Alla politiker, vilka parti de än tillhör, om de är högt uppsatta eller inte, är väldigt duktiga på att säga dåliga saker om partier de inte tycker om.

De kastar inte direkt pajer som kan ha varit i den här pajformen som kommer ifrån 1983 utan de slänger ur sig sina välformulerade men ändå så hårda meningar.

Personligen tycker jag att det vore bättre och mycket mer förståeligt om de kunde säga vad de själva var bra på först.

Innan valet pågick många debatter om allt möjliga frågor som är viktiga, det som jag tyckte att de hade gemensamt var hur gärna politikerna kastade ord på varandra. Jag undrar om det alltid har varit så?

Har politiker alltid satsat på alla andras svaga punkter och inte sina egna starka? Någon form av pajkastning har nog alltid pågått, och dessutom kanske inte politikerna fick prata så fritt som de får idag.

Pajkastning eller inte, politik kan vara fantastiskt intressant men samtidigt,helt fantastiskt tråkigt.

Usch vad jag är trött på politik nu så här efter valet. Jag har aldrig varit speciellt insatt i politik, eller jag har inte brytt mig så mycket om jag ska vara ärlig.

Jag tycker mest att politiker försöker locka fler röster genom att ge tomma löften om till exempel skolan, sjukvården etc.

På tal om sjukvård, dockan på bilden kallas ”Sture”. Sture användes på sjuksköterskeskolan i Eskilstuna under 60 och 70 – talet.

Sture representerar de två områdena inom politiken som jag tycker är viktigast, sjukvården och skolan.

Som ni kanske förstår så har jag ingen större personlig erfarenhet av damunderkläder eftersom jag inte tillhör det kvinnliga könet. Men jag ska ändå ge min bild av hur behån har förnedrats genom tiderna.

Förr i tiden skulle kvinnans underkläder sitta så stramt och åtdraget som möjligt. Medan männens underkläder skulle sitta fritt och bekvämt. Det kan tyckas konstigt att kvinnorna gick med på detta. Jag menar med en korsett kan man knappt andas, tro mig jag har testat. Ibland skulle kvinnan vara helt platt framtill, det fick inte sticka ut någonstans. Vilket innebar att det fick bära det mest skrämmande underkläderna. Men kom ihåg, allt detta har att göra med mode. Kvinnorna ville knappast ha obekväma underkläder, men det var så det skulle vara. Och ska man vara fin, får man lida pin.



Mary Phelps var kvinnan som lyckades ta död på korsetten. Hennes korsett passade nämligen inte till hennes genomskinliga klänning. Beslutsamt sydde hon istället ihop två sidennäsdukar med ett rosa band och vips så var den första behån född. Detta skedde år 1910 och det som förvånar mig mest är hur i hela fridens namn ingen hade tänkt på det här tidigare.

Nu för tiden är modet inte lika inriktat på just underkläder. Men förr så visade korsetten av vilken härkomst kvinnan var och ifall hon var fattig eller rik. Idag fungerar det inte riktigt så, för om du är kvinna måste du inte ha på dig en behå. Och om du vill visa att du är rik så visar du inte vilken behå du har på dig. Såvida du inte bär behån från Victoria Secrets för 40 miljoner kronor som består av 3575 svarta diamanter och 34 rubiner. Hyfsat tungt och säkerligen lika obekvämt som förr i tiden.

Och här slår jag knut på min lilla bloggdebut.

Viktor Einarsson

Veckans tema är ju mode, och min tanke med detta är att jämföra 1960-talets badmode med dagens. Till min hjälp har jag använt -Damernas Värld nr 23 Juni 1962. I den här tidningen fanns det en såkallad "baddräkts special", och något av det första jag la märket till var att det nämligen var mest baddräkter, bara en bikini och den såg mest ut som dagens hotpants och sport BH. En annan sak med baddräkterna på 60-talet var att de allra flesta var höga upptill och u-ringade baktill, tillskillnad till de som finns nu. Av bilderna att döma var även badmössa något som var väldigt inne att ha på sig när man badade.

