För tolv år sedan existerade en hemlig klubb vid namn Blomtjuvar-klubben.
Klubben hade endast två medlemmar, jag och en tjej vid namn Lina. Lina är ett år äldre än mig och vi bodde på samma gård förr i tiden. På gården fanns en gul liten stuga som var blomtjuvar-klubbens bas. Det var där de allra finaste blommor hamnade, de som jag och Lina hade tjuvat från de bästa rabatterna. Den sista rabatten som jag och Lina skulle sno blommor ifrån, då visste vi inte om att den gången skulle vara den sista, kom det ut en stor, gammal och läskig gubbe som skrek. Hemskt var det. Men nu i efterhand har jag förståelse eftersom vi faktiskt tänkte sno hans fina blommor.

Blombuketten i tavlan står för alla de blommor blomtjuvar-klubben snott under den tid som klubben existerade. Tavlan tillverkades 1699 och är en oljemålning målad av Andrea Scacciati.

Om du låter mig välja ett mönster, vilket som helts, så väljer jag blommigt.

Jag tycker att blommor ger det ultimata mönstret eftersom det finns så många variationer. Det känns nästan orättvist att benämna dem alla som ett och samma mönster.
 I min garderob har jag flera olika blommönster:
Hundkex med gröna stjälkar på svart bakgrund bär jag nu.
Mörkgröna blommor på smaragdgrön bakgrund bar jag igår.
Och förra veckan var det mönsterkaos med blandade färger som gällde.

Ägaren till denna klänning hette Agnes Ulrika Rosensvärd och föddes 1877 och klänningen  använde hon troligen när hon var runt femtio och framåt.
Hennes klänning har mönstret av stora gula, röda och vita flikiga blommor på mörkblå bakgrund. Runt axlarna sitter ett löst sittande ok som liknar en cape med en liten rosett framtill.

Agnes Ulrika var Åldfru på Gripsholmsslott vilket innebär att hon hade ansvar och var föreståndarinna för hushåll och linneförråd på slottet.
Denna klänning lämnade hon efter sig med andra saker när hon åttiofyra år gammal dog.

När jag såg klänningen trodde jag att den var från 1980 eller 1990-talet och det kom som en överraskning för mig att den är tillverkad redan 1930. Det ger bevis på att blommorna är ett tidlöst mönster som alltid håller och alltid kommer att hålla… tror jag i alla fall.

Jag tycker att blommönster passar alla oavsett kön eller ålder.
Så snälla, för min skull, dra på dig hawaiiskjortan eller storblommiga långkjolen i både regn och stålande solsken, det kommer göra mig lyckligare och världen mer färgglad.

Blommor, blommor, blommor.

En härlig doft, en vacker färg, ett fint mönster.

Jag fastnade direkt för denna mycket söta 70-tals klänning.

Älskar de små, blommorna och det fladdriga tyget.

Detta känns som en klänning att vandra över fält och cykla snabbt längs grusvägar med.

En klänning att dansa barfota i.

En klänning att gå på sommarbröllop i, precis som Monica Blomdahl,
klänningens ägare gjorde 1974.

En klänning att bara njuta i helt enkelt.

 

Så i sommar tänker i alla fall jag glida runt i blommiga klänningar
så mycket jag kan!

Jag är så väldigt förtjust i blommor.
Allt som är grönt, doftar, växer, knoppar sig och lever, det gör mig så lycklig.
Att få se mina pelargoner växa och blomstra får mig att förundras.
Jag vattnar dem, värnar om deras små liv.
I vardagsrummet kontrasterar ängsblom våra vintergatanvita väggar om sommaren.

De här blommorna är dock gjorda i utav papper, ståltråd och tyg till ett dockskåp.
De tillverkades under 1800-talets andra hälft.
Tack vare att de är gjorda av annat material än det biodynamiska lever dem än idag i samlingarna.
Julia Von Mecklenburg skänkte blomstret.

När jag blir stor ska jag ha världens största trädgård och ett växthus.
Alla mår bra av att se liv, av att se något växa.

Sista dagen på jobbet.

Sista rektorstalet.

Sista omfamningen av klasskamrater,

sista ”Ha det bra!” till arbetskollegor.

 

När det sista är över, och rakt framför en finns:  Semestertider.

 

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor.

Tiden då människor slänger papper och måsten ifrån sig.

Då de trånga dräkterna och kavajerna ryker och den vindlätta klänningen och dem fladdriga shortsen åker på.

Jag kan se Börje från hans egen butik med herrekipering, lättad och lycklig i en blommig hawaiiskjorta.

Eller Lars som skapat semesterskylten, tänk om datumet var hans sista arbetsdag och han sedan fick slänga penseln ifrån sig och rusa ut mot semestern.

 

Det är under denna tid, den ljuva sommaren, som människor verkligen blommar ut.

Går ifrån att vara små, ihopkurade, frusna vinterknoppar, till att magiskt fälla ut sina kronblad.

Svenska folket älskar sommar,

älskar semester.

 

Vi överlever vintern för att få bli fria en vacker dag,

och blomstertiden är den vackra dagen.

