “off-track” men i det stora hela så försökte jag få fram poängen att det kan vara och är föräldrarnas fel att många jobbiga moment finns i hemmet och inte utanför. Det känns nog olustigt för vem som helst att komma hem till föräldrar som gör saker och ting de är fullt medvetna om att du ogillar eller tar illa upp av. En lättare variant att identifiera sig med kan vara fobier då det inte är helt ovanligt att det görs “narr” av min spindelfobi hemma av pappa. Något som är roligt för honom och kompani, men blir ett extremt jobbigt moment för mig som jag inte ser det minsta roliga i.

Kanske skulle föräldrar, oavsett troende eller inte, behöva se till barnens bön lite oftare. Vill de verkligen att barn, stora som små, känner sig tvungna att vända sig till en bön att Gud eller vem man nu tror på, ska beskydda istället för att komma till mamma och pappa?