En person från förr: Maria Pavlovna

 

 

Innan du börjar läsa detta kanske du tänker "en person från förr, varför skulle jag vilja läsa om en person från förr när jag lika gärna kan göra det i en historiebok i skolan?". Jo det ska jag svara på! Personen från förr som jag ska berätta om är en kvinna med en speciell historia bakom sig och den historien kan du endast läsa här...

 

En flickebarn var fött, året är 1890. Det är storfursten Pauls av Ryssland och prinsessan Alexandras av Grekland dotter. Flickebarnet döptes till Maria Pavlovna och hon var kusin med den sista tsaren Nikolaj II av Ryssland. När Maria blev lite äldre giftes hon bort, hon var arton år gammal då. 3 maj 1908 gick hon nedför altaret och där stod hennes prins, prins Wilhelm av Sverige. De gifte sig i Tsarskoje Selo, Sankt Perersburg, Ryssland.

 

Maria och Wilhelm fick ett barn som hette Lennart, men dock var inte Maria och Wilhelm lyckliga tillsammans. År 1914 upplöstes deras olyckliga äktenskap och Marias historia hamnade i mina händer. Jag kan bara tänka mig hur svårt det måste ha varit för Maria att vara skild och stackars lilla Lennart. Jag hade inte velat vara Maria även fast det hade varit kul att vara prinsessa...

 

 

En person från förr: Roger Alderstrand

 

Roger Alderstrand är sonen i familjen som samlingen Eskilstunahemmet handlar om. Samlingen består av alla möjliga vardagliga föremål från mitten av 1900-talet och framåt. På Sörmlands Museums hemsida finns Rogers tankar och minnen nedtecknade tillsammans med bilder på en del av de över 800(!) föremålen i samlingen.

 

Roger förtäljer där en historia om livet i en vanlig familj i Eskilstuna. Den känns oerhört personlig men är ändå objektivt berättad. Det är ingen romantiserande bild av tillvaron eller en övernostalgisk tillbakablick på en bättre tid. Det är en sann historia, varken mer eller mindre, som i all sin vardaglighet och korthet ändå träffar mig rakt i hjärtat.

 

Jag dras med i Rogers liv. Allt från hans föräldrars möte genom sin sjukdom TBC på en sommarkurs anordnad av ”De lungsjukas riksförbund” på 40-talet, till hans egen födelse i början på 50-talet, ända till att han som första person ur sin arbetarklassfamilj började studera på universitet på 70-talet.

 

De små ögonblickbilderna och de korta men livfulla anekdoterna tar med mig på en resa genom flera decennier i mitten av förra århundradet. Föremålen i samlingen får liv genom Rogers berättelse. Det är nog på det sättet som historia fungerar allra bäst – när de historiska föremålen inte talar för sig själva utan är del av ett mänskligt sammanhang, en mänsklig berättelse.

 

Rogers berättelse känns speciell och unik, men hans livshistoria delas på många sätt och vis av majoriteten av den svenska befolkningen från den här tiden. Det finns inget med Rogers historia som sticker ut från mängden. Han hade inga speciella äventyr för sig. Ändå är hans historia lika medsvepande och intresseväckande som vilken Indiana Jones-film som helst.

 

Detta är en uppryckande upptäckt för mig. Om denna godtyckliga livshistoria från 50-talets Sverige är värd att berättas – då betyder det att alla livshistorier är värda att berättas. Det gäller bara att vi lyssnar och observerar, tar oss tid och lägger manken till för att se alla människor som hjältar av sina egna historier.

 

Roger Alderstrand studerade till högstadielärare i svenska och religionskunskap på Uppsala Universitet. Där tar just denna historia slut. Åtminstone den nedtecknade historian.

 

Läs hela historian: http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/eskilstunahemmet/

 

 
 

En person från förr: Maj-Britt Alvarsson

 
 

 

1934 är denne dam född, hon som skänkt många mycket fina klänningar till Sörmlands Museum. Dessa hade turen att komma hit tack vare många händelser, varav alla är beroende av varandra.

 

Det började med några ungdomar från frälsningarmén som Maj-Britt träffade i England. Detta var i början av 50-talet och hennes dåvarande bostadsort men efter att ha träffat dessa ungdomar flyttade hon till Nyköping, det var nämligen där de bodde och det var får dem angeläget att ragga några fler ungdomar till frälsningsarmén. Bostad hjälptes hon till och med hitta av en av pojkarna. Hon blev inneboende hos en familj och kunde sedan arbeta i kassan hos en rörfirma.

 

Bernt Alvarsson blev den lycklige som sedan fick gifta sig Maj-Britt. Bernt bodde i Oxelösund och samma år som deras första son föddes, 1967, byggde de även en villa i Oxelösund. Maj-Britt började nu arbeta både i Oxelösund och Nyköping och 1970 fick de även en dotter tillsammans.

