Läskigt: Död krokodil

 
 

Vad du ser som en krokodilfot – har en dam sett som sin partyväska.

 

Den har stått på Världsutställningen i Chicago som arrangerades till minne av Colombus upptäckt, Amerika.

 

Men vad vill en stackars krokodils tass förmedla till Columbus?

Vad finns det för parallell?

 

”Aj aj, din upptäckt ledde visst till en massinvandring som drev på krokodiljakten vilket slutade med att en av mina fötter hamnade här, som förvaringsbox åt en snobbig tants läppstift.”

 Det känns som att det inte håller.

 

Det läskiga med denna fot, är att:

1.      Det är en väska.

2.      Någon har velat bära den och förvara saker inuti den.

3.      Den visats upp som en amerikansk stolthet på en utställning.

 

Förövrigt har någon gjort sig mödan att fästa silverspännen och smycka ut foten så mycket det går.
Men det lurar ingen.

Det förblir en krokodil, och det är läskigt!

 


Läskigt: Änglavakt?

 
Hur tankarna kan vandra iväg vid mötet med ett föremål...

Klockan är väl tio, men Roger Alderstrand kan inte sova. Det är mörkt ute, så om det inte vore för gatlyktan utanför skulle mörktet sprida sig i rummet.
Men nu är det gult ljus i pojkrummet ochgult ljus över Rogers ansikte.
Roger är fem år, han ligger och tänker på sin mormor Selma. Hon blev sjuk i början av Oktober och det blir inte bättre.
Mamma har förklarat det där med döden och Roger förstår att det är på riktigt. Bredvid sängen hänger tavlorna som Selma gett honom.
Han gillar dem inte.
Vinden viner och en plastpåse dansar med gatlyktan som ljussättning.
En av tavlorna föreställer en vakande ängel. Hon har blont hår, fluffiga vingar och ser snäll ut.
Tills man upptäcker vad hon gör!
Detta är inte någon snäll vaknande ängel, hon lurar ju en liten pojke över ett djupt stup.
Roger vet vad som händer om man trillar ned för en djupt stup.
Han vet vad som kommer att hända med mormor.
Gatlyktan lyser fortfarande, men nu är det mörkt. Roger blundar.

Samlingen Eskilstunahemmet och alla Roger Alderstrands kommentarer på föremålen är en guldgruva i magasinet. Jag vet att hans mormor faktiskt hette Selma och att det var hon som gav honom tavlan som hade hade vid sin säng i unga år.
Jag tror inte att “Änglavakt” föreställer en vakande ängel.
Snarare en kvinna med kunskaper i förhäxningskonst.


Läskigt: Bok eller film?




Jag vet egentligen inte vad jag tycker är läskigt. Ärligt talat. Jag är inte direkt rädd för saker och ting, mer än att förlora de som står mig nära och typ, spindlar.

Jag har alltid varit en person som älskat skräckfilmer. De är spännande och kanske lite läskigt i stunden, men när filmen är slut blir jag varken paranoid eller har svårt att sova. Skräckfilmer rankas som topp tre av mina favorit genrer när det gäller filmer. Jag tycker inte att det blir mer läskigt att se exakt var och hur det händer, och det är lite konstigt med tanke på att de flesta är precis tvärtom. Det är läskigare att se hur, var och när det händer än att bilda sig en egen bild i huvudet.

Även fast jag aldrig blir ”rädd” när jag ser film eller läser bok så föredrar jag att läsa deckare om jag nu vill tycka att det känns läskigare på något sätt. Då bildar mitt huvud upp en bild som jag tycker är obehaglig, och som därmed gör mig mer rädd än att kolla på skräckfilm.

Denna bok tillverkades 1850 och är melerad i grön, svart och brun och är inbunden med brun läder. Just denna bok är en sångbok, men jag tyckte egentligen att vilken bok som helst passade till detta.
 

Läskigt: Tappa inte huvudet!

 

Har du någonsin känt att du tagit dig vatten över huvudet och håller på att tappa kontrollen? Det är en ganska läskig känsla, speciellt när man har ett ohälsosamt behov av kontroll. Dock tror jag inte att någon gillar att "tappa huvudet" och känna sig överväldigad.

Detta är säkert något som människor funnit läskigt eller jobbigt under hela den tid människan existerat. Vare sig det är en flock mammutar eller en stor hög med pappersarbete. När man tappar huvudet tycker jag att det känns som att man blir väldigt panikslagen och kanske säger till sig själv "SHIT, jag klarar inte av detta!". Men när man väl tappat huvudet ligger man bara i sängen (eller på sin mjuka matta) och glor i taket eller kanske får ett utbrott och springer fem mil! Nä, men kanske något liknande. Man brister liksom och allt släpps ut på en gång - alla känslor så att säga.

Föremålet är en skolplansch målad av Bergh-Norén. Kanske han höll på att tappa huvudet någon gång under sin karriär. En dag kanske han insåg att han hade för många beställningar att han inte hann klart med några och sprang då en mil! Eller inte... Skolplanschen är gjord av kartong då baksidan är täckt av brunt omslagspapper. Hela bilden föreställer ett människoskelett framifrån, från sidan samt en detaljbild av ryggkotor.

