Ett fotbollsspel som det ovan tillverkat på 60-talet har vi alla säkert sett någon gång. Dessa 22 plast- eller träspelare ska sparka bollen i motspelarnas mål. Trots att just detta spel som sagt är över 50 år gammalt har inte särskilt mycket förändrats till dagens spel: spelet är på en grön plan, det är samma teknik med stänger som styr spelarna och spelarna är av manligt kön. Det sistnämnda är ett symptom på en sjukdom i samhället.

 

Denna sjukdom är givetvis större än att enbart gälla fotbollsspel. Jag har uppfattningen att hur mycket mer jämställt samhället än blivit på 50 år så är den atletiska kroppen fortfarande väldigt sällan en kvinnokropp. Allt från superhjältar till verkliga idrottsstjärnor – väldigt få kvinnliga sådana får uppmärksamhet. De kvinnliga superhjältar som finns har oftast inte särskilt atletiska kroppar, detta givetvis för att vältränade kvinnor inte anses attraktiva. Istället har de ofta smala midjor, stora bröst och en väl accentuerad rumpa. Detta tvärtemot män, som ska vara oerhört vältränade för att se attraktiva ut.

 

Denna diskrepans mellan könen beror av en ond spiral där det tidigt graveras in i allas hjärnor att kvinnor ska se ut på ett sätt, och män på ett sätt.

 

För att lösa detta måste vi för det första acceptera att människokroppar ser olika ut. För det andra måste vi se till att hylla vältränade kvinnor lika mycket som vältränade män. Detta innefattar reklam, leksaker och ja, fotbollsspel. Detta skulle ge unga tjejer förebilder att se upp till och kanske vara ett steg på vägen till att bryta den onda trenden av stigmatisering gentemot atletiska kvinnor.

Normer.
Normal.
Normalitet.
Ord som jag tycker klingar hemskt dåligt och tråkigt i det lilla örat.

Tänk att det ska vara så svårt med det andra.
Mångfalden.
Diversiteten.

Tänk om mångfald kunde vara norm.
Tänk om frihet kunde vara norm.
Tänk om ordet norm inte fanns.

En fågel med nedsänkt huvud och hophållna vingar i blått glas.
Formgiven av Tyra Lundgren.
Låt fågeln höja sitt huvud.
Låt de hophållna vingarna slå ut.
Låt ingenting någonsin hålla dig tillbaka.

 

 

Det finns otroligt många normer i vårt samhälle och jag lyckades faktiskt hitta ett föremål i arkivet som representerar många av dem. För att barn ska tycka att det är lite roligare att äta har tillverkaren Wallin valt att göra speciella bestick för barn. På paketet från 1983 kan vi se en enligt normen snygg kvinna. Hon har på sig rosa, precis som alla kvinnor ju har. Hennes hud är ljus och håret är blont, midjan är lika smal som ett hennes ben men brösten dessto större. Hon är helt enkelt vad vi i Sverige skulle kalla en snygg person. Hon är skönhetsidealet och hon till hör den hudfärg som är norm.

 

Vidare kan vi se en man på paketet. Mannen ägnar sig inte åt att balansera på en häst utan han gör såklart något mycket manligare, han visar upp hur stark han är. En vältränad muskelknutte med tyngder i varje hand. Besticktillverkan har alltså lyckats pricka in även det kön som är norm, det manliga könet.

 

Vi kan även hitta en stereotyp på paketet. En västerländsk rasistisk stereotyp av en kines. För att det inte ska vara någon tvekan om att personen bryter mot normen har tecknaren gett kinesen en trekantig stråhat, två sneda ögon och ett skägg. Det går nästan att höra tecknarens nöjda skrock ”oj vad lustig han belv”.

 

Vissa normener är bra, de hjälper oss att organisera oss. T.ex. normen som säger att vi står i kö, tar av oss skornana eller hälsar på varandra genom att skakahand. Andra normer, de som är kopplade till vår identitet och säger åt oss hur vi ska vara är farliga. Normer kring kön, läggning, funktionalitet, ålder, etnicitet, könsidentitet och trosuppfattning skapar grupper. De skapar ”normgrupper” som gynnas och får priviligier och de skapar grupper som bryter mot normen, som missgynnas, fryses ute, i frågasätts och diskrimineras. Normer kring identitet skapar falska dikotomier. Ett ”vi och dom tänk” som inte skulle behöva finnas. Jag vill helt enkelt spräcka alla normer som skadar oss. För att göra det är jag övertygad om att det första steget är att stanna upp och ställa sig själv frågan: ”vilka normer tillhör jag”.

 

Jag hoppas att det var precis vad barnen i familjen Alderstrand gjorde när de åt med dessa bestick.

  

 

Det finns många normer jag skulle vilja utrota ifrån vårt samhälle, bli av med förgått och aldrig låta dem bestämma hur vi såkallat ”bör” göra. Jag avskyr normer, jag tycker inte det finns något rätt eller fel hur vi bör bete oss eller göra. Men de värsta normerna jag vet är de som säger vad en tjej bör göra, som en kille inte bör göra. Och tvärt om. Som om man måste könsfördela beteenden och det tycker jag är helt fel.

