När jag såg denna bild fastnade jag för den direkt. Jag älskar hur bilden är tagen och kompositionen är verkligen jättesnyggt utvald av fotografen. Jag tycker den på något sätt blir levande och man ser nästan rörelserna både elefanterna och människorna tar i bilden.

Dessa gator är de jag brukar knalla omkring på om dagarna och en gång i tiden har det gått runt gigantiska elefanter där. Hur galet är egentligen inte det? Det är inte något jag hade gissat på i första taget...

Bilderna knäpptes av Olle Hagelroth år 1962 när elefanterna tågar in i Nyköping från att förmodligen har gästat på en cirkus, och jag skulle verkligen vilja vara Olle i den stunden bilderna togs. Jag, som älskar fotografering, skulle tycka det vore hur häftigt som helst att fota dessa djur i olika vinklar, framförallt i lilla Nyköping. Jag skulle gärna byta plats med Olle om jag fick chansen att spola tillbaka tiden några år.

Jag önskar att jag vore fotografen.

 

Den här vyn är något jag drömt om länge.

Om jag ser bilden framför mig i färg tornar bergen upp sig likt en gråsprängd mäktig mur, skogen djupt nästan smaragdgrön och vattnet klarblått och spegelblankt.

Himlen blå förutom de få lite utsuddade molnen.

 

Jag vill andas här.

Vill sitta klippan med armarna runt knäna.

En liten skrivbok och en penna bredvid.

Tänka en stund.

Lago di Carezza, italien. Är det dit min framtid kommer ta mig?

Jag har alltid tänkt Alaska, Canada. Men Italien alltså.

 

Jag får inspiration till att resa.

Mot tystnad.

Vackra platser.

Vyer.

 

Jag vill se någonting annat nu.

Det äkta vackra i vår värld. Det som var först. Inte städer, inte gatukök, smuts eller höghus.

Ingenting av nutidens samhälle, misär.

Jag älskar människor.

Men jag vill se bergskedjor,

spegelblanka sjöar,

gröna trädmassor.

 

Jag vill sitta ner och andas en stund. Och återigen inse att det finns något större än oss, något äkta.

Naturligt.

Ståtligt.

Det som var här allra först.

Mitt val innan jag börjar skriva inlägget: Murare i arbete under byggandet av ett bostadskomplex i Nyköping, 1961.

Så, precis bara enkelt så

Fotografi. Det heliga ordet. En helt ärlig, naken avbildning av något så som det faktiskt är. Det här magiska som uppstår när det som ryms inom kameravinkeln helt plötsligt är fångat just så, och nu kan det inte röra sig där inne.

Jag är otroligt fascinerad av fotografi. Konsten att bevara något väldigt mänskligt i ett litet ögonblick. Som ett citat säger: och detta är ditt liv, och det tar slut en sekund i taget. - fight club.

Men hur blir det om man väljer att inte se det så?
Om man väljer att säga att det blir längre för varje minut.
Ett intryck längre, en tanke längre, fyrtio andetag längre. Du blir mer än vad du var för en minut sedan. Det där lilla som växer i dig kan helt plötsligt avbildas när du spontant fotograferas på en gata.

Och sedan finns det där. Så om du glömmer, kan du hålla i det igen.
Gråta, öppna, sluta, stänga, skratta. Känna samma känslor om igen.

Hur kan livet ta slut för varje minut då?
Hur kan livet ta slut när kameran bestämmer att det här minnet ska få fortsätta leva?

Även om jag också tror att vi är medfödda med att selektivt välja sekvenser och känslor att minnas så är fotografiet det som konkretiserar. Det som säger att titta här du, det hände faktiskt. Och du älskade det. Du hatade det. Du levde det.

1961 var det tre år kvar innan min mamma skulle födas.
Här står han. Som en jätte framför de små husen i bakgrunden.
Lägger betong och tankarna som hans huvud är fyllda av lever i bilden.

Genom att se alla fantastiska fotografier av Nyköping, så älskar jag min stad ännu mer. Jag fick äran att se dåtiden i perspektiv på hur min nutid är nu.

Det var vackrare förut. Lite lugnare.
Det är skönt att betrakta bilderna.
Som att uppleva det historiska lugnet igen.

Tack fotografi för att du ger mig den möjligheten.

Denna vecka har våra bloggare valt varsitt fotografi från Sörmlands museums fotoalbum på flickr att blogga om.

Titta gärna in på vår flickr för fler spännande foton!

http://www.flickr.com/photos/sormlandsmuseum/

/ Karin Andersson, projektledare Sörmlands museum

Extrem kyla, extrem hetta.

Muskler som protesterar högljutt, svett som rinner.

Intervall, distans, upphopp, snabba ben, skärpt tanke.

Ät bra, är rätt.

Över häckar, över planen, genom skogen, på spåret.

Håll ut, bli bäst!

Tackla motgången, bryt ihop och kom igen.

Lev sporten.

Varje dag, varje minut. Träning, träning, träning.

 

Elitidrott är något som länge både har fascinerat och skrämt mig.

