Denna lilla sockerdosa kan du fylla med det du
vill, något litet och fint som får plats.

Hemsyster Andersson föredrog socker när hon gick på hembesök hos familjerna.

Socker var en lyxvara då under andra världskriget i Sverige.

 Familjerna hon hälsade på hos hade
kanske inte råd med sockerlyxen. Kanske var det vad som behövdes för att
överhuvudtaget kunna dricka.

 Kaffesumpen återanvändes nämligen, för
kaffe var det ransonering på.



Greta Andersson, var det jobbigt att leva så?

Jag tänker mig hur du går från hus till hus.

Från fattig till rik, med händerna knutna i fickorna.

En hand med en svettig sockerdosa i, för kaffe är tryggt.

 

 

När jag tänkte på socker tänkte jag också på en ask. En kopparask med strö eller en pappersask med sockerbitar.

 

Lilly Wikströms ask är ingen klassisk sockerask, och vad hon använt den till egentligen är för mig okänt. Kanske har hon förvarat smycken där? Pärlemoörhängen och ringar med diamanter.

Eller alla tänder hon tappat sen hon var sju? Noga sparat och räknat för att hålla reda på det.

Kanske har hon där gömt sitt första kärleksbrev, eller ett minne från en avliden släkting.

 

Jag minns själv hur jag hade alla mina finaste småsaker i askar när jag var liten, och tanken på att Lilly kanske har gjort samma sak är sockersöt för mig!

(Sen är ju bara namnet Lilly sött!)

 

 

Den här lilla asken är söt, sockersöt till och med. Jag tror inte att någon är villig att argumentera emot det, asken har liksom allt som krävs för att det där viktiga första intrycket – den där allra första tanken – ska vara ”vilken söt ask”.

 

Guld, glas och rosa är tydligen en vinnande kombination när det kommer till sockersöthet, det får mig att tänka på rosa och fluffiga cupcakes med glittrigt strössel på, och den guldiga lilla noten som agerar stängningsmanick gör ju inte direkt asken mindre söt.

 

Så, sammanfattningsvis så tycker jag att denna ask är söt som socker.

 

Min naturhjärna har lite svårt att greppa en del av alla abstrakta grejer, typ som sockrets betydelse bortom det där vita joxet som ligger på kanelbullen. Jag ser disackariden sackaros, that’s it. Men de som inte har min trångsynta hjärna, de kan se så mycket mer. Sockret är något som är oskyldigt, det är rent men det är också en lockelse – för vem tusan vill inte smocka i sig ett par sockerbitar lite då och då. Lockelse åsido, sockret är något man vill bevara. Sockret är något man skulle vilja stänga in i en liten ask för all framtid, för att bevara det i sin helhet.

 

Den här asken, med den enligt mig mycket speciella benämningen nipperask, tillhörde Gerda Tigerström (vilket förresten är ett sjukt coolt efternamn). Gerda hade dock varken den abstrakta eller den konkreta varianten av socker i denna söta ask, den är nämligen till för att förvara smycken i och det var antagligen även det hon gjorde.

 

 

Sockersött kan innebära så himla mycket egentligen. Jag är sådär tråkig och sockerberoende att det första jag får upp i huvudet är just det, sockersöta sötsaker. Typ som kakor, i mängder.

Jag har aldrig varit någon som är bra på det praktiskta, utan håller mig gärna till teori då min hjärna kan hantera det dubbelt så bra. Men ändå har jag valt ett praktiskt projektarbete nu i trean, nämligen att göra en receptbok. Jag ska själv baka, fota och designa och i vecka 6 hoppas på att jag håller min egen receptbok i handen.

Det har varit mer jobb än vad jag tror, och jag har lärt mig väldigt mycket när det gäller just bakning. Tidigare har jag inte följt recept så noga och jag har alltid i för mycket vaniljsocker än vad som står. Nu har det dock varit tvärtom, jag vispar inte när det står blanda och jag är noga med tre matskedar istället för tre och en halv. Och det bästa av allt är att jag tycker det är kul, trots att det är praktiskt och att jag egentligen inte är så bra på det.

