”Dom som tillhör min familj är min mamma, min pappa, min lillebror och så jag. Vi bor på landet. Fast det finns många hus för dom har byggt jättemycket men det gillar inte vi. Vi bor i ett rött hus med vita knutar. Vi har en ganska stor trädgård och en grusuppfart. Vi har haft en hund men han dog. Min pappa jobbar på företagsbilen. Min mamma jobbar som frisör på World Class. Men hon ska börja plugga till lärare. Min lillebror och jag går i skolan. Min mamma är 35 år, min pappa är 38, min lillebror är 6 och jag är 9.”

Josephine Thunell

Och sen två fina ritade bilder med små kommentarer till, plus ett foto av huset… ja ni kanske ser själva.

Detta är ett av bidragen till ett projekt kallat ”Min familj” där barn från olika delar av Sverige har fått illustrera och skriva kort om sin familj. Alla bidrag sparades och finns nu bibehållna i Sörmlands Museums arkiv. Det är ungefär som när man sparar barnens teckningar och visar dem efter 10 år, fast i större omfång. Roligt tycker jag.

Tänk sedan när människor om 500 år (meningen är nog iallafall att teckningarna och texterna ska sparas så länge) står och tittar på teckningarna av barnen och deras familjer från vår tid. Kommer de känna igen sig? Kommer de se på oss som vi ser på stenåldersmänniskor idag? Josephines familjeförhållande som hon beskriver det i texten är vad man skulle kunna kalla ganska normalt för oss idag. Troligen kommer det inte vara det om 500 år.

Det är viktigt att spara saker tror jag. Vi mår bra av att veta vad vi kommer ifrån och hur våra förfäder levde. Sedan är det ju extremt intressant också. Vi ägnar så stor tid åt att gräva i framtiden att vi ibland glömmer att nästan alla nya fenomen har sin grund i forntiden.