Jag älskar våren och sommaren. Allt får så mycket färg. Klargröna buskar, skrikgula rasp-fält och hundratals med blommor i alla möjliga färger. Det är så härligt och allting luktar liksom.. vår. Denna blommiga klänning tycker jag var jättesöt och vad passar bättre till detta tema än en somrig, blommig klänning? Det var Karin Blixt-Källmans mamma som var användare av denna, och den tillverkades under 1950-talet.

Jag skulle gärna springa runt i klänning och bara ben bland ängar fulla med blommor. Nackdelen är just det att jag inte kan. Jag är, som typ mer än hälften av Sveriges befolkning, pollenallergiker. Och det är det absolut värsta jag vet. Det är jättefint väder och solen skiner – och jag måste sitta inne vissa av dessa dagar, på grund av kliande hals och näsa och rinnande ögon. Tycker det är så himla tråkigt för mig och resten av alla pollenallergiker, att vi faktiskt inte alltid kan andas i lite för mycket vårluft.

August, en speciell man.

Familjen Gripenstedts svarta får, en tvättäkta dandy.

Med sammet,  flugor och diverse andra okonventionella detaljer gick han mot den grå yllemassan som slutet av 1800-talets herrmode bestod av.

På Sörmlands museums utställning Modedräkt på Nynäs slott går delar av hans orginella garderob att beskåda, åk dit och titta vet ja!

En utställning om några människor som var sig själva, bland annat genom sina kläder.

Hanna Palme, August Gripenstedt i sammetskostym.

 

Kläder vi bär visar hur mycket vi bryr oss om oss själva, eller hur mycket vi bryr oss om andra.

De ger en liten inblick i vilka vi är.

 

Vissa klär sig efter andras tycke, rädda för att någon ska kommentera eller påpeka ett mönster eller en passform.

 

Vissa klär sig utmanande, annorlunda, experimenterar för sitt eget syfte.

 

Vissa tar bara på sig det som är snyggt.

 

Vissa klär sig för att inte vara nakna.

 

Det är till stor del genom kläder som vi kommunicerar med främlingar. Vi visar att vi vill bli sedda på ett visst sätt. Och vi kan visa det hur som helst. Att vi bryr oss, vill vara snygga eller bara ha någonting på oss.

 

Jag klär mig som jag vill.

 

Hur klär du dig?

Denna vecka bloggar både Youthhood och Seniorbloggen från utställningen Modedräkt 1900, som Sörmlands museum visar på Nynäs slott.

Läs mer om utställningen!

I det gråa vädret som nu spökar utanför drömmer jag mig tillbaka till den varma maj-söndagen då Youthhood åkte ut till Nynäs och gick på utställningar.
Bland annat utställningen ”Modedräkt 1900” som visas på Nynässlotts bottenvåning.
Denna utställning är till för alla som är intresserade av kläder för den är fylld med kreationer från tiden kring sekelskiftet. Det roliga är att det inte bara är kläder som herrskapet bar under tiden utan också vad tjänstefolket bar när de skulle vara fina, ibland går det knappt att se skillnad.
Utställningen är varvad med kläder, hattar, accessoarer, skor och små faktarutor med information om kläderna och personerna som bar dem.
Fråga personalen på utställningen om du undrar om något för de är trevliga och ville gärna berätta mer.

När du är klar på denna utställning finns det mycket mer att besöka på Nynäs och runt omkring. Vill du äta så är Orangeriet en mycket trevlig restaurang att besöka och om du har med dig egen mat är parken en perfekt plats för picknick. Nynäs är verkligen en av de trevligaste platserna jag vet och det är definitivt värt ett besök eller fler… för det finns så himla mycket att göra!
Åk till Nynäs och ha en härlig heldag i underbar miljö.

Utan kläder vore alla människor nakna.

Utblottade.

För kläder må användas för att dölja kroppen men även för att uttrycka bärarens identitet.

Redan för 100 år sedan användes kläderna som ett sätt för bäraren att både uttrycka vem han eller hon var – både utifrån de sociala rollerna och personlighetsmässigt – samt vem han eller hon skulle vilja vara.

På utställningen ”Modedräkt 1900” på Nynäs visas kläder och accessoarer från tiden kring sekelskiftet 1900. Allt ifrån strumphållare för män till vackra klänningar som tillhörde Hanna Palme finns utställt för besökare att se men inte röra. Vem visste ens att män använde strumphållare? Jag trodde åtminstone att sådana endast var en kvinnlig accessoar men icke, man kan alltid lära sig något nytt.

Jag tycker att ni borde ta en sväng förbi Nynäs för att titta på både den här utställningen och utställningen ”Älskas… ätas” i samma kör. En garanterad mysig söndagsutflykt! Kan även locka med att det finns en urgullig liten sjömanskostym från 1880-talet i utställningen vars charm fyller åtminstone mig med glädje.