Jag är imponerad av den extrema hängivenheten som behövs. De måste verkligen älska sin sport, älska smärtan, älska träningen.

Själv håller jag på med orientering. De svenska elitorienterarna är en ganska bortglömd kategori idrottsmän, men de kämpar på. Hela tiden. Som orienterare på toppnivå behöver du både kunna springa fort i blandat terräng, vara uthållig och kunna orientera med en precision som knappt går att föreställa sig. Ni kan ju tänka er hur mycket träning som ligger bakom.

Det är tanken på det som gör mig en aning rädd. Hur kan en människa gå in så mycket för en sport? Hur kan man bygga upp hela sin livsstil kring en sport? Hur kan man leva, andas och vara en sport? För mig är det helt omöjligt att förstå.

 

Ha ett fint lov nu! (Och tänk på att ligga still och äta mycket glass också. Överansträngning är aldrig bra)

 

Kartan från 1967 får representera orienteringssporten. Den hängde på Nyköpings kommunala flickskola och visade alla de nya riksgränserna för intresserade elever.

"Nu ska jag börja träna" har jag tänkt mer än en gång ska ni veta. Men att fastna för en sport är inte riktigt min grej...

Dock finns det undantag även för mig och vissa träningssätt passar faktiskt. Som att springa, cykla (om det räknas?), promenera, simma och såklart skidor! (...eller ja snowboard)

För några veckor sedan provade jag längdskidor för första gången i mitt liv, och wow! Det var grymt roligt! Jag har hört från andra i min ålder att det är tråkigt hit och dit, men ge det en chans. Samtidigt som det är bra träning är det även skönt (tycker jag) att vara utomhus när det är lite kallare, inte just när jag står och hackar tänder och inte har någon känsel i någon kroppsdel. Men när jag kommer in igen känns det skönt och på något vis friskt.

Därför föll jag för dessa blåa skidor som får representera min framtida karriär inom längdskidor. Det fanns ingen information om skidorna då de inte är inregestrerade i databasen ännu, men även informationslösa föremål kan ha sin charm.

Jag skulle inte säga att jag är särskilt sportig av mig. Jag har aldrig tidigare tränat eller spelat någon sport på grund av att jag tycker det är kul eller intressant. Nu på senare tid har jag däremot fått upp ett intresse, på grund av att jag vet att min kropp mår bra av att träna.

Denna trehjuling i järn som tillverkades i slutet av 1800-talet tänkte jag låta stå för det träningssätt jag tycker gynnar mig bäst. Nämligen konditionsträning och däribland spinning, löpning och simning. Spinning går ju ut på att cykla och därmed träna lår och rumpa samtidigt som du får bättre kondition, och det är något jag trivs jättebra med. Lika så när det gäller löpning och simning. Jag tycker om att gå/powerwalka/jogga/springa då jag tränar hela kroppen lite mer, och ännu mer när jag simmar. Det bästa med dessa tre träningssätt är att jag kan anpassa min träning efter när jag har tid, lust och ork – samtidigt som jag får upp min kondition och håller mig i form.

Ordet sport är otrevligt;
Vinnarskallar.
Träningsdagböcker.
Fotbollsfans. Bajen mot Black Army.
Våld och djuriskt beteende.
Övertaggade kommentatorer på TV.

Näe.
Sportfilosofi låter i mina öron, inte som en vacker melodi.

Men det finns ändå något inom denna kategori, en sport, lite undanskymt.
I sportsyn liten. Något jag sysslat med hela mitt liv.

Orientering. Röra sig i skog och mark med två hjälpmedel; en karta.
Och en kompass.

Orienteringen innebär frihet, och möjligheter.
I skogen finns det ingen som dömer, inga förbud, ingen som höjer ribban ännu ett snäpp, och ingen som gapar att ”Skjuta in den förfan!”.

I skogen sätter man själv sina regler.
Man behöver inte springa på linjerna.
Man kan uppleva nåt helt annat.
Med kartan och kompassen i hand kan man skapa sig ett äventyr. 

En kompass har alltid varit äventyrets nyckel och möjlighet, i många sammanhang.
Den är en trygghet, håller riktning, visar vägen, och samtidigt ligger en helt oupptäckt värld föröver. Denna bukformade svarvade kompassask är ifrån 1700-talet, en Toarpsask från Västergötland.
Och den ser ut att ha legat i en svensk äventyrares händer.

En Columbus.
En Candide.
En världsorienterare.

Det finns något vackert i att kunna läsa av världen från en bit färgat papper.

Man kan befinna sig var som helst och ändå med sin förmåga och sin kompass veta just var.
Man kan förflytta sig.
Äventyra.

Bara genom att lära sig en simpel liten sport. Som jag så ogillar ordet, men älskar just denna innebörd.
Orientering.

Sport kan vara oändligt många saker, det finns diskussioner om vad som är en sport och vad som inte är, men vem har rätten att säga vad som är rätt och fel?

Nu på lovet ska man äntligen få ta det lugnt igen och bara slappa, eller? Nej då, nu på lovet ska jag se till att röra på mig och få ut något av dagen! Jag ska ta nytta av snön och åka spark!

