Direkt när temat ”Zombies” dök upp i mitt huvud kommer jag och tänka på Zombie-filmen som går på bio nu. I vintras satt jag och två klasskompisar och kollade på trailern till den och jag kände verkligen att detta är en film jag bara måste se! Dock har jag inte gjort det än, men jag tycker den verkar vara hur bra som helst. Lite Twilight-stuk, faktiskt, men kärlek i filmer går alltid hem. Och denna verkar innehålla himla mycket humor också, och då kan det ju inte bli bättre.

 

Ungefär såhär stela ser zombies ut för er som inte har koll. Dock rör de lite på sig och ser allmänt.. döda ut. Detta är en undervisningsdocka och var det enda jag kom och tänka på som jag kunde relatera till, faktiskt. Stelheten är väl enda liknelsen egentligen. Denna docka tillhörde vårdskolan i Eskilstuna och denna vuxna docka tillverkades under 1970-talet.

 

 

Jag är inte särskilt mycket för gotik, mystik och dylika ting. Därför är min kunskap på området zombies ganska kass.

Ändå finns det ett föremål som jag varje arbetspass gått förbi och kallat för ”zombie-klänningen” lite hipp som happ. Så varför inte tillägna detta inlägg dödskallen och historien bakom tyget?

 

Klänningen har varit utställd på Liljevalchs museum i Stockholm i sal 5 under 2012. Hemslöjden firade hundra år och klänningen ställdes ut i salen under rubriken Mellan hopp och förtvivlan – Slöjden i ett omvärldsperspektiv och bearbetade slöjden i korrelation till den globaliserade världen.

 

Det är Marie Teike som har gjort kreationen för Stockholms Stadsmission Remake. Ett projekt som syftar till att nyproducera plagg av gamla tyger som skänkts till Stadsmissionen. För att pengarna för de nya plaggen sedan ska kunna gå tillbaka till Stadsmissionen så att de kan verka där de behövs.

 

Vikten av slöjd för ett hållbart samhälle.

Som när jag spikar ihop de trasiga utemöblerna och trixar, istället för att köpa nya.

Som när Marie Teike tar gamla tyger och designar nygammalt.

 

Det är fint.

Det har ingenting med zombies att göra.

Men vi kan ju låtsas att zombiesar också slöjdar ihop sina halvruttna kläder ibland.

 

 

 

 

Den 11 juli 1953 struttar en blivande brud från bilen in till sin klädkammare där alla hennes väninnor och brudtärnor väntar. Hon kommer in i kammaren och alla hennes vänner välkomnar henne i deras vackraste klänningar. Hennes brudklänning hänger på skyltdockan. En brudklänning av vit hålmönstrad nylon med tillhörande vit underklänning, lång ärm och rundad nervikskrage. Brudtärnorna hjälper den blivande bruden i klänningen. De drar upp dragkedjan i vänster sida och knäpper alla 24 klädda knappar i ryggen samt de tre klädda knapparna i ärmens nederkant. Hon tittar i spegeln och känner sig vackrast i världen. Hennes mor kommer in i kammaren och meddelar att det är dags att färdas till Svartrå kyrka i Ullared. Hon kommer fram till kyrkan och kommer in genom portarna, där ser hon sin blivande man, Lennart Jansson och hon fylls av glädje. När hon går nedför altaret och märker att något är fel på den mannen hon älskar, men ignorerar felet på grund av känslan av extas. När prästen frågar henne i sluddrig röst "Inga Karlsson, tager du denna Lennart Jansson att bli din äkta make och älska honom i nöd och lust?" slänger sig Lennart över henne och börjar käka av hennes ben. Världen svajar och Inga förstår inte vad som händer. Det blir svart.

Inga vaknar och tittar på sig själv, hennes fina klänning är täckt av blod. Hon tittar upp och ser sin make stirra på henne med blod runt munnen. Hon försöker tala men obegripliga ljud kommer endast ut. Hennes make tar hennes hand och kysser sedan hennes kalla, döda läppar och Ingas hjärta som brukade slå så snabbt när Lennart gjorde detta står helt stilla. Det slår sedan Inga att hon, som en gång var levande, nu är död men fast i de levandes värld.

 

De är döda men ändå inte.

 

Med den där inledande meningen refererar jag så klart till de varelser som utgör veckans tema; zombies.

 

Musikvideon till Michael Jacksons Thriller var min enda koppling till zombies när jag var mindre, eller ja och så givetvis de odöda monster som Scooby Doo och hans gäng sprang på lite då och då. Det var det. Zombies idag är en helt annan femma.