 

För en del av pengarna från jobben inhandlade Maj-Britt många fina klänningar och vi närmar oss nu till uppdagandet av historien. Kläderna inhandlades för det mesta på Willsons i Nyköping eller Dahlins damekipering i Oxelösund, köpen var nog säkert med var varsamhet.

 

2005 fanns en 70-tals husvagn placerad i Oxelösund. Denna husvagn tillhörde Sörmlands Museum och i den fanns många olika föremål som skänkts till muséet. Det fanns mycket men inte allt, till en början. Ont om klädesplagg var det och det upptäckte Maj-Britt som då kunde lämna lite klänningar vilket har lett att de nu finns här och går att se på utställningar.

 

Klänningen på bilden är tillverkad 1969 och är gjord av det stickade materialet crimplene. Klänningen är något utsvängd och den användes under tiden som Maj-Britt väntade sin dotter. 

 

 

En person från förr: Hilles skor


”När jag kom hem från skolresan 1929, mötte min mamma mig på stationen och sa att nu skulle jag åka till Stockholm och utbilda mig till hårfrisörska. Det var inte vad jag drömde om. Men man var lydig.”
Ur Hilles minnen.

Hille Ljungqvist är en kvinna som gett in föremål till Sörmlands museums samlingar.  Hon kom från Oxelösund men föddes här i Nyköping, hon föddes 1912 och var hårfrisörska.  Hon gillade att resa! Hon och hennes man reste runt mycket och de två var bland de tidigaste charterresenärerna. Hon dokumenterade sitt liv på lite olika sätt, hon ville att hennes minnen skulle leva kvar. Så hon gjorde ett antal klippböcker, kasettband och fotoalbum. Det är något jag också vill göra, jag vill att mina minnen ska leva vidare.

Ett av föremålen hon gav in var ett par skor, varför jag valde att skriva om dem är väl för skor alltid fångat min uppmärksamhet. Något man aldrig får för mycket av, aldrig får nog av och aldrig slutar använda. Min favorit därhemma i garderoben! Men dessa söta skor i skinn med en fin rosett längst fram som detalj använde Hille själv innan hon gav in dem till museet. Tycker det är kul att se hur stilen på kläder och skor såg ut då, till skillnad från nu. Dessa skor skulle nog ingen använda idag, men de är fortfarande fina där bak i garderobens, eller här, som prydnad på museet.


 
 
 
 
 

En person från förr: Paul Sjöström

 

Historien om en pojke som sökte lycka hos militären. Paul är 13 år och bor hos sina släktingar i Skellefteå medan han går i skolan på läroverket. 1939 ”snodde han värvning” på en volontärskolan kallad Svea Livgarde. Plötsligt bryter det finska vinterkriget ut och Paul söker ivrigt värvning men får avslag på grund av sin pågående skolgång. Men han behöver inte vänta länge, 2 år senare 1941 är fortsättningskriget ett faktum. Nu är Paul klar med volontärskolan och söker sig till frivilligkåren där han får anställning som undersergeant.   


Torsdagen den 24 juli dagen innan Paul lämnar Sverige för att resa till det pågående kriget i Finland skriver han förförsta gången i sin dagbok. ”Dagen är inne! Birgit hos mig. Bitterljuva avsked!”.


Dagen där på beskriver han hur man på väg till Finland över Ålandshav upptäcker flera ubåtar. De första sidorna i dagboken präglas av en ung och naiv entusiasm. När Paul får reda på att han ska till frontlinjen i Hängö beskriver han det som en lyckodag. Efter första eldstriden har kommentaren ”intressant!” skrivits ner. Men efter bara några dagar förstår Paul att livet i armen kanske inte är det han alltid drömt om. 


”Inte har jag tänkt mig att det skulle bli så här. Ligga två km bakom fronten och bara gräva och när man kommer fram, plocka fimpar i stället för att få skjuta, eller åtminstone se fienderna. Faktum är att jag längtar tillbaka, men skäms för att komma hem igen utan att ha upplevt något äventyrligt. Jag undrar när det blir fred?”


Pauls otålig het stillas dock så småningom när hans vardag fylls med blodiga strider och vänner som dör. Någon får en kula i pannan och Paul själv skadas. Den svenska frivillighetsbataljonens arbete vid fronten i Hangö bestod till mesta dels av vakttjänst, patrullföretag och fältarbete i 15-20 minusgrader. I dagboken skildrar Paul det vardagliga arbetet såväl som ångestfyllda stunder, romantik och tankar om att gå med i Waffen-ss.


När Hängö intas åker de svenska soldaterna hem men livet i armén har bara börjat för Paul, han har fått mersmak.


”På hemvägen hamnar jag mitt i en granateld, blir döv på höger öra. Jag kände mig inte alls rädd när granaterna slog ned runt mig, jag var alldeles lugn.”


