Specialintresse: Telletubbies och Tunnelbaneteater

 

Många trodde nog att Telletubbies skulle bli mitt specialintresse när jag var liten. Jag var nämligen besatt av de små färgglada varelserna. Filmen ”God Jul från Telletubbies” producerades 1998 av EGMONT film och 2011 skänktes filmen till musett av Rosenkälla skolan i Nyköping.


I helgen fick jag höra om ett mycket charmigare specialintresse, tunnelbaneteater. För några år sedan fick en grupp ungdomar i Stockholm lust att förgylla vardagen med komik och dramatik på tunnelbanan.  Ungdomarna började träffas regelbundet och skrev ner scener som de sedan rollsatte. Statister och huvudpersoner som alla hade viktiga funktioner. De gick på vid olika stopp och spred ut sig i vagnen.  En av scenerna var ett drama som gick ut på att ett par gjorde slut mitt i morgontrafiken, en annan var en komisk scen om hur en person gav bort sin mobiltelefon till en främling och en tredje skildrade hur ett par med en ”skinkfetisch” långsamt placerade ut skinka i ansiktet på varandra.


Målet var ofta att väcka den trötta folkmassans uppmärksamhet och att få en reaktion. Vid ett tillfälle bestämde sig skådespelarna för att låssas förklara filmer för varandra problemet var bara att den som förklarade hade helt fel. ”Va har du inte sett Harry Potter?? Asså den om vampyrer” osv. Detta var helt klart den mest provocerande scenen enligt skådespelarna, få kunde låta bli att reagera.


Tunnelbanevagnarna ersattes med tiden av parker, torg, affärer, fester och så småningom teaterscener. Idag finns teaterintresset fortfarande kvar hos flera av gruppensmedlemar. 

 

 

Specialintresse: Att samla på...




När jag hörde "specialintressen" tänkte jag direkt på olika samlingar, att vanliga intressen är att exempelvis samla på mynt och att speciella intressen är att samla på exempelvis människor. Nu måste jag nog förklara mig, jag pratar inte om att samla på människokroppar eller låsa in människor i sin källare utan om en lärare ur Harry Potter vilket är en bok. Denna lärare samlar på människor på det viset att han samlar elever som han lär ut. Ju mer speciella eleven är desto viktigare är det för läraren att samla eleven, med andra ord eleven är ett unikt "samlarföremål".

Mitt specialintresse är något som jag först inte la märke till att det faktiskt var ett specialintresse, men jag samlar på vykort, gratuleringskort - ja allt som kommer i ett kuvert och är adresserat till mig. I min samling har jag bland annat gratuleringskort från när jag fyllde 13 år och vykort som jag fick när jag var 11 år gammal. Varför dessa kort är så viktiga för mig är ett mysterium för mig, men jag samlar dem och de är viktiga för mig. Kanske är det så alla samlare känner, att de inte har någon aning om varför de samlar på ett visst föremål, att det helt enkelt bara har blivit ett fixeringsintresse. Kanske är det lite så de i arkivet känner när de får in nya föremål, hur kan man välja vad som är viktigt och vad som inte är om man är samlare? För en samlare blir ju allt viktigt och inget oviktigt - allt blir speciellt.

Denna docka har varit med oändligt många gånger på bloggen, men varför är det något dåligt? Hen är ju helt fantastisk med sina blå ögon, sitt korta bruna hår och sin halvöppna mun med tänder. Hen kan ju till och med öppnas och på insidan av hen sitter två löstagbara lungsäckar, inte många dockor som har detta! Dockan har även tillbehör såsom ett tarmpaket, en magsäck, plattor att sätta på armarna för blodprovtagning och könsorgan; både ett manligt och ett kvinnligt! Hen är verkligen en speciell docka och skulle verkligen vara unik i en samling av dockor...

 

Specialintresse: stora samlingar

 

Till detta tema har jag länge letat efter en riktigt speciell sysselsättning som jag intresserar mig för, men utan att finna något. Jag gillar att vara sysselsatt med att studera, jobba, fotografera samt umgås med vänner och detta ser jag, utan att vara likgiltigt, som något som kan liknas med majoriteten av alla andra närbelägna. Kanske har jag inte letat tillräckligt eller bara inte själv funnit intressen som jag själv tolkar som speciellt. Det blir ju lätt väldigt bekant och vanligt i ens egen uppfattning när det rör någonting som man själv sysselsätter sig med.