 

The Walking Dead, Warm Bodies, I Am Legend ... Listan över filmer och tv-serier med zombieliknande varelser kan göras lång. Zombietrenden är ett faktum, publiken gillar tydligen dessa odöda typer. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte är en av dem. Inälvor utanför kroppen, ett huvud i handen eller deras törstande efter braaaaaaains. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag gillar, för let’s face it de är rätt vidriga, men något är det.

 

Figuren på bilden är ingen zombie, det är en helt vanlig livslevande man – eller ja en man av brons åtminstone. Vid första anblicken for mina tankar direkt iväg till en viss William Shakespeare och hans tragedi Hamlet. Ni vet den där pjäsen där titelkaraktären själv inleder en monolog med de där alltför kända orden ” To be, or not to be, that is the question”. Att detta sedan är en souvenir från Nyköping (ni har väl inte missat stadsnamnet på glassockeln) tycker jag är rätt besynnerligt, för vad sjutton har Nyköping att göra med en man som håller upp en dödskalle? Om det faktiskt finns en koppling mellan dessa två, mellan mannen med dödskallen och staden Nyköping, så är det något jag helt har missat.

 

 

 

Ett virus har börjat sprida sig i landet genom den populära drycken Dinky, drickfärdig apelsindrink. Apelsinerna som drinken är gjord av har plockats av barn som bär på det supersmittsamma zombieviruset. Barnen på bilden på förpackningen är några av dessa som kanske ser harmlösa ut vid första anblicken, men som har blanka, svarta och tomma ögon.
Svarta tomma ögon är ett av de första symtomen, men efter det kopplas medvetandet mer och mer bort och instinkten börjar styra.
Smittan sker genom all form av kontakt. Det räcker med att en smittad rör vid ett föremål som du sedan rör vid för att smittan ska bryta sig in genom huden och på några sekunder drabba hela ditt system.
Vi räknar med att viruset redan har smittat 25 % av befolkningen på bara tre dagar och att det kommer att fortsätta sprida sig i en rasande takt. Det kommer bidra till en stor samhällsförändring och kanske hela mänsklighetens utdöende. Zombierna livnär sig nämligen delvis på människor.

Detta är en skräckfantasi som kan väckas av ett jospaket från 1970-talet.

 

 

Idag vill jag prata om Walking Dead. Denna fantastiska serie.

För er som inte sett den är plåten följande:

Värden har drabbats av en sjukdom som gör folk till zombies. Rick är en sheriff som efter en koma vaknar upp i denna nya värld. En jakt efter hans fru och son börjar. Under vägen träffar han världens coolaste samurajsvärds-tjej, zombies och en värld som anpassar sig till ett laglöst samhälle där samma regler inte längre gäller. I början är man som tittare mest rädd för alla skrämmande, äckliga zombies. Men efter ett tag vänjer både personerna i serien och tittare sig vid dem och inser att de inte är så smarta och därför ganska lätta att döda. Det blir istället människorna man är rädd för. 

 

Jag funderade en stund vad man kan behöva under en zombie-apokalyps. Jag kom tillslut fram till att en bra grej. Lite vadd, nålar och en gasbinda är nog en rätt bra grej. Att kunna sy ihop sår etc är ju alltid bra och jag tror framförallt att det kan vara en mycket användbar grej att kunna under en eventuell zombie-invation!

 

 

 

Det är nu juni 2030. Nyköpings stad är prunkande lila, grön, syrendoftande och redan hem för insekter, getingar, humlor Fåglarna kvittrar. Igelkottar gömmer sig i buskarna och måsarna cirklar kring hamnmagasinet.

Det skulle vara skolavslutning nu. Brunbrända barn i blommiga kläder och vita studenter, alla i lycka. Du skulle gå längs Runebergsgatan där din bästa vän bor i det vackra gula huset, med den trasiga häcken och springa in på gårdsplanen. Ropa hans namn och ni skulle gå tillsammans till kyrkan. Det är bara en liten detalj som inte riktigt stämmer in i bilden.

Huset är tomt, precis som de resterande i staden. Det är ingen där.

 

Hör ni tystnaden?

”Kan en höra tystnad?” tänker ni.

 I en värld där mänskligheten nästan dött ut, lovar jag att ni hör den.

I den världen är tystnaden er närmaste vän, för så länge den finns vid er sida är ni trygga.

   Förutom några hundratals hela människor finns endast de levande döda kvar.

De som ruttnar inifrån och inte skulle tveka att tugga på din halspulsåder, för känslocentrat är dött.

 

 I en liten grupp människor som tyr sig till varandra kan vem som helst bli nästa offer för de andra. Vem som helst kan bli den man blir tvungen att kapa benet på, eller skjuta i huvudet.

Ingen plats är trygg och ingen plats är fri från de levande döda.  