Jag har fått väldigt bra resultat, och insett hur dåligt det är för mitt sockerberoende, haha. Har bakat en hel del goda chokladbakelser som är alldeles sådär sockersöta och underbara! Denna kavel av trä vi ser på bilden är det Roger Alderstrand i Ytterhogdal som gett till Sörmlands Museum, och han har skänkt en hel del bakredskap till museet.

 

 

Socker är något vi människor behöver för att överleva, kanske inte i så stora mängder som vi konsumerar just nu, men det behövs. För mig är socker något speciellt som gör att jag blir gladare av någon anledning. Man känner en viss känsla som inte kan väckas av något annat än godis. Den där känslan då man sitter och tittar på en riktigt mysig film eller umgås med fina människor är något att äta som innehåller socker pricken över i:t. Sockret gör just det där tillfället till något extra speciellt. Man behöver egentligen inte vara i någon speciell situation för att äta något sött, för när man än äter något sött blir situationen, på ett magiskt sätt, speciell.

Godis är något som för mig är väldigt färgglatt och kopplat till glädje. Man känner alltid glädje medan man äter godis men kanske inte alltid efteråt. För mig är glädje något viktigt, något som man ska ta vara på och minnas. Glädje är inget som ska tas för givet för en dag då du inte känner någon glädje alls kan det vara bra att ha lite undanstoppat, lite "utifall-att-glädje" som kan göra en själv lycklig när som helst. En fin liten ask att förvara sin glädje i. Det var förmodligen det som Lily Wikström använde denna underbara och fina ask till, där hon förvarade saker som hon uppskattade i livet, saker som gav henne lycka år 1957...

 

Jag är egentligen en saltmänniska. 

Jag älskar chips, är 83% av min vakna tid sugen på pommes frites och extrasaltar nästan alltid maten. Godis inhandlas sällan på lördagarna och när jag är hungrig sitter jag oftare och drömmer om mat istället för tårtor.

Men de senaste året har min bakskickliga pojkvän öppnat mina ögon (och smaklökar) för efterrätternas och sötsakernas ljuva värld! Baka är ju kul och jag har insett att kakor, chokladkadtryffeltårta, fondanter och allt med smör och socker i är galet gott! 

I skrivande stund sprider sig en ljuvlig doft av drömmar i husen, en doft som jag kan tänka mig spreds någonstans i ett hem under sextiotalets början. En kaka i ugnen, bordet dukat och kakor vackert placerade på detta flätade fat. Barnbarn eller vänner kanske alldeles snart skulle komma över på fika. 

Jag hoppas verkligen att fatets tidigare ägare använde det så, jag hade i alla fall gärna serverat er mina drömmar på det!

 

 

Kameran som får plats i min handflata.

Jag fotograferar den med en kamera som dinglar i ett band på min mage och väger mjölkpaketet.

En liten, liten, liten souvenir som tillverkades 1957.

Om man köpte den så mindes man kanske att framkalla bilderna från sin egentliga, brukbara, kamera när man kom hem.

Och så öppnade nano-kameran liksom dörren till andra minnen.

 

Jo, jag tänker att även om pyttekameran faktiskt inte har ett fungerande objektiv så framkallar synen av den andra bilder än de som tryckts på faktisk materia.

Så minns man plötsligt alla ögonblick som man inte fotograferade under sin resa.

När man ramlade i en stentrappa, drack en sprakande läskedryck eller simmade bredvid en anemon.

 

Jag skulle egentligen inte vilja ge den här kameran epitetet söt.

Men eftersom att det angivna temat var sött så känner jag mig tvungen.

Vi kan väl säga såhär;

Storleken är bedårande söt.

Vad den här souveniren egentligen betyder för de resande är nog mer än sött.

Pyttekameran har ju fångat så mycket mer än en rulle och en summa pengar i souvenirbutiken.

Den har fångat livet.

 

Souvenirer kan vara gräsligt knäppa. Eller söta. Eller livsfångare.

Som ett bevis på att: jag gjorde det, jag var där.

Kameran användes under en utställning som museet hade med en samling souvenirer.