 

Jag har ett smått intresse för personer med specialintressen som bl.a. innefattar stora samlingar av olika slag. Dessa är oftast förbluffande då de kan vara mycket stora och kan bestå utav något som i andras ögon ses som skräp. Skräp kan det mycket väl vara men i en stor, påkostad och välsorterad samling tycks alla föremål få ett stort värde.

 

Detta kan självklart kopplas till en specifik samling som finns i Nyköping och i vilken jag hade äran att stöta på objektet på bilden. Det är alltid spännande att gå i Sörmlands Museums samling av föremål från förr. Varje liten sak har en historia och en funktion. Just föremålet på bilden är en så kallad ådersnäppare från 1800-talet. Detta lilla föremål, 12 x 4 cm, användes inom sjukvården för att tömma en människa på blod i tron om att denne då skulle tillfriskna. Detta gjordes då man trodde att en sjukdom hade uppkommit på grund av en obalans i de då fyra existerande kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. Tekniken slutade användas runt 1850 och 1952 skänktes denna till Sörmlands Museum.

 

 

Specialintresse: Korttrick

 

 

Detta är en svensk kortlek från omkring år 1780. Den innehåller bara 42 kort – detta på grund av att det är en killelek (uttalas tjillelek). Detta kortspel, kille, har anor tillbaka till medeltiden i Frankrike men hade sin storhetstid i Sverige på 1750-talet. Det är ett av de äldsta fortfarande spelade kortspelen.

 

Mitt specialintresse är dock inte kortspel utan korttrick. Eller, det vore väl att ta i om jag påstod att jag fortfarande har det som ett stort intresse. Men för några år sedan, på högstadiet, var jag rejält fascinerad av olika sorters korttrick.

 

(När jag nu reflekterar över det kommer jag att tänka på hur mycket lättare det måste ha varit för mig att lära mig korttrick än det var för äldre generationer. Jag kollade bara på videor på Youtube. Var kom man åt den informationen innan internet fanns att fråga? I böcker, antar jag.)

 

Hursomhelst, korttrick var alltså mitt specialintresse under en lång tid. Sedan dess har andra intressen kommit och gått. Det är lustigt vad olika människor upplever som intressant. Det finns något härligt i en person som viger sitt liv åt ett specifikt intresse, som dessutom är lite udda. Man går sin egen väg och lever det liv man själv känner för att leva.

 

Personligen känns det som att jag växlar mellan olika intressen. Jag är inte säker på att jag funnit mitt ”livsintresse”. Fast, jag antar att få kan säga att de funnit sitt ”livsintresse”. Det gäller nog att göra det man tycker om i stunden – att inte tänka på vad man kan komma att tycka om i framtiden, och absolut inte reflektera över vad man borde tycka om.

 

Trots att världen ibland får en att tro det, så stämmer det inte: livet är inte en väg mot ett mål. Om man känner för det är det bara att ta av på nästa avfart, du kan vända helt om eller fortsätta framåt ett tag till. Livet är en roadtrip, och en roadtrip vore ingen roadtrip utan lite avvägar. Om korttrick är det man finner glädje i – plocka då upp en kortlek. Om du sedan tröttnar – lägg ner den igen. Svårare än så är det inte.

 

 

Specialintresse: Ordspecialist



Jag tittar på den pråliga barnkälken från 1880 donerad till museet av Nan Sandahl.
Den är speciell.
En specialsparkcykel.
En våt dröm för någon med ett specialintresse för kälkar?

Mitt specialintresse är ord.
Jag älskar ord.
Att uttala dem, skriva dem, höra dem.
Att lära känna orden.

I mitt huvud bereder sig ett språkligt trassligt nät ut.
Varje gång ett nytt ord tar plats länkas det samman med alla andra ord som samsas där inne.
De hälsar på varandra, smakar på varandra och flätas ihop.
Säger: hej, du påminner om mig och ja, du liknar mig eller åh, du är min absoluta motsats.
Alla olika språk blir till ett språk i mitt huvud.
Och språket, orden, uttrycken.
De gör mig exalterad, intresserad, nyfiken, hungrig.
Orden tar mig överallt.
Tar mig igenom mig själv och ut till andra.
Vidare ut i universum.