På planschen i nedre vänstra hörnet finns det även en bild på en pojke med bra hållning och en med dålig. Planschen var förmodligen till för att lära ut hur man skulle sitta för att inte skada ryggen, samt hur ryggen fungerar förmodligen. Planschen användes på Västra Skolan ca 1950-2005.




Läskigt: vad som lurar i mörka hörn

 
 

En ensam bloggare på jakt efter det perfekta skrämmande föremålet, det perfekta skrivobjektet.

 

Tanken hon har fått är att skriva om en telefon, för bloggaren ifråga försöker att jobba bort sin telefonskräck.

På sin färd genom raspen kommer hon tillslut fram till C- salen, salen längst in i det enorma magasinet.

Den tunga dörren slår igen med ett högt duns. Bloggaren famlar efter ljusknappen. Hon hittar den och vrider på lamporna. Endast halva rummet fylls av varmt ljus. Längst in i salen, där tavlor, marmorstatyer och kristallkronor samsas om platsen är det mörkt. Kolmörkt.

Med försiktiga steg vandrar Youthhoodmedlemmen längre in i salen. Korridorerna är svarta och långt där inne anar hon något. En skepnad. Ett huvbeklädd ting. Bloggerskan blir rädd, vågar sig inte in mot de gamla telefonerna utan vänder snabbt, småspringer förbi de gamla åderlåtnings instrumenten och förlossningstängerna. Hon smäller igen dörren efter sig och pustar ut.

Det ibland mycket läskiga föremålsarkivet får symboliseras av en kista. En kista som kan fyllas med saker och prylar, udda, trasiga och nya.

Just denna är skapad för förvaring av flaskor, jag hoppas på rom, piratigt och bra! Den snickrades till 1747 och ägdes enligt signaturen av en viss R N M.

Trevlig Halloween!!

 
 




Läskigt: Sprick inte!

 
 
Känslan som infinner sig i kroppen när man står i ett rum fyllt av ömtåliga föremål.
En skräckblandad förtjusning.
Hade jag klivit en millimeter åt sidan så hade trettio koppar i handmålad keramik rasat i golvet och spruckit.

Jag hittade en brännvinskaraff i form av en stövel inne i föremålsarkivet.
Den tillverkades 1860 och har använts i ett hem på Berga-Tuna gård.
Som ni ser på bilden står stöveln bland flertalet andra glasföremål.

Tanken på att bara låta armen dra igenom glasföremålen och se dem krascha är så läskigt lockande.
Ni vet, samma känsla som när man går över en bro och håller något värdefullt i handen.
Tanken på att bara kasta ut det i vattnet.
Eller att i ett helt knäpptyst rum skrika något som spontant känns väldigt opassande och sedan behöva ta konsekvenserna.

Ofta är det så läskigt lockande att tänka tanken att man är så läskigt nära att faktiskt bara luta lite närmre keramiken inne på indiska eller
skrika "nej, fyfan vad det här var lamt, drar hem nu" mitt i en viktig föreläsning. Kanske mitt i en konsert eller filmen på bio.
Att förstöra något som är ömtåligt, att avbryta något vid fel tillfälle.
Att göra något som man inte borde.

Det är lite läskigt att leka med dessa tankar.
Beroende på hur man är som person känns dessa tankar olika obehagliga.
Men ni kan alla säkert känna känslan.
Herregud kommer jag faktiskt att göra det här?
Det är så otänkbart.
Sprick inte glaset, gör inte det, var helt!

Och så händer det aldrig.
Vissa saker måste man göra för att de känns obehagliga men de kommer att gagna en i slutändan.
Att krascha glas är inte en sådan sak.
Därför är det bra att kunna stoppa dessa impulser.
Men när de dyker upp.
Så kan de skrämma oss.

 

Läskigt: Tacka vet jag katter och guldfiskar

 
 

Det här är Lisa. Hennes armar är löstagbara och det är även hennes händer. Hon kan vrida sin överkropp i 360° och hon har en lapp där det står Made in Hongkong – trots allt detta anser jag att hon är en perfekt representant för hela den mänskliga populationen.

 

För det är precis det jag tänker skriva om, människor. Människor är läskiga.

 

Katter, de antingen sover eller går på lådan, klöser på soffor eller leker med leksaksråttor. Dem kan jag förstå mig på, de är inte ett dugg läskiga (utom möjligen den där katten från Alice i Underlandet). Guldfiskar, de simmar runt i sin glasskål och upptäcker nya miljöer till dess att de glömt bort vad de har upptäckt och börjar om sin lilla upptäcksfärd. Inte så komplicerat, ganska förutsägbart och inte alls läskigt.

 

Människor är en helt annan femma, de är oförutsägbara. De går från att ena stunden studera celler från äggstockarna i mikroskop till att filosofera kring hur de lyckades få tandkräm innanför kalsongerna förra lördagen. Liksom, vad hände där – nu är jag inte riktigt med i svängarna.

 

Vi ska heller inte glömma det läskigaste av allt bland alla människorelaterade läskigheter; alla dessa sociala förväntningar. Man ska uppträda på ett visst sätt i en viss situation och nej, det där var tydligen inte ett passande tillfälle att dra det där skämtet och oj, nu ska vi visst inte vara seriösa längre. Jösses.  Det är läskigt.

 

Och att Lisa påminner lite om en zombie på den här bilden gör ju inte det här inlägget mindre läskigt heller, nej nej.