Läsk, kaffe och te kan slänga sig i väggen, för mig är det saft som gäller.

När jag var liten fick jag alltid ett glas saft ställt framför mig när det var dags för kalas. Min avsmak för drycker med kolsyra kom tidigt, det stack ju så konstigt på tungan och kittlades så i halsen, och varma drycker var något för de vuxna. Då blev saft lösningen på mitt lilla dryckesproblem och det kan nog inte ha blivit en bättre kombination.

Hos mormor och morfar fanns det dock något som gjorde denna suveräna kombination ännu mer suverän, nämligen ett par sugrör med ett hjärtformat skedblad i änden. Sugrören var av EXAKT samma modell som dessa från familjen Alderstrand och jag blir så glad vid blotta åsynen av dem, det är som att jag förvandlas till mitt sexåriga-jag och står i mormor och morfars gamla kök igen. Jag minns hur jag ”fiskade” saft med skedbladen och sörplade högljutt med sugrören – där var det tal om lycka för en liten saftfantast.

När jag skriver det här skiner solen och jag hör genom lägenhetsväggen hur det droppar, nästintill rinner, vatten från balkongerna. Nu är sommaren på ingång och snart är det dags för saftsäsongen igen!

Jag talar inte om vodka.

Inte om Coca cola, fanta eller sprite. 

Inte om vatten som fraktats tusen mil med flygplan, 

eller vatten som människor blir sjuka och dör av. 

Jag talar om det lilla vattnet som skänker oss liv och ingenting annat. 

Enligt en rapport från WWF är endast 2,5% av världens vatten drickbart sötvatten. I sin tur används endast 8% av det till hushåll, och resten industri och jordbruk. Bara dessa siffror säger väldigt mycket om oss. 

En planet täckt av vatten, men nästan ingenting går att dricka, och det lilla vi har slösar vi. Det är det vi 7 miljarder människor ska leva av.

Vi, och då menar jag också vi här, tar vatten så mycket för givet. Vi tar för givet att det kommer när vi drar i kranen, kanske till och med klämmer ner några isbitar för att få det extra fräscht. 

Vi duschar varmt och länge bara för att det är skönt. Hur många hinner inte dö av vätskebrist under den där halvtimmen?

Vi har vatten överallt. Men inte nog med det! 

Vi har dessutom mage att frakta andras vatten hit, för att kunna få ännu fler valmöjligheter.

"Det är nog väldigt viktigt att kunna välja mellan bonAqua eller kranvatten." Nej, det är det inte. 

Flaskan på bilden innehåller "Härtappat, rent fräscht bordsvatten från Nyköping" och gjordes till förmån för Världsvattendagen 1999.  Den har hängt med på olika projekt under dagen tillsammans med museet och skolor i Nyköping.

Världsvattendagen instiftades av FN, och i år 2013 är målet att öka medvetenheten om utmaningarna som finns vid förvaltning av vatten och om möjligheterna till ökade samarbeten i olika vattenfrågor. Världens kanske viktigaste dag, om du frågar mig. Med tanke på att vattenresurserna blir färre i takt med att världens befolkning växer, och ändå fortsätter I-länderna att spola i kranarna.

Ställ dig framför din kran och föreställ dig att ingenting händer när du försöker spola.Vad skulle du göra då?

Skulle du gå två mil för att få två hinkar drickbart vatten? 

Kan du ens föreställa dig ett sådant scenario? Kanske inte.

Men för andra är det vardag, som du troligtvis är ganska medveten om. 

Det är vad denna lilla glasflaska egentligen symboliserar. 

Livets största behov i all sin skörhet.

Ta ett glas vatten och njut av det riktigt ordentligt. Nästa gång kanske det förblir tomt.  

Jag har aldrig varit någon juice- eller safttjej. Apelsinjuice är något utav det värsta jag vet och enda saften jag verkligen tycker om och kan dricka mycket av är typ päronjuice. Eller apelsinjuice. Nä, jag föredrar vatten. I nästan alla lägen faktiskt. Och de flesta i min närhet vet vilken vattenmänniska jag är. Jag har en kompis sedan 13 år tillbaka som jag ofta träffar och äter hos. Hennes mamma säger alltid ”Och Alexandra vill ha vatten förstår jag?” när frågan om dryck kommer upp. Jag fick till och med en vattenmaskin i julklapp när jag var runt 11 år av mamma och pappa, mest på skämt, just för att jag älskar vatten så mycket.