Det här är en barnspark från 1961 men ser fortfarande användbar ut om ni frågar mig, jag åker ju på en som ser nästan likadan ut. En träspark med medar av metall, fick en liten flicka vid namn Christina Johansson av sina föräldrar julen 1961, helt ny och fin.

Att åka spark är ett utav de roligaste man kan göra på vintern. Väldigt läskigt också, eftersom det kan gå fort ibland. Jag åker oftast med en kompis som antingen styr eller sitter på sparken. Det är nog läskigast att sitta på sparken eftersom man inte vet var personen bakom en har tänkt sig att åka. Inte heller hur fort hon tänkt åka... Jag antar att det är lite av en hatkärlek. Jag älskar att åka spark, men hatar att bli rädd.

Att den här är en barnspark ser man, höjden är 595 mm, och bredden 470 mm. Den sparken som jag färdas på är lite större. Skulle två personer ens få plats på denna lilla barnspark kan man undra?

Vintern är härlig och kall, det finns mycket att göra men det är lätt att man blir lite lat... Men nu ska vi aktivera oss och ha det roligt på lovet!

Under 1800-talet hände något i världen. Industrialiseringen hände. Inträffade. Skedde. Detta kom att innebära väldigt många saker men nu lägger vi fokus på sport. För det var nämligen så att när arbetarsamhället tog sina former och människorna flyttade från bygdesamhällen till storstäder så försvann den självklara gemenskapen som man hade i byn.

Helt plötsligt fanns det inte samma sociala strukturer där man bodde. Allting blev ett virrvarr av människor och stora gator och klassklyftorna växte.

Hur ska vi förena oss då? Så tänkte man. Hur ska vi umgås? När vi arbetar och ansvarar för hemmen och inte längre gör det i samma gemenskaper?

Man blev helt enkelt tvungen att hitta nya vägar till det sociala. En utav dem var sport. Samarbetsövningar, fysisk utmattning och umgänge på en och samma gång. Vilken revolution!

Och där började det. Den där vägen mot att vi idag måste gå till en speciell byggnad och utöva fysisk aktivitet i en ungefärlig timme för att inte bli feta.

Med maskineri och annan typ av arbetskraft än våra kroppar har vi idag format ett samhälle som snart kanske inte behöver oss? Visst låter det sjukt? Och tänk vad konstigt det måste låta i historiemänniskans öron när dem får höra att vi går till ett rum med stålbitar som tränar olika delar av kroppen?

Själv så är jag inte en klassisk gymmare. Föredrar fysisk utmaning på roliga, pulserande, energigivande pass eller ute i naturen. Och jag tänker alltid på hur biffiga alla måste ha varit innan industriella revolutionen.

Innan maskinerna och datorerna vann över mänskligheten i arbetet.
Då utnyttjade man plogar som man drog för hand i jorden och trägrep när man arbetade. Dag ut och dag in.

Och nu måste jag promenera till träningsplats för att utföra lite köttig aktivitet en stund. Så himla knäppt.

Veckan då man fick ta med sig en vän eller familjemedlem tog jag med mig min pappa. Han blev lite förvånad när det visade sig att han skulle få välja ett föremål, för jag hade visst glömt att säga det innan. Men när vi väl började promenera omkring gick det snabbt att hitta något.

När vi gick förbi föremålet som är på bilden stannade pappa upp, för här fanns något han kände igen. Manicken är ett gammalt stämpelur som tidigare varit i bruk vid Sörmlands museum av alla ställen. Just den här modellen utav stämpelur var vanlig och fanns vid pappas allra första jobb på Scania i Södertälje. Jag kan tänka mig minnena som kom tillbaka och jag tycker det var ett alldeles utmärkt val av föremål.

Denna vecka är det ”ta med en vän”-tema på Youthhood. Jag bor ju då i metropolen Trosa och hade därför lite svårt att få med mig en förälder eller vän som ville stanna kvar till kvällen. Som tur var hoppade vår fina projektledare Karin in och valde ett föremål.

Efter en liten sakletarjakt i arkivets många gångar kommer vi tillslut fram till avdelningen ”abnormt mönstrat porslin”. Karin ställer sig frågande till föremålen och väljer denna kitschiga vas. Krusidullerna, utsmyckningarna, motivtet och färgerna utgör en så ful kombination att man nästan måste älska den. Att man sedan även satte blommor av olika form och kulör i den gjorde antagligen inte helhets intrycket bättre. Det är ett smärre mysterium för mig hur man tänkte när vasen köptes till hemmet. ”Älsklig! Titta på den utsökta vasen med den rokoko-dräktklädda pojken med killingar i famnen där borta. Den skulle väll passa utmärkt i salongen?” Hm…

Hur som hels är historien bakom den förra ägaren Bo Hammarskjöld lite intressant. Han föddes 1891 i Uppsala och måste alltså ha fått vasen i arv. Hans pappa var landshövding, ett yrke som också Bo fick senare i livet. Men det roliga är att Bo’s bror hette Dag. Dag Hammarskjöld, FN’s generalsekreterare mellan 1953 och 1961. Överhuvudtaget är släkten ganska känd, pappa Hjalmar, morfar och 3 av de 5 syskonen har en egen Wikipedia sida (ja, det är så jag definierar kändisskap).

