Vad har jag gemensamt med en mekanisk leksak, en fiolspelande gris av plåt, klädd i sjömanskostym av flanell varpå nyckeln till uppdragningen av mekaniken saknas?
Rent spontant...

Inte mycket.

Så varför väljer jag då denne lille antagonist till mig för att beskriva mig själv?
Är det för att jag tänker skriva något klyschigt om att vi alla på något sätt ändå är lika trots skiftande yttre skrud och inre differenser i mekaniken?

Kanske lite.

Ändå mest för att jag typ dog när jag hittade lille Gris.
Dog för att han var så söt!
En sann glädjespridare, tänkte jag.
Det vill jag också bli när jag blir stor.

Vem är jag?
Jo, jag är väl så att jag till och med kan känna igen sig i en leksaksgris...
Och är sprallig, mysig och en riktig kontemplatör.
Woho!

 

 

 

Vem är jag?

 

Det är frågan som givetvis dyker upp i huvudet när jag ska skriva under temat, ”Det här är jag”, och med den frågan i åtanke vandrade jag för första gången ut i magasinets vida lokaler på jakt efter ett föremål som kunde symbolisera, ja, mig.

 

Det finns rader och åter rader av föremål i muséets magasin, och så väljer jag den här: en utomjordingsdocka. Anledningen att jag valde dockan, som inte ens är särskilt gammal, är att den besvarade frågan om vem jag är. Jag passerade gamla kläder och vackra skåp, dammiga serviser och uppstoppade ankor, men det första föremål som verkligen fångade min blick var dockan.

 

Dockan låg lite undanskymd bakom vackrare leksaker, nästan malplacerad. Där har ni direkt en aspekt av dockan som speglar mig. På ytan sticker jag inte ut bland mängden, men om man kommer närmare mig sticker jag ut desto mer - av säregenhet mer än något annat.

 

Jag tror det var detta som fick mig att plocka ut dockan från hyllan. Sedan verkade den mer och mer passande. När jag ser den tänker jag på mystiska berättelser, men även på hur liten jag är i det stora universum. Jag har alltid varit fängslad av historier, av människoöden och spännande äventyr. Likväl har jag förundrat absorberat de flesta rymddokumentärer som man kan stöta på.

 

Jag ser med andra ord gärna in på djupet av det allra närmsta, människors känslor och tankar, samtidigt som jag kan sväva bort mot det allra yttersta, universums magnifika mystik. Till en början kan de till synes vara raka motsatser, men jag tror att de är ofrånkomligt sammanlänkade. Ju djupare vi tränger in i oss själva, desto djupare vill vi även penetrera universum. För frågorna vi stöter på inom oss själva reflekteras även i stjärnorna. Var kommer jag ifrån? Vad är meningen?

 

Den här dockan införskaffades av dess förra ägare år 1995. Samma år föddes jag. Vi existerade därefter sida vid sida i världen i över tio år, till den sjätte augusti 2006, då den skänktes till Sörmlands Museum. Sedan dess har den sannolikt legat undanskymd på sin hylla, samlat damm, och levat en sorts icke-existens. Allt medan jag fortsatte utvecklas till den jag är idag. Nu har dockan luftats ännu en gång. Och den ligger bakom den här texten, vilket är en stor bedrift för en 20-årig docka, och det är ett bevis på att även undanskymda och svårplacerade varelser kan åstadkomma något enbart genom att existera, om bara någon väljer att se dem.

 

 

 

Jag heter Veronica Eriksson och är 17 år gammal. Jag går på Tessinskolan i Nyköping med inriktningen Samhäll/Beteendevetenskap och har precis börjat andra året där. Mest för att det är en bred linje vilket gör att jag har mycket valmöjligheter efter skolan, men även för att jag är väldigt intresserad av hur och varför vi människor tänker som vi gör.

Ett utav mina intressen är att fota, jag tycker det är riktigt roligt att leka med kamerans alla funktioner och fota bilder med fina motiv. Det var därför jag valde denna kamera som ni ser på bilden. Det är en läderklädd plåtkamera som tillverkades under 1900-talet. Kameran användes av Hugo Sallings pappa, det var även Hugo som lämnade in kameran till Sörmlands museum.

Jag ser fram emot att börja blogga här på Youthhood då jag får ytterligare en anledning att plocka fram kameran i min vardag och även skriva mycket, som också är ett intresse från min sida. Ska bli otroligt kul att sätta igång!

 

 

 

Hej!

Jag heter Marika och är 18 år gammal. Jag går tredje året på Nyköpings Enskilda Gymnasium där jag läser naturvetenskapsprogrammet. Jag tycker om solnedgångar och långa promenader på stranden.

Nej, nu tycker jag att vi tar en cyberpenna och stryker hela den där paragrafen. För nu är det dags att börja om på nytt. Ny termin, nytt bloggteam och en ny Marika. För jag är inte samma person som jag var när jag började blogga för Youthhood.