 

Jag tänker mig en värld där varje minut är en kamp för överlevnad och trygghet, där hoppet egentligen är ute, men där man ändå mer än allt önskar någon form av stabilitet i vardagen.

En plats där man kan sova en hel natt utan att vara rädd, där man kan stanna länge nog för att återhämta sig, bli kär, föda ett barn. När man inte behöver oroa sig för att tystnaden ska försvinna, och när ett tomt hus är ett gott tecken.

 

Det är zombieapokalypsen, och vem vet egentligen vad för epidemier vår framtid bär på?

Det kanske blir vår verklighet.

 

”Har du sett den där tjejen med svart skinnjacka, svarta jeans och vita converse?” är en mening jag har hört lite ironiskt från lite olika håll här i Nyköping. Och grejen är att det faktiskt stämmer. Det är en trend här, att ha svart skinnjacka, svarta stuprörsjeans och vita slitna converse. Jag vet inte hur många tjejer som går runt så, inklusive mig själv vissa gånger. Jag tycker det är lite roligt ändå, hur lika vi är utan att man tänker på det. Att vi skapar trender genom att ha likadan färg på jeans, jacka och skor. Samtidigt lite tråkigt med tanke på hur lika vi faktiskt blir. Jag vet att jag ibland har trott mig se min syster på stan vissa gånger, när det visats sig vara någon helt annan – med likadan jacka och likadana skor.

 

När det kommer till trender så är det ju så att de allra flesta börjar med samma sak när det väl sker. Jag kommer ihåg att hur många som helst färgade håret rött för ett år sedan, och när alla dessa fjällräven-jackor var populära så var det hur många som helst som gick runt i dem. Det är lite kul att se hur mycket vi trendar kläder och dylikt faktiskt, och att det kan försvinna lika snabbt som det kommer. Kan inte låta bli att undra vad nästa trend blir.

 

Dessa söta vita mockakängor från 1910-talet tillverkades av Bendix AB, och jag tror absolut dessa skor kan ha varit en trend bland barnen på den tiden, så fina som de är.

 

 

Ett par odaterade ögonglas infattade i bågar av järn. Skalmen något inåtböjd. En skalm saknas.

 

Vem eller vad bestämmer trenden? Var börjar en trend och var slutar den? Parallella trender i konsensus eller subgruppsstrider bakom kulisserna?

 

En sak föder en annan.

I en slags kedjereaktion vandrar trendutveckligen länk efter länk i silverkejda med allt vad människan har varit.

Epoker på varandra följande. Revolution och motstånd.

Längtan efter förändring eller renässanser av tidigare ideal. Retrospektivet som livsstil eller futuristisk längtan.

Kontroversiell dekadens eller lättsmält kamouflage.

 

Klädtrend. Inredningstrend. Samtalstrend. Mattrend.

Analysera samtiden, dåtiden. Ge framtidsprognos.

Skapa framtidsprognosen.

Vi har så otroligt mycket att hämta i ursprunget och så mycket att skildra av vår samtid i trender.

En vilja att modellera vår framtid genom trenderna.

 

Trenden är ingen slump.

Den föds ur ett samhälles komplexitet.

Bland individualism, ideologi och samexistens.

Trenden är nutiden återspeglad.

 

Vad vi människor tänker på och känner.

Runda glasögon för att sympatisera med Freud?

 

 

 

Trender är nog något av det konstigaste som finns. När något helt taget ur luften plötsligt blir populärt, och det kan vara nästan vad som helst.

Det kan bli en trend att källsortera noggrant.

Att äta raw food eller snabbmat eller frusen yoghurt.

Att byta ut klassiska joggen mot bikramyoga eller zumba.

Att klä sig i gummistövlar och tweedkavaj.

Under min livstid – som har vart relativt kort – har jag ändå fått vara med om en hel del trender, framför allt i klädväg. Jag har sett bootcut-jeansen, haremsbyxan, ridhjälmskepsen.

Det har vart en trend att spela Quizkampen, likaväl som Temple run och Tiny wings.

Någonting som är populärt några månader, eller ett år, och sedan försvinner. Ofta är det något man inte kunnat föreställa sig. Är du ett steg efter har du missat den.

Den mest spännande frågan som alla älskar att spekulera i, är såklart; vad blir nästa trend?

Jag tror på ryggradskäppen.

Ett bra stöd i vardagen i from av hajrygg med rundad hornknopp och doppsko av metall. Snart kommer människor strosa på gatorna, inte bara i gummistövlar och tweed, utan även med denna nya kamraten i hand. Diverse djurs stackars ryggrader kommer bli vår nya vardagsmat, vårt nya älska/hata (trender är ju inte alltid miljömedvetna eller djurvänliga), och människor i min ålder kommer rutinerat ta käppen i handen när de ska ut och göra stan.

