Har ni någonsin satt er ner och funderat över hur en elvisp beter sig? När jag säger ”beter sig” menar jag inte hur den fungerar eller vad som är bra att vispa med den utan jag talar helt enkelt om hur den beter sig. Om man iakttar maskinen kommer man ganska snabbt fram till att den beter sig allt ifrån lugnt och sansat. Nej det är mer som någon slags hysterisk och halvdöv människa med skakningar i kroppen som har överdoserat Coca cola. Ser ni den människan framför er nu? Förhoppningsvis gör ni det. Om inte, så gå tillbaka till elvispen igen och försök bara att placera vispens rörelser och ljud på en människa. Ganska hemsk bild eller hur? Men det är ännu värre att faktiskt vara en sådan människa. Åtminstone när elvispseffekten kommer smygande sådär en gång om året. Man hinner aldrig göra sig immun.

Jag förvandlas en elvisp varje vårtermin. Vartenda år händer det, ungefär tre veckor innan sommarlovet.

När solen börjar värma upp alla nästippar och forsythian doftar som mest då slår den till. Galenskapen. Elvispsjukan. Koncentrationsomöjligheten. Alla-sjuka-idéer-mässan. Kalla det vad ni vill med det är helt supergalet. Jag tappar så gott som alla vettiga rutiner och skiter i det mesta som jag borde för att istället ränna ut i skogen själv en hel dag och grilla smördegplattor. Till exempel.

När jag såg PHILIPS-elvispen från 1960 ligga på hyllan blev jag liksom varm inombords (eftersom vi slutar skolan om ungefär tre veckor och jag är inne i perioden av galenskap just nu så identifierade jag mig med den hemska tingesten) och kom på den sjuka idén att skriva om elvispseffekten.

Hela den här affären är beklagligt ineffektiv men på något vis tror jag ändå att jag mår bra av att släppa allt förstånd i några veckor. Det skulle däremot vara bättre om det inte var skolveckor, konsekvenserna är inte direkt ett uppsving i betygen…