Denna genomskinliga plastlåda innehåller upphittade nycklar från året 1986. Den tillhörde Polismyndigheten i Södermanland tills den skänktes till Sörmlands Museum år 2010. I den ligger 800 olika nycklar som alla en gång passade in i och öppnade 800 olika dörrar.

Nu ligger nycklarna här som avfall, låsen de en gång hörde till säkerligen utbytta vid det här laget. Husen kanske till och med nedrivna. De fyller ingen specifik funktion i samhället längre. De tar enbart upp plats. Detta är avfallets öde: att utan mening och uppgift se barn födas och äldre dö, att utifrån se livets hjul rulla vidare utan att få följa med.

Nycklarna skulle kunna vara avfall, men att de finns i ett museums lokaler gör dem istället till historiskt intressanta föremål. Detta på grund av de förväntningar som placeras på dem av det sammanhang de ses i.

Hade nycklarna legat kvar i Polismyndighetens förråd i Eskilstuna hade de sannerligen varit avfall. De hade inte fyllt någon funktion, deras ägare hade sedan länge hämtat nycklarna om de hade varit intresserade av dem, de hade enbart tagit upp plats och inte ägnats en tanke.

När nycklarna kom till Sörmlands Museum däremot, då placerades en förväntan på dem att vara av historiskt värde. När någon vandrar ner längs ett museums magasins långa korridorer förväntar sig denne att se historiska föremål. Ett fiskenät får en historia, en liten servis berättar något och 800 borttappade nycklar skiner sitt ljus på 800 människor som stoppat ner händerna i fickorna och svärande tittat sig om.

Allt ”avfall” har givetvis ett historiskt värde. För allt avfall har varit i kontakt med människor på ett eller annat vis. Således förtjänar alla tomburkar som skräpar på stan att begrundas med intresse. De har alla bidragit till någons liv precis som nycklarna har.

Givetvis ser vi inte på detta sätt på allt avfall vi stöter på. Och det vore katastrofalt om vi samlade på oss allt som egentligen är förbrukat. För att samhället ska fungera måste avfallet forslas bort och förhoppningsvis bli något nytt. Vi kan inte sentimentalt hålla fast vid alla föremål som passerat sitt bäst före-datum. Men vi kan, och bör, hålla fast vid några.

Det är därför museum är viktiga. De samlar in väl utvalt ”avfall” från samtiden och för med det in i framtiden som bevis för de då levande att dåtiden har funnits och att det fanns lika levande, tänkande, älskande, glömska och slarviga människor nu, som det säkerligen kommer finnas då.