Jag har märkt en grej, en sak som jag verkligen lagt märke till och börjat fundera lite extra på. Det här med att modet från 80-talet kommer tillbaka, eller att gamla mönster på porslin eller krukor helt plötsligt kommer tillbaka till idag. Samma struktur, mönster och form på kläderna är det idag som det var då, samma mönster på gamla koppar kommer tillbaka. Det antika blir en del av nutiden helt enkelt. Jag tänkte lite extra på det när jag såg denna gamla servis som användes utav Ivar Alderstrand från Eskilstuna, jag har faktiskt samma mönster på porslin hemma hos mig som faktiskt inte alls är gammalt.

Gammalt blir nytt, det går runt och runt som ett evigt kretslopp. Modet är ett sådant bra exempel på detta, mycket som mina föräldrar hade på sig när de var unga är helt plötsligt på catwalken idag. Det är verkligen så typiskt att det man då började tycka var tråkigt, fult och blivit less på kommer åter igen och är det nya inne plagget. Jag tycker det är fascinerande och rätt roligt ändå, att vi inte riktigt släpper det historiska utan vi vill ändå ha kvar det band oss. Och att vi finner så pass mycket inspiration från dåtiden är något jag gillar skarpt.

När man ser på världen genom ett kaleidoskop ser allting bra tokigt ut, ofta är omvärlden inte ens igenkännbar. Genom att utnyttja kunskaper om speglar och reflektioner ser vi något utöver det vanliga, en värld med helt nya mönster skapas. Och är inte det rätt otroligt, en liten mackapär i form av en cylinder som lurar ögat och får oss att uppleva ”en helt ny värld”, för att citera Aladdin och Jasmine.

För att se in i framtiden har man genom tiderna använt sig av ett flertal olika föremål och knep. Vissa hävdar att det är stjärnorna som gör de riktigaste förutsägelserna om framtiden medan andra vänder sig till studier av handflator eller matematiska formler. Kikaren brukar fungera som en symbol för att ”se in i framtiden” men jag anser nog snarare att kaleidoskopet är en mer passande symbol. För framtiden är inte klar, inte tydlig för oss, och om vi skulle spana in i framtiden tror jag att världen snarare skulle kunna uppfattas som en rad främmande och abstrakta mönster, som ständigt förändras, än en klar bild lite längre fram i vårt synfält.

Kaleidoskopet på bilden är från 1943 och lämnades in till museet av Sten Oskarsson från Nyköping.

Med en vår utav jubileum och comebacks kommer gammal musik på nytt upp som högaktuellt i medier och på musiktjänster. Ju äldre banden är desto större plats tar nyheten.

Det band som ligger högst i relevans i Sverige bör vara The Rolling Stones som i sommar gör ett stopp i Sverige under deras europaturné. I det statuerandet är jag dock jävig då jag ska dit och lyssna, på ett band som 2012 firade 50 år.

Ett annat band som firade 50 år sedan sitt genombrott i USA är brittiska The Beatles som vars nu levande medlemmar, Paul McCartney och Ringo Starr, fångade världens uppmärksamhet med en hyllningskonsert med många olika artister å Beatles ära.

Listan på ånyo aktuella band och artister kan göras lång, världen firar rapartisten Nas 20 år gamla debutalbum Illmatic och sörjer samtidigt Nirvanas Kurt Cobain som för 20 år begick självmord.

Legendariska artisters liv återspeglas extra mycket denna vår och med avseende på det passar det bra med en bild som återspeglar en del utav Sörmlands Museums samling av speglar. Den stora spegeln kom i museets ägo genom en gåva 1952 i samband med invigningen av Gästabudssalen.

Får man bli stressad över vad man ska ha på sig på en väldigt stor dag som ligger minst två månader fram? Jag har i alla fall varit stressad i över två månader redan och när ni får reda på vad det var jag letade efter så kanske ni tycker att jag är lite töntig. Men det jag letade efter var något vitt och fint, något jag kan ha på min speciella dag, en väldigt speciell klänning med lite gulddetaljer!

Nej jag har inte letat efter min bröllopsklänning utan efter min studentklänning. Letat har jag gjort överallt, fått tips av andra och sett mina vänner hitta sina perfekta klänningar till den speciella dagen och bara blivit ännu mera stressad själv. Men så i en polsk butik i Warszawa som jag, Linnéa och Mamma av slump passerade, hittade jag min perfekta klänning!

Vad vill jag säga då med denna berättelse om hur jag hittade min vita klänning? Jo att man kan leta hur mycket som helst efter något, vara på spaning hur länge som helst men när man hittar det man alltid har letat efter så beror det ofta på slumpen. Slumpen är alltid bättre än spaning!