Glöm longboarden och kepsen.

Käpp för tusan! 

 

 

 

McDonald’s. Färgglada kläder. Betty Spaghetti.

 

Snabbmat. Träning. Leksaker.

 

Där har vi tre trender som direkt dök upp i mitt huvud när jag såg den här dockan stå på en hylla inne på magasinet, det och en gnutta nostalgi.

 

För er som inte har barn eller barnbarn som tillhör ”Betty Spaghetti”-generationen eller som själva tillhör den så kan jag till att börja med informera er om att Betty – eller Zoe som givaren Hanna döpte sin docka till – och hennes följeslagare var gåvor man fick med sin Happy Meal från McDonald’s för sisådär en tolv år sedan. Om man inte hellre ville ha en Action-Man, förstås.

 

Att äta mycket snabbmat kan man väl säga har blivit lite av en trend, kinakartonger likt de man ser i hemmen i våra kära tv-apparater lockar och i kombination med våra allt stressigare liv så är det väl självklart att denna snabbmatstrend skulle bli ett faktum.

 

Zoes kläder får mig även att tänka på träning och hypen – trenden – som växt fram kring denna typ av aktiviteter på sistone, för träna är något man helt plötsligt ska göra. Och gärna med neonfärgade kläder eller skor också.

 

Och så slutligen leksaker. Är inte McDonald’s leksakerna i sig utmärkta exempel för dessa trender, för när Betty Spagettisarna var populära då var det de som utgjorde gåvorna i din Happy Meal medan det i skrivandets stund tydligen är Fåret Shaun som gäller. Jag ska vara ärlig, jag hänger inte alls med i leksakstrenderna så jag vet inte vem Fåret Shaun är och kan inte bedöma om han/hon/hen ens är populär, eller trendig, men jag litar på McDonald’s för de hade rätt när jag var i leksaksåldern.

 

Tidigare skrevs det om uppkoppling, idag trender. Trender är något som kommer och går beroende på utvecklingen. En trend kan ändras snabbare än ett ögonblick, modet ändras flera gånger per år medan könsroller ändras lite långsammare.

En trend som just nu pågår bland både vuxna och unga är smartphone-trenden då man helst ska ha en iphone. I min klass är det speciellt trendigt med en iphone då mer än hälften har en. Om det har blivit en statussymbol eller om det endast är för att telefonen är bra vet jag tyvärr inte, men när jag skulle införskaffa mig en ny telefon var en iphone en självklarhet. I min familj har 9 av 11 en iphone och de två som inte har det är alldeles för små vilket säger ganska mycket - iphones är populära. I framtiden vet man inte vilken telefon som kommer att vara  populärast, kanske en som sitter fast i huden så att man bara kan pilla i handen och ringa någon med den. Eller så har iphones tagit över världen och vi slavar under smartphone:ens vrede, vem vet?

Detta är en stationär dator med systemenheten Power Macintosh G3 i vit och turkos plast. Det är ganska uppenbart att denna dator tillhör samma märke som en iphone, Apple, som är ett av de största hemelektroniksföretagen i världen. Denna dator tillverkades 1999 och slutade fungera senast i januari 2006 vilket är en väldigt lång livstid för en dator. Personen som använde datorn heter Evy Rydergård och bor i Norrköping.

 

 

Mode och trender är så komplext att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Dels är det fruktansvärt ytligt, men samtidigt ett fantastiskt sätt att uttrycka sig på.
Fotografiet föreställer Roger Moore och Mälardrottningen Christina Leander från filmen ”Mälarvåg” från 1965. Jag antar att Mälardrottning är någon typ av skönhetsutmärkelse.

Skönhetstävlingar, modellagenturer som letar modeller utanför anorexiakliniker, ständiga reor på HM, köp och släng, den ständiga strävan efter nytt, detta är saker som får mig att äcklas av modeindustrin. Jag vill inte att tävling och anorexi ska vara en del av modevärlden, för kläder, färg, kombinationer är så mycket mer. Mode är fullt med kreativitet, kärlek och skaparglädje, men det överskuggas så lätt av allt det där andra.

 

Det är så märkligt med trender.

Ena dagen hatar man det som den andra dagen blir en trend man gillar.

För mig var det såhär med jeans.

Jag kommer ihåg hur jag brukade skratta åt höga jeans. 

Brukade fnissa när jag såg folk med högmidjade jeans och smala bälten.

Jag kallade dem Eva S-byxor efter en lärare på min högstadieskola. 

 

Nu är det en helt annan sak. 

Trenden har vänt och idag är det få som höjer på ögonbrynen åt byxor som går straxt under naveln.

