Han ser på henne. Den blek-beigea huden, den vita klänningen med alldeles för många lager frasigt tyg, hennes högra arm, böjd för att kunna hålla buketten med röda rosor, klänningens V-ringning, den korta vita brudslöjan och det mörka uppsatta håret. Hon är vacker.

Han ser på honom. Den svarta fracken som får honom att se så ståtlig ut, hur han håller hennes hand, hans vita strukna skjorta och vita väst och blomman i vänster ficka, den lilla flugan i silverfärg.

Och blommorna såklart. Det är fullt av dem. Överallt runt de två människorna prunkar nejlikor och röda rosor, ännu mer rosor och gerbera, lupiner och syrener. Det är ett sommarbröllop.

Över hela platsen ligger en tyst förväntan, andakt.

Hon säger ja, han säger ja. Applåderna ringer i öronen. Han hör hur det ekar fler minuter efteråt. Han vet inte om han är mannen i fracken eller bara sig själv men det spelar ingen roll. Det är så vackert. Ingenting spelar roll när något är så vackert som det här.

Han ser på brudparet. På deras plastiga kläder, på deras slarvigt målade ansikten med onaturligt långa ögonbryn. Han ser hur brudens hudfärg har kommit även på klänningen och hur mannen har svart på innersidan av händerna som ligger mot fracken.

Han ser på alla andra prylar runt omkring tårtdekorationen. Plastblommorna som är precis överallt och de små minisoldaterna. Lappen med ”tårtdekoration brudpar, tillverkad 1950”.

Det måste vara blommorna tänker han. Hade det inte varit blommor runt omkring tårtdekorationen på hyllan så hade han aldrig börjat fantisera.

Han har alltid föreställt sig sitt eget bröllop med sådär mycket blommor överallt. Det är ju liksom så det ska vara. Iallafall enligt ”Bröllops Guiden” och ”Brides” och alla andra tidningar som finns på Ica.