Ett yrke där allt serveras på silverfat och all världens mat ligger framför ens fötter. Det finns sådana yrken då man får äta mycket mat, exempelvis som matrecensent så får man äta och sedan bedöma maten man nyss ätit. Jag å andra sidan skulle inte lyckas med att bedöma mat, antingen är det gott eller äckligt. Så ett yrke jag önskar skulle finnas är professionella ätare. Det yrket skulle jag vara riktigt bra på, kanske inte det bästa för ens hälsa eller det mest givande yrket men det skulle vara otroligt härligt att få arbeta med att äta mat. Dock tror jag inte att jag skulle vilja arbeta med det hela mitt liv, jag behöver något som är mer givande. Men det skulle vara kul att få prova på!

 

Silverbrickan är egentligen en nickelkrombricka som tillhörde Ingrid Alderstrand. Hon föddes 1921 i Kungsbacka och dog 1975. När hon var 18 år gammal fick hon lungsjukdomen TBC som följde henne till döden. När hon var på en kurs 1943 för lungsjuka träffade hon Ivar Alderstrand och med tiden blev de förälskade. De gifte sig och 1952 föddes sonen Roger. Ingrid slutade då sitt arbete på EPA och blev hemmafru. Att vara hemmafru verkar också som ett bra yrke som jag önskar skulle finnas. Man tar hand om hemmet och sina barn vilket borde räknas som ett yrke, ett väldigt fint och bra yrke till och med.

 

 

Stiftelsen MinStoraDag hjälper svårt sjuka barn förverkliga sina önskedrömmar. Det är en idé som jag tycker är otroligt fin, att genom att uppfylla barnens drömmar sprida lite glädje och hopp där det verkligen kan behövas. Att hålla drömmarna i liv, få de sjuka barnen att sluta tänka att bara för att de är sjuka så är det dags att ge upp allt vad drömmar heter.

 

Det är lite så jag tänker när jag säger att yrket ’professionell önskeuppfyllare’ borde existera.

 

Likt Aladdin har sin goda vän Anden borde du, jag och vi ha den professionella önskeupfyllaren i vår värld. Jag kan nog inte komma på ett yrke som kan sprida mer glädje än detta – släng er i väggen clowner, coulrofobin är er fiende – för det är inte bara personen som får sin önskan uppfylld som blir glad, även den som arbetar som önskeuppfyllare måste ju smittas av glädjen han eller hon sprider!

 

Nu är det ju tyvärr så att magiska lampor likt den Aladdin hade i sin ägo inte verkar existera i vårt universum. Jag hittade en tekanna inne i föremålsarkivet som var så lik Aladdins lampa att jag kunde svära på att den skulle ha en magisk önskeuppfyllande ande i sitt inre. Tyvärr visade det sig att mina gnuggningar var förgäves, någon ande svarade inte på mitt kall. Det var bara en helt vanlig icke-magisk tekanna av tenn från 1700-talet.

 

 

 

Ser ni
mig?

Ser ni mig sitta i den blommiga Trivafåtöljen? Fåtöljen ett ställ av björk,
mjukt svängda armstöd, omklädd i ett blommigt bomullstyg?

Ser ni mig ta ner några tidsskrifter från Stringhyllan och stillsamt bläddra,
uppkrupen i blomstret?

Nä!

Det gör ni inte!
För jag jobbar som osynlig.
Min vardag som osynlig arbetare kantas av ständiga privilegier, men också
diverse problem.

Jag har förmånerna att kunna fisa obemärkt, få saker att se svävande ut, spana
för polis, privatpersoner och för egen del likväl om jag så önskar. Jag lever
gratis, glider lugnt in överallt: bussar, restauranger, nattklubbar och hemliga
konferenser. Jag avlyssnar de mest privata och intima samtal. Men bäst är att
jag blir den viskande låtsaskompisen som alla behöver. Genomskinlig seglar jag
förbi och viskar uppmuntrande ord och planterar mystankar hos alla jag möter.
Det är underbart!

Mindre kul är dock alla de situationer då min osynlighet medför att jag blir
söndersutten ibland, i soffor, säten och på diverse stolar. Mindre kul är de
tillfällen då jag nästan blivit överkörd på grund av min egen obetänksamhet.

Men hej, vad gör det?

Jag jobbar enligt mina arbetsgivares osynlighetsstrukturmodell för hemligt
viskande, spanande och glidande.

Allt för en månadslön på några miljoner.
Jag är så fri som man kan bli.
Och får utföra hjältedåd varje dag.
När domedagen är kommen så är det jag som räddar världen.
Varför?
Jo, för att oavsett vilka strategiska drag jag genomför, kan ingen skuldbelägga
någon.
Min osynlighet förhindrar krig.
Saker bara sker utan att det finns någon att anklaga.
Och jag, jag avslöjas ju aldrig.
Så även de mest radikala förändringarna som behövs genomföras för rättvisa,
mänskliga rättigheter och mångfald, de hindrar inte mig.

 

Klart att jag är en dröm att anställa!
Jag fixar allt, radikalt och obemärkt på samma gång.
Det ni!