Min syster har flera jeans av sorten på bilden. Ett par Levis. Hon har dem som de är eller avklippta. Alltid lika snygg min syster.

Men att jag idag skulle tycka detta det trodde jag verkligen inte när jag skrapade åt Eva-byxorna.

Att en 15 årig tjej som min syster drygt 20 år senare skulle köpa ett liknade par, det trodde nog inte Vilhelmina Alwert heller. 

Vilhelmina som bar dem i i Gnesta runt 1995. Som fransade dem och slitsade upp dem i nertill för att det var trendigt då.

Det är roligt det här med trender!

 

 

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en pågående utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping. 15 juni-30 aug

 

 

 

Något som är typiskt Nyköping för mig, är att det alltid kommer att ha en känsla av "hem" i sig. Att man vet var varenda liten vrå ligger - förutom Harg och Brandkärr. Sen om jag tänker på Nyköping endast som en stad är det vattnet som kommer på tanke. Ån som slingrar sig genom staden och ut i hamnen. För länge sedan var Nyköping en central handlingsstad på grund av Nyköpingsån. Båtar från alla håll och kanter seglade in i ån och mot torget där varor lastades av och på. Då var ju vattenytan mycket högre förstås vilket förenklade båtturen in i Nyköping. Idag är vattnet dock för grunt men eftersom isen smälter så kanske vi har fartyg som far ut och in i Nyköping igen...

Detta är en båtmodell som är tillverkad av Carl Gustaf Blomberg och Stefan Blomgren i syfte för den arkeologiska utställningen i Fornkällaren. Denna modell av vikingatida segelbåt med ställ är utrustad med sytt segel, åror med mera. En söt liten båt som symboliserar Nyköpings vatten på ett bra sätt!

 

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en pågående utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping. 15 juni-30 aug.

”En nyckel till temat Typiskt Nyköping ... så idérikt, Marika, du måste verkligen ha använt alla dina hjärnceller för att komma fram till den briljanta kopplingen.”

Ja, jag tror inte att någon har missat att vi har ENnyckel som verkligen symboliserar staden Nyköping; den där nyckeln till en viss fängelsehåla som slängdes i vår kära å för en jädrans massa år sedan och som man fortfarande inte har lyckats lokalisera. Den nyckeln är rätt typisk för Nyköping, men den är också rejält uttjatad.

Men den här nyckeln är inte den nyckeln, det är en kammarherrenyckel som en gång tros ha tillhört kammarherren Alexis Sparre i början av 1860-talet. Och om jag nu inte ska prata om en nyckel, varken denna eller den där uttjatade, så är nycklar i allmänhet något man ofta tappar bort. De är föremål som man helt enkelt inte alltid har koll på och som man följaktligen inte alltid kan säga precis var de är. Lite som Nyköping, alltså. För hur många gånger har man inte som Nyköpingsbo – eller någon geografikunnig icke-Nyköpingsbo – använt sig av frasen tio mil söder om Stockholm.

För trots två andra chanser, en turistlockande flygplats – som ironiskt nog är kallad Stockholm Skavsta – och en rik historia så är det inte många som kan pricka ut Nyköping på den svenska kartan. De kanske har hört talas om vår kära storstadswannabe till hemstad men de vet oftast inte var någonstans den ligger. Nyköping försvinner liksom i mängden bland alla andra köpingar, för nog är de många.

 

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en pågående utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping. 15 juni-30 aug.

 

 

 

 

Egentligen är min relation med Nyköping varken särskilt passionerad eller djupgående. 

 

Jag växte inte upp här, och det som är typiskt Nyköping för andra är troligen någonting jag aldrig skulle tänka på. 

 

Mina tre år här i skolan har ändå gett något form av perspektiv. 

 

Staden är lugn,

relativt tryggt. 

Folktom när man ska hem från krogen.

En stad där problemen är lagom stora och caféerna tillräckligt många. 

En stad som sover om nätterna. 

 

Men sen finns det någonting som nästan alla pratar om. 

 

Vallarna. 

 

Det är det jag tänker på direkt,

och inte då Nyköpings hus och historien om Hertig Karl eller gästabudet, utan själva kullarna. 

De flesta verkar avguda den här platsen. 

Den är verkligen fin i sig, men jag har ändå aldrig riktigt förstått fascinationen. 

De gånger jag verkligen utnyttjat vallarna under sommarhalvåret har den vart invaderad av gäss, där det inte finns en bajsfri plats att sitta på. 

 

Kanske behöver platsen tid att växa på mig. 

Så ser jag typiskt Nyköping.

