Min mormor har bott i Nyköping nästan hela sitt. Iallafall sen hon fick min mamma. Det är ganska sjukt att tänka sig att när Olle Hagelroth tog den här bilden på Stora Torget i Nyköping så var mormor 33 år. Hon födde min mamma två år senare, 1963. Om jag tittar på den här bilden så kopplar jag inte ihop den med min mormor alls. Hon hör till nu för mig och bilden hör till då. För mig är hon den vithåriga mormor som handlar på Ica Maxi. När jag ser den här bilden så tänker jag att det var så längesen. Det var då. Förretiden. Men min mormor var 33 år när den här bilden togs.

Det är fascinerande hur snabbt tiden går och hur snabbt allting förändras. Jag undrar vad mina barnbarn kommer tänka om tiden som jag växte upp i.

Inte för att det har med något att göra men jag måste bara påpeka att medan jag skriver det här så anas en viss trötthet som i många fall kan leda till en smått dålig text. På tal om text, min mormor var sekreterare. Det var tydligen en ganska lång och krånglig utbildning bara för att lära sig att skriva med skrivmaskin. Tänk idag. Det första man lär sig som unge i det här samhället är att använda ett tangentbord på telefonen.

”Mormor-Nyköping” och ”Moa-Nyköping”. Det är nog olika städer, och även om jag egentligen tycker att mormor hör till mitt Nyköping så har jag kommit fram att hon får vara med i båda. Då blir det väl ”Mormor-Nyköping” och ”Moa/Mormor-Nyköping” egentligen men det ser så kladdigt ut.

Hur som helst, poängen är:

1.       Våra mormödrar levde i vad vi kallar ”då”.

2.       Historien förändras supersnabbt.

3.       Jag är en aning sovande.

4.       Och sist men inte minst, jag älskar min mormor.