 

”Vem är du?”

 

”Jag är döden.”

 

Oavsett om man sett filmen av Ingemar Bergman eller inte, så är dessa repliker inpräntade i de flesta svenskars medvetande. Och någonstans i bakhuvudet förnimmer man att de spelade schack också.

 

Schackbrädet ovan ger mig således associationer till döden. Jag har alltid varit fascinerad av döden – som de flesta är, antar jag. Som barn lekte jag ofta lekar som involverade döden. Jag lekte krig. Jag lekte hajen. Och ofta dog jag. Givetvis återuppstod jag sedan, och kunde med tillförsikt dö igen gång på gång.

 

Hursomhelst, så utvecklade jag en talang för att spela döende. Jag åmade mig och drog dramatiska sista andetag innan jag nickade till och låg helt stilla. Jag hämtade mycket inspiration från filmer. Och det är där min idé om ett yrke som inte finns kommer in.

 

Alla de som dör på film, och som har som enda egentliga uppgift att dö, har antagligen en förhoppning om att bli skådespelare en dag. Man börjar längst ner på karriärsstegen och klättrar sedan uppåt. Det första steget är i det här fallet en statist – det sista, en skådespelare.

 

Men varför skulle man inte kunna få nöja sig med att enbart spela döende eller död resten av karriären? Att gestalta döden är en nog så viktig konstart, och borde inte ses ner på eller flys undan.

 

Jag föreslår därmed det nya yrket dödspelare. Det ska finnas fackförbund och hela faderullan. Precis som offrade pjäser på ett schackbräde har stor betydelse för spelets utgång ska dödspelare ses som en nödvändighet för att på ett realistiskt sätt berätta en historia.

 

:

 

 

Innan du börjar läsa detta kanske du tänker "en person från förr, varför skulle jag vilja läsa om en person från förr när jag lika gärna kan göra det i en historiebok i skolan?". Jo det ska jag svara på! Personen från förr som jag ska berätta om är en kvinna med en speciell historia bakom sig och den historien kan du endast läsa här...

 

En flickebarn var fött, året är 1890. Det är storfursten Pauls av Ryssland och prinsessan Alexandras av Grekland dotter. Flickebarnet döptes till Maria Pavlovna och hon var kusin med den sista tsaren Nikolaj II av Ryssland. När Maria blev lite äldre giftes hon bort, hon var arton år gammal då. 3 maj 1908 gick hon nedför altaret och där stod hennes prins, prins Wilhelm av Sverige. De gifte sig i Tsarskoje Selo, Sankt Perersburg, Ryssland.

 

Maria och Wilhelm fick ett barn som hette Lennart, men dock var inte Maria och Wilhelm lyckliga tillsammans. År 1914 upplöstes deras olyckliga äktenskap och Marias historia hamnade i mina händer. Jag kan bara tänka mig hur svårt det måste ha varit för Maria att vara skild och stackars lilla Lennart. Jag hade inte velat vara Maria även fast det hade varit kul att vara prinsessa...

 

 

Roger Alderstrand är sonen i familjen som samlingen Eskilstunahemmet handlar om. Samlingen består av alla möjliga vardagliga föremål från mitten av 1900-talet och framåt. På Sörmlands Museums hemsida finns Rogers tankar och minnen nedtecknade tillsammans med bilder på en del av de över 800(!) föremålen i samlingen.

 

Roger förtäljer där en historia om livet i en vanlig familj i Eskilstuna. Den känns oerhört personlig men är ändå objektivt berättad. Det är ingen romantiserande bild av tillvaron eller en övernostalgisk tillbakablick på en bättre tid. Det är en sann historia, varken mer eller mindre, som i all sin vardaglighet och korthet ändå träffar mig rakt i hjärtat.

 

Jag dras med i Rogers liv. Allt från hans föräldrars möte genom sin sjukdom TBC på en sommarkurs anordnad av ”De lungsjukas riksförbund” på 40-talet, till hans egen födelse i början på 50-talet, ända till att han som första person ur sin arbetarklassfamilj började studera på universitet på 70-talet.

 

De små ögonblickbilderna och de korta men livfulla anekdoterna tar med mig på en resa genom flera decennier i mitten av förra århundradet. Föremålen i samlingen får liv genom Rogers berättelse. Det är nog på det sättet som historia fungerar allra bäst – när de historiska föremålen inte talar för sig själva utan är del av ett mänskligt sammanhang, en mänsklig berättelse.

 

Rogers berättelse känns speciell och unik, men hans livshistoria delas på många sätt och vis av majoriteten av den svenska befolkningen från den här tiden. Det finns inget med Rogers historia som sticker ut från mängden. Han hade inga speciella äventyr för sig. Ändå är hans historia lika medsvepande och intresseväckande som vilken Indiana Jones-film som helst.

 

Detta är en uppryckande upptäckt för mig. Om denna godtyckliga livshistoria från 50-talets Sverige är värd att berättas – då betyder det att alla livshistorier är värda att berättas. Det gäller bara att vi lyssnar och observerar, tar oss tid och lägger manken till för att se alla människor som hjältar av sina egna historier.

