Om jag reser tillbaka tolv år i tiden.
Frågar mitt sjuåriga jag vad hon helst skulle vilja se bland alla föremål.
Så tror jag att hon ganska snabbt skulle försvinna iväg med Malin Lejonhufvuds dockskåp anno 1810.

Mitt sjuåriga jag skulle gå loss och undersöka det gula huset med vita spetsgardiner och den installerade elektriska lampan!
Drömma sig bort i ett parallellt universum, tända och släcka lyset och inreda huset med diverse småpryttlar.
Framförallt skulle hon föreställa sig hur några människor levde i huset.
Vad de gjorde om dagarna, vilka dem var, hur deras liv såg ut.
Vad för mänskligt drama inhyste det gula huset egentligen?

Och där kunde mitt sjuåriga jag sitta en hel eftermiddag.
Ensam.
Fylld av fantasi, en utforskare av känslor.

Jag röstar för mer barn i magasinet.
Jag tror att de fullkomligt skulle älska att få promenera runt i den gigantiska betongboxen av historia.
Utforska.
Utforska föremålen.
Men också per automatik, utforska sina känslor.
Vad uppstår i mötet mellan dofterna, synerna av allt så otroligt gammalt  och de små, otroligt färska barnen?
Mer museimagi åt alla barn!