”Våra kläder säger något om vilka vi år, men också vilka vi skulle vilja vara. Det gällde redan för hundra år sedan. Men vid sekelskiftet 1900 var förutsättningarna helt annorlunda. Då fanns inte en mängd modestilar att välja mellan. Kanske var det just därför det var lättare att klä sig personligt? För hur ser vi idag, med vår tids enorma utbud, om en människa sticker ut eller överraskar?”

Detta är första stycket på broschyren vi fick under den första utställningen, ”Modedräkt” som rätt självklart handlade om kläder. Om man skulle gå in i det lilla rummet och se kläderna som de var, och utan att läsa det som stod, så tror jag inte att man riktigt skulle ha koll på vad det handlade om. Utan det är just som de skriver, att idag ser vi alla i princip likadana ut. Ibland bokstavligt talat faktiskt. Alla går runt i skinnjacka, converse och svarta jeans och vi reagerar egentligen inte på någons klädsel längre. För vi liknar varandra så mycket.

Så var det inte förr, och man la säkert märke till när människor såg annorlunda ut, för att ingen var den andre lik när det kom till klädesplagg. Jag fascinerades av alla klänningar som hängde på utställningen, och hur olika alla faktiskt var. Det var inte lika förvånansvärt att gå runt i klänning på den tiden, men ändå utgav sig klänningarna något speciellt och jag tror ingen kände sig lik någon annan när man bar dem. Här ovan ser ni en av klänningarna som är gjord i blått sidentyg. Den är tvådelad och är korsetterad.

Jag har den ynnesten idag att jag kan välja precis vad jag vill ha på mig och när.
De enda maktfaktorerna i frågan är mitt självförtroende kontra idealen i samhället.
Men jag känner alltid att jag klär på mig precis det jag vill.
Dessutom har jag den stora äran att få klä mig efter humör.

En regnig onsdag trär jag något enkelt över mitt huvud.
Kanske en grå och alldeles för stor tröja för att matcha regnmolnen.
Eller en citrongul klänning i ren protest.

När jag såg utställningen öppnades mina ögon för historien på nytt.
Förr fick man klä sig efter klass, efter vad man önskades att ses som, efter tillfälle.
Men också visade utställningen på den dåvarande och nuvarande pågående utvecklingen inom mode.
Kvinnan behövde inte längre bära dem stramaste av korsetter.
De anställda på slotten började efter en tid att få mer moderiktiga kläder.
Kläder blev under den här tiden mycket mer identitet, snarare än social tillhörighet.

Kvinnokroppen fick blomstra.
Samtidigt som jag tycker att det nog skedde en tillbakagång för modet för män med tiden.
Förr bar männen nämligen strumpeband där strumpor i rosa siden satt fast.
Stil hos män var viktigt på den tiden.
Att springa runt med motorsåg och jobbarbyxor hade inte passat sig för en adelsman.

Utställningen var alldeles supermysig.
Jag blev lite sugen på att bära med mig några av klänningarna hem.

En utställning om människor och mode vid förra sekelskiftet.

Denna vecka skriver Youthhood om sitt besök i utställningen Modedräkt 1900 på Nynäs.

Här hittar du mer information om utställningen.

När Youthhood besökte älskas...ätas hade bara kaninerna kommit. Sen några veckor tillbaka finns även grisar, lamm, får, höns och tuppar att hälsa på i utställningen.

Efter vi hade ätit en mycket god middag på Orangeriet fick vi besöka utställningen om djurhållning och köttindustri.
Utställningen ”Älskas… ätas” kastar en spotlight över verkligheten för olika typer av djur idag och genom historien. Till exempel hur stor skillnad det är mellan djur som gris och hund trots att de egentligen är ganska lika.
Hur kan det vara så upprörande att en hund blir påkörd när grisar systematiskt dödas och käkas?

Utställningen lägger inga värderingar i sättet djur behandlas, utan upplyser om hur det är och kanske får dig att tänka efter.
Utställningen är väldigt stark och chockerande, men jag tycker ändå att den är lämplig för alla åldrar. Det kan låta makabert men samtidigt som utställningen upplyser om slakt är den väldigt rolig att gå runt i, det finns skyltar som den ovan att läsa och krypgångar för de som finner lek mer tilltalande än fakta.
På utställningen blandas:
 plastdjur
 bilder och kött och verkliga grymtande grisar vilket får en att tänka efter vad djur egentligen är?
Och vad mat är?

Jag tycker solklart att denna utställning är värd ett besök eller fler, den är gratis, rolig, upprörande och snyggt gjord. Om inte annat, gå dit för att kolla på de söta kaninerna…

Det kändes lite som att jag blev ett litet barn igen när vi vandrade runt på utställningen ”Älskas… ätas” på Nynäs. Det kanske inte syntes på mig men på insidan sjöng jag av lycka och känslan av att vara liten igen fyllde hela mig. Vi klättrade på kossor av plast, fick se kaninernas lycka när de blev utsläppta och tittade med stora ögon på såväl gamla som nya fotografier. Vi hade helt enkelt roligt bland alla gosedjur, plastdjur och de riktiga kaninerna.