 

Roger Alderstrand studerade till högstadielärare i svenska och religionskunskap på Uppsala Universitet. Där tar just denna historia slut. Åtminstone den nedtecknade historian.

 

Läs hela historian: http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/eskilstunahemmet/

 

 

 

 

1934 är denne dam född, hon som skänkt många mycket fina klänningar till Sörmlands Museum. Dessa hade turen att komma hit tack vare många händelser, varav alla är beroende av varandra.

 

Det började med några ungdomar från frälsningarmén som Maj-Britt träffade i England. Detta var i början av 50-talet och hennes dåvarande bostadsort men efter att ha träffat dessa ungdomar flyttade hon till Nyköping, det var nämligen där de bodde och det var får dem angeläget att ragga några fler ungdomar till frälsningsarmén. Bostad hjälptes hon till och med hitta av en av pojkarna. Hon blev inneboende hos en familj och kunde sedan arbeta i kassan hos en rörfirma.

 

Bernt Alvarsson blev den lycklige som sedan fick gifta sig Maj-Britt. Bernt bodde i Oxelösund och samma år som deras första son föddes, 1967, byggde de även en villa i Oxelösund. Maj-Britt började nu arbeta både i Oxelösund och Nyköping och 1970 fick de även en dotter tillsammans.

 

För en del av pengarna från jobben inhandlade Maj-Britt många fina klänningar och vi närmar oss nu till uppdagandet av historien. Kläderna inhandlades för det mesta på Willsons i Nyköping eller Dahlins damekipering i Oxelösund, köpen var nog säkert med var varsamhet.

 

2005 fanns en 70-tals husvagn placerad i Oxelösund. Denna husvagn tillhörde Sörmlands Museum och i den fanns många olika föremål som skänkts till muséet. Det fanns mycket men inte allt, till en början. Ont om klädesplagg var det och det upptäckte Maj-Britt som då kunde lämna lite klänningar vilket har lett att de nu finns här och går att se på utställningar.

 

Klänningen på bilden är tillverkad 1969 och är gjord av det stickade materialet crimplene. Klänningen är något utsvängd och den användes under tiden som Maj-Britt väntade sin dotter. 

 

 

Historien om en pojke som sökte lycka hos militären. Paul är 13 år och bor hos sina släktingar i Skellefteå medan han går i skolan på läroverket. 1939 ”snodde han värvning” på en volontärskolan kallad Svea Livgarde. Plötsligt bryter det finska vinterkriget ut och Paul söker ivrigt värvning men får avslag på grund av sin pågående skolgång. Men han behöver inte vänta länge, 2 år senare 1941 är fortsättningskriget ett faktum. Nu är Paul klar med volontärskolan och söker sig till frivilligkåren där han får anställning som undersergeant.   

Torsdagen den 24 juli dagen innan Paul lämnar Sverige för att resa till det pågående kriget i Finland skriver han förförsta gången i sin dagbok. ”Dagen är inne! Birgit hos mig. Bitterljuva avsked!”.

Dagen där på beskriver han hur man på väg till Finland över Ålandshav upptäcker flera ubåtar. De första sidorna i dagboken präglas av en ung och naiv entusiasm. När Paul får reda på att han ska till frontlinjen i Hängö beskriver han det som en lyckodag. Efter första eldstriden har kommentaren ”intressant!” skrivits ner. Men efter bara några dagar förstår Paul att livet i armen kanske inte är det han alltid drömt om. 

”Inte har jag tänkt mig att det skulle bli så här. Ligga två km bakom fronten och bara gräva och när man kommer fram, plocka fimpar i stället för att få skjuta, eller åtminstone se fienderna. Faktum är att jag längtar tillbaka, men skäms för att komma hem igen utan att ha upplevt något äventyrligt. Jag undrar när det blir fred?”

Pauls otålig het stillas dock så småningom när hans vardag fylls med blodiga strider och vänner som dör. Någon får en kula i pannan och Paul själv skadas. Den svenska frivillighetsbataljonens arbete vid fronten i Hangö bestod till mesta dels av vakttjänst, patrullföretag och fältarbete i 15-20 minusgrader. I dagboken skildrar Paul det vardagliga arbetet såväl som ångestfyllda stunder, romantik och tankar om att gå med i Waffen-ss.

När Hängö intas åker de svenska soldaterna hem men livet i armén har bara börjat för Paul, han har fått mersmak.

”På hemvägen hamnar jag mitt i en granateld, blir döv på höger öra. Jag kände mig inte alls rädd när granaterna slog ned runt mig, jag var alldeles lugn.”

2006 dör Paul 86 år gammal i Vänersborg. Hans dagbok, pass och medalj förmedlas till museet via sonen Marcus. Medaljen är en minnesmedalj kallad frivilligkorset utdelad 1957 till de som medverkat i finska fortsättningskriget av president Kekkonen.

 

 

Hanna Palme, farmor till Olof Palme, föddes 1861 och flyttade från Finland till Sverige när hon träffade sin blivande make Sven Palme.  Hon var ofta på Ånga gård strax utanför Nyköping och en del av hennes tillhörigheter, främst hennes kläder och tillhörande accessoarer, kan därför återfinnas på magasinet.

