Saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Människor som du känner och älskar kommer att dö, och du kan inte göra någonting åt det.

1952 dog Bertil och Greta Anderssons dotter Anna-Greta i polio, nio år gammal.
Jag antar att de visste att det så småningom skulle ske eftersom polio var en mycket alvarlig sjukdom, men döden går inte att förbereda sig för. Hur det än sker kommer det alltid att göra ont för någon.
Det måste ha gjort ont för hennes bröder Nils-Erik och Karl-Erik att ha en syster som dog i förtid, som aldrig fick bli gammal nog att träffa deras barn, om de fick några.

Anna-Greta blev aldrig faster, hon existerar bara i minnen nu.
Jag kan tänka mig att denna dockvagn i målad plåt påminde familjen om den lilla flickan.
Hon som beskrivs som glad och med intresse för att rita, som mamma Greta var tvungen att bära på ryggen varje gång från bussen, eftersom hon i och med polion blev förlamad.

Det sägs att tiden läker alla sår, men jag tror aldrig att de kan läkas helt. Små sårskorpor kommer alltid att finnas kvar, sånna skorpor som det gör ont att pilla på.
Men jag tror att tiden kan få människor att förlåta.

Jag hoppas att familjen Andersson kunde minnas alla fina stunder tillsammans med henne istället för att hata döden som tagit henne från dem.
Jag hoppas att de log när de mindes de tokiga små sakerna hon sade, när hon tappade sin första tand eller något annat som är så litet men betyder så mycket.

När vaccinationen för polio kom fem år efter Anna-Gretas död hoppas jag att familjen Andersson blev glad för att andra familjer nu skulle slippa uppleva samma sak som de gjorde.
De kanske tänkte att det var tack vare henne som vaccinet nu var uppfunnet.

Saker kommer aldrig bli precis som du har tänkt dig.
Det enda du kan vara säker på är att du en gång, liksom alla andra, under din levnads tid kommer att dö.
För döden är rättvis, hur skevt det än låter. Det är livet som är orättvist.

En vanlig morgon för Lina Westlund:

 

Väckarklockan börjar pipa ungefär en timme innan jag ska sitta färdig i bilen för att bege mig till skolan eller cykla iväg till jobbet.

Jag drömmer bort ljudet ett tag men väcks sedan ur min sköna dvala och slår trött om alarmet till snooze. Så fortsätter det fem minuters skön törnrosasömn, pip pip, pip pip, PIP PIP!!!!! Snooze fem minuters sömn.

När det kanske är en halvtimma kvar (iblant tio minuter)  att gör alla morgonrutiner kravlar sig en trött Lina iväg till badrummet.

Tvättning, klädval, sminkning, kaffedrickande ska hinnas med och ingen tid finns.

Jag äter nästan alltid frukost i språng och sminkar mig i bilspegeln.

Varför tar tiden slut så fruktansvärt fort på morgonen?

 

Klockan, som jag tycker är ypperligt fin är tillverkad 1950 och användes för att dra upp Frida Eriksson på morgnarna.

Hon springer nedför trappan och håller upp sin vackra balklänning för att inte snubbla. Hon hör hur klockorna ringer och vet att tolvslaget är nått, snart är det försent. Hon ökar takten men plötsligt händer något oväntat … hon tappar sin vackra sko!

Vi är nog alla medvetna om sagan om Askungen, den föräldralösa flickan som finner kärleken i form av en prins på en bal hon endast drömt om att gå på. Det är en saga som många vuxit upp med och ofta drömt sig bort till. En värld där en fattig flicka kan få sin drömprins och det känns som att allt är möjligt.  Även i Askungens värld finns det dock ett föremål med kontroll, en klocka. Klockan i sagan fungerar som en nedräknare till dess att Askungen måste lämna balen, hur mycket hon än vill kan hon inte kontrollera tiden och stanna längre vid prinsens sida. På samma sätt är vi i vår tråkigt nog magi-fria värld kontrollerade av tiden.

Klockan på bilden är en gammal hederlig klocka från år 1950 med en vit urtavla med svarta siffror och minutmarkeringar samt timvisare och minutvisare. Passande nog har klockan stannat endast minuter innan tolvslaget, kanske önskade den här klockan att Askungen skulle ha fått tillbringa mer tid med sin prins och stannade vid den tidpunkten av ren vilja.

Nej så är det nog inte, för allt vad vi vet så kan ju klockan ha varit allierad med de elaka styvsystrarna och stannade i hopp om att de skulle hinna avslöja Askungens identitet.

Eller så är klockan bara vara ett vardagligt föremål som helt tråkigt och enkelt stannade vid en slumpvis tidpunkt.

Att hinna med. Hur många här i världen har inte problem med att hinna med och få tiden att räcka till? Jag går upp halv sju varje morgon, och 75 minuter senare sitter jag på bussen till skolan. Har svenska, matte, lunch och sedan mediekunskap och mediekommunikation. En typisk måndag.