Utställningen var lättsam och skojig, men har ett djupare budskap. Runt hela utställningen fanns det tankeställare, informativa texter samt citat uppsatta som verkligen fick ens hjärna att börja arbeta. För vad är det som gör att det är okej att slakta grisar men inte hundar? Frågan kan uppföljas av ett av de uppsatta citaten: ”En gris kan allt som en hund kan utom att skälla och gå i hala trappor”.

Ett av djuren av plast på utställningen är även en korsning mellan en människa och en gris. För människan använder grisens celler till flera syften. Jag måste erkänna att jag kände en djup avsmak för den plastiga varelsen och en innerlig önskan om att en sådan utveckling aldrig kommer att ske. Leve evolutionen men inte på det här sättet, usch.

Utställningen handlar om etiska frågor som många människor undvikar att tänka på, jag var en av dem. Men genom en utställning som på ett lättsamt och stundvis barnsligt sätt behandlar komplexa frågor med ett bestämt budskap fick även jag lära mig en liten läxa.

För kanske är det här inte rätt.

Kanske måste något ändras.

Kanske måste vi ändras.

Jag äter kött och har alltid gjort det. Jag vet att det inte är försvarbart, men de enkla anledningarna att det är riktigt gott och enkelt att äta kött gör att jag aldrig har blivit vegetarian.

I utställningen Äta, Ätas på Nynäs finns det en avdelning som tar upp djurhållning och framförallt hur grisar lever på Svenska farmar. Grismodeller i naturlig storlek illustrerar hur liten plats grisarna har att leva på, och bilder från slakterier visar hur köttproduktionen ser ut. Det är hemskt, det är blodigt.

Utställningen har funnits i tre år och mött blandade reaktioner. Några föräldrar ville inte att deras barn skulle se slakteridelen, de tyckte att det var för läskigt för dem.

Detta har jag stora invändningar emot. Om man har valt att äta kött och valt att ge kött till sina barn, då tycker jag att man inte heller får skygga för att se verkligheten kring köttproduktion. Man får inte skygga för att visa sanningen för sina barn.

Som köttätare har man gjort ett val och det är ett val man måste stå för. Därför tycker jag att man inte får vara rädd för att konfrontera det valets baksidor.

Så ta nu en dag på vackra Nynäs och besök utställningen själv!

En solig söndag besökte vi en utställning som handlade om djur, ”Älskas... Ätas”. Djur vi äter och våra sällskapsdjur. ”Det är väl inte så mycket mer än lite småfakta och djur här och där”, tänkte jag innan jag gick in. Min tanke när jag väl gick in och såg mig omkring var ”Wow, vilket engagemang och intresse det måste finnas här”. Och jag själv, som inte har någon särskild koppling till djur över huvud taget, kunde faktiskt inte slita blicken från allting. Det var så mycket överallt och det var så kul att läsa och titta omkring, jag blev intresserad för att jag märkte att det låg mycket tid och tanke bakom idén.

På varje liten tavla jag läste blev jag överraskad, och insåg att det verkligen inte är mycket man vet. Och det som gjorde mig mest överraskad var alla siffror om djuren som man inte alls hade någon som helst aning om. Till exempel som att det finns 17,5 miljoner (!!!) katter, hundar, hästar, nötkreatur, får, grisar och höns. Det är ju hur mycket som helst verkligen! Och dessutom finns det 472 500 svenska hushåll med andra sällskapsdjur. Det är sjukt hur många andra levande varelser vi faktiskt bor tillsammans med, och att man egentligen inte har någon aning om hur många.

Älskas...ätas är en lekfull utställning om ett allvarligt ämne. För både barn och vuxna.

Utställningen står i gamla ladugården vid Nynäs slott 5 maj - 30 sep 2012. Öppetider och dagliga programpunkter hittar du på Sörmlands museums hemsida.

Utställningen gav en bild över hur utvecklingen lett till att vi människor har delat upp djuren i två spalter.

Djur som från början var likasinnade och hade samma förutsättningar,

Men där ena kom att älskas

Och den andra ätas.

 

En gång i tiden levde vi jämsides med djuren.

Precis som det skulle vara.

Det jagades när det behövdes, för sådan är naturen.

Vi jagade vildsvin, rådjur, älgar och åt av hunger för att vi var tvungna.

 

På den tiden fanns det en respekt för det vilda, för de djur som precis som vi, har samhällen, familj, munnar att mätta och ett liv att leva.

Den lilla grisen som levde lyckligt i skogen, på en äng, betandes, rullandes i gyttja.

Hunden som redan då fanns som sällskapsdjur men också i vilt format.

 

Och vart hamnar vi idag?

 

I takt med att människans hjärna utvecklas, anser vi oss ha mer makt över det som ingen äger, och vi anser oss ha rätt att göra saker som det inte finns några rättigheter till.

 

Vi tar makten över djuren och bestämmer själva vad vi vill använda dem till. 

 

Djur som är svagare än vi, och inte kan göra motstånd.

Den som smakar bäst och är mest lättfångad placerar vi i trånga metallburar, utan friheter, utan någon form av levnadsstandard. Den slussas dit vi vill ha den. Vi pekar genast ut den, säger att det där är mat.