 

Under den tid som Hanna levde var det mycket som hände beträffande kvinnor och deras rätt i samhället; det var en tid då kvinnor blev allt mer fria och inte behövde förlita sig på sin man på samma sätt som man tidigare behövt göra. Hanna och flera andra kvinnor ansåg att de kvinnliga kläderna talade emot denna frigörelse – för att tvingas snöra in sig i en korsett så hårt att man knappt kan andas är ju inte direkt något som skriker frihet – och bildade 1886 dräktreformföreningen. Denna nybildade förening hade som syfte att ”verka för antagandet av en med hälsans fordringar fullt överrensstämande dräkt” och arbetade med att ta fram nya klänningsmodeller som var anpassade efter kvinnokroppen. För det var klänningen som skulle anpassas efter kvinnan och inte tvärtom.

 

Att det ansågs vara naturligt för unga kvinnor att gå runt och vara bleka och blodfattiga på grund av sin klädsel är ett koncept som jag har svårt att förstå mig på. Vi har nog alla hört uttrycket ska man vara fin får man lida pin men att må så dåligt på grund av sin klädsel känns helt absurt. I den tid som du och jag lever i känns det ibland som att utseende är det viktigaste ur samhällets ögon – människor kan gå så långt som att operera eller svälta sig för att, ur sina ögon, förbättra sitt utseende – men inte strosar halva den svenska befolkningen runt i kläder som är direkt skadliga för deras hälsa.

 

Som nämnt finns det ett flertal klänningar och dylikt som tillhörde Hanna Palme på magasinet. När jag läste om hennes tillhörigheter var det dock någonting helt annat som fångade min uppmärksamhet, nämligen en laterna magica. En laterna magica är en skioptikonapparat, föregångaren till diaprojektorn, som genom att man låter en ljusstråle belysa en målad glasskiva kan projicera bilden på en vägg. Jag tycker att det är någonting med den här magiska apparaten som gör den så otroligt vacker, troligen en kombination av de starka färgerna och vetskapen att den tillhörde en lika stark kvinna.

 

 

 

Vem döper
sin dotter till Gwendolen?

Och författar alster under pseudonymen Zorah?

Vem älskar så att själen darrar sönder i ambivalens,

älskar så att hjärtat vänder i bröstet, stup i kvarten, kastas om som pannkaka
i stekpanna.



Dubbelheten.

Som om någon dragit en gräns inuti. Mitt i kroppen.

Spänt en lina mellan maggropen och fontanellen, rätt igenom kluven.

Står hon och balanserar på denna lina.

Faller under, faller över.

Faller i sig själv.

Faller mellan gnister och kol, friska vindar och totalt stillestånd.



Svaga nerver säger dem på kurorten.



Hon drömmer om konsten, penslarna.

Säger jag är fyra personer, men bara en utav dem är sanningen.

Eller finns hon kanske i flera sanningar?

Hur komplext är inte livet.

För åt vem kan man anförtro sina tankar och sorger - slutligen, ens själs
tillstånd?



Och så spelas piano med barnen.

Gwendolens fiol den spricker så som Gwendolen själv säger sig ha spruckit.



Kanske för att mamma har en spricka, en spricka som söker sig vidare.

Från hennes hud till dotterns.

Så de spelar tillsammans.

Pianoskär och fiolklyfta.

De klingar tillsammans.



Nej, mamma ska till Italien.

Bli ett med Ernesto och sedan ångra sig igen.

Snava på sin spända tråd och famla runt i kroppen, i Europa, i orden.



Var det såhär som det var menat för mig?

Vad hände när penslarna blev pennor, blev skrivmaskiner.

När fyra sanningar inte enades.

När jag inte enades,

inte enades med mig själv.

Och inte kunde jag klippa tråden.



Men på den tråden har jag lärt mig att spela en alldeles särskild melodi.

Och det klingar ut i mig.

Det liv som blivit utanför och inuti.

Det liv som flutit förbi.



Läs mer om Clara och släkten Fleetwood här, i lite mindre poetiskt format utan
mer museigt:
http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Fleetwood/Zorah--drommen-om-ett-konstnarsliv/

 

Eftersom veckans tema är tips, så kan jag inte låta bli att tipsa om något gott bakverk. Jag bara älskar min systers recept på choklad cupcakes. Det är så goda att man helt enkelt inte kan sluta äta, hela kombinationen med choklad toppning och choklad i muffinsen gör allt perfekt för ett chokladmonster som mig. Blir aldrig för mycket! Och de är perfekta att bjuda släkten när de kommer på fika, dock skulle jag rekommendera att göra en extra stor sats så du har extra många till dig själv. För dessa är totalt oemotståndliga! Man blir helt enkelt beroende av dem.

Och tänk vad fina ett par choklad cupcakes med vit chokladsmörkräm som toppning skulle läggas upp prydligt och fint på den här fina tallriken med en ros i mitten och tre förgätmigej och med kvistar med blå blomma runt kanterna! Den gavs in av Gustaf Nyman. Fastnade direkt för denna tallrik, den skulle vara perfekt t bli perfekt till fikat.