På NK 1939 var denna linnekostym inköpt, det var Anders Lybeck som bar denna kostym på ett bröllop när han var ung. Helt vitklädd och stilig föreställer jag mig Anders, men även att han hade det väl ställt vilket var tur för Anders under 1939.

I min keps av hundtandmönstrat i brunt, rost och ljusbrunt känner jag mig precis lagom spaningsutrustad.
"Vinterkeps med öronlappar, den ville Börje inte ha."
Sa Iris Ohlsson om hennes makes inställning till 60-talskepan.
Näe du Börje, du kanske inte var en äkta spanare som jag!
För jag vet att utan kepsen hade jag inte kunnat spana så intensivt som jag gjort, mössan har stimulerat hjärngeggan.

Jag läser nämligen det senaste numret av Kupé.
Tillgängligt här: http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_t.aspx?gKey=3373bm5p

Där står skrivet om den växande minneskulturen.
Minneskulturen?
Ja.
Den kultur där människor blivit besatta av att lagra minnen utanför hjärnan med hjälp av appar och annan
elektronisk utrustning.
Applikationer som lagrar alla dina sms, telefonsamtal, mms och konversationer du någonsin haft.
Eller en klocka som tar upp alla ljud du kommer i kontakt med dagligen.
Kommande Google Glass ska bli dina extra ögon som på muntligt kommando registrerar ditt liv digitalt.

Forskning i USA hävdar att vi i framtiden kommer att kunna bryta ner vissa proteiner i hjärnan som bär på obehagliga minnen.

Alltså: Ny teknik ska lagra exakt allt åt dig, en extern hårddisk åt hjärnan, en backup om du skulle behöva.
           Ny forskning ska ta bort obehagliga minnen åt dig. En käftsmäll åt bearbetnings- och livserfarenhetsbarometern.

Och jag funderar på.
Behöver jag lagra, spara, hamstra på allt jag någonsin gått igenom?
Minnet är selektivt.
Vi minns det som betyder något.
Och det är ur dessa minnen som vi skulpteras, ur dessa minnen som vi drivs framåt.
De minnen som sticker ut.
Saker hände som gjorde skillnad.
Och det vi inte minns, det glömmer vi för att vi helt enkelt inte har ett behov av att minnas det.

Jag tänker att det är precis lika skadligt att masslagra trivialitet som att medicinera undan trauma.
Varför?
Trivialiteten tillför ingenting mer än just i stunden.
Dessutom anser jag att masslagringsbehovet är ett symptom på att vi kanske är väl överbelastade med intryck som vår hjärna inte klarar av att bearbeta och lagra.
Och att medicinera undan trauma är minst lika skadligt.
Vi bär med oss minnen.
Minnen av underbara krutskott av extas och essens.
Minnen av smärta, apati och kaos.
Vi behöver alla dessa minnen.

Vi behöver minnas hur ont och svidande vissa saker har gjort oss, för att kunna akta oss och göra annorlunda nästa gång.
Och när det är precis sådär ont och svidande.
Så behöver vi också minnas hur knopparna alltid exploderar på våren och hur skönt det är att kramas.
Minnas essensen av att vara vid liv.
Hjärnan är smart.
Den lagrar inte bara för stunden.
Den lagrar för hela livet.

Jag befarar att vi i framtiden inte kommer att vurma för våra inre liv på samma vis.
Att vi kanske inte kommer att lägga energi på att bearbeta våra minnen och upplevelser utan istället förlita oss på allt
för många utomkroppsliga påverkansmedel i jakten på det maximala levernet.
Att vi i mindre utsträckning kommer att ägna oss åt kontemplation och rörelse i våra egna kroppsliga hus.
Och vad händer då?

Jag går omkring i en klädbutik och noterar att butiken har gjort en reklam satsning för att visa hur miljövänliga deras kläder är. Ett flertal klädesplagg är märkta med en stor grön lapp som berättar om hur plagget är producerat. Det låter ju bra, tänker jag och går vidare. Under veckorna som följer märker jag att flera klädkedjor har valt att göra liknande satsningar. Vi är just nu mer miljömedvetna än någonsin och jag blir därför inte förvånad över den nya trenden. Att prioritera produktion utan stora ekologiska fotavtryck känns självklart 2014.

När denna hatt tillverkades år 1900 förmodar jag att Hedwig Cederfelt Modema inte reflekterade särskilt mycket över produktionens eventuella miljöpåverkan. Jag undrar om brukaren och givaren av hatten Hanna Palme hade föredragit en ”miljömärkt” hatt.

Plötsligt blir jag intresserad av att kolla upp dessa butiker, är de verkligen så miljövänliga som de hävdar? Svaret får jag ganska snart av min vän som gjort ett projektarbete om just klädbutikers miljömedvetenhet.  Ju mer reklam företaget gör för hur miljövänliga de är, desto mindre miljövänliga är de. Hon förklarar att med denna logik, är H&M djävulen.