Men även då de må ha varit framgångsrika diplomater, jurister och landshövdingar, kan inte smaken i fråga om inredning varit den bästa.

Att ta med en vän (i mitt fall min pappa) var roligt då jag fick visa runt och berätta vad jag lärt mig om olika föremål. ”Det här är en av de första frysarna, här lägger man is så det ska hålla sig kallt.”, ”Öppna här ska du få se, det är en tv.” osv. Jag tycker det är roligt att berätta för andra vad man kan, inte på ett skrytsamt sätt utan bara berätta fakta om t.ex. föremålen på arkivet. Lära andra liksom. Samtidigt som min pappa kunde fakta om visa saker och lärde mig. Kort sagt, lärorik kväll.

Efter många om och men så valde pappa den här tavlan på Nyköpings gamla busstation. ”Den här är cool! Farfar och farmor hängde där.” Var det första han sa när han såg tavlan. ”Wow, var farfar och farmor där.” tänkte jag, som tycker om att relatera till personer när jag läser (eller i detta fall ser) om årtal.

Tyvärr fanns det ingen fakta om när bilden var tagen, och varken pappa eller farfar och farmor visste hur länge busstationen låg där den gjorde (någonstans bakom dagens H&M i Nyköping). Men trots faktalöshet så gillade pappa bilden och även jag. Färgerna är fina och jag gillar retro känslan jag får.

”Men gud, kolla vilken söt. Den här ska du skriva om. Den får mig tänka på bröllop så relatera till det!” sa min syster när hon fick syn på denna i föremålsmagasinet. Detta är ett tempel i miniatyr gjord av elfenben och användes under 1950-talet. Innan Veronica nämnde ”Bröllop” så hade ordet redan dykt upp i mitt huvud.

Jag har alltid haft stora tankar och drömmar angående min framtid. Jag vill ha familj och hund/katt, stor och ljus lägenhet med snygg och stilren inredning, ett bra jobb som jag trivs med och är bra på och jag vill tjäna mycket pengar och resa. Något jag också planerat är att ha ett underbart bröllop som jag vill memorera i bilder, nästan så att jag vill vara fotograf på mitt eget bröllop för att få det precis som jag vill ha det. Jag skulle vilja gifta mig utomhus på något vackert ställe fullt med blommor och blad och jag skulle inte alls tacka nej till att stå i detta söta tempel och säga ja till min framtida man.

 

Björn i ring, vackra ting. Minnen av gamla vänner.
Som en sång någon sjöng, längesen i december.

Det är intressant vad människor bär på, vad människor vet om.
Vad människor kan berätta.

Precis som arkivets intresse att bevara människors livshistorier, finner jag det så fascinerande att lyssna på människors berättelser i nutid. Berättande bygger på kunskap, och kunskap på minne, och minne liv. 

Stina drog med mig målmedvetet bland arkivets hyllor, hennes sikte var redan inställt på denna papperskniv i slipad nefrit. Den har åkt båt över havet, den här kniven.

Hovdamen Cecilia af  Klercker följde med på en resa för att besöka det ryska hovet och fick det här vackra föremålet som en souvenir. Säkert ett vanligt föremål att ge bort som turistgåva, men troligtvis mer värdefullt än så.

För Stina är den här kniven oerhört vacker.
Men det jag själv kände när jag fick höra på hennes historia, var den smått dekadenta, lite guldbekantade och främmande känslan jag fått när jag sett Disneys Anastasia, och sett den forna prinsessan valsa omkring i den nergångna balsal som tillhört hennes barndomshem. Och minnas.

Jag känner mig lite som Anastasia när jag tittar på kniven. Vill tro att jag minns något vackert som  egentligen aldrig skett i mitt liv. Hur kan det kännas så ? Kanske är det för att Stina berättade om den med sån inlevelse? 

Vad än anledningen är, så är det som en avlägsen sång någon sjöng för längesen i december. Och sen mitt museibesök i tisdags har den melodin ekat i mitt huvud. Och varför kan jag inte förklara.

Björn i ring, vackra ting. Minnen av gamla vänner.

Denna vecka tog jag med mig min Storasyster Felicia att välja ett föremål ur arkivet. Hon valde denna tagelkardningsmaskin som sitt föremål. Vad är då en tagelkardningsmaskin? Det är en maskin som gör möbler. Den är till för bearbetning av tagel till sängar, soffor och andra möbler. Just denna maskin har stått i en ateljé på bryggeriområdet och överlämnades till den person som hyrde ateljén år 2004.

 

Felicia valde inte denna maskin för vad den egentligen använts till, hon tyckte att den liknade en maskin som kanske torterat människor. Själv visste jag inte vad det var för något när jag såg den. Men jag skulle inte ha blivit förvånad om denna maskin faktiskt använts till att tortera människor med sina vassa taggar.

