Jag kommer ihåg en gång när jag var liten... Min syster, jag och våra kusiner var uppe hos farfar i Hälsingland. Det låg tjockt med snö på marken, solen sken och det var sådär lagom kallt. En perfekt dag för en sparkutflykt helt enkelt! Vi tog farfars gamla sparkar, packade ner varm choklad och började gå längs den väg som våra pappor brukade åka på när de var små.

Vi gick och gick och gick. Så här i efterhand tror jag inte att det var mer än 3 km, men när man är 9 år, påklädd som en Michelin-gubbe och vägen sluttar lätt uppåt känns det som flera mil. Tillslut bestämde vi oss för att det fick räcka och vi vände sparkarna nedåt.

De där två minuterna det tog för oss att svischa ner för vägen var så värda hela den jobbiga vandringen. Även då åkturen slutade i en snödriva och jag låg där på marken med snön smältande innanför kläderna så hade jag en underbar känsla i hela kroppen. Gud vad det är roligt att åka spark!

(Kälken på bilden är inlämnad till museet av Alma Fast, övrig historia kring den är ännu höljt i dunkel)