Kläder, prylar, saker, ting.

Konsumtion är en ständigt återkommande och ibland lite känslig fråga.

Vissa älskar att införskaffa nya saker, andra skyr det som svininfluensan. En dag på Ullared låter som att komma till helvettet och provrum är en av de värsta platserna man kan vara på.

Andra ser barnarbete, giftutsläpp och miljöproblem i varje liten pryl och ballerinastrumpa.

 

För konsumtion är ju så komplext. Personligen tycker jag faktiskt om grejer och kläder, men jag får alltid så dåligt samvete när jag har köpt dem.

Slit&släng-kulturen är ju ganska kass och vårt eviga konsumerande påfrestar jordens resurser och miljö något ofantligt.

Varorna ska produceras så billigt som möjligt vilket resulterar i att produktionen byggs upp i länder där schysta arbetsvillkor och drägliga löner är långt borta.

För att hålla en ekonomisk tillväxt förväntas vi konsumera och konsumera. Varor och pengar i omlopp till jordens undergångskrasch.

 

Sen har vi också det känslomässiga problemet med att äga saker. Saker går ofta sönder eller tappas bort. Och när saker som vi har någon form av tycka-om-förhållande till försvinner är det lätt att man känner sig lite olycklig. Ju starkare band och ofta dyrare pryl desto mer olycka. Så bättre vore det kanske att köra på den buddistiska linjen och inte äga saker. Eller åtminstone att inte ha några känslomässiga band till sina prytlar.

 

I mitt fall, som har några saker jag verkligen tycker om, tex mina skor, min mac som denna från museet (fast inte tillverkad 1986 och inte tidigare ägd av Olle Hallberg) och något 2-handfynd, kommer då frågan om det inte är värt att riskera lite ledsamhet vid eventuell förlust bara för att få ha den där ganska fina känslan av att verkligen tycka om en ägodel?

Jag svarar nog ja.

 

Saker och kläder är kul, men kanske måste vi sträva efter att köpa lite färre saker som vi verkligen tycker om istället för att köpa skit som vi inte gillar och som slutar på en soptipp i ett afrikansk U-land?

Jag tror inte jag är den enda som äger 5 jackor, säkert 10 väskor och alldeles för många skor. Förr, vilket jag baserar på filmer jag sett, så ägde man det som behövdes. En jacka som passade alla väder precis som antagligen skorna gjorde. Idag finns det skor för alla tillfällen och väder och jag tror inte jag är den enda som äger för mycket saker egentligen. Ändå fortsätter jag köpa t.ex. nya skor, visst är det roligt med nytt men när jag tänker på det är det klart att det är onödigt…

Jag har valt väskan på bilden för att den är gammal (1950), påminner om en leksaksväska jag hade när jag var liten men även för att en person skulle kunna ha en sån på stan idag. Det jag menar är att saker från ”förr” kan passa även nu. Egentligen räcker det kanske att kolla hemma hos morfar och mormor efter en ny väska istället för att köpa en ny? Gammalt är snyggt och modernt idag.

Egentligen är inte jag någon som ska skriva sånt här, då jag ibland köper onödiga saker och som sagt äger för många jackor då jag bara kan bära en i taget. Men när jag tänker på det hela är konsumtionen idag överdriven, inte minst av mig.

När jag var liten ville jag samla på precis allting. Det var fina stenar, