Egentligen så är ju precis allt föräldrarnas fel. Eller det kanske är fel att säga fel, men allt som har hänt dig, händer dig och allt som någonsin kommer att hända dig är ju i alla fall på grund av att dina föräldrar bestämde sig för att skaffa dig för X antal år sedan.

När jag skrev det där så slog det mig att jag inte har någon som helst aning om vilken medelåldern på de som tar sig tid att läsa mina inlägg är. Ännu mindre vilka de är. Eller ”ni” borde jag kanske säga. Lämna gärna en liten kommentar där ni berättar hur gamla ni är (och självklart även era förnamn, efternamn, personnummer, adresser, telefonnummer, en 12 sidors uppsats om vad ni tycker om mina texter, namn på eventuella husdjur samt ett exakt antal hårstrån på era huvuden). Nej, men seriöst. Det skulle vara intressant att få veta.

Åter till ämnet. Allt är alltså dina föräldrars fel (eller något i den stilen). Och det går tillbaka ända till den allra första celldelningen som någonsin ägde rum på den här planeten. Eller ända tillbaka till Big Bang, om vi ska vara ännu petigare. Ganska mäktigt egentligen. Och allt det har lett fram till att ni just nu sitter vid era datorer och läser om ett fotoalbum som ni bara har sett en bild av och som jag hittills inte har skrivit en rad om. Så det ska jag göra nu.

Nu är det så att jag fick tag på informationen om albumet först efter att jag hade tittat igenom det så jag är inte säker på ifall Märta och Gunhild Drake finns med på bild i albumet, men det var i alla fall de som lämnade in det till muséets arkiv. (Lång mening, förlåt.) Det är i alla fall fyllt av porträttbilder från vad som ser ut att vara sent 1800-tal. Albumet är inbundet i grönt läder med mönster i guld, har ett mässings(?)spänne som håller ihop det och är, i alla fall enligt mig, ruskigt snyggt.

För övrigt har jag lyckats konstatera att även kläder och frisyrer i största allmänhet var snyggare runt det förra sekelskiftet. Okej, glöm bort det där med frisyrerna när ni tittar på bilden av Dr. Rogberg, han är undantaget som bekräftar regeln. Sorry, doktorn. Jag är säker på att du är (läs var) en extremt sympatisk person. Fast du ser ut som en sådan förälder vars fel allting skulle vara om du var med i ett kostymdrama som utspelade sig på 1800/1900-talet.