Felicia hatar skräckfilmer och tycker att filmer som ” The Saw” är riktigt obehagliga. Hon fick en känsla av att den här maskinen skulle kunna vara något som är med i de filmerna. ”Det finns inget värre än att bli rädd” säger hon. Hon finner det onödigt att utsätta sig för filmer som hon bara kommer att må dåligt av efteråt och säger att det absolut är filmerna som gjort henne så rädd.

Hon tycker att tortyr är det läskigaste, mest obehagliga som man kan uppleva. Ett liv efter tortyr är inget bra liv, tror hon. Så anledningen till att hon valde denna maskin, var inte för dess egentliga syfte, utan för att det påminner henne om den hemskaste känslan i världen. Hon kan inte ens föreställa sig att bli torterad. ”Det är värre än döden” säger hon...

Jag håller med henne till viss del, maskinen är oerhört obehaglig och "skrämmande". Men med lite information från databasen Sofie, är den inte SÅ läskig längre.

När Stina valde hatten av gul, tunn stråfläta med konstgjorda luktärtor och stråblommor på så motiverade hon sitt val med:
Jag hade en faster

Hennes faster hade kunnat bära hatten. På ett cocktailparty, under en finare tillställning. Den var lagom stor. Hon var en liten kvinna.
I en större hatt hade hon sett ut som en champinjon sa Stina.
Och det var ett fint ögonblick. Att inte höra att hon valde föremålet för dess estetiska utformning eller historiska bakgrund.
Utan för hennes hjärtas historiska bakgrund.
Hon hade en faster.
Därför valde hon hatten.

Hatten får mig att minnas ett barnprogram på TV som sändes under 1990-talet.
Ungefär 90 år senare än året hatten blev tillverkad.
TV-programmet hette Nu är det nu.
En av de mest genialiska titlarna på ett program på TV.
Och just i det programmet jag minns tydligast så pratade programledaren om sin faster som hon hade.
Och precis, likt Stinas faster, så hade hon klätt i stråhatt med frukt och blommor på. Hon hade trivts på stranden. I solsken.

Ibland är ett föremål det bästa visuella minnet av något som inte längre är.
Det var fint att höra Stina dela med sig.
Magasinet fick för en stund en helt annan betydelse för mig också.

Jag hatar dem av hela mitt hjärta. Dessa fula, säckiga och oformliga byxor borde enligt mig förbjudas i offentligheten. Det är inte okej att förpesta tillvaron för sina medmänniskor genom att hasa fram i  ”mjukisar”, hur sköna de än må vara! Visst, okej om du ligger hemma och äter chips framför tv:n, jag förstår valet. Men att för allmän beskådan bära ett plagg som saknar allt var estetik och tanke heter borde inte få vara tillåtet. Det är som att gå klädd i sopsäck eller frotémorgonrock.

Så snälla rara människor, inga fler mjukisbyxor tack. Från och med nu tar vi bort casual friday och inför suit up friday med bedårande klänningar som denna och välskrädddade kostymer!

Klänningen kan jag ju tilläga införskaffades 1959 av Birgitta Sundström innan föreställningen madam Pompadour på Oscarsteatern. Birgitta matchade den fantastiskt fina klänningen med ett par lackskor och en svart lackväska.

(Ja, självklart innehåller texten ett visst mån av ironi. Om makten var min skulle jag självklart förändra något viktigt som fattigdom, miljöproblem eller kvinnoförtryck.)

När det gäller kläder är jag väldigt ”feg”. Jag bär oftast svart och vitt. Jag trivs i det, men kan ibland känna mig väldigt tråkig. Om jag fick bestämma skulle jag därför införa en ”klä-dig-färgglatt-dag”!

Om alla skulle klä sig färgglatt skulle jag inte känna mig uttittad för att ha lite färg på mig. 2012 ska man ha mycket färger matchande men opassande starka färger, enligt tidningar och reklamer. Men känner man sig bekväm i chockrosa byxor tillsammans med knallgul skjorta medan andra klär sig i svart och vitt? Jag skulle i alla fall känna mig felplacerad och uttittad. Därför skulle denna dag vara perfekt! Om alla går crazy och klär sig i starka färger skulle nog ingen känna sig utanför.

Anne-Marie de Dardel skänkte denna härligt gröna klänning och de guldiga skorna till Sörmlands museum 1968, och jag hoppas att hon använde både skorna och klänningen utan att känna sig uttittad. Kanske tillsammans, kanske inte.

(Om jag fick bestämma skulle det även vara fred och ingen svält på jorden)

Att människor kontaminerar luften med ofantligt mycket koldioxid är ett problem. Vi människor tar upp ton med fossila bränslen som innehåller flera hundra år gammalt kol, som sedan bildar koldioxid när vi förbränner de fossila bränslena för att skapa elektricitet. Det är meningen att kolet som är begravt ska stanna i marken och inte tas upp. Kretsloppet som koldioxiden rubbas för att vi ökar mängden koldioxid.