Som det syns på bilden var de flesta baddräkter väldigt färgglada och innehöll mycket mönster. Men vad skulle då en sån här urtjusig baddräkt kosta? Jo, tidningen i sig kostade 95 öre och baddräkterna i den mellan 40-100 kronor, så om vi säger att tidningen kostade 25 kronor i nuläget skulle alltså en baddräkt kosta mellan 1000 och 2500 kronor. Jag är visserligen ingen hejare på att bedöma pris, men 1000 kronor låter mycket för en baddräkt, vilket betyder att detta var verkligen riktigt hett mode på 1960-talet.
 
Förr i tiden tror jag att det som visades på modevisningar och Catwalk ofta var det som användes på stranden till exempel. Men nu är det ofta så att de kläder som visas upp på Catwalken är så bisarra, att ingen normal människa förmodligen skulle använda dem i verkliga livet.
 
Och som en liten slutnotis: modet kommer alltid tillbaka! och visst stämmer det, jag var nämligen inne och kollade runt på 2008 års mode och fick upp bilder som var väldigt lika de som var 60-talets mode.

Max af Klercker

Snart är det sommar och studenten närmar sig med stormsteg för våra sju bloggare i youthhood. Samtidigt som de går ut gymnasiet, slutar de också att skriva för youthhood. Därför kommer vi rekrytera sju skrivsugna bloggare nu till hösten – håll utkik efter annons som kommer snart.

Sommaren kommer bjuda på många spännande och roliga inlägg från våra ”gamla” bloggare. Några av de teman ni kan se fram emot är; ”Tips till framtida bloggare”, ”Mitt bästa inlägg” och ”Livet efter youthhood” och mycket mera.

Men vi börjar redan nu med att blicka bakåt. Veckans tema är ”Mitt första inlägg”, helt enkelt en repris på alla nuvarande bloggares första texter och bilder. Trevlig läsning!

/Pär Jonsson, Sörmlands museum

Hej, jag är en hatt

Jag har funnits så länge att jag inte ens orkar tänka på det. Jag prydde din pappas pappas huvud, kanske din farmors också. Jag fanns på din farmors föräldrars huvuden, jag satt antagligen på sne på deras idolers hjässor. Inte för att skryta, men jag har varit på vartenda tidningsomslag i hela världen, från franska Vogue till Östgötakorrespondenten, på amerikanska Elle och kinesiska Harpers Bazaar. Jag har varit i vartenda litet land i detta universum, jag har spenderat tid i varje huvudstad och obskyr liten håla som finns, till och med Katrineholm!

På 30-talet så var jag med i "Les Jardins des Modes" en gång, eller flera. Men då såg jag ut så här. Jag var rutig med svart flor. Kanske inte en av mina mest moderiktiga stunder, men det finns lite charm i att titta tillbaka såhär. Rutig i konstiga färger, med ett svart flor över hela ansiktet.



På 50-talet var jag stor med olika blommor. Jag älskade det! Här i brittiska Vouge 1959:



På tidigt 60-tal så klädde jag varenda flygvärdinna med stil. Jag var oftast svart eller brun, och satt lite käckt på huvudet sådär.  I en annons för resväskor i Harpers Bazaar såg jag ut så här:



I Vouge 1974 var det ett helt modereportage om lilla mig. Det här är min absoluta favoritbild från tidningen. Ljuvlig och blekrosa, lite luddig. Ack, den gamla goda tiden:



Men nu, goda vänner, kom ihåg:

Älska hatten, för den älskar dig.

Klara Lindvall

"Det var bättre förr" är en fras man fått höra ofta. Men stämmer det? Jag tror det kan stämma till en viss del. Jag menar, det känns inte som att kvinnor förr hade lika stor press på sig att ha värsta fotomodellskroppen, inte massa helt sjukt smala ideal att följa efter som idag.

Det var vad jag trodde innan jag läste några Vogue från 60- och 70-talet. Då rodde inte nya jätteskumma "bli smal på en vecka" - dieter utan hel- eller halvkropssstrumpor som man hade under sina kläder, så kallade "wondersuits". Av dessa skulle man få smalare midja, långa slanka ben och snyggare figur. Obekvämt är den första tanken som slår mig.

Själva grejen att ha en lite mer exklusiv våtdräkt stramandes runt mina inälvor känns inte så superlockande. Plus att våtdräkten gör en smalare utan bara ger en illusion av slankhet. Tänk då om man skulle hamna i en lite mer intim situation så att säga och ha den där under sina kläder. Pinsamt.

Det var nog inte bättre förr...

Emma Vestberg