 

Jag är fortfarande världens kontrollfreak, mitt hår är fortfarande av den där eldiga färgen jag föddes med och jag tycker fortfarande att Leonardo DiCaprio är den snyggaste man som någonsin vandrat på vår jord.

 

Jag är fortfarande etthundrafemtiosju centimeter lång, jag dagdrömmer fortfarande mer än vad som borde vara nyttigt och jag tycker fortfarande att mormors köttbullar är det godaste som finns i hela universum.

 

Jag är fortfarande livrädd för spindlar, spenderar fortfarande alldeles för många timmar framför diverse tv-serier och jag tycker fortfarande att den där berättelsen om trollkarlspojken med ärret i pannan är magisk.

 

Tycker ni att jag ska sluta använda ordet fortfarande nu?

 

Vad jag vill få fram är att jag har förändrats, men vissa saker förblir ännu detsamma. Min lilla ryggsäck med erfarenheter har fyllts på och jag ser världen med andra, mindre naiva, ögon. Jag har vuxit upp, även om jag på många sätt fortfarande är ett litet barn.

 

Det här är jag, precis som förut men ändå ny.

 

På bilden ser ni en delvis förgylld megafon med gravyren ’Till Kapten G. Malmström för Redbarhet och nit såsom befälhavare på ”heamoder” af aktieegare’. Megafonen har samma funktion som år 1861 då den tillverkades, den är fortfarande till för att förstärka eller rikta en persons röst. Orden som förmedlades genom den för 150 år sedan skiljer sig troligtvis markant från dem som vi skulle använda oss av idag, delvis på grund av språkskillnaden men även för att människan har förändrats under dessa år. Min förändring under ett och ett halvt år är ingenting i jämförelse med människans förändring under ett och ett halvt sekel.

 

 

Jag har alltid älskat kartor och hävdat att de är vår tids bästa informationsbärare.  Kartor förklarar omvärlden. De berättar inte bara om miljö och geografi utan även om människan. De beskriver varför vi lever som vi gör och var. En å kan vara orsaken till att en stad bildas och en kust kan vara källan till mat. En gammal karta visar hur människor från den tiden såg på sin omvärld. Men kartor kan också vara ett praktiskt verktyg för att orientera sig  när man plockar svamp eller planerar hemliga militäroperationer. Möjligtvis har kartan på bilden använts till det senare, då den har tillhört militärens flygvapen. Kartan är tillverkad 1978 och sitter fastklistrad på ett gult kartbord.  Den är täckt av markeringsstift i olika färger. Stiften är sammanlänkade med hjälp av trådar.

Lite så här fungerar min hjärna. Den läser av omvärlden och samlar information från alla håll och kanter. Den analyserar informationen, drar paralleller, gör kopplingar och ser samband. När analysen är klar orienterar den mig fram i livet.

Jag är en strukturerad och effektiv människa. Om jag är född så eller om jag tvingats bli det på grund av alla tusentals grejer som jag ständigt engagerar mig i, vet jag inte. När jag inte är i skolan och pluggar samhällsvetenskap hänger jag ofta i stadshuset eller på ett café. I stadshuset har jag mina möten med Ungdomsfullmäktige och på Nyköpings caféer känner jag och mina vänner oss som hemma. Smeknamnet ”Lektjejen” har jag tilldelats av mina vänner. Om det blir tyst eller långtråkigt kring bordet har jag alltid en lek nära tillhands. Social är väl en rätt bra beskrivning av mig men vissa dagar har jag precis som alla andra ett behov av att bara ligga i sängen, äta lakrits och kolla på Scrubs. Andra dagar känns det helt enkelt bara rätt att diskutera åldersmaktsordningen i tre timmar.

 

 

 

Det ska vara mycket, det är jag det. Att sitta och göra ingenting är ju oftast inte så roligt. Jag ska dock inte säga att jag har något emot att sätta mig och kolla på en tv-serie då och då. That ’70s Show dyker väl upp lite väl ofta på datorskärmen ibland, oftast när jag egentligen borde plugga. Det är väl lite av min sämre sida, så den lämnar jag.

 

Vad har jag för intressen då? Jo jag fotograferar och jag tränar och jag spelar trumpet och jobbar samt pluggar en hel del + plus att jag nu får vara med i Youthhood som bloggare. Kul tycker jag, yes yes. Riktigt spännande att dra på sig rock och handskar för att gå och kolla på en massa intressanta föremål. Under min första upptäcktsfärd hittade jag den här plättlaggen.

 

Inte ett litet järn inte. Var det viktigt med effektivitet 1952 eller var det kanske bara så att just givaren Vera var väldigt förtjust i plättar? Mycket plättar blev det hur som helst och visst är det bättre med många plättar istället för någon enstaka pannkaka. Man skulle kunna säga att fem plättar är fler än fyra pannkakor.

 

Mycket är bra. När saker och ting händer runt omkring en, vet man att man har något att göra. Så ska det vara. För mig. Just nu i alla fall.