 

 

 

Typiskt Rebecca att vara uttråkad.
Typiskt Nyköping att inte göra den känslan mindre påtaglig.
När jag började gå i skolan i Nyköping var det en stor stad med mina mått mätt. Jag är van vid landet, en bil om dagen principen och inga grannar.
Jämfört med det är Nyköping en metropol, allt är relativt som man brukar säga.
Av en metropol förväntade jag mig LIV, kalabalik, kärlek på liv och död, tempo, men inte på Nyköpings gator inte.
Jag vet inte vad de beror på, kanske har jag inte letat tillräckligt mycket? Kanske är Nyköping inte min stad? Eller så händer det helt enkelt inte så mycket här.
I Nyköping har jag ägnat min tid åt att vandra och leta efter äventyret och som man bör har jag använt skor. Inte sådana fina ballettskor i siden och läder som på bilden. Inte sådana skor som användes av fina damer på 1800-talet. Nej jag har använt tunga skor, som är gjorda för att gå mångt i.
Kanske hittar jag något tillslut.

 

Jag är omringad av människor som är uppkopplade minst en gång per dag, inklusive mig själv. Att vara uppkopplad är som att vara kring sina vänner dygnet runt, vilket kan vara trevligt, men när ens Internet-vänner tar över de vanliga (som man träffar i verkligheten) har det gått för långt. Jag har en släkting, vars namn jag inte kommer att nämna, som ofta sitter vid telefonen uppkopplad på Facebook. Det kan vara vid middagar, när man är och fikar eller när man tittar på film. Internet är även boven till att frasen "Vill du gå ut med mig" aldrig hörs utanför skärmen längre vilket jag skulle ha velat uppleva.

Inför detta tema valde jag en armbindel med ett påsytt rött kors i kläde på som kommer från Röda Korset, som ett tecken på hur livsviktig uppkopplingen är för vissa personer idag. Exempelvis hade inte du suttit och läst detta utan uppkopplingen vilket är bra i och för sig. Det är även enklare att hitta information snabbt med uppkoppling i mobilen, men när mobilen blir viktigare än livet utanför uppkopplingen, förlorar man livet självt.

 

 

Vid första anblicken kanske ni tycker att denne lille herre ser ut att vara stel och. Det må också så vara eftersom han är en skyltdocka, men titta igen.

 

Se på bollen han har i högerhanden.

 

Se vad redo han ser ut att vara för en liten lekstund på innergården vid hans lägenhetshus.

 

Se vad han ser frisk och ouppkopplad ut.

 

Min mobil har 3G-nätet igång dygnet runt och ofta sitter jag även med datorn igång samtidigt. Dubbelkopplad, vill säga.

 

Från början tyckte jag att det var väldigt skönt att ha tillgång till resten av världen med ett enkelt litet klick eller knapptryck, men sedan iPhones och smartphones blev människors nya livskamrater börjar allting gå till överdrift.

 

Människor umgås inte på samma sätt längre. Såklart finns det några själar som inte är beroende av sina telefoner, men den övriga befolkningen är det.

 

Vissa av mina vänner kan inte släppa telefonen, och då menar jag verkligen kan inte. Den ska vara på och den ska vara med och den ska helst ligga i handen när de sover. Om jag går och fikar och faktiskt samtalar med någon kan jag få skäll för att jag glömt titta telefonen en timme. Alla räknar med att få kontakt på sekunden för att det är det vi blivit vana med.

 

Mina kusiner ser jag några få gånger om året och sist vi träffades upptäckte jag efter ett tag att alla satt med sina telefoner runt bordet.

 

Alla uppdaterar sig själva eller uppdaterar andra. Kollar facebook, instagram, twitter, utan att det egentligen händer mer där än framför ögonen. Det är så oerhört löjligt!

 

Vi sitter och uppdaterar våra liv genom internet fast vi inte ens lever.

 

Jag har själv en iPhone men jag är så obotligt trött på att se den och andras, därför försöker jag att inte ha den i närheten dygnet runt. Det är bara ännu ett stressmoment i vår redan stressiga vardag. De mest avkopplande stunderna jag har haft senaste halvåret är de gånger jag verkligen suttit ner och pratat med en vän i flera timmar, och glömt bort telefonen. Efteråt känns det nästan som att ha fått en helkroppsbehandling på spa, för så skönt är det att glömma bort den.

 

Vart tog den hederliga leken vägen?

 

Vart tog; vi-går-ut-och-hittar-på-något-kul vägen?

 

Vart tog spela spel vägen?

 

Varför kan vissa inte ens se på en halv film utan att de behöver uppdatera sig?

 

Varför sitter åttaåringar med elektronik för tio tusen istället för att leka med dockor?

 

Vad sägs om att ta bollen och gå ut på gården en stund? 