En ökad mängd av koldioxid i atmosfären kommer att ge förödande konsekvenser. Att det är varmt i Afrika och Australien är fakta som man idag vet om, men om koldioxiden ökar så kommer den globala växthuseffekten att öka och det kommer att ge ännu högre temperaturer i bland annat just där. Detta kan leda till att kontinenterna blir obebodda då man inte kommer att kunna leva i den värmen.

Leksaksbilen symboliserar koldioxidutsläppen från bilar, inte bara de utsläpp när man kör bilen, men även tillverkningen av bilen. Även denna 190 mm långa leksaksbilen har sitt koldioxidutsläpp när den tillverkades.

Om jag fick bestämma så skulle jag få alla människor att använda "miljövänlig" el, såsom vind-, sol- eller vattenkraft. Om det skulle gå skulle det vara härligt om man kunde rensa luften på koldioxid. Inte allt, eftersom växter behöver koldioxid, men en hel del som inte behövs.

Om min order skulle gå igenom så skulle planeten hålla mycket längre och vara tillgänglig för organismer i framtiden, även liv idag skulle räddas om planetens temperatur inte stiger.

Tänk på att planeten inte bara tillhör oss människor men även mer än 1.700.000 andra arter och att vi måste ta hänsyn till det och inte förstöra vårt gemensamma hem.

Jag är väldigt bestämd av mig, och jag brukar lyckas intala mig själv löften som jag faktiskt kan hålla om jag verkligen bestämmer mig för det. Sedan året 2012 började har jag bestämt mig för att börja träna, och det löftet har jag lyckats hålla. Jag tränar tre eller fyra gånger i veckan för att jag behöver samt för att jag vet att min kropp mår bra av det.

Något som jag samtidigt försöker lova mig själv, men inte riktigt lyckas hålla, är det här med självkontroll angående sötsaker och onyttigheter. Jag älskar choklad, chips och godis. Fett och sött är ju alltid gott och jag tror inte jag är ensam om att inte kunna motstå detta alla gånger. Bra träning plus sötsaker gör ju bara att man hela tiden ligger på noll, och jag vill ner på minus även då jag är världens choklad- och godisälskare.

Så eftersom jag inte alls kan hålla mig till frukt och grönsaker sju gånger i veckan, önskar jag att alla sötsaker och all god mat med lite extra mycket fett och alla onyttigheter över huvud taget var nyttiga. Om jag fick bestämma skulle jag göra onyttigt nyttigt.

Tyckte därför att denna plansch gjord i hårdpapp under 1960-talet och föreställer olika typer av födoämnen passade bra till veckans tema. Den användes som pedagogiskt hjälpmedel och klassificeras som ”Skolväsen”.

Det här är Klas.
Klas är inte riktigt som alla andra.
Han är inte könsbestämd.
Han kan inte prata.

Med sin stela, plastiga kropp kan han inte röra sig, och han har tidigare haft det märkliga yrket som ”undervisningsmaterial” för skolelever. Nu tillhör han samlingen vi kallar Vårdskolan. Men det finns någonting hos Klas som kan tyckas ovanligt för en övningsdocka tillverkad av gummi och plast. Han ler.

Jo visst ser det aningen tillgjort och stelt ut, men visst är det ett kalasleende!

Om jag fick bestämma, så skulle världen vara mer som Klas. Att trots att ens situation inte alltid ser så rolig ut, försöka klämma fram lite värme mot alla andra medmänniskor. Nuförtiden känns det som att just ordet ”medmänsklighet” som finns runt oss varje dag i alla sociala situationer, börjar tyna bort. Dock bara en aning, men tynar gör den nog. Människor måste börja behandla varandra mindre som robotar och mer som kamrater. Jag säger inte att jag själv är en expert på det, men alla kan försöka.

Det är inte förbjudet att säga hej till busschauffören, han är en människa. Hälsa; ”Ha en trevlig dag!” Till kassörskan på pressbyrån, hon är en människa. Du kan fråga en främling om något du undrar, de är alla bara människor.

Som en mycket klok vän sade; Något så litet som ett hej eller leende kan göra en hel dag. Vilket är fullkomligt sant! Alla borde skänka en liten skvätt värme till varandra i vintermörkret. Vi är inte hubotar. (Programmet Äkta Människor för de som ej sett!)

Så om jag fick bestämma, skulle hela världen le!

Om jag fick bestämma så skulle jag äga den här plåtburken.
Ställa den i mitt kök och varje söndag skulle jag baka något att förvara i burken.
Inte för att jag egentligen är särskilt femtiotalsinspirerad när jag får bestämma hur det ska se ut hemma hos mig.
Inte för att jag, om jag fick bestämma, skulle ha plåtburkar med kakor i hela tiden.
Mest för att jag, om jag får bestämma, helst inte bestämmer så mycket i taget.
Just det här med en plåtburk och dess innehåll.
Bara lättsamt att kontrollera.
Vad jag ska baka.
Och när.
Dessutom har burken ett väldigt fint motiv, och nu, när jag fick bestämma, samt fota vad jag ville på temat - om jag fick bestämma.
Så bestämde jag att burken blev bra.
Jag har äran att få bestämma mig för ett föremål varje vecka, och om jag får bestämma så fortsätter jag gärna med det.

