Beige.
En färg, en känsla.
Svår att sätta fingret på.
 
Jag har aldrig tyckt om beige. Jag pratar inte om beige, jag tänker inte på beige.
Det är en fantasilös färg som saknar liv.
Något av det värsta jag vet inom beige är en beige soffa eller ett par beiga, funktionella halvlånga byxor.
 
Förutom färgen så kan man känna sig beige.
När man nästan är grå.
Sådär lite lagom uttråkad, livlös, utan att något egentligen är fel.
Jag vill inte känna den känslan.
 
Det finns så lite kärlek och så få ord att skriva om denna färg,
vilket har gjort det här inlägget svårt att knåpa ihop.
 
Som denna rubiks kub som Jennie Arvidsson bara lyckades lösa två ynka sidor på,
får det här inlägget ingen vettig utgång.
Det är ju tur att rubiks kub är färgglad, och det är rätt fantastiskt att det blev årets leksak 1982, trots att den är svår att få kläm på.
 
Så jag gör som Jennies bror Mattias gjorde med kuben.
Jag fuskar. Jag pillar ihop lite ord precis som Mattias pillade isär kuben och byggde ihop den rätt,
för att få ett helt inlägg.
 
Inte mycket kärlek och möda i det,
men vad ska man säga?
 
Det är ju beige vi pratar om.