Sedan kommer jag hem och helt plötsligt inser jag att jag har tusen saker att göra. ”Det var ju detdär matteprovet imorgon, och svenskatalet som ska finslipas. Visstja, måste illustrera den sista bilden i mediekommunikationen också som ska vara inne på onsdag. Så var det ju det här med att få in lite träning samt duscha. Och så måste jag ju blogga. Bloggar aldrig längre. Måste även fota så jag har något att visa mina läsare. Blöööh, bara att sätta igång.” När klockan slår nio har jag kanske hunnit illustrera den sista bilden, finslipat svenskatalet och duschat. Träningen, bloggen och matten fick ta smällen denna gång. Såhär ser det ut. Jag hinner aldrig med ALLT jag ska göra. Vissa dagar måste jag stanna i stan för ärenden och är hemma ännu senare, vilket leder till att knappt två punkter av sju blir gjorda.

Jag är så stressad hela tiden och hinner verkligen aldrig koppla av, och har därmed tvingat mig själv att andas ut klocka nio. Då kan jag lägga mig, kolla på tv och pusta ut. Jag måste ha den tiden för att hinna ikapp verkligheten. Jag hatar denna stress. Att aldrig hinna med det jag känner att jag måste, och därmed aldrig hinna med det jag VILL.

Snälla, någon, ge dygnet i alla fall 36 timmar? Så min väckarklocka, som denna med grå urtavla i plast som tillverkades under 1950-talet, kan ringa lite senare, så jag får lite mer sömn, och hinner med allt jag både måste och vill.

Tid är det enda verkliga vi har att förlita oss på.
Det enda som består.
 
Något vi varken kan vidröra eller påverka hur mycket vi än försöker, och hur mycket filmerna än får oss att tro det.
 
Allt omkring oss får sitt slut,
motorn stannar, mjöken blir odrickbar,
våra vänner dör.
Detta trälok som körts av ett barns hand kommer en dag att ligga i containern märkt "brännbart" på återvinningsstationen.
Och klockbergets förskola, där den vistats under en lång tid, kommer en dag att stänga eller ersättas av någonting annat.
Vår personliga tid tar slut.  
 
Men tiden i sig fortsätter.
Den går inte om, den går inte runt.
Och våra klockor är egentligen inte tid, utan en kontroll av tiden för att vi inte ska tappa fattningen.
Tiden blir inte 23 och sen 0 igen, den rör sig hela tiden framåt.
Den ör oförstörbar och oföränderlig.  
 
Tiden är inget kretslopp, ingen process. Bara en oändlig rak linje.
Det enda som sker är att människans klocka ställs om till 0 då och då.
Livet ställs om till 0, natt blir dag.
 
Vilket tiden fortsätter oberörd ifrån.

Har du någonsin önskat att stanna tiden för att allt är så pass perfekt precis just då? Jag tror att alla någon gång har önskat att kunna leva 100 år i just den minuten då allt känns perfekt, eftersom känslan av perfektion är så ovanlig. De stunder jag önskat att tiden skulle ha stannat är väldigt små, de har hittills endast inträffat en gång. En gång när jag var tio år gammal hade jag, mamma och pappa ett möte tillsammans för första gången på länge. Då, när jag ropade ut orden mamma och pappa i samma mening fick jag en känsla av perfektion, den längtan av att ha sin mamma och pappa nära sig samtidigt var något jag hade glömt bort. Men där, i just den stunden önskar jag att tiden hade stannat.

Det är inte förrän verkligheten blivit ett minne som man inser att det var just i den stunden man hade perfektion, och det är ofta då man önskar att tiden hade stannat. Minnen förföljer oss, både hemska och härliga - det kan ses som en förbannelse eller en välsignelse. Men jag tror även att det är på grund av att de stunderna av perfektion endast sker en gång bidrar till att de blir så speciella, hade de inträffat hela tiden hade de inte varit så speciella. Att tiden passerar är bara naturligt, för om den inte hade gjort det hade vi ju suttit fast i en och samma stol i en evighet, livet hade stannat.

Ibland vill man även att tiden ska passera snabbare än snabbast - när man sitter på en lektion och lär sig om sniglar, sedan när läraren går ut så vrider man fram visaren av järn så att golvuret som är gjord av trä och tillverkades år 1747 visar att tiden är tio minuter senare än vad den egentligen är. Tid är något som inte går att köpas, fångas eller stanna, men det är något som ska uppskattas. Allt händer endast en gång av en anledning, ta vara på den händelsen och värdesätt minnet du har av den.

Bruna barnkängor med snörning. Fodrade med bomullstyg och läder.
Lädersula. Klack. Värmande. Skavda. Uppspruckna i tårna. Nyinförskaffade snören.
Alma Fast givare. Alma, precis som allt, påverkad av tidens gång.

Det finns ingen som kan säga exakt vad tiden är.
Man kan egentligen inte säga om den går framåt eller bakåt heller.
Människan har beklätt detta fenomen i olika begrepp men vi har egentligen ingen aning.
Kanske börjar tiden om.
Kanske har den inte börjat.
Kanske finns den inte.
Kanske går den åt fel håll.
Kanske har den ingen riktning.

Skorna slets med tiden. Tiden slets med skorna.
Fötterna växte med tiden. Tiden växte med fötterna.
Alma blev vuxen. Tiden också.
Tiden har alla åldrar.
Universum är oändligt.
Vad är tiden?