Du föddes en aprilnatt under stormiga väderförhållanden.

Din far tog det mäktiga åskmullret som ett tecken på att du skulle bli stark, ambitiös.

Någon som vågade ha hopp, drömmar, och kämpaglöd.

Det var de orden du sen alltid fick höra.

”Du föddes i storm, du kan göra allt!”

Som tonåring ville du upptäcka nya platser. Det var en del av den du var. Du ville se världen från alla perspektiv, de värsta, de bästa. Från de vackraste vyer till den smutsigaste slummen.

Det började med drömmen om Berlin och Europa.

Dansa med främlingar i mörkret.

Dricka dig berusad och spritta utav glädje.

Känna känslan att livet och världen är en fantastisk, färgglad plats.

Du reste, jobbade, träffade människor.

Men när tonåren började övergå till ung kvinna började upptäckandet att utvecklas till en stark vilja att hjälpa andra och få världens baksida på fötter.

Du flyttade ner till Afrika och arbetade som volontär.

Reste runt mellan byarna och träffade glada barn, ledsna barn, trasiga barn.

Barn som förlorat allt och fått det tillbaka.

Du byggde nya skolor och borrade brunnar.

Du blev vän med en ensamstående mamma med en lila sjalett kring huvudet.

Slutligen började dina tankar övergå till ledare.

Du ville leda någonting.

En stad, en kommun, ett land.

Du klarade ju allt, du som föddes i storm!

Men det var där tankarna långsamt avtog, likt ett kugghjul i ett urverk som slutar rotera.

Det var när du satt där på trappen till ditt simpla stenhus, med grannar en meter ifrån som hade lösa höns och getter, som gick i färgglada kjolar och sopade jordgolvet med en trädkvist.

Det var där du kände det.

En svalkande bris svepte längs din kind i hettan, och plötsligt kom en förnimmelse.

Du kände doften av björk. Av Östersjön.

Du kände värmen från dina föräldrar och din idylliskt röda skärgårdsstuga.

Du såg vallarna framför dig, fylld av kärlekspar på picknick.

Du såg storgatan och klocktornen och den vackra hamnen.

Du började längta hem.

Hem till forna Nyköping.

För trots hur stark du än var, och hur gärna du än ville förändra världen, så fanns det en annan vilja som alltid existerat men inte vågat träda fram.

Du ville ha en familj.

Du ville hem. Tillbaka till Svensk sommar, höst vinter vår.

Och det var det som tog dig hit.

Lekandes i sanden på Strandstuviken, med din ettårige son.

Med glädje i ögonen och moderlig värme i kroppen.

För hur mycket du än ville ta hand om andra, blev det till slut viktigast att ta hand om dig själv och det som fanns nära.

Där har du ditt liv.

(I princip allt är fiktion, förutom bilden i sig)


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier