Djur och natur: En liten korvhund gör mig sällskap




Det finns vissa djur som är så galet söta att jag helt enkelt smälter inombords när jag ser dem.
Ett av dessa djur är taxar.
Det konstiga är att jag bara för kanske tre år sedan inte gillade djur överhuvudtaget, jag tyckte att de var håriga och luktade illa. Det kan jag väl på vissa plan fortfarande hålla med om, men min syn på djur har ändå ändrats rejält.

Det började en härlig vårdag när jag spatserade på Trosas gator, då det mot mig vandrade ett äldre par med tusen små taxar i koppel runt fötterna.
 Och någonstans i mitt femtonåriga kalla hjärta rörde denna syn vid någonting mjuk, för jag log och stannade paret för att berömma deras vackra hundar, och efteråt var jag förändrad.

Nu har jag successivt börjat fatta tycke för flera andra djursorter. Senast för någon vecka sedan kramades jag med en gigantisk häst, och det känns fint.
Som att jag nu har fler vänner på denna förvirrande jord… eller något åt det hållet.

Såklart blev jag överlycklig när jag träffade den här lilla söta taxen på en oljemålning i arkivet. Något så gulligt var jag ju bara tvungen att ta en bild av.
Jag tror att Ebba Böklin precis som jag längtansfullt titta på taxarna på stan och därför beslutade sig för att måla av en utav dem.
 Taxen, låtom oss kalla henom Sam, bodde i Katrineholm vanligtvis, men fick göra en stor resa till Nyköping för att få sitt porträtt målat under det glada 20-talet.
Jag tycker att Ebba gjorde det bra, hurra för alla taxar där ute!





Djur och natur: En picknick i sommarsolen




En filt, en korg fullproppad med goda saker.
Ljudet av cirkulerade måsar, en lätt bris från havet, möjligheten att slänga sig i vattnet.
Pestosallad, parmaskinka, tomater, baguetter, cider, kakor, jordgubbar med grädde, hallonsaft, cesarsallad.
En bra bok, ett mysigt sällskap, en blå himmel.
Känslan av total frihet.

Det bästa sommaren har att bjuda på!

Tyvärr är kofferten på bilden ingen riktig picknickkorg, men går att ha andra fina prylar i. Den blev skänkt till museet 1967 av Anne Marie de Dardel och innehöll då kläder daterade sent 1800-tal.


Djur och natur: Härligt eller hemskt?




I skogen bland alla träd, buskar, blommor och djur gömmer sig det jag är mest rädd för - Snigeln. Det låter konstigt och knäppt men jag är rädd för sniglar. En rädsla som gör det svårt för mig att vistas i skogen helt avslappnad. Det vill säga, jag måste alltid titta ner på marken och kan inte njuta av det vackra omkring mig. Värst är det när det har regnat lite och börjar torka, då är det fullt av sniglar överallt, på vägen, i diken, i gräset, i trädgården... ÖVERALLT! Men naturen är extremt avslappnande på vintern och den varma sommaren då det inte finns några sniglar. Men då man kan uppleva naturen som bäst är inte på sommaren eller vintern utan från hästryggen året runt!

Att rida utomhus är något som jag älskar, dock gör jag inte det längre men gud så underbart det var. Jag brukade rida i koppartorp på en helt otrolig travhäst som heter Witte. Jag blev så van vid att rida honom att när jag skulle åka på ridläger och rida en annan häst som inte var travare, så tyckte jag att den hästen hade en konstig takt. Det gick väldigt långsamt.

Jag brukade rida på torsdagar, så det blev en vana att efter ridningen var det fredag. Det ger också ett visst lugn - att helgen är här. Så när jag red på exempelvis tisdagar gav det mig en mycket mer avslappnad känsla eftersom jag även tänkte: imorgon är det fredag.

När jag var liten så hade jag inga problem med att vara i skogen. Det var min favorit plats där jag lekte dinosaurie och häst. Jag brukade även leka i skogen med mina leksaker som jag ibland smugglade ut eftersom jag inte fick ta ut leksaker egentligen. Då smugglade jag ut allt från barbies till leksakshästar. Min leksakshäst såg nästan ut som den på bilden ovan, förutom att min var lite nyare (min var från 1990-talet och leksakshästen från 1900 - 1950-talet) och den stod inte på en hjulförsedd bricka och var självklart inte gjord av trä utan av plast.

Men min häst var vit med vit man precis som trähästen och jag är lite osäker på var jag köpt den men hästen ovan tros ha tillverkas av bröderna Ivarsson i Osby som senare blev Brio, leksaksaffären. Min leksakshäst och trähästen har något mer gemensamt, båda deras användare var från Nyköping, Magdalena Wachtmeister och Frida Eriksson (jag). Jag undrar vad som hände med mig som gjorde att jag började avsky att sätta min fot i skogen. Vad gjorde mig så rädd för sniglar? Kanske var det så att jag inte ville vistas i skogen efter att jag slängt min favorit leksakshäst..?


 



Djur och natur: Naturens största fiende




Människan är naturens största fiende. Det är ett fakta vi inte kan komma ifrån, hur väl vi än försöker. Vi skövlar regnskogar, förorenar luften med våra fabriker och fordon, bidrar till övergödningen och försurningen av sjöar och jagar djur som riskerar utrotning. Vad ger oss som människor rätten till att styra och ställa med vår planet och alla dess tillgångar?