Samtidigt som den andra får långa skogspromenader, mysiga hemmakvällar, kött i gelé, smulor under bordet, kramar, klappar och ett värdigt liv. 

 

Är det inte märkligt? Att vi kan göra så.

 

Göra något som leder till att du inte klarar av en hunds ensamma ylande, men att du klarar av paniken i en instängd slaktgris ögon, för det är inget djur. Det är mat.

När jag klev in i det slags alternativa universumet, utställningen, fylldes jag av en mild ångest samtidigt som mitt sinne blomstrade av vilja att utforska lokalen.
Efter en stund utanför sittandes på plastdjuren var jag beredd att ta mig an de eventuella obehagligheterna jag skulle komma att få se.
Turligt nog hade vi ätit lunchen innan besöket, vi alla var säkra på att vi nog inte varit så hungriga annars.

Jag spatserade runt för att få se hundar i grisfarmsbyggnader och en gris i hundkoppel och koja.
För att upplysa om den biologiska närheten hundar och grisar emellan, men den faktiska skillnaden mellan deras liv.
En fiktiv grisslaktslokal och en människogris.
Människogrisen som en slags påminnelse om det sätt vi leker med evolutionen på.
Samt rädslorna som finns där inuti leken.
Också för att påvisa det faktum att vi använder oss så mycket av grisen för att överleva.

Jag fick se en hönsbur som mest var ett metallskåp där ingen vill bo.
Och läsa om vilka insekter som bor bland oss.
Se små kaniner.
Lära mig mer om oss människor och våra förhållanden till djur.

Utställningen ifrågasatte den verklighet som vi lever med idag.
Varför ska vissa djur älskas och andra ätas?

Du föddes en aprilnatt under stormiga väderförhållanden.

Din far tog det mäktiga åskmullret som ett tecken på att du skulle bli stark, ambitiös.

Någon som vågade ha hopp, drömmar, och kämpaglöd.

 

Det var de orden du sen alltid fick höra.

”Du föddes i storm, du kan göra allt!”

 

Som tonåring ville du upptäcka nya platser. Det var en del av den du var. Du ville se världen från alla perspektiv, de värsta, de bästa. Från de vackraste vyer till den smutsigaste slummen.

 

Det började med drömmen om Berlin och Europa.

Dansa med främlingar i mörkret.

Dricka dig berusad och spritta utav glädje.

Känna känslan att livet och världen är en fantastisk, färgglad plats.

Du reste, jobbade, träffade människor.

 

Men när tonåren började övergå till ung kvinna började upptäckandet att utvecklas till en stark vilja att hjälpa andra och få världens baksida på fötter.

Du flyttade ner till Afrika och arbetade som volontär.

Reste runt mellan byarna och träffade glada barn, ledsna barn, trasiga barn.

Barn som förlorat allt och fått det tillbaka.

Du byggde nya skolor och borrade brunnar.

Du blev vän med en ensamstående mamma med en lila sjalett kring huvudet.

 

Slutligen började dina tankar övergå till ledare.

Du ville leda någonting.

En stad, en kommun, ett land.

Du klarade ju allt, du som föddes i storm!

 

Men det var där tankarna långsamt avtog, likt ett kugghjul i ett urverk som slutar rotera.

 

Det var när du satt där på trappen till ditt simpla stenhus, med grannar en meter ifrån som hade lösa höns och getter, som gick i färgglada kjolar och sopade jordgolvet med en trädkvist.

Det var där du kände det.

En svalkande bris svepte längs din kind i hettan, och plötsligt kom en förnimmelse.

Du kände doften av björk. Av Östersjön.

Du kände värmen från dina föräldrar och din idylliskt röda skärgårdsstuga.

Du såg vallarna framför dig, fylld av kärlekspar på picknick.

 

Du såg storgatan och klocktornen och den vackra hamnen.

Du började längta hem.

Hem till forna Nyköping.

 

För trots hur stark du än var, och hur gärna du än ville förändra världen, så fanns det en annan vilja som alltid existerat men inte vågat träda fram.

Du ville ha en familj.

 

Du ville hem. Tillbaka till Svensk sommar, höst vinter vår.

Och det var det som tog dig hit.

Lekandes i sanden på Strandstuviken, med din ettårige son.

Med glädje i ögonen och moderlig värme i kroppen.

 

För hur mycket du än ville ta hand om andra, blev det till slut viktigast att ta hand om dig själv och det som fanns nära.

 

Där har du ditt liv.

 

(I princip allt är fiktion, förutom bilden i sig)


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Jag har blivit kär, denna gång i en man som dog 1974. Du kan se honom på bilden ovan med sitt underbara leende, där i mitten.
Nils Agrell.

Åh jag kan inte ta ögonen ifrån denna bild av honom och hans vänner. De är så snygga och ser så avslappnade ut framför kameran. Nils med självutlösaren i ena handen för att själv kunna medverka på bilden. 