Vad jag dock inte kunde bestämma var hur burken skulle se ut när den tillverkades och sedan utnyttjades i svenska folkhem på femtiotalet.
Dock bestämde jag mig för att tycka om den.
Ett kaffeskrin från Gevalia. Som ett hus.
Det tycker jag bestämt om.

Nu har jag utnyttjad ordet bestämma i olika former arton gånger i detta inlägg. På temat, om jag fick bestämma, bestämde jag mig för att bestämma om hur frekvent jag skulle använda detta ord.
Alltså bestämde jag mig för mycket. Det är kul att bestämma.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min musiksmak, jag lyssnar på väldigt mycket och oftast speglas musiken efter mitt humör. Jag tycker om att sjunga väldigt mycket och Christina Perris låtar är för tillfället sådant som kommer ut ur min mun med några höga stämmor. När jag tränar brukar The Red Jumpsuit Apparatus spelas en hel del och jag älskar deras musik och skulle säga att de samt dylik musik är det jag lyssnar mest på. Sådan musik ger mig motivation när jag tränar samtidigt som jag känner igen mig i texterna när jag är ledsen och musik jag kan skrika till om jag är arg. TRJA klassas som en av mina favoritband och delad första plats med dem får Rise Against.

Den 6e mars 2012 klockan 19.30 kommer jag stå på Arenan i Stockholm och höra och se dem för första gången tillsammans med min pojkvän, och jag längtar helt galet mycket. Jag älskar deras musik och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt det är som gör dem så bra, men en sak jag tycker väldigt mycket om är att de också gör akustiska låtar och inte bara rocklåtar med fart i - och jag tänkte därmed tipsa om fyra akustiska låtar med dem som får bli mitt blandband av samma artist fast med en annan typ av musik än vad de egentligen spelar, så att även ni kan få höra hur underbart fantastiska de är.

Rise Against - Hero of war
Rise Aganst - Swing life away
Rise Against - Everchanging Acoustic Version
Rise Against – Roadside

Jag tänkte också låta denna fiol, som då är ett akustiskt instrument, få representera min kärlek till Rise Against och deras akustiska låtar. Fiolen tillverkades under 1700-talet och är tillverkad i gran med sargdekorationer i ben, jag tycker personligen den är jättesnygg för att vara så gammal.

1. 505 – Arctic Monkeys
2. The Magic Position – Patrick Wolf
3. How Soon Is Now? – The Smiths
4. The Ghost of You – My Chemical Romance
5. Howl – Florence & The Machine
6. Same Ghost Every Night – Wolf Parade
7. Any Place I Hang My Hat Is Home - Barbra Streisand
8. Prince Charming – Adam & the Ants
9. Someday – The Strokes
10. The Age Of The Understatement – The Last Shadow Puppets

spotifylänk

Veckans tema är Mitt Blandband och jag måste erkänna att jag har gjort ett antal sådana då jag varit uttråkad. Jag har funderat och funderat på vilka låtar jag ska ha med på just det här blandbandet men att välja mina 10 absoluta favoritlåtar är näst intill omöjligt. Jag kom dock på att jag kunde ha en speciell sorts låtar med, för att göra det lättare. Det är också på så sätt jag knyter mitt föremål till listan, och speciellt till den första låten.

Jag har hittat ett superfint siden parasoll i vitt, med svart tyllspets. Handtaget är utav mörkt trä och dekorerat med små guldblommor. Parasollet är tillverkat på 1800-talet och lämnades till museet av Anne-Marie de Dardel som föddes år 1928 i Stockholm. Anledningen till varför jag ville hitta ett fint paraply eller parasoll är för att jag tänkte mig temat festival (men också vanliga live framträdanden) när jag valde min musik. Och speciellt när jag valde låt nummer 1 på listan.

De fem första låtarna på listan är sådana som jag har hört live, medan de fem sista är sådana låtar som jag oerhört gärna skulle vilja höra live. Men det är som sagt den allra första låten som är viktigast. Den hörde jag nämligen på festivalen Way Out West i Göteborg år 2009 och det var den låten jag såg allra mest fram emot att höra under helgen. Festivaler är väl kanske något kända för att de ofta inträffar då det är dåligt väder och även om denna festival gjorde just detta, fanns det också stunder då solen lyste klart. Jag minns hur vi ena dagen satt med våra regnponchos inne i det stora Telia-tältet, genomblöta och hoppandes att regnet skulle avta innan nästa inbokade spelning. Men jag minns också hur vi under solens varma strålar låg i det gröna gräset och njöt. Det var en helg där vi hade fått användning av både paraply och parasoll.

Men det var också en helg jag alltid kommer att minnas, med ett speciellt tack till den första låten på min lista och hela den konserten. Vi visste att det skulle vara den sista låten för kvällen, och samtidigt som vi så gärna ville höra den, ville vi ju inte att upplevelsen skulle ta slut. Jag minns hur jag och min kompis stod tryckta mot staketet och hur vi gick tillbaka till hotellet med blåmärken, halsont och krämpor. Men det var det ju värt, som vi båda uttryckte oss.