2006 dör Paul 86 år gammal i Vänersborg. Hans dagbok, pass och medalj förmedlas till museet via sonen Marcus. Medaljen är en minnesmedalj kallad frivilligkorset utdelad 1957 till de som medverkat i finska fortsättningskriget av president Kekkonen.

 

 

Person från förr: Hanna Palme

 

Hanna Palme, farmor till Olof Palme, föddes 1861 och flyttade från Finland till Sverige när hon träffade sin blivande make Sven Palme.  Hon var ofta på Ånga gård strax utanför Nyköping och en del av hennes tillhörigheter, främst hennes kläder och tillhörande accessoarer, kan därför återfinnas på magasinet.

 

Under den tid som Hanna levde var det mycket som hände beträffande kvinnor och deras rätt i samhället; det var en tid då kvinnor blev allt mer fria och inte behövde förlita sig på sin man på samma sätt som man tidigare behövt göra. Hanna och flera andra kvinnor ansåg att de kvinnliga kläderna talade emot denna frigörelse – för att tvingas snöra in sig i en korsett så hårt att man knappt kan andas är ju inte direkt något som skriker frihet – och bildade 1886 dräktreformföreningen. Denna nybildade förening hade som syfte att ”verka för antagandet av en med hälsans fordringar fullt överrensstämande dräkt” och arbetade med att ta fram nya klänningsmodeller som var anpassade efter kvinnokroppen. För det var klänningen som skulle anpassas efter kvinnan och inte tvärtom.

 

Att det ansågs vara naturligt för unga kvinnor att gå runt och vara bleka och blodfattiga på grund av sin klädsel är ett koncept som jag har svårt att förstå mig på. Vi har nog alla hört uttrycket ska man vara fin får man lida pin men att må så dåligt på grund av sin klädsel känns helt absurt. I den tid som du och jag lever i känns det ibland som att utseende är det viktigaste ur samhällets ögon – människor kan gå så långt som att operera eller svälta sig för att, ur sina ögon, förbättra sitt utseende – men inte strosar halva den svenska befolkningen runt i kläder som är direkt skadliga för deras hälsa.

 

Som nämnt finns det ett flertal klänningar och dylikt som tillhörde Hanna Palme på magasinet. När jag läste om hennes tillhörigheter var det dock någonting helt annat som fångade min uppmärksamhet, nämligen en laterna magica. En laterna magica är en skioptikonapparat, föregångaren till diaprojektorn, som genom att man låter en ljusstråle belysa en målad glasskiva kan projicera bilden på en vägg. Jag tycker att det är någonting med den här magiska apparaten som gör den så otroligt vacker, troligen en kombination av de starka färgerna och vetskapen att den tillhörde en lika stark kvinna.

 

 

 

En person från förr: Clara Sandtrömmer

 
Vem döper
sin dotter till Gwendolen?

Och författar alster under pseudonymen Zorah?

Vem älskar så att själen darrar sönder i ambivalens,

älskar så att hjärtat vänder i bröstet, stup i kvarten, kastas om som pannkaka
i stekpanna.



Dubbelheten.

Som om någon dragit en gräns inuti. Mitt i kroppen.

Spänt en lina mellan maggropen och fontanellen, rätt igenom kluven.

Står hon och balanserar på denna lina.

Faller under, faller över.

Faller i sig själv.

Faller mellan gnister och kol, friska vindar och totalt stillestånd.



Svaga nerver säger dem på kurorten.



Hon drömmer om konsten, penslarna.

Säger jag är fyra personer, men bara en utav dem är sanningen.

Eller finns hon kanske i flera sanningar?

Hur komplext är inte livet.

För åt vem kan man anförtro sina tankar och sorger - slutligen, ens själs
tillstånd?




Och så spelas piano med barnen.

Gwendolens fiol den spricker så som Gwendolen själv säger sig ha spruckit.



Kanske för att mamma har en spricka, en spricka som söker sig vidare.

Från hennes hud till dotterns.

Så de spelar tillsammans.

Pianoskär och fiolklyfta.

De klingar tillsammans.



Nej, mamma ska till Italien.

Bli ett med Ernesto och sedan ångra sig igen.

Snava på sin spända tråd och famla runt i kroppen, i Europa, i orden.



Var det såhär som det var menat för mig?

Vad hände när penslarna blev pennor, blev skrivmaskiner.

När fyra sanningar inte enades.

När jag inte enades,

inte enades med mig själv.

Och inte kunde jag klippa tråden.



Men på den tråden har jag lärt mig att spela en alldeles särskild melodi.

Och det klingar ut i mig.

Det liv som blivit utanför och inuti.

Det liv som flutit förbi.



Läs mer om Clara och släkten Fleetwood här, i lite mindre poetiskt format utan
mer museigt:
http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Fleetwood/Zorah--drommen-om-ett-konstnarsliv/