Recept:
1 ägg
50 g rums tempererat smör
1½ dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
1 dl varmt vatten
2 msk kakao
2 ¼ dl vetemjöl
1½ tsk bakpulver

Toppning:
100 g choklad
2 st äggulor
2 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
200 g osaltat smör

Tillvägagångssätt:
Sätt ugnen på 180 grader och vispa sedan sockret och smöret mjukt och luftigt. Tillsätt ägget och vaniljsockret och vispa till en jämn smet. Blanda i det varma vattnet och kakao tills det löst sig, vispa sedan ner det i smeten. Sikta ner övriga ingredienser och vänd försiktigt ned dem tills allt blandar sig. In i ugnen i ca 25 minuter.

Nu till toppningen. Börja med att smälta all choklad och ställ åt sidan. Vispa smöret fluffigt. Sikta ner florsockret och vispa tills det är vitt och luftigt. Tillsätt sedan vaniljsocker och vispa sedan ner äggulorna och chokladen. Spritsa cupcakesen och dekorera valfritt!

 

 

 

 

Du kanske har sett TV-serien The Office? Hjärnan bakom succén har även producerat mitt tips. Serien The Ricky Gervais Show har producerats flera gånger i olika format och har haft en stor framgång, med ett rekord för flest antal nedladdningar för en poddsändning, 300 miljoner. Den startade 2001 och har fortsatt släppts i olika format och säsonger fram till 2010.

 

Det är enligt mitt tycke en mycket underhållande serie som bjuder på mycket brittisk humor. Själv föredrar jag att kolla serien på youtube där de animerade säsongerna finns men den finns även att ladda ned som podcast. Det är mycket barnsligheter i avsnitten och därav den valda leksakshunden Briotax. En leksakshund vars ålder är lika med serien. Det är dock barnsligheter som har sin charm och som ofta leder till en livfull diskussion att lyssna till. Det är nämligen det serien bygger på.

 

 The Ricky Gervais Show består utav de tre brittiska tv-profilerna Ricky Gervais, Stephen Merchant och Karl Pilkington. Dessa tre män spelar i 30 minuter in vad de säger till varandra och gör det bra. Samtalen kretsar ofta kring Karl Pilkingtons tankar och värderingar så att Gervais och Merchant sedan kan spinna vidare på dessa och komma på många roliga meningar och historier. Detta oftast på Pilkingtons kostnad, men eftersom de är britter kan de säga mycket innan någon tar illa upp. I säsongerna brukar de även ha vissa fasta tema vid sidan om de vilt flygande diskussionerna. Det är teman som Monkey News eller Karls Diary, högläsning ur Pilkingtons dagbok med många kommentarer om vad som däri står skrivet.

Jag rekommenderar denna serien som ett alternativ att välja då man är ute efter något underhållande men kort som går att njuta av på många olika sätt och vis. Det kan också vara nyttigt för den som vill öva upp sin engelska hörförståelse med lite Manchester-dialekt.

 

 

Jag har under mina 18 år på jorden sett otroligt många filmer och serier, stött på alla klichéer och tröttnat lite på dem till slut. Eftersom nästan alla serier och filmer slutar lyckligt har man förväntningarna att det ska sluta lyckligt i allt man ser. Men så stötte jag på en TV-serie som var raka motsatsen och till början ogillade jag alla chockerande och olyckliga stunder men sedan blev det de som jag gillade mest med denna serie. Den serien jag pratar om finns även som bok, dock har jag bara sett TV-serien. Den serie jag tänker tipsa om är Game Of Thrones.

 

Game Of Thrones är en TV-serie för dig som är trött på klichéer och gillar fantasy. Denna serie är fylld av krig, fantasy, chockerande händelser och jag kan inte annat än rekommendera den. Game Of Thrones passar alla åldrar över 16 skulle jag säga då den kanske är lite för våldsam och brutal för dem som är yngre. Så alla ni andra över 16 ta en titt vet jag!

 

Denna karmstol drog jag mig till då den var så himla stor och maffig. Den påminde mig om en tron vilket är varför jag valde den. Det är en karmstol i en övergångsstil mellan fransk barock och rokoko. Stolens ursprung är okänt då C.G Blomberg inte kände till ursprunget när han tillfrågades efter sin pensionering. Stolen är alltså ett mysterium, vem ägde den? En kung? En adelsman? Vem vet?

 

 

Detta leksakståg i trä har tillhört Klockbergets förskola. Tåg är en av de där klassiska leksakerna som inte verkar vara populära för endast en eller ett par generationer. Alla har någon gång lekt med leksakståg. Jag kommer ihåg att jag har haft åtminstone två leksaksjärnvägar.