Under nittonhundratalets början då bilden är tagen var detta gäng jämngamla med mig nu. Ungefär sådär en sjutton eller arton år, men Nils Agrell fick sin första utrustning för att framkalla foton redan åtta år innan dess, och han fotade sedan hela livet.

Jag blir nyfiken på under vilka situationer denna bild knäpptes. De ser mycket finklädda ut, med flugor och finkammat hår. Vilken dag var bilden tagen och vart skulle de gå efteråt?
Mannen till höger på bilden bär ett par annorlunda skor med knäppning på sidan ovanpå skon, var dessa skor senaste mode?
Varför kollar bara en av dem in i kameran och framför allt vad kollar de andra två på?

Jag kan tänka mig att efter denna bild knäpptes gick pojkarna på fest. Där dansade de med jämngamla flickor i vals med societetens vakande öga på sig.
Kanske var det där Nils Agrell mötte sin blivande hustru Ulla.
Den kvinna om han kom att leva sitt liv med, som han 1946 pussade över bordet och arkiverade med texten ”fortfarande sams”

Både Nils och Ulla blev bibliotekarier.
Nils på Kungliga Biblioteket och Ulla på kungliga slottet.
Jag tycker att det låter som att de hade finast möjliga bibliotekariejobb.
Jag undrar vad de skulle tipsa mig om för böcker, vad för bok läste Nils Agrell när han var arton?

Trots att det finns mycket fakta om Nils Agrell tack vare alla bilder med bildtext så förblir många av mina frågor obesvarade.
Men är det inte just det som gör allt så romantiskt?


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Det är svårt att gissa, men Edith har sett världen från en luftballong.

Nu sitter Edith i sitt finrum och stickar en liten tehuva, men för tjugo år sedan då svävade hon fram över marken, ständigt på väg mot nya äventyr.

 

Edith såg Kongos djungel, gled över Pampas, brottades med isbjörnar på nordpolen, stannade i Paris för lite kaffe, baugette och fransmän, hängde med stammar på Papua Nya Guinea, rökte med de ryska poeterna i st: Petersburg, drack chai och mumsade mango i Indien, historierna kan fortsätta i oändlighet. Edith gjorde allt!

 

Men efter ett antal år på vift, tröttnade Edith en dag och åkte hem till Nyköping. En lägenhet införskaffades i stan och nu fyller Edith sina dagar med mediterande stickning, promenader längs ån och ett och annat besök på olika fik i staden.

 

Historien är förstås helt påhittad, det ända jag vet om damen på bilden är att fotot av henne togs någon gång mellan 1945-1946. Fotograf var Lena Bökin och fotot tog på uppdrag av socialstyrelsen för att undersöka standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Liksom regnet alltid faller under sorgliga scener i filmer föll regnet där mannen gick på trottoaren förbi julpyntade skyltfönster och hem med brinnande adventsljustakar i fönstren.

 

Det var snart jul, eller det kanske redan var julaftonskväll, han var inte säker. Han var inte ens säker på vilken stad han befann sig i för tillfället. Han försökte minnas, tyckte sig ha sett en skylt i förbifarten med stora vita bokstäver som formade namnet Nyköping.

Han hade aldrig varit bra på det där, att hålla ordning på saker. Dagar, städer och dylikt var allt detsamma för honom. Dag ut och dag in. Bara en evig upprepning. Det enda som förändrades var vädret, och pyntningarna i skyltfönstren och hemmen.

1959.

Det var något han var säker på, året var 1959.

Det var något som gav honom åtminstone lite tröst, han visste årtalet.

För det var tre år sedan det hände, den ödsliga kvällen som förändrade allt.

Han ruskade på huvudet för att avlägsna alla tankar på den kvällen, på henne. Nu var ingen tid att dvälja i det förflutna, försökte han att intala sig. Likt han försökte intala sig det varje dag. Man får inte glömma att leva.

 

Hycklare. Det var vad han var, försökte övertyga sig själv och andra att inte leva i det förflutna när det var precis det han gjorde. Dag ut och dag in. Han var fast i en evigt nedåtgående spiral. Det fanns ingen utväg.

 

Nej, intalade han sig själv slutligen, det finns alltid en utväg. Det gäller bara att leta efter den. Att inte ge upp.

 

Han stannade mitt i sitt steg. Till vänster om honom låg ett konditori, i skyltfönstret låg praliner och andra konfekter i alla tänkbara varianter uppradade. Hon hade älskat dem där sötsakerna. Han lyfte försiktigt handen till handtaget och öppnade den kransbeklädda dörren. Klockan på dörren pinglade när han steg in i det folktomma konditoriet.

 

Konditorn log och välkomnade honom in i värmen.

 

Han log tillbaka.


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Denna bild är tagen av Lena Böklin och visar hur bakningen såg ut hos familjen Lindhe i Nyköping under 1940-talet. Undersökningen denna bild var med i visade att de flesta familjer bakade minst en gång i veckan, både matbröd och kaffebröd.

