Som ett barn: Så tacksam

 

Jag är så tacksam över att jag fick min barndom. Där man sprang ut i sandlådan och vägrade att komma in ens till middagen för hela gårdens barn satt och lekte tillsammans. Hur vi bytte bokmärken och tävlade om vem som hade den finaste ängeln. Eller hur vi lekte lekar, så som restaurang och bjöd alla på plast mat som smakade sådär extra gott. Denna mikro på bilden liknar den jag som liten lekte med, det var min favorit lek. Att ha ett plast kök där vi stod och lagade mat till de vuxna. Min barndom var fylld med lekar, och inte fyllda med spel på den senaste iphonen. Utvecklingen har gått framåt, det håller jag med om. Men den har gått alldeles för långt.

3 åringar sitter med en stor iPad och spelar spel istället för att vara ute och leka med pinnar, istället för att leka med varandra tävlar de idag om vem som har flest poäng på det nyutkomna spelet. Jag tycker det är så tragiskt och hemskt hur deras barndom försvinner och hur de växer upp alldeles för fort, jag tycker det är så synd att de inte får uppleva det jag fick. Lekarna och lyckan, busigheten och all smuts på kläder efter att ha sprungit runt och lekt i skog och lera. Jag tycker det är hemskt. Och jag önskar att jag kunde tycka bort den där iphonen ifrån dem och ge dem en rolig lek, om det är leka med pinnar eller min favorit lek spelar ingen roll. Men de missar så mycket tack vare att vår utveckling du har nått till dem. Dom kan den nyaste mobilen bättre än vad jag kan, och det skrämmer mig.

Jag är så glad över min barndom. Den var fylld med nya bästisar varje dag, fina barbie och fylld med natur. Jag va aldrig instängd, kanske framför en film en regnig dag. Men naturen och kompisarna var faktiskt allt som behövdes för att starta en rolig lek. Och jag tycker alla bör få den uppväxten, fylld med roliga minnen och härliga skratt.

 

 

Som ett barn: Väderkvinna


 

När man är som ett barn ser man världen mycket annorlunda än vad en vuxen människa gör, världen är full av magi och ingenting behöver vara logiskt. Ett bra exempel på ett barn som verkligen såg världen ur annorlunda ögon är mig själv. När jag var ett litet barn var jag en helt annan person som såg dinosaurier i skogarna och knasiga förklaringar till allt. När jag blev tillfrågad varför man behövde kunna läsa så svarade jag: "Jo förstår du, när man åker bil så kanske man ser en skylt där det står: Varning åk inte in här. Men så kan man inte läsa och man åker in där i alla fall och blir uppäten av en vasstand". Det fanns ingen logik bakom det hela men ändå kände jag då att såhär är det, det här är sanningen.

 

En gång för länge sedan satt jag i min mormors vardagsrum och tittade på TV. Jag såg ut genom fönstret där regnet öste ner och slog mot verandataket. Ut ur mig flög orden: "När jag blir stor ska jag bli väderkvinna, för då kan jag göra så att det är sol ute hela tiden". Återigen ingen logik men ändå ett helt magiskt tänkande. Barn är magiska och tänker på ett fantastiskt sätt som vi vuxna aldrig skulle kunna göra. Vad härlig världen skulle vara om vi alla tänkte som ett barn...

 

En radio som August Flodkvist förmodligen lyssnat på vädret igenom. Radion är tillverkad av Telefunken Marconi (jag dör vilket roligt namn!) och det är den som visas på bilden.

 

 

Som ett barn: det blivande människosläktet

 

 

Om jag var ett barn, men hade samma insikt då som nu, skulle jag vara mycket tacksam över allt och njuta till fullt. Barn hör himmelriket till, de är aktade och älskade. De är det blivande människosläktet. Jag skulle njuta av naturen och ägna mig åt det som för mig var nyttigast och roligast. Jag skulle ha förmånen att kunna bli påträdd de små sandalerna som bilden visar. De mycket gulliga barnskorna gjorda i skinn med knäppning över vristen med rem och spänne. En klackhöjd på 10 mm och storleken 22. Dessa har Clara Thufvesson från Stockholm skänkt till Sörmlands Museum.

Mina skor har nu dubbla storleken, högre klack och inte det lika gulliga utseendet. Ett barn kan jag dock i vissa fall betrakta mig som. Jag njuter av de dagar som kommer. Jag känner mig omtyckt och aktad. Jag kan ägna mig åt det som passar mig bäst och jag är fortfarande det blivande människosläktet.

 

 

Som ett barn: Men jag är vuxen

 

Dinosaurier, soldater, eller ännu bättre, en kombination av de båda som den på bilden ovan. Dinosaurie- eller draksoldaten ovan ägdes tidigare av Viktor från Björnlunda, och det är precis en sådan leksak jag skulle ha haft som barn. Den får mig faktiskt att känna mig som ett barn igen.

 

Men jag är vuxen. 18 år. Tiden att känna sig som ett barn är sannerligen förbi. Ändå är Viktors dinosauriesoldat inte unik. Många saker får mig att känna mig mer eller mindre som ett barn. Vissa platser, som skogen, tycks föra mig tillbaka i tiden då jag sprang, på kortare ben, över sten och stock.

 

Men jag är faktiskt vuxen. Jag dras dock fortfarande med i sånger som får mig att känna mig som ett barn, som får mig att minnas en lättare tid. En mindre tid.