Att sätta ihop ett blandband är inte så lätt som man kan tro. För det första måste man välja ut låtarna, vilket kan vara lite svårt när man som jag har tillräckligt med musik på datorn för att kunna underhålla mig två veckor i sträck eller har hela spotify till mitt förfogande. Sen gäller det ju också att placera låtarna i rätt ordning så att det flyter på fint. Ett perfekt komponerat blandband är något av det bästa som finns tror jag.

Den lilla mixen jag ger er nu fina Youthhood-läsare, är antagligen inte det finaste blandbandet ni hört, eller det mest dansanta, eller det mest genomtänkta för den delen. Men det är en liten härlig kompott av några av mina favorit band och artister.

Så varsågod, här har du nyckeln in till en bit av mitt musikintresse. 

Linas blandband Youthhood (Spotify-länk)

Death - White Lies

Sukie In The Graveyard - Belle & Sebastian

D.2. Boyfriend - The Moldy Peaches

Give It All Back - Noah And The Whale

Blue Lips - Regina Spektor

Cape Cod Kwassa Kwassa - Vampire Weekend

Norgaard - The Vaccines

The Lion’s Roar - First Aid Kit

I Feel It All - Feist

Down By The Water - The Drums

Michicant - Bon Iver

I Woke Up With This Song In My Head - Bright Eyes

Do You Want To - Franz Ferdinand

Ramlar - Håkan Hellström

Bermondsey Street - Patrick Wolf

Death On The Stairs - The Libertines

Dansa, fastän - Säkert

I Wish I Knew How It Would Feel To Bee Free - Nina Simone

Wake Up - Arcade Fire

(Nycklarna är borttappade och inlämnade till polisen i Eskilstuna 1987. Sparade i en liten låda på museet finns de nu, alla de nycklar som har kunnat öppna människors bilar, sommarstugor, hus, båtskjul, badhusskåp, och kanske en och annan cykel.)

 

1. Angels Wings – Social Distortion 
Första gången jag såg Social Distortion var jag 14 år och de var grymma! Jag började lyssna på dem några månader innan jag såg dem och efter konserten var jag helt såld. Så charmiga, goa och grymma låtar. Ta vilken låt som helst av Social D och den är otroligt bra, just Angels Wings (akustiskt version) är lite, liiiite bättre än de andra. Jag gillar texten och musiken i den. Det finns inte ett ont ord om Mike Ness (lead singer) eller de andra i bandet!

2. The Road – Frank Turner
Efter att Mike Ness (läs ovan) rekommenderade Frank Turner i en artikel började jag lyssna på honom och ångrar mig inte en sekund. Jag blir glad av musiken och The Road är en av de bästa han gjort. Sätt på högsta volym och sjung med, jag lovar att du blir på bra humör!
 
3. The River – Bruce Springsteen
Lyssna på den här Bruce Springsteen & The E Street Band – The River - Live och jag kan nästan lova att du kommer gilla den. Bästa låten Bruce har gjort och den blir inte sämre av att han berättar om den - vad den handlar om, hur han var den han var och vad den betyder för honom. Jag älskar när artisterna berättar om låtarna, det känns lite personligare och låten växer otroligt för mig.

4. Sju sorger – Veronica Maggio
Sista konserten på Gröna lund 2011 var Veronica Maggio där. Det var sjukt bra väder och Veronica levererade,. Dessutom avslutades konserten med fyrverkerier. Det var en grym konsert och jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit, lite spontant. Vilken energi människan har, wow! Sju Sorger är för mig den bästa låten efter att Veronica, precis som Bruce, berättade om den. Att låten handlar om en gammal vän hon hade som hon såg på en tågstation, men var för feg för att gå fram och prata med.

5. Utan dina andetag – Kent
Jag fastnade för Kent så sent som för någon månad sen. De har gjort både konstiga och bra låtar. Utan dina andetag är självklart en av de bästa de gjort. Så bra text och ja..., den är helt enkelt grym!

Bilden visar en trattgrammofon ifrån 1930. Den är både snygg och cool, och skulle gärna få spela mina (om jag hade några sådana…) skivor.

Ibland finns det inte ord för sinnesstämningar musik kan skapa, men med denna nattsvarta sidenklänning från Agnes Ulrika på Gripsholm kan jag ändå dra en liten parallell till de känslor dessa låtar ger mig.

Ibland långvarande mörka, ibland sköra, ibland avgrundsdjupa och ibland just alldeles nattsvarta.

I am Leaving – Anna von Hausswolff

I know places – Lykke Li

Sound of silence – Simon and Garfunkel

Collapse the light into earth – Porcupine Tree

…. – Yiruma

Opeth – Benighted

Bon Iver – Creature Fear

Angel in the snow - Elliott Smith

När du dör – Säkert!

spotify:user:wheresjonah:playlist:1WTjKPtJRZNnQiZerxqmAW