 

 

När man tänker på det är det sjukt hur beroende vi är av sociala medier idag. Jag märkte det rätt tydligt på mig själv när jag var på Malta en vecka i början av maj, utan internet. Jag är vanligtvis alltid uppkopplad och kollar Facebook, Twitter och Instagram hur många gånger om dagen som helst. På Malta kunde jag ju inte det. Och man känner sig faktiskt lite handikappad. Man vet inte hur alla mår, vad folk gör, vad som är de senaste nyheterna eller vad som händer här hemma. Man har ingen aning utan internet. För vi är alltid uppkopplade och kan ta del av informationen, och det kunde inte jag denna vecka.

Detta är en mobiltelefon med tillhörande laddare, som tillverkades i början på 1990-talet. Märket på telefonen är Technophone 705 och det var Nokia som tillverkade denna. Givare är Olof Hermelin, och jag kan idag inte riktigt förstå hur människor under denna tid överlevde utan internet och alla dessa sociala medier och nya tekniker. Och det beror ju endast på att jag är uppvuxen med att alltid ha sociala medier till hands, vilket inte människorna var då. Lite läskigt hur mycket saker och ting förändras på drygt 20 år ändå.

 

Den blåmålade fågelburen från 1880 som står på lejontassar.
Inglasade sidor och skulpterad järntråd.

Jag vill dra parallellen cybervärlden, fågelburen.
För lite så är det.
Vissa påstår att på internet händer allt, detta metauniversum där allt tycks vara möjligt.
Möten, nöjen, inspiration.

Men precis lika mycket inspiration som prestation hänger trådarna i.
Internets sociala plattformar blir en extrem förlängning av de normer som redan etablerats i det reella samhället.
Extrema krav ställs på individen: konsumera, visualisera, lev drömlivet.
Eller: uttryck ditt hat, dina politiska extremistiska inre viljor mot ett mål, helt anonymt och helt verklighetsfrånkopplat.
Ditt fysiska jag är ju inte på internetplatsen.

Men huvudet är där hela tiden.
Bläddrar i flöden upp och ner på telefonen.
Kolla, kolla, kolla.
Och de extrema förlängningarna av verklighetens normer borrar sig in i hjärnbarken.
Stannar där.
Skapar ideal som är ouppnåeliga.
Och hoten, hatet cirkulerar.
Anonymitet och exploatering på samma gång.

Trots de trådlösa nätverken så fäster ändå internet i så många trådar.
Så många kulturella, visuella, mänskliga kroppstrådar.
Som varje dag får impulser från en värld som,
om man inte har kapaciteten att ta den med en nypa salt,
skapar skadliga normer och beteenden.

Internet är fågelburen.
Verkligheten beskådad genom järntrådar.
Trådar som fäster i oss och vår omvärld.

 

Twitter, Facebook, Instaram, Mail, Bloggar, Viber, Skype, Mobiler, Surfplattor etc. etc.

Värden är ständigt uppkopplad.

Vi är ständigt uppkopplade.

Ungomarna piller på mobilerna mer än de pratar med varandra nu för tiden mumlar någon äldre. På min tid...

Ja, hur var det egentligen på din tid?

Hur var det när inget var uppkopplat?

För det är så mycket som är uppkopplat idag. Det är ju inte bara ungdomar som ständigt håller sig uppdaterade med senaste infon från diversesociala medier. Hela vår väld är ju uppbyggd av uppkopplade saker.

Hur var det när kassaapparaten på matvaruaffären inte var uppkopplad till ett nätverk för att få senaste infon om vaor som inte ska säljas av olika anledningar. För att snabbt som attan räkna ut ala rabatter och priser.

Hur var det när kassan var manuell som denna? När det fanns en vev på kassaapparaten?

Denna har stått på föräkringskassan. På sidan finns inns en metall platta för stämpelkort med namn och sjukersättning.

Ha mitt liv har varit uppkopplat. Från den första pipiga uppkopplingen till "Internetet" där en liten bild av en dator som kopplade upp sig mot en jordglob visades innan man kunde blockera telefoninjen för lite Bolibomba spelande, till min spartfone idag med alla möjliga onödiga och nödvändiga appar.

För mig är det svårt att föreställa mig en värld som inte är uppkopplad.

 

 

Internet ställer till det så himla mycket!
Nu sitter jag här igen torsdag klockan elva och skriver något som ska vara inlämnat klockan åtta imorgon bitti.
Anledningen är endast en:
SVT har öppnat arkiv på webben.
Det innebär att en kan se det mesta av intresse som någonsin sänds på kanalerna. Jag hyllar denna webtjänst, men den gör det omöjligt för mig att göra allt jag egentligen borde.
Igår hittade jag SPUNG i denna guldgruva av nostalgi, en serie som för mig tidigare var okänd och som är så bra att den gör mig inkapabel till att göra något annat än att trycka på play.
Men trots att jag är så uppslukad växlar jag var tjugonde minut mellan twitter och facebook, bara för att kolla om det har hänt något.

