Det är lika bra att skriva det direkt: jag är ingen musikmänniska. Med det menar jag att jag inte har några favoritband eller favoritgenrer. Givetvis lyssnar jag på musik och berörs av den precis som vem som helst, men jag går inte på konserter och håller inte koll på när nya album släpps. Därmed är det svårt för mig att ge några tips, och alla musikfantaster därute kan nog sluta läsa nu. Står du däremot, likt mig, handfallen inför dina vänners samtal om ”den” och ”dens” nya platta (Säger man ens platta?) så kanske jag kan bidra med någonting.

När jag var yngre upptäckte jag musik via radion i bilen, men allt medan jag blivit äldre har jag åkt mindre och mindre bil. Under tonåren har jag snarare kommit i kontakt med musik via film och videoklipp på nätet. Så i den utsträckning att jag ofta lyssnar på en films soundtrack. Jag får dock ofta kommentaren att det inte räknas som musik.

Hursomhelst så är det det jag har lyssnat mycket på, plus några gamla dängor (Återigen, säger man ens så?) från radion. De senaste åren har jag dock fångats av ett, för mig, nytt fenomen. När jag hade sett The Hunger Games på bio första gången och verkligen tyckt om den, så följde jag samma mönster som så många gånger tidigare: jag sökte på soundtracket på Spotify. Det jag då fick upp var en skiva, men inte med endast orkestral musik, utan med en samling olika artisters och bands låtar. Alla med text.

Dessa låtar hade inte varit med i filmen, men de hade alla skrivits av artister som fått se filmen och blivit tillfrågade att skriva en låt till denna skiva, i filmens namn. Detta visade sig vara mitt drömscenario. För i stort sett första gången kunde jag relatera till texten i låtarna. Tidigare hade det alltid varit musiken som slagit an den emotionella tonen inom mig. Nu kunde orden i texterna helt plötsligt träffa på samma ställe. Jag tror detta berodde på att jag visste vilken upplevelse artisterna hade skrivit om, nämligen upplevelsen av att ha sett filmen.

Samma sak skedde med uppföljaren till The Hunger Games och jag har sett fler filmer som gjort samma sak. Jag vet inte om detta är en ny trend, men det är helt klart något jag tycker om. Dessutom är det ett bra sätt att upptäcka nya artister på.

Mitt tips är alltså att du väljer ut en film du tyckte extra mycket om och ser efter om ett album finns kopplat till denna film. För min del var min första upplevelse av detta alltså med albumet ”The Hunger Games: Songs from District 12 and Beyond”.

Den med brittiska flaggan utsmyckade brickan på bilden påminner mig om att de flesta band och artister jag lyssnar på relativt regelbundet kommer från Storbritannien.

Den svenska hiphopen låter just nu bättre än någonsin och artisterna slänger ur sig skiva efter skiva. Nya stjärnskott som Rosh (RoRo), från Nyköping tränger sig fram på scenen och visar exakt var svensk hiphops framtid ligger.

Timbuktu (Jason) är förvisso ingen nykomling, han har varit kung av svensk hiphop länge och i hans nya album ” För Livet Till Döden” fortsätter han att regera. De högerextrema vindarna blåser i Europa. Rasister och nazister intar europaparlamentet och sprider sitt hat. Hat mot romer, judar, kvinnor... Timbuktus nya album är en reaktion mot dagens Europa, mot rasismen i Sverige. I texterna bubblar han nästan över med sina tankar som rasism och antirasism.  Timbuktus åttonde studioalbum är lika inspirerande som hans första och kommer när det behövs som mest.

Att ett så litet land som Sverige kan producera så många grymma artister är imponerande. Kanske tänds musikintresset av en glödande ilska mot samhället eller av en leksak som står där hemma i vardagsrummet. På bilden ser du en leksaks orkester tillverkad 1945 gjord av plåt. Anna-Marie var den lyckliga ägaren av den fina leksaken som hon fått av sin pappa. På prislappen står det 10kr. Orkesterns namn är ”Li’l Abner and hist dogpatch band”.

Slutligen vill jag även nämna namnet Linda Pira. För vad vore en kung utan sin drottning? Linda Pira är svenskhiphops drottning 2014.

På bilden finner man ett flertal tavlor, vilka alla är porträtt av kvinnor. Det kan kanske tyckas att det bara är några flickor/damer men i allas liv finns något stort. Samma är det med The Rolling Stones album Some Girls, 1978, som är ett av Stones väldigt många studioalbum. Det är inte albumet som man i första hand tänker på när man hör bandet nämnas men det är ändå ett av deras bästa. Till skillnad från t.ex. Let It Bleed, 1969, och Sticky Fingers, 1971, innehåller albumet inte några jättestora egenskrivna klassiker men när jag kollar igenom låtlistan kan jag heller inte hitta en dålig låt. Det är sammanlagt 10 låtar som alla många gånger har varit med i repertoaren till olika konserter, vissa är med konstant.

Albumet inleds med låten Miss You, en discoinfluerad låt som alla vill sjunga till men utan att lyckas då det för de flesta kommer att låta förfärligt i refrängen. Bäst gör sig låten ändå live och allra bäst på Sweet Summer Sun, 2012, https://www.youtube.com/watch?v=YI-OzM0dy30.

Nästa riktigt bra låt i albumet är Just My Imagination (Running Away With Me), en låt skriven och först inspelad av den amerikanska soulgruppen The Temptations 1970. Redan så här tidigt har man kommit djupt in i albumet och vill inte sluta. Den fjärde låten är titellåten och det känns nu som att albumet är på sin topp.

Jag har dock en kärlek till The Rolling Stones i deras äldre dagar och lyssnar därför helst på låten från deras livekonsert från Beacon Theatre 2006 där de har fått till ett riktigt schyst men enkelt sound till låten, https://www.youtube.com/watch?v=92sEgZSmPbY.