Det som skiljer människan från andra djur är att vi har ett kritiskt tänkande. Vi kan analysera situationer, göra val och tänka på de följande konsekvenserna. Det sista kan ju dock ifrågasättas med tanke på hur vi behandlar vår planet och dess naturliv. Man kan ju undra om inte jorden vore en bättre plats om inte människan existerade eller inte utvecklade idéer om ”förbättringar” som gjort bakslag på naturen men som underlättat våra lata liv.

Föremålet på bilden är en vapensköld monterad på trä med två stycken svärd och tre stycken löstagbara huggbilor. Vapenskölden, som var en gåva av rådman Edvin Nilsson, representerar veckans tema på det sätt att vi som människor till viss del missbrukar vår förmåga att kunna tänka kritiskt och att det är djuren och naturen som tar skada utav det. Vi utgör den största faran för så väl allt annat levande på vår jord som för oss själva. Det gäller bara för oss alla att inse faran i vårt agerande och istället göra en insats för att motverka det som sker och rädda de djur och den natur som fortfarande går att rädda. För vad vore savannen utan antiloper som jagas av lejon eller en djungel utan apor som svingar sig fram i lianerna?



Djur och natur: Vara ett med




En röd liten toppluva.

En fylld vandringsryggsäck, en porlande bäck, en mörkgrön t-tröja.

Sitter på en sten, alldeles tyst och stilla i midsommarmorgonen. Bara lyssnar.

Småfåglar som kvittrar.

En hackspett som taktfast märker sin tall.

En strimma sol som stänker guld över ett blåbärsris.

Ett rådjur och dess kid som sorglöst trippar förbi.

 

I den röda toppluvan finns Einar Pettersson.

Han sitter på stenen och insuper atmosfären.

Dofterna av varm mossa, sommarblomster och klart bäckvatten.

Det är tidig morgon. Enmanstältet som han tillbringat natten i är sedan soluppgången nerplockat, och termosen med varmt kaffe står halvtom intill hans ben.

Han tänker på hur han brukade svepa fram längs golvet till musik.

Tirfing, gamla folkdanslaget. Det har gett honom så många minnen.

De 16 medlemmarna som var så nära varandra.

Barnundervisningarna i Oppebykyrkan, och dagmammorna som stod längs kanterna och glatt klappade takten.

Midsommardanserna på Nyköpingshus.

Märta.

 

En midsommar där han valsade fram över marken till musik.

En midsommar där han var kär.

En midsommar som inte är som denna,

Sittandes på en sten med en termos varm kaffe.

Där fåglarna kvittrar så skönt.

Och vattnet porlar i evighet.

För det här är något annorlunda.

 

En sommarmorgon.

Där han i en främmande skog, är omgiven av ett liv där mönstren skiljer sig helt från hans eget och människornas. Där rådjur och älgar och vildsvin har sina revir, och ser på honom nyfiket, han är en främling. Det är deras samhälle, men han är fortfarande välkommen.

 

 

En midsommar där allt är annorlunda men ännu bra.

Där han är alldeles ensam, men ändå i gemenskap.

När han får vara ett med djuren och naturen.




Djur och natur: Ingen skogsmänniska direkt




Jag tycker om både djur och natur. Jag älskar pälsdjur, trots att jag fortfarande är lite allergisk mot dem. Min syster har haft både hamstrar och kaniner som jag gosat med, och jag vill gärna ha katt eller hund när jag blir äldre. Jag älskar att ta promenader i grönt landskap och långa promenader i värmen är något jag tycker om.

Dock gillar jag inte denna kombination med djur i natur. Och då snackar jag inte om älgar eller björnar, utan alla småkryp och jobbiga insekter som gömmer sig där i. Jag hatar ormar, spindeldjur och alla dessa harkrankar, flugor, myggor, knott, getingar, humlor, ja, you name it. HATAR. Det är det absolut värsta jag vet och jag vet att de säkert är jätteviktiga och allt det där men jag önskar verkligen att de dog ut, så vi någon gång kan få en mysig vår och sommar utan dessa krabater.

Anledningen till varför jag valde denna lilla söta nalle i föremålsarkivet beror på att jag hellre håller mig till sådana. Lurviga och mysiga. Denna nalle är köpt på H&M år 1995 för 30:-, och Daniel Ljungkvist var den som fick nallen av sin mamma.



Djur och natur: Skymning och ömhet




Oljemålningar, akvarellmålningar, målningar med vattenfärg, med kritor, med blyerts.
Som föreställer det utomhusliga, det icke-urbaniserade.
Det gör mig sinnligt hel.
Precis så som den faktiska naturen också helar mig.
Så ger betraktandet av en fiktiv natur mig en behaglig känsla.

1911 målades denna tavla föreställandes skymning och ömhet av Rickard Bergh.
Den hamnade hos Ester och där fick den stanna för att pryda hennes vägg.
Målningen tillhör Nationalmuseum i Stockholm men Södermanlands museum har fått värna om den under en väldigt lång tid.

Att vi människor behöver naturen är ingen slump.
Det är ju där vi kommer ifrån.
Tanken på att vi delar samma gener som växter, träd och djur har funnits länge.
En man kombinerade sitt DNA med en pelargon.
Pelargonen blev en mänsklig pelargon, med lite mer homo sapiens sapiens-aktig estetisk utformning.
Allt liv bottnar ur det likvärdiga.
Det som kallas det essentiella, naturliga, ekologiska, biodynamiska, levande.
Många förnekar detta faktum.
Säger att jag är född för storstaden, född för tunnelbanan, pulsen, betongen.

Jag vet.
Vi kommer från naturen, där ska vi bo.
Vi har bara gjort det väldigt bekvämt för oss.
Och väldigt obekvämt för jorden.