VAD HÄNDER?
Twittrar någon om hångel och skedar? Ja
Har någon politiker sagt något dumt? Ja
Skriver någon något som inte händer varje dag? Nej

En del forskare har beskrivit beroendet av sociala som lika starkt som ett beroende av heroin. Jag känner mig inte som någon tung narkoman, men det ligger något i det. Hur uppslukad jag än är av en TV serie vinner alltid det där suget i maggropen som skriker efter twitter.
Likadant när jag är i skolan och försöker fokusera på vad läraren säger. Helt plötsligt känns allt liksom fel, skolbänken ger stickor i baken, sminket känns utkletat men framför allt:
Vad händer? Vem som vill hångla, vem vill skeda, vem som gjort bort sig, vem som har gjort ett korkat uttalande, vem som liknar sociala medier vid narkotika, vem som ser på Spung, vem som försöker  väva in en skolbänk från västra skolan i sin bloggtext och vem som ska upp klockan sex imorgon.

 

Allt började med en glödlampa.

 

Nu är jag ingen expert beträffande varken uppfinningar, elektricitet eller andra finurliga grejer som hör detta tema till men ur min syn så var det glödlampan som bredde vägen för elektriska prylar av alla dess slag, från neonskyltar till datorer. Efter uppfinnandet av glödlampan kom modem, datorer och smartphones som gjort det möjligt för oss att alltid vara uppkopplade.

 

Som ungdom i dagens samhälle kan jag konstatera att det nästan är ett krav att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig. Att ha mobilen nära till hands. Att ständigt kunna nås. Att Facebook, Instagram och de gamla hederliga smsen inte är längre bort än ett par meter, ett par sekunder. För annars kommer paniken krypandes, vare sig det handlar om den egna eller andras så är denna hysteriska känsla alltför snabbt på intåg. Hur överlevde människan innan hon var uppkopplade nu igen?

 

Koltrådslampor likt dessa som hittades i Nicolaikyrkan 1966 tillverkades mellan åren 1860 och 1880, då fanns det inga sociala nätverk och skulle man få tag på någon då var det ansikte mot ansikte som gällde. De överlevde men jag tvivlar på att vi faktiskt skulle göra det. Eller jo, vi skulle ju inte dö som en direkt reaktion till våra icke-fungerande uppkopplingsapparater men trots paniken och beroendet skulle det vara dötrist att tappa kontakten med de människor man inte träffar i vardagslivet. För om alla tänker efter så finns det nog åtminstone någon som du inte skulle vilja tappa kontakten med som bor lite längre bort, som du inte kan möta upp på en fika eller springa på på torget. En avlägsen men ändå nära släkting, en gammal kollega från när du jobbade utomlands ett år eller en vän du faktiskt träffat online. Till detta problem är brev visserligen en charmig lösning som faktiskt existerar men kom igen, att få svar skulle ju ta en evighet.

 

 

För länge, länge sedan använde man en potta när man skulle gå på toa, eller rättare sagt: gå på potta. Men vänta, nu sa jag nog fel, det var inte länge, länge sedan denna potta användes. Den tillverkades nämligen 1930 och användes fram till 1970, och då användes den på ett sjukhus!

Jag som själv är uppväxt i en värld där pottor aldrig använts (till mer än att potträna bebisar) kan aldrig föreställa mig att sitta på en potta och uträtta mina behov. Som kille kan det väl vara enkelt att pricka rätt, men som tjej är det nog svårt att sikta. För båda könen är det nog svårt att uträtta nummer två!

Självaste gå-på-toan:det är inte ens det värsta av allt med en potta. Vad skulle man göra av det som ligger i?! Förr kunde man ju slänga ut det genom fönstret men idag känns det helt onaturligt helt enkelt... och äckligt! Stackars den som går förbi ens hus precis i det ögonblicket...

Jag kan nog säga att jag är nöjd över att leva i en värld där porslinstronar och avlopp finns, istället för vita porslinspottor med handtag. Dock finns det inte toaletter världen över. En gång när jag besökte Egypten och var i en liten by långt utanför centrum, behövde jag gå på toa. När jag kom fram till båset tittade jag ned och fylldes av osäkerhet och blev förskräckt - det var ett hål i marken! En liten stund stirrade jag på hålet men bestämde mig för att inte kissa i ett hål och så gick jag därifrån. Återigen, så glad över att jag har en toalett i mitt hus.