Detta dricksglas är ett föremål som ingår i samnlingen Eskilstunahemmet och det var Roger Aldertrand som gav detta, tillsammans med alla andra föremål i samma samling, till museet. Vatten dricks bäst ur dricksglas som detta och enligt mig är det vatten som gäller, och det är min favoritdryck, i alla lägen.

Jag tycker verkligen om mönstret på koppen. Koppen pratar med mig.

Säger: fyll mig med te eller en glasskula, även fast jag är en kaffekopp! Det är okej.

För dina läppar mot min porslinskant, håll mig i dina händer, låt mig vara en del av din morgon, din fika med en nära, omhulda mig.

Ta mig!

Och jag blir liksom överrumplad av detta frieri och svarar:

Men du tillhör museet och jag får inte ta med dig hem. Jag kan fotografera dig och hylla dig i textform.

Men koppen, vi kommer nog aldrig kunna bli mer än vänner, bli mer än att beundra varandra på avstånd i någon slags medeltida hövisk kärlek.

Jag kommer att se dig i änden av korridoren varannan tisdag på jobbet och tråna efter dig...

Jag kan åtminstone berätta för dig vad för slags lyckliga ting vi skulle kunna roa oss med.

Jag skulle kunna koka tevatten och doppa en tesil med roobios citron i dig, fylla dig med sprakande hallonsoda eller lemonad.

Kanske frysa flädersaft och göra sorbet och äta den ur dig med silversked. Den dryckespassionen, vi skulle få uppleva så mycket tillsammans.

Glöm inte smoothiesar med kardemumma och hallon, färskpressad äpplejuice och lagom tempererat kranvatten.

Det team vi skulle bilda. Du som bärare av essentiella vätskor till min kropp, jag som trogen ägare till dina medservismedlemmar.

Du som gästvälkomnare, jag som varsamt diskar dig.

Ack, den smärtan som vaknar till liv i mitt bröst när jag inser att det aldrig kan bli du och jag.

Glöm mig aldrig!

När en var liten var drycker inte så mycket mer än vatten, saft, oboy och läsk, men med åren har dryckerna öppnat en helt ny värld för mig. Dryck är nästan lika viktigt som mat, och hur viktigt mat är går inte att understryka tillräckligt. 
När jag var liten var vatten en självklar del i kategorin äckliga och tråkiga drycker. Det tog för mig emot att behöva dricka det även om jag var tvungen. Nu däremot älskar jag vattnen och njuter av det!
Andra saker som jag har lärt mig att dricka är kaffe, vin, allmänt alkoholhaltiga drycker, glögg och te.

Men när det gäller hur dryckerna serveras är jag ganska konservativ.
 Kalla drycker ska drickas ur glas.
Varma drycker ska drickas ur koppar med öra.
Kruxet kommer vid denna kopp som är gjord av glas men ändå har ett öra. Det blir kaos i min hjärna, vilken dryck är denna kopp egentligen ämnad till?
Tur att det finns en beskrivning!
Plastbehållaren runt koppen matchar faktiskt själva drycken som den ska fyllas med, nämligen kaffe <3

Den fina koppen kommer från samlingen Eskilstunahemmet och är inlämnad av Roger Alderstrand tillsammans med andra förmål.

I denna NK-fåtölj ser jag mig själv sitta. Jag och fåtöljen är placerad på något härligt ställe, kanske kan den även flyga så att jag kan förflytta mig mellan olika platser. 

Jag och fåtöljen på en mysig, stimmig pub, i min hand en skummig öl.

Jag och fåtöljen på utflykt i Trosas skärgård, i min hand mammas svartvinbärssaft.

Jag och fåtöljen på en sydamerikansk strand, i min hand en Corona med lime nedstucken i flaskhalsen. 

Olika platser olika drycker