Som flicka.
Krig, krig, och åter krig. Jag tänker mig krig på många sätt. Det är många krig som utkämpas, i växtriket, bland bakterier men framför allt bland oss människor.
Det finska vinterkriget och första världskriget är två av de krig som har många saker gemensamt. Jag tänker just på hur de drev ut människorna ur sina stugor i socknarna. Hur de tvingade dem att ställa upp för sitt land. Vissa socknar brändes helt ner till marken för att motståndarna inte skulle ha någon chans att överleva, t ex i kalla Sovjetunionen.
Det är svårt att tänka sig hur hemskt det måste ha varit att bli väckt mitt i natten, blivit skriken på och utslängd ut ur sitt hus. Avslutningsvis fick du stå och se på en kort stund hur ditt hus brann ned. Du hade ingenstans att ta vägen heller mitt i natten.
Det här är vad som hände min pappas flickväns mamma. Hon blev utdriven som en ond ande ur sitt hus mitt i natten. När hon sedan blev gammal och dement trodde hon att ryssarna anföll igen. Trots att hon var förlamad i benen kastade hon sig ned på backen och försökte skydda sig själv. Allt vi gör sätter spår.
Victor Soldeus
Maktbehov Är Krigens Moder
Det är inte lika intimt som det var förr. Då var det en mot en, öga mot öga, face to face, ute på krigsfältet. Nu för tiden släpper vi en bomb sedan är saken klar. Krig blir aldrig lika närgånget som förr men det förblir människans värsta påfund.
Makt och krig hör ihop, det krigas om makten och makt är att kunna vinna ett krig. Idag handlar krig om resurser och det känns som att USA är ganska starka på just resursfronten. Vissa upplever det tryggt, andra inte. Själv är jag bara glad över att USA lyckats utse sin första svarta president, det tog bara en sådär 200 år.
Krig som sker långt ifrån oss påverkar oss knappast fysiskt och överraskande sällan berör det oss psykiskt. Kanske är det svårt att ta till sig något så hemskt som krig genom en TV-ruta eller dataskärm. Eller är det bara människans själviska funktion om att inte inse något förrän det händer en själv? Och att vi kan glömma även de hemskaste saker är tidens lustiga effekt på människan.
Kronan på bilden symboliserar makt, som är en stor anledning till att människor krigar. Krigshjälmen symboliserar alla offren, som är skörden av krig. Det är sorgligt hur usel mänskligheten kan vara.
Ibland kan jag undra hur makthavare tänker, ibland undrar jag om de tänker.
Viktor Einarsson
”Många döda efter bombdåd inatt!”
Det känns som den här sortens löpsedlar dyker upp allt för ofta nu för tiden. Och hur fel vi än tycker att det är finns det inte mycket vi som enskilda människor kan göra åt det, när väl de stora männen han bestämt vad som ska ske.
Borde inte egentligen saker som är så otroligt fel försöka hindras med alla medel?
Men det krigas världen över hela tiden, och det har det gjort i alla tider. Det känns som att så långt som vi människor nu kommit i vår utveckling och teknik borde vi ju kunna sitta ner och diskutera, istället för att bomba sönder hela städer och mörda tusentals civila. Jag ser till Barack Obama som i förrförra veckan efterträdde Bush som USA:s president, då ett av hans första initiativ var att redan nu börja plocka hem landets trupper från Irak.
På bilden här ovan visas tavlor med tretton olika symboler. Tavlorna är skänkta till Sörmlands museums samlingar om regementet F11. Om själva F11 vet jag däremot inte speciellt mycket förutom att det hade något med övervakning med flygplan i Nyköpingsområdet att göra, och att det lades ner 1980. Tavlorna användes vid undervisning och visar symboler som sitter på fienders flygplan under krig. Men ja, tänk vad bra, så att man vet vem man ska skjuta ner och inte. Det är ju sjukt!
(På bilderna är symboler för Norge, Belgien, Danmark, Finland, Öst-Tyskland, Tjeckoslovakien, Väst-Tyskland, USA, England, Polen, Sovjet, Frankrike och Holland.)
Men som liten avslutning då, som det jag skrev överst, borde inte vi människor kunna lösa våra konflikter på andra sätt än krig? Tänk på det!
Max af Klercker
Hoppet är det sista som lämnar människan
Vantarna hade pekfingret fritt för att hållas på avtryckaren på geväret färdigt för att skjuta.
Vantarna på bilden kommer från en Röda Korset-samling från Gryt. När andra världskriget började, runt 1939-41 så var nämligen den svenska armen väldigt dåligt utrustad, eftersom de svenska politikerna inte var förberedda på krig. Det var då Röda Korset grep in bland annat ordnade såna här fiffiga grejer som dessa vantar.
Det jag tänker på när jag ser vantarna är att det ändå måste vara en slags tröst att ha någonting på sig som någon har lagt ner tid på att göra. Det låter löjligt, men tror inte ni också att det skulle kännas bra att använda något som de man kämpar för har gjort? Det kanske ger lite hopp, och lite tröst i ett helt annat slags helvete.
Men vad vet jag, jag har aldrig varit i den situationen.
Jag hoppas att någon gång i framtiden så kommer ingen behöva vara det heller.