Jag kan faktiskt se det framför mig på denna tid, att många tyckte om att baka eget och att det var något alla faktiskt gjorde. Att fröken Lindhe vaknade på morgonen och innan hon väckte barnen frukost och skoldags, pussade sin man hejdå till jobbet och utförde dagens ärenden så ställde hon sig och bakade matbröd till middagen och kaffebröd till eftermiddagens fika till familjen. Jag tror hon trivdes med det, och gjorde det till en rutin. Att gå upp lite tidigare någon gång i veckan, plocka fram smör och mjöl och de resterande ingredienserna för de kommande middagarna under veckan. Som ett litet lyx till maten, nybakat bröd med kärlek. Och jag tror att många familjer liknande hennes gjorde likadant.

 
Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Det är första maj 1964 och jag är ute och patrullerar, jag ser till så att inget går fel eftersom det ändå är första maj och det samlas en hel del människor på torget och utanför Nicolaikyrkan i Nyköping. Det är min sjunde gång som jag patrullerar på första maj. Det är alltid lika mycket folk som roar sig med tävlingar osv. Det var nyligen en dragkamp och en man berättar för mig hur det gick, inte för att jag är direkt intresserad av det men bara för att vara trevlig så frågar jag. Mannen jag pratar med är trevlig, hans fru står bland folkmassorna berättar han.

Det jag gillar med att patrullera på första maj är att alla är så trevliga, alla är glada och vill väl. Jag har varit polis i tjugo år och för arton år sedan var jag fortfarande en ny polis och jag ville ha action, jaga skurkar och gripa bankrånare mm. Jag var ung och visste inte mycket om hur det var att vara polis i en liten stad som Nyköping. Det är inte mycket som händer här men det är skönt, det är en lugn stad som är perfekt för ett familjeliv. Med tanke på familjeliv så började jag patrullera på första maj samma år som jag träffade min fru som jag älskar bortom oändligheten. Det var då som jag ångrade mig och inte ville ha ett för actionfyllt liv eftersom jag betydde väldigt mycket för någon annan. Två år senare fick vi vårt första barn, då vart jag ännu mer försiktig men på ett sätt då jag fortfarande var en polis som skydda staden mot "ondska". Min stad vart mer värd, eftersom de två personerna som jag älskade levde i samma stad. När min son hade fyllt ett år fick jag reda på att min fru var gravid igen, glädjen som jag kände kunde man inte sätta ett pris på.

När mitt tredje barn kom var jag den lyckligaste mannen på jorden, eller det kändes så. Min äldsta son är sexton år idag, min dotter är fjorton och min minsta dotter är elva, minstingen vill också bli polis men jag försöker att avråda henne det. Eftersom det är ett farligt yrke, för fem år sedan vart jag skjuten och överlevde nästan inte, hade jag inte överlevt så hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv eftersom jag var så lycklig och jag hade tre barn och en fru som jag hade lämnat ensamma då. Som tur är lever jag idag, första maj 1964 och jag hoppas att få patrullera flera första maj i framtiden.

(Historien är påhittad, fotot är från första maj 1964 utanför Nicolaikyrkan)

Fotografiets syfte var att bidra till en undersökning kring den sociala standarden mellan staden Nyköping och bygden Tuna.
Standard som standard. Nu pratar vi om hennes liv.

Bakom flickan står mamma.
Mamma som vet att läxläsning och exakt perfekta studier betyg kommer att ge hennes barn en framtid.
Mamma som också vet att läxläsning kommer att vara hennes död, beröva hennes frihet, framkalla tårar och inte alls ge hennes dotter viljan att rädda världen.
Bara tusentals strategier kring hur man skulle kunna göra det.
Formulerat i ord på papper, korrekt skrivna.
Dottern kommer att få reflektera över äkthet i källor, människovärde och pengavärde och djur och natur och sedan slutligen vara färdigpackad med kunskap.
Stå på ett flak och skrika för att här börjar livet, nu börjar det och jag behöver aldrig mer göra något som jag själv inte väljer igen.
Dottern kommer att flytta hemifrån, resa, ha sex, få ett yrke, gråta, tänka, planera, hata, snyta sig och klippa håret, behöva plåster, vara självmordsbenägen, vara utsatt, vara labil, vara modig, vara stabil, argumentera, skrika.
Kanske på ett sätt som liknar hennes mammas.
Kanske med en egen vilja, ett avståndstagande.
Dottern kommer att leva sitt eget liv.
Hon kommer att sluta leka med dockor.
Hon kommer att kyssa sin första.
Hon kommer att bli jättebra på att laga mat.
Sjukpensionera sig vid 53 för att livet tog för hårt på henne och vissa människor klarar ju bara inte av världen (läs: alla).

Mamma står bakom.
Mamma vet om.
Hon vet om så mycket lycka, så mycket kärlek. Så mycket liv.
Och framför henne sitter hennes lilla och läser alfabetet om och om igen och stavar till hjul, ljus och julgran.
På kanten till det hon också kommer att förstå en dag.
Och behöva lära sig hantera.

Här är hennes liv. Snart framme.