Idag ska jag dock tipsa om en helt annan lek med tåg. Nämligen långköraren På Spåret som visats årligen på SVT sedan 1987. För dig som mot all förmodan inte åtminstone hört talas om programmet: två lag, med två deltagare i respektive lag, sitter i varsin tågkupé med en nödbroms hängande från taket. Programmet går ut på att man åker på resor, på spår eller väg, genom att man får se en video av sagda resor. Man ska sedan lista ut vart man är på väg och dra i nödbromsen så snabbt som möjligt för att få så höga poäng som möjligt. Till hjälp får man ledtrådar bestående av ordlekar som blir lättare ju närmre slutdestinationen man kommer – men tro mig, detta är svårt nog. När destinationen nåtts ställs en handfull frågor, där åtminstone en brukar vara en musikfråga, för att få extra poäng. Den med flest poäng i slutet av resan vinner.

På Spåret gör vad frågesporter gör allra bäst. Det är både oerhört underhållande – det är inte ovanligt att man skrattar rakt ut – samtidigt som det är allmänbildande. Precis som en bra bok eller film så dras man med av underhållningen, men man hålls kvar av de lärdomar man drar. Nog för att” lärdomarna” kan anses vara av det mer triviala slaget, men att ha god kännedom om världen är nog så viktigt, särskilt i dessa globaliserade tider.

I en tid då det sänds mycket, för att vara fullständigt ärlig, skit på tv är det uppfriskande när ett program som På Spåret bryter det mönstret. När det kommer till underhållningsprogram finns det idag inget bättre än På Spåret – vilket reflekteras i tittarstatistiken. Jag och över två miljoner andra har redan gjort det, så gör det du med – hoppa på tåget och titta på På Spåret!

 

 

Den lilla dockan av krollsplint och bomull från 1950 har ett meddelande till oss.
LEK MER.

Lek mer i livet, lek dig levande, lek.
Allting är ändå hitte på som Navid Modiri så klokt säger i  radioprogrammet P1 om Fantasi.
Det avsnittet kan ni lyssna på via länken nedan, eller via SR-appen om ni är på språng.

Jag tror på att vi måste få leka för att kunna befria oss från oss själva.
Bort från alla påhittade, föreställda strukturer och barriärer. Bara få tänka att "nu hittar jag ju ändå bara på, så det spelar ändå ingen större roll."
Det är inte på liv och död, för det är lek.

Och det är kanske just då, mitt i leken, som man ändå närmar sig det djupaste allvarets insikter.
Men intentionen var att lekaleva, kravlöst och fritt.
Det tror jag på.
Fantasi, skapande, kreatöriserande.

Passa också på att kika in på hemsidan 365 saker (länk nedan).
Där listas tusentals lekar, saker att göra.
Ganska så galant faktiskt.

Så 3 tips från mig:
1. Lyssna på P1 om Fantasi
2. Kika in på 365 saker och välj och vraka
3. Börja lek.

LEK MER!

P1 om Fantasi: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4476
365 saker: http://www.365saker.se/

 

 

 

Du vet den där känslan när du kommer till skolan i det nyinköpta plagget, kanske en tröja, som du var så ivrig över att ta på dig på morgonen. Känslan som du får när den första personen du möter i skolan har på sig en precis likadan tröja. Det är en väldigt irriterande upplevelse men det finns en magisk lösning. Den kallas second hand.

 

Förutom att second hand kläder ger dig en unik och snyggstil är det också väldigt billigt. Som de flesta unga lever jag på studiebidraget och har inte så mycket pengar över i slutet av månaden. Då är det toppen att kunna fynda snygga kvalitets kläder för låga priser.

 

Den söta handväskan på bilden liknar handväskor som går att hitta i second hand affärer. Just den här väskan är dock lite äldre, den är tillverkad 1860 och har skänkts till museet av Elof Carlsson från Nyköping. Dyker du upp på skolan med en väska som denna på axeln, kan du vara säker på att du får behålla din entusiasm över fyndet.

 

Second hand och loppisar har en häftig grundtanke som är guld värd ur ett miljöperspektiv. ”Den enes skräp den andres skatt.” Hur fantastiskt är det inte att kunna återanvända en snygg jacka för 150kr istället för att köpa en ny för flera hundra? Vi lever i ett samhälle där konsumtion lämnar ekologiska fotavtryck på vår jord. Tillsammans bär vi ett ansvar för att förändra vår ohållbara livsstil. Och om en av dessa förändringar är att handla lite mindre nytt och istället handla billiga och unika begagnade prylar så är det ingen uppoffring för mig.

 

Här kommer tips på bra second hand affärer i Sörmland som dessutom driver någon form av välgörenhet:

 

Flen: Antik & Second hand

 

Eskilstuna: KFUM öppna hjärtat

 

Eskilstuna Myrona

 

Nyköping: Öppen Hand

 

Nyköping: Kupan- Röda Korsets Loppis

 

Mitt sista tips är en internetsajt som heter vintagekartan.se där kan du hitta grymma second hand butiker och loppisar i hela landet.

 

 

Den här fina klänningen är sydd av ett tryckt bomullstyg och tillverkad 1980, den kavs in till museet av Ann-Marie Dahl.