Något som är typiskt killar, är att inte kramas. Precis som detta tåg är typiskt killar, enligt mig. Detta tåg är gjort utav trä och är ifrån en utställning men gavs in utav Klockbergets förskola. Så en norm jag skulle vilja slå sönder är detta med att tjejer kan kramas tusen gånger om när de träffas, lika så när en kille och en tjej träffas – men så fort killar och killar kramas så blir det helt plötsligt något ”fel”. Det är en rätt löjlig och lite gömnd norm, men den finns där. Och folk reagerar på det.

Jag tycker att killar ska få kramar hur mycket de vill, hur många gånger de vill utan att det ska anses vara homosexuellt eller töntigt. För mig är det en självklarhet, men det är det inte för alla. Så därför är det en av alla normer jag skulle vilja slå sönder. Om, och om igen.

 

Det finns många normer runt om i världen som jag vill slå sönder och inte veta av längre, men i detta inlägg fick vi välja en och jag väljer att slå sönder "Den perfekta människan". För mig känns det som att alla ska sträva efter att bli så perfekta som möjligt, bäst betyg, snyggast, snabbast och bäst, helt perfekt ska man vara. Att sträva efter mål är bra men att sträva efter att vara perfekt är inte ett mål eftersom perfektion är en omöjlighet. Ingen kan någonsin bli perfekt, skulle någon lyckas med att bli perfekt så skulle personen vara mer lik en docka än en riktig människa. Idén om perfektion är skadlig och ibland dödlig, människor som strävar efter perfektion svälter sig själva, opererar sig, stressar ihjäl sig och tillslut skadar sig själva.

 

Nu släpper jag den perfekta människan och låter hen falla i golvet och krossas likt en porslinsdocka. Dockan på bilden är en souvenir från Skansen och gavs till museet av Nordiska museet i Stockholm.

 

 

 

 

 

Det finns gått om dåliga normer i samtliga samhällen på jorden. Många av dessa har blivit kvar i samhället från en annan tid då värderingar såg helt annorlunda ut. Dessa gammalmodiga normer missgynnar bara folk istället för att gynna någon. I fokus idag ligger främst könsnormer som säger att det är förbjudet med vissa typer av förhållanden eller sätt att leva. Dessa har kommit upp i en tid där t.ex. värderingarna mellan man och kvinna såg olika ut än i dag eller när man inte hade mycket vetenskap om kroppen.

 

Många av dessa gamla könsnormer är idag inte gynnande för samhället men de lever kvar om man försöker blunda för dem. Att ta i med hårdhandskarna för att slå ut de som brukar normerna är inte heller rätt och kan dessutom missgynna motståndarna i och med att agerandet kan göra så att de oetiska normerna sprids i motprotest.

 

För att de ska försvinna är det istället bättre att bygga upp nya normer som motsäger de gamla för att sedan de nya ska konkurrera ut de gamla och därmed bidra till ett samhälle med bättre värderingar.

 

Det är så man bryter upp en norm, man behöver inte något hårt som kofoten på bilden, vilken är från år 2000 och tidigare funnits i förvar hos polisen efter att de tillvaratagit den från kanske en brottsling.

 

 

 

 

Att vara född i Sverige innebär inte bara växlande årstider, vackra skärgårdar och sjönsjungande dansband. Med vår kultur kommer även vissa sociala normer som man ibland inte förstår vitsen med. Och det är förunderligt svårt att bryta dem och inte ses på som ett missfoster om man inte är naturligt pratglad och självsäker.

 

De två sociala normer som jag skulle vilja att fler slog sönder, inklusive skribenten själv, är att ge komplimanger till och småprata med främmande människor.

 

Att ge komplimanger till tjejen i kassan på Ica, till busschauffören som kört dig från Sörmland till Skåne eller till killen bredvid dig på fotbollsmatchen är inte något vi gör här i Sverige. Vi ger komplimanger till våra nära och kära, till kollegorna eller klasskamraterna, till de vi träffar regelbundet – inte till dem vi troligtvis inte kommer att träffa igen, för vad finns det för mening med det?

 

Samma sak gäller småprat. Vi skämtar om att inga svenskar sätter sig nära någon annan på bussen, och det i sig är väl en ganska sorglig bild av den svenska befolkningen. Vi sätter oss inte nära någon annan, för då kan vi ju tänkas behöva småprata med dem. Fy, vad hemskt! Att spendera bussfärden med att tala med en annan person, en person du inte redan känner och kanske aldrig mer kommer möta. Vilket slöseri med ord, tid och energi!

 

Det här är två normer som jag skulle vilja ta en stor slägga och slå sönder.

 

Slår vi sönder dem så kan vi istället skapa någonting vackert av skärvorna som bli kvar. För likt Axel Edhagers tavla på bilden visar så kan många små, trasiga delar poleras och tillsammans bilda någonting mycket vackert. Så slå sönder normerna, och skapa en vacker tavla utav skärvorna.

 

Våga ge en främling en komplimang, prata med dina medmänniskor. Du kanske inte kommer få ut någonting av dessa ord, denna tid och denna energi du lägger på dem men vad gör väl det? Man behöver inte alltid ha en baktanke, ibland kan man göra saker bara för att. Det är trevligt, du kan göra någon glad, någon annan kan göra dig glad.

 

Så ta chansen och prata med varandra, ge någon annans självförtroende ett lyft.

 

Man behöver inte alltid få ut någonting ur en situation.