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Denna vecka har Youthhood inte hämtat föremål från magasinet utan fotografier från Sörmlands museums flickr. Vem som helst kan gå in och titta på alla våra fantastiska fotoalbum! Klicka på länken nedan

http://www.flickr.com/photos/sormlandsmuseum/

Det finns vissa djur som är så galet söta att jag helt enkelt smälter inombords när jag ser dem.
Ett av dessa djur är taxar.
Det konstiga är att jag bara för kanske tre år sedan inte gillade djur överhuvudtaget, jag tyckte att de var håriga och luktade illa. Det kan jag väl på vissa plan fortfarande hålla med om, men min syn på djur har ändå ändrats rejält.

Det började en härlig vårdag när jag spatserade på Trosas gator, då det mot mig vandrade ett äldre par med tusen små taxar i koppel runt fötterna.
 Och någonstans i mitt femtonåriga kalla hjärta rörde denna syn vid någonting mjuk, för jag log och stannade paret för att berömma deras vackra hundar, och efteråt var jag förändrad.

Nu har jag successivt börjat fatta tycke för flera andra djursorter. Senast för någon vecka sedan kramades jag med en gigantisk häst, och det känns fint.
Som att jag nu har fler vänner på denna förvirrande jord… eller något åt det hållet.

Såklart blev jag överlycklig när jag träffade den här lilla söta taxen på en oljemålning i arkivet. Något så gulligt var jag ju bara tvungen att ta en bild av.
Jag tror att Ebba Böklin precis som jag längtansfullt titta på taxarna på stan och därför beslutade sig för att måla av en utav dem.
 Taxen, låtom oss kalla henom Sam, bodde i Katrineholm vanligtvis, men fick göra en stor resa till Nyköping för att få sitt porträtt målat under det glada 20-talet.
Jag tycker att Ebba gjorde det bra, hurra för alla taxar där ute!

En filt, en korg fullproppad med goda saker.
Ljudet av cirkulerade måsar, en lätt bris från havet, möjligheten att slänga sig i vattnet.
Pestosallad, parmaskinka, tomater, baguetter, cider, kakor, jordgubbar med grädde, hallonsaft, cesarsallad.
En bra bok, ett mysigt sällskap, en blå himmel.
Känslan av total frihet.

Det bästa sommaren har att bjuda på!

Tyvärr är kofferten på bilden ingen riktig picknickkorg, men går att ha andra fina prylar i. Den blev skänkt till museet 1967 av Anne Marie de Dardel och innehöll då kläder daterade sent 1800-tal.

I skogen bland alla träd, buskar, blommor och djur gömmer sig det jag är mest rädd för - Snigeln. Det låter konstigt och knäppt men jag är rädd för sniglar. En rädsla som gör det svårt för mig att vistas i skogen helt avslappnad. Det vill säga, jag måste alltid titta ner på marken och kan inte njuta av det vackra omkring mig. Värst är det när det har regnat lite och börjar torka, då är det fullt av sniglar överallt, på vägen, i diken, i gräset, i trädgården... ÖVERALLT! Men naturen är extremt avslappnande på vintern och den varma sommaren då det inte finns några sniglar. Men då man kan uppleva naturen som bäst är inte på sommaren eller vintern utan från hästryggen året runt!

Att rida utomhus är något som jag älskar, dock gör jag inte det längre men gud så underbart det var. Jag brukade rida i koppartorp på en helt otrolig travhäst som heter Witte. Jag blev så van vid att rida honom att när jag skulle åka på ridläger och rida en annan häst som inte var travare, så tyckte jag att den hästen hade en konstig takt. Det gick väldigt långsamt.

Jag brukade rida på torsdagar, så det blev en vana att efter ridningen var det fredag. Det ger också ett visst lugn - att helgen är här. Så när jag red på exempelvis tisdagar gav det mig en mycket mer avslappnad känsla eftersom jag även tänkte: imorgon är det fredag.

När jag var liten så hade jag inga problem med att vara i skogen. Det var min favorit plats där jag lekte dinosaurie och häst. Jag brukade även leka i skogen med mina leksaker som jag ibland smugglade ut eftersom jag inte fick ta ut leksaker egentligen. Då smugglade jag ut allt från barbies till leksakshästar. Min leksakshäst såg nästan ut som den på bilden ovan, förutom att min var lite nyare (min var från 1990-talet och leksakshästen från 1900 - 1950-talet) och den stod inte på en hjulförsedd bricka och var självklart inte gjord av trä utan av plast.

Men min häst var vit med vit man precis som trähästen och jag är lite osäker på var jag köpt den men hästen ovan tros ha tillverkas av bröderna Ivarsson i Osby som senare blev Brio, leksaksaffären. Min leksakshäst och trähästen har något mer gemensamt, båda deras användare var från Nyköping, Magdalena Wachtmeister och Frida Eriksson (jag). Jag undrar vad som hände med mig som gjorde att jag började avsky att sätta min fot i skogen. Vad gjorde mig så rädd för sniglar? Kanske var det så att jag inte ville vistas i skogen efter att jag slängt min favorit leksakshäst..?