Klara Lindvall
Mama, we all go to hell?
Men i vilket fall som helst så ska vi hamna där i kistan någon gång, men att komma till himlen eller helvetet återstår att se, det kanske är som i hinduismen att man hamnar i en högre rank i sitt nästa liv såvida du gjort någonting bra i ditt liv.
Mitt huvud är tomt, jag vet inte vad jag ska skriva, jag är helt ställd över dessa intriger som har skapats i världen, man ser t.ex. som i större städer (nu tänker jag inte specificera mig) att det händer otroligt mycket skit, men samtidigt har våldet ökat i dom mindre städerna, man ser i måndagstidning efter måndagstidning att någon fått en glasflaska i huvudet utanför krogen, eller att det har tillkommit ett nytt bombattentat.
Våld är någonting som händer varje dag, och min mamma är livrädd för att nånting ska hända mig, bara jag går ifrån busstationen, och det tar drygt 20 min och hon håller på att krypa ur kläderna om jag kanske är 5 minuter försenad, det är så mycket som händer i just vår lilla stad, en gång kanske det händer, att det kanske blir jag, istället för den flicka det står om i tidningen.
Återigen till kistan så har jag väldigt mycket fobi för sånt, fastnade i en liten hiss när jag var liten, en mycket liten hiss. Mina armar måste sträckas ut så långt ut som möjligt för att jag inte ska känna väggarna precis som Uma Thurman gör i Kill Bill II, sen kan jag också fatta att de som har karateskillz oftast lättare kommer upp till ytan och det har ju inte jag...
Jag vet vad som ligger där i just nu, och det kan jag säga med tungt hjärta att ett barn, inte alls mycket äldre än vad jag är om inte yngre, ligger med svartnande ögon. Barn som blivit bortrövade och hjärntvättade till att bli barnsoldater, som inte ens känner igen sin mamma eller pappa och istället för sin teddybjörn håller en AK47 i de taniga händerna. Varje dag dör barn av svält, kulor, minor, sjukdomar och vad gör vi? Vi skulle kunna göra så mycket mer.
Förresten borde ni gå in på Melissas MySpace: http://www.myspace.com/melissahornmusik och lyssna på Kungsholmens Hamn, jag tror nog att ni förstår ett och annat vad jag menar, ta till er av den texten och tänk på vad jag just skrev.
Och jag sänder en tanke till dig, som ligger sömnlös inatt.
Matilda Thorén
Valar, krig & grejer
Några dagar innan jag fyllde tolv år fick jag en uppenbarelse. Det var en solig och fin dag på Arlanda, jag och min familj skulle alldeles strax kliva på vårt plan till Malta då en tanke slog mig; Jag ska sitta i en stor metallklump som kommer att flyga i luften. Det är helt ologiskt!
Det var i den stunden jag upptäckte min näst intill extrema flygrädsla. Då kunde jag äntligen också fylla i mitt hål i min topp-3-läskiga-saker-lista precis mellan krig och valar (ja, jag är superrädd för valar, mobbas inte).
I alla fall! När vi knallade runt i vår gigantiska prylsamling fick jag syn på denna skylt:
Och tänkte att den kombinerar två av mina största rädslor.
Krig är verkligen är ett big no-no. Att bara få för sig att döda oskyldiga människor med en massa vapen är bara helt absurt. Det är nog det som skrämmer mig mest, vad människor är kapabla att göra mot varandra.
Egentligen skulle det kännas mycket mer logiskt att när världens mäktigaste människor har sina dispyter att de bara diskuterar sina problem eller singlar slant eller nåt. Jag är säkert bara jättenaiv men att dra till med vapen när man har problem känns faktiskt ännu mer ologiskt än en flygande metallklump.
Emma Vestberg
Bylingen
Detta är en bygelsax, ett föremål som ser ut att höra hemma i en Saw-film ungefär. Bygelsaxen, eller "Bylingen", använde sig vakter av förr i tiden för att fånga brottslingar med. Den halvcrikelformade järndelen på pinnen fångade man in rackarens hals med, så att de kunde hålla odågan så långt ifrån sig som möjligt, dels för att inte bli skadade och dels för att vara trygg tills polis dök upp.
Jag har sett ett antal krigsfilmer, jag har blivit undervisad om andra världskriget i skolan, jag har till och med besökt själva Auschwitz. Ändå så kan jag inte få en klar bild av ett krig. Det är något man helst inte vill prata om, folk bygger gärna upp en mur och andra gråter krokodiltårar så fort de hör en krigshistoria. Jag antar att jag är för kall för att ta in allt, att jag inte vågar ta in för mycket för att det skulle ta så jäkla hårt på mig.
Men, åter till den så kallade bylingen. Den har verkligen ingenting med krig att göra. Som sagt, krig är för djupt för mig att jag inte ens orkar tänka mig in i det. Men när jag såg den här prylen så tyckte jag att den såg så bisarr ut så jag var tvungen att nämna den och min koppling till krig är: haha, vad sjukt de skulle varit om de hade sprungit omkring med en sån här istället för skjutvapen! Då skulle man iallafall fått en chans, hade man haft ett litet huvud hade man kanske kunnat åla sig ur och smitit undan, vem vet?
Dominique Sternberg