På samma konsert framför gruppen den sjätte låten från albumet. Det är Far Away Eyes och är min favoritlåt från albumet trots det starka countryinslaget. Deras framförande av den på Beacon Theatre är värd att kolla upp, men musikvideon är dock nummer ett, https://www.youtube.com/watch?v=VyK1bZZ7E-s. Mick Jaggers ansikte är oemotståndligt och i denna musikvideo klargörs detta extra tydligt. Albumet är fortfarande på topp enligt mig och det fortsätter in i slutet tack vare Beast of Burden, den näst sista låten på albumet. Det är mest kända Rolling Stones låten från Some Girls-albumet, speciellt bland alla 40-åringar tack vare Bette Midler som spelade in en cover på låten 1983.

För att nu inte förstöra min tes om att Some Girls-albumet är något extra får jag inte släppa vad jag nämnde i inledningen om de porträtterade kvinnorna. Ett exempel på en stark personlighet åter finns i ett foto av Ingrid av Sverige från 1933. Hennes far var Gustaf VI Adolf och hennes mor Kronprinsessan Margareta. Hon blev drottning av Danmark 1947. Fotografiet skänktes till Sörmlands Museum av Göran af Klercker.

Album kan vara magiska. De kan vara som en varm filt som sveper in dig och värmer dig från topp till tå. De kan lyckas beröra dig, eller förstöra dig.

Men de kan också vara otroligt repetitiva och långtråkiga, var låt låter likadan, så det gäller att hitta rätt i albumens djungel. Därför tänkte vi på Youthhood att vi skulle dela med oss av lite tips på album som åtminstone vi tycker om, som vi blir berörda eller förstörda av.

Birdy av Birdy

Låt inte det idéfattiga själbetitlade namnet lura dig, orden repetitiv och långtråkig kan inte användas för att beskriva detta album. Artisten Birdy har ett väldigt eget och speciellt sound, då hennes röst är just egen och speciell, och helt magiskt. Och visst är det hennes röst och hennes piano som är det centrala i varenda låt, men inte sjutton är det långtråkigt utan det är snarare något som ger albumet ett gemensamt drag, för låtarna är delar av en helhet.

Hela albumet passar perfekt att lyssna på när du känner dig såväl nedstämd som uppskruvad, för albumet är fyllt av låtar som kan appliceras till ett flertal situationer med ett flertal olika sinnesstämningar. Låtarna är dock inte Birdys egna låtar, albumet är fyllt av covers, hennes egen version av andra artister eller gruppers låtar, och att hon lyckas gör om dem till något helt nytt går inte att förneka.

Det här är Birdys debutalbum, och ett debutalbum fyllt med covers är ju inte direkt något som gör en utomstående person speciellt intresserad. Men det är inga Lady GaGa, Michael Jackson eller The Beatles låtar på detta album, det är istället fyllt av avskalade versioner av mindre kända låtar av mindre kända – men ändå kända – artister.

Exempel på underbara covers på detta album är Bon Ivers ”Skinny Love”, James Taylors ”Fire and Rain” och The xx’s ”Shelter”.

This is War av 30 Seconds to Mars

Ett annat av mina favoritalbum, inom en helt annan musikgenre, är This is War av 30 Seconds to Mars. Något minnesvärt med detta album är dess omslag, en tiger som ryter. På planschen ovan syns en kungstiger som varit en del av undervisningen på Sigridslunds skola, skolplanschen tillverkades under 1900-talets första halva och förvärvades av Sörmlands museum 2012.

En tiger är en passande beskrivning till detta album, det är vackert men farligt. Pälsen är mjuk och glansig men när de vassa tänderna visas tar man instinktivt ett steg tillbaka, något som i detta sammanhang inte är en dålig sak.

Det som jag tycker mest om med detta album är det faktum att det innehåller så mycket mer än vad man först kan tro. Till en början får man ett relativt mörkt intryck av såväl låtarna som albumet i sin helhet, men snart inser man att det är så mycket mer. Bakom låtarna och deras stundvis negativa textrader finns en optimism som jag finner fängslande och som gör att jag klickar på repeat om och om igen.

Helheten är något som jag tycker om med detta album, men för att ge er några exempel på låtar så kan jag tipsa er om ”Kings and Queens”, ”Closer to the Edge” och så givetvis titelspåret ”This is War”.

För många handlar album om historien albumet berättar, men själv har jag aldrig kunnat förstå vad albumet berättar förutom de känslor de väcker inom mig. Ett bra album för mig är ett album då alla låtar är bra och väcker känslor inom mig. Between Two Lungs är ett sådant album, det är Florence + The Machine som gjort albumet. De har flera album som jag är förälskad i men jag tänkte tipsa om just Between Two Lungs. När jag behöver inspiration till en målning lyssnar jag alltid på Florence + The Machine för att deras låtar väcker så mycket känslor inom mig och får fantasin att flöda.

När jag letade efter ett föremål som skulle symbolisera albumet Between Two Lungs tänkte jag självklart på två lungor först men eftersom det inte fanns tänkte jag att jag skulle hitta en intuberingstub eftersom de förs ner i luftstrupen som sitter emellan två lungor och fördelas in i två bronkers. Men det hittade jag inte heller i samlingen "Sjukvård", utan det jag hittade var en sond från vårdskolan i Eskilstuna. En sond används för att mata en person som är oförmögen att äta på egen hand vid exempelvis koma, sjukdom, ålder o.s.v. Den förs inte ner i luftstrupen utan ner i matstrupen så det var helt enkelt det bästa jag kunde hitta till albumet Between Two Lungs.