Jag älskar klänningar! Passar perfekt hela somrarna och det finns så många fina mönster, material och former på klänningar. Tycker de är så fina, med härliga detaljer och färger.  Så Mode har ju en tendens att hela tiden komma tillbaka, som vattnet inom ett kretslopp.  Mode cirkulerar runt och runt, för små detaljer kommer alltid tillbaka. Det blir alltid nytt och inne igen. Som på bilden här, detaljerna, färgerna, tyget och strukturen är ju faktiskt modet idag. Det kommer alltid tillbaka, nog för vi kommer på nya och ibland lite för konstiga saker inom mode så är vi fortfarande kvar i vår lilla fyrkantiga box. Vi vill inte riktigt lämna den helt så vi tar tillbaka små detaljer från förr in till 2000-talet.

Det är ändå väldigt kul, att kläder och klädstilar lever vidare, att det aldrig riktigt försvinner utan att det finns olika små detaljer som finns kvar från förr. Det är ju faktiskt inte bara genom saker historien lever vidare, utan även i kläder och klädstilar. Det är ett sätt att bevara dåtiden, även om vi gjort det lite mer modernt så är basen fortfarande kvar från förr. Som ett kretslopp, det kommer åter och åter igen. Som en ond cirkel, fast detta är bara positivt enligt mig.

 

Med en svart bonjour, hög hatt och ett par smala svarta läderkängor med klack skulle jag passa bra in med ett sällskap som levde 1800-talet. Detta förutom ett undantag.

 

Det är förvisso plagg med tillverkningsår daterade ca 1800, 1850 och 1900 och dessutom gjorda av de lite finare materialen. Det är dock någonting som saknas, vilket gör att det inte alls skulle vara anständigt att bära detta förr i tiden och inte nu heller för den delen. Utan byxor och skjorta mm. kommer man inte långt och man blir ganska snabbt utpekad som en dåre och därefter socialt utfryst å samhällets vägnar.

 

Att hitta en plats och tidpunkt avsedd för klädseln blev nu svårt, men det finns ett ställe och en tid som detta är en perfekt klädsel. Något som sker varje år, i vår tid. Det är en festival som kallas Burning Man och ligger i Black Rock öknen, Nevada, USA. En festival som pågår en vecka med nästan 55 000 besökare. Det är besökare som alla klär sig på mycket speciella sätt, om de ens klär sig alls.

 

Att komma städat klädd till festivalen skulle inte uppfattas som lämpligt utan den psykedeliska klädseln ligger i fokus. I mitt teoretiska fall är det alltså en livrock med smala läderkängor och en hög cylinder på huvudet. Personligen skulle bonjouren gärna få vara knäppt när den bärs där i öknen men om den skulle sitta på en annan besökare är detta tveksamt.

 

Konceptet med Burning Man är att temporärt bygga upp en stad där folket utövar en slags gåvoekonomi, baseras på att man inte kan köpa något utan bara skänkas. Personliga uttrycksformer framhävs ordentligt och man ska hjälpas leva i nuet och hitta sitt inre jag. Deltagarna uppmanas till att följa de lagar som råder men att vissa brukar olika slags typer av hjälpmedel för att t.ex. utforska sitt inre är mycket möjligt.

 

Tveksamt är att Olof Sjöberg, som tillverkade de fina skor jag valt till min outfit, eller någon tidigare ägare till de andra plaggen skulle viljat eller ens vågat tänka att de i framtiden endast skulle passa till en mycket speciell festival vars ritual är att årligen bränna en gigantisk människostaty av trä.

 

Låt oss ponera att vi ser filmen "Vit grädde, vit skrud, lilla brud".

Det är 1969 och protagonisten har precis besökt Woodstock som premiärar 15 augusti samma år.
En välbehövd folkfest efter ett decennium fyllt av berlinmursbyggande, kubakriskaos, Kennedys död, högertrafik i Sverige, Beatleshysteri, Luther Kings död, och månlandning.

Woodstockfestivalen är en trång mylla av gräshuvuden och fred och blomkraft.
Där möts protagonisten och antagonisten.
Hånglar lite till Ravi Shankars sitarsolon och smälter ihop.
Ser ni det? Leran, tungorna och tonerna som rinner ut i luften?

Det slutar inte med hångel. Hånglet växer. Blir känslor, blir samhörighetsbubbla, närhetskaos.
Helt plötsligt är den vita ceremonin oundviklig. För hur firar man det största av allt?
De reser till Sverige, besöker Westins Damkonfektion och Lily Asplund syr upp en kort brudklänning i syntet, med spetsdekorerad tyll och rundad halsringning.

Komplotten klubbas några veckor senare, på en klippa i den östersjöiska skärgården, arkipelagonen. The end.

Jag vill kanske inte gifta mig. Jag vill kanske ändå gifta mig. Jag har en tvekande vilja och en bröllopsambivalens.
Ändå kan jag inte låta bli att förföras av diverse brudklänningars slående elegans.
Som denna ni skådar ovan från Westins. 60-tal så det skriker om det, åh, tycker mycket om denna modeepok faktiskt.
Så just nu kan vi väl säga såhär: att jag gärna bär klänningen i andra sammanhang.
Så får vi nöja oss med fiktionen om de två älskande ovan och önska dem all lycka i framtiden.