Mitt specialintresse är att samla på ord.
Att kontinuerligt och alltid lära mig nya ord.
Använda orden på nya sätt, låta orden integreras med mig, med mitt, med min omvärld.
Och det bästa är.
Att det aldrig tar slut.
Jag kommer aldrig att ha samlat färdigt.

Orden i oändligheten.

 

 


Speciellt intresse: Choklad


Mitt speciella intresse, som är sådär typiskt mig och som beskriver mig lite extra bra är min svaghet för sötsaker och framförallt choklad i stooora mängder. Jag älskar ju choklad i alla möjliga former och smaker, det är något jag inte riktigt kan släppa och inte heller få nog av. Mina godiskvällar består mest utav choklad, det är sjukt vilket kärlek jag har till den. Gillar också att mixtra med just detta – vilket resulterar ett intresse för bakning. Jag älskar att testa på nya saker att baka och framförallt se vad som faktiskt passar ihop. Sedan om det blir lyckat alla gånger är ju en annan femma. Men jag älskar att baka, speciellt när det innehåller choklad.

Då tyckte jag denna spis som gavs in till museet från Bengt Olsson i Malmköping passade väldigt bra in, för det är ju lite svårt att baka utan en spis och ugn. Den är gjord utav plåt och trä vilket är lite speciellt till skillnad från idag. Sen ser också helt annorlunda ut om man jämför med dagens. Det är bland det roligaste med gamla saker – att se hur de utvecklats. Men detta gjorde verkligen så jag tänkte på mitt lilla intresse som innefattar bakning. Jag tycker det är riktigt kul och det är ännu roligare att baka till folk, sedan får man väl mest hoppas på att de uppskattas och går att äta, skämt å sido.

 

 

Specialintresse: Den kreativa sidan

 

Jag kan tänka mig att mina kreativa bloggkollegor har en rad spännande specialintressen vid sidan av Youthhood. Att vara kreativ är dock något jag har svårt för. Jag har haft mina perioder där jag har försökt mig på diverse kreativa fritidssysslor, som gången jag försökte bli Photoshop-proffs eller gången jag införskaffade en mängd fina block och blyertspennor för min nya grej var att jag skulle superduktig på att sketcha. Nu visade det sig dock att det krävs engagemang som sträcker sig över en längre tid än en vecka för att man ska bli mer än okej på någonting, och ibland är det helt omöjligt – kreativiteten och engagemanget måste vara en naturlig del av dig.

 

Så det har visat sig att jag är för otålig för att bli riktigt bra på alla dessa kreativa grejer som jag så gärna skulle vilja klara av och vara duktig på. Men det betyder inte att jag inte kan tycka om att sätta mig och pillra med Photoshop lite då och då, om resultatet av redigeringen blir bra är dock en helt annan fråga. Men då gör jag det för att jag tycker det är kul, inte för att bli bäst. Ibland sipprar dock frustrationen över att inte vara lika bra, eller över att inte få bilden att se ut precis så som jag vill, fram och jag ger upp, upp, upp.

 

Så visst, jag har försökt mig på det mesta och inget har hittills riktigt passat mig – varken Photoshop eller sketchandet eller någon av de åtskilliga andra kreativa aktiviteter som jag försökt mig på – men det betyder bara att jag får fortsätta att leta. För jag tror att vi alla behöver något sätt att släppa lös på vår kreativa sida, hur liten den än är, men för att det ska vara till någon nytta ska det kännas som en naturlig del av dig och inte påtvingat bara för att du så gärna vill vara duktig. Det ska vara något som ger dig ett utlopp för kreativiteten, inte något som tvingar fram den.

 

På bilden ser du en resegrammofon från 1920-talet av märket Orion. Den hopfällbara grammofonen förvaras i en svartmålad trälåda med lock – som visade sig vara lite klurig att öppna – och givaren, Bengt Rönnberg, är övertygad om att de repor och slitmärken som finns på lådan kommer från cyklar som transporterat lådan till ”fäbodflickorna” under 1920- och 1930-talen i Ångermanland. Han berättade att ”fäbodjäntorna var populära, och grabbarna cyklade upp och hade med sig grammofonen”.