 

Men jag är ju vuxen. När regnet knackar på fönsterbrädet är det som en signal om en varm filt och en bra film.

 

Men, jag är väl vuxen? Jag är inte så säker när mörkret faller, vinden viner och åskan rullar. Jag är inte heller så säker när glassen lockar, leken kallar och skrattet kittlar. När mamma kramar mig och pappa är stolt, då är jag inte så säker på att jag är vuxen.

 

Men jag låtsas vara vuxen. För att vara barn har bara barnen tillägnats. Å andra sidan, att låtsas är ett barns specialitet. Jag är nog inte vuxen. Jag är som ett barn som låtsas, som leker, att jag är vuxen.

 

 
 

Som ett barn: var jag vän med en skolgårdsentreprenör

 

På varje skola finns det de där barnen som utvecklar de vanliga nöjena till aktiviteter som genererar inkomst till skaparna själva, jag kallar dem skolgårdsentreprenörer. Barnen som förfinar pullkabacken, bygger hopp i olika storlekar och gör avgränsningar för olika åk banor och var man ska gå upp för backen. Dessa barn är egentligen inte med och åker pulka särskilt mycket utan underhåller mest backen och tar självklart betalt i medel som schyssta Pokémon kort eller de bästa pinnarna.

En annan verksamhet som skolgårdensentreprenörer brukar stå för är kojbyggandet. Entreprenörerna är inte de ”coolaste” barnen men de lyckas ändå ha en stor mängd barn kring sig på grund av sin innovativt. Dessa barn bygger de bästa kojorna som endast godkända medlemmar får vara med i. När de suktande barnen får nys om den nya kojan är kön lång och endast medlemmar som kan arbeta för sin plats i kojan släpps in. Det kan handla om att kunna bära mycket grenar, ha tillgång till det bästa kottförrådet eller kunna smyga med sig lite fika till kojan. De barn som var beredda att jobba helg premierades alltid.

På min skola var det väldigt populärt att spela kula, entreprenörerna insåg snabbt sin chans att tjäna mycket kulor. De skapade ett casino, hittade en investerare med mycket kulor, satte upp regler och sedan var verksamheten i full blomster. De blev faktiskt så framgångsrika att lärarna stängde ner verksamheten och tvingade dem att ge tillbaka alla kulor till de andra barnen. Nu när jag tänker efter slutade nog de mesta på det viset, Pokémon kort, beyblades, kulor och andra leksaker skulle lämnas tillbaka till pöbeln. ”Det var ju omoraliskt att lura de andra barnen”.   

Handväskan på bilden är tillverkad redan 1850. På framsidan av väskan finns ett broderi föreställande två musicerande barn. Det finns ingen information om vem som har gjort väskan eller om vem som har använt den. Thorborg Wahlberg från Malmköping gav väskan till museet år 1956. Jag valde väskan då musikaliska barn tillhörde en annan kategori på skolgården. De lite mer konstnärliga själarna som vann popularitet genom talang.

 

 

Som ett barn: Sju år och känsloutforskare



Om jag reser tillbaka tolv år i tiden.
Frågar mitt sjuåriga jag vad hon helst skulle vilja se bland alla föremål.
Så tror jag att hon ganska snabbt skulle försvinna iväg med Malin Lejonhufvuds dockskåp anno 1810.

Mitt sjuåriga jag skulle gå loss och undersöka det gula huset med vita spetsgardiner och den installerade elektriska lampan!
Drömma sig bort i ett parallellt universum, tända och släcka lyset och inreda huset med diverse småpryttlar.
Framförallt skulle hon föreställa sig hur några människor levde i huset.
Vad de gjorde om dagarna, vilka dem var, hur deras liv såg ut.
Vad för mänskligt drama inhyste det gula huset egentligen?

Och där kunde mitt sjuåriga jag sitta en hel eftermiddag.
Ensam.
Fylld av fantasi, en utforskare av känslor.

Jag röstar för mer barn i magasinet.
Jag tror att de fullkomligt skulle älska att få promenera runt i den gigantiska betongboxen av historia.
Utforska.
Utforska föremålen.
Men också per automatik, utforska sina känslor.
Vad uppstår i mötet mellan dofterna, synerna av allt så otroligt gammalt  och de små, otroligt färska barnen?
Mer museimagi åt alla barn!

 

Som ett barn: midsomrarna på ängen


 

Solen skiner, gräset det är grönt.

Havet glittrar, vinden den är stilla.

Ängen grönskar, himlen den är molnfri.

Det är sommar, det är midsommar.

Och jag, jag är ett litet barn.

Fiskedammen lockar, dansen runt midsommarstången är i full gång.

Om någon timme är det dags för säckhoppningen.

Men först ska lotterna rullas upp, numren kontrolleras, vinster hämtas ut.

Tombolan snurras, lotterna blandas och jag sträcker ner min lilla hand.

Blev det en vinst denna midsommar, eller väntar lyckan till nästa år?

Den är inte från 1920, som IOGT-NTOs, men den är gammal, tombolan.

Den fortsätter att snurras, lotterna fortsätter att blandas, men det är andra händer som sträcks ned.

Minnena av midsomrarna på ängen förflyttar mig i tiden, tar mig tillbaka.

Jag blir som ett barn, som det barn jag en gång var.

Jag minns, och jag vägrar glömma.