 

 

Koreakriget inleds.

TV:n blir allt mer populär.

Elvis Presley släpper sitt första album.

 

Den första svenska charterresan går till Mallorca.

James Dean dör i en bilolycka på väg till en racertävling.

Sverige är värd för fotbolls-VM och hamnar på en andra plats.

 

Disney släpper klassiker som Askungen, Peter Pan och Törnrosa.

Fidel Castro och company lyckas störta Fulgencio Batistas regering i Kuba.

Sputnik 1 blir det första föremål tillverkat av människor i jordens omloppsbana.

 

Det var mycket som hände under 50-talet och i jämförelse med det föregående decenniet så var livet frid och fröjd för svenskarna. För även om Sverige var neutralt under andra världskriget så har vi nog alla hört berättelserna om hur mörkläggningsgardiner införskaffades och hur oron över framtiden tyngde ner samhället. Men nu var det ett nytt decennium, vilket innebar nya och gladare tider.

 

Det var nu hög tid för färglada klänningar likt den på bilden, som speglade den ljusa framtiden. Denna charmiga och tidstypiska klänning tillhörde Uta Kinberg och införskaffades i Paris någon gång under 50-talet. Och jag kan ju inte annat än vara lite avundsjuk på Uta, för vem har inte velat åka till Paris och förnya sin garderob? Kläder må ligga långt ner på min prioriteringslista men den upplevelsen är något som står relativt högt upp på min bucket-list, och säkert många andras.

 

 

Det senaste året har jag varit på fester med teman som ”sommar”, ”halloween”, ”saints and sinners”, ”djur” eller min favorit ”ursäkta, jag tror jag har kommit fel”. Jag tycker det är lika roligt att klä ut mig idag som jag tyckte när jag var liten. Att rota i en garderob bland skor, färgglada klänningar och slippsar är fortfarande en rolig sysselsättning som lockar mig och mina vänner.  Om du är en av de lyckliga själar som snart ska ta studenten så har du en fantastisk vår framför dig fylld med olika studentfester som kräver utklädnader. Och museets arkiv råkar vara den ultimata källan till inspiration!

Här kommer en outfit som passar dig som ska gå på 60-tals fest. En söt klänning, tillverkad 1960. När jag såg den trodde jag att det var en vanlig klänning ägd av en privatperson och blev därför förvånad när jag upptäckte att det var ett yrkesplagg som har tillhört Eskilstunas vårdskola. Till den enkla klänningen med rakalinjer behövs självklart ett par knallröda, låga klackskor. Skorna är skänkta till Muséet av Kerstin Lindh från Oxelösund och utgör den perfekta pricken över i-et till den typiska 60-tals outfiten.

OBS! Kolla att det är tidigt 60-tal som gäller innan du slänger på dig kläderna. Kan bli lite pinsamt att dyka upp med denna snygga och stilrena klädsel som andas Mad Men om resten av gänget har satsat på sent 60-tal med flower power hysteri.

 

Året är 1970 och jag ska på en fest. Jag tittar igenom min garderob och ser en rad olika färgglada klänningar i olika mönster och former men hittar inget jag vill bära. Jag stänger igen garderobsdörrarna och ringer min väninna som jag träffade i England. Vi bestämmer att vi skall ses i Nyköping för att besöka Willsons, min absolut favoritaffär efter Dahlins damkipering i Oxelösund.

 

Jag står utanför Willsons, sommarsolen lyser och människor med vida, färgglada byxor promenerar förbi. Ingen ser likadan ut, alla är enskilda individer. Jag ser min väninna och vinkar till henne. Vi går in i affären och jag börjar berätta om den festen jag ska på och att jag är i ett desperat behov av en ny klänning. Hon tittar först snett på mig, eftersom hon vet vilken samling av kläder jag egentligen har men sedan säger hon att hon självklart ska hjälpa mig hitta den perfekta klänningen. Jag drar i de olika galgarna och letar men hittar ingenting. Plötslig ropar hon och håller upp en klänning av röd trikå med korta ärmar. Den är perfekt!

 

När jag kommer hem till Borgaregatan 4 plockar jag upp klänningen ur påsen och slänger av mig mina kläder och trär på den. Jag drar upp dragkedjan av plast i fram och knyter det vita trikåbandet i fram. Jag tittar mig själv i spegeln och konstaterar att denna klänningen i en sjömansmodell med långt liv och veckad kjol är perfekt för ikväll. Jag ser fantastisk ut!

 

Denna klänning tillhörde Maj-Britt som flyttade till Nyköping år 1955 efter att ha träffat några ungdomar från Frälsningsarmén på ett läger i England. En av pojkarna i Frälsningsarmén hjälpte henne att hitta en bostad. Maj-Britt var inneboende hos en familj på Borgaregatan 4i Nyköping. Maj-Britt lämnade kläderna i en 70-tals-husvagn som Söörmlands museum hade i Oxelösund - hon tyckte att det fanns för lite kläder i den.

Här finns kläder från alla tider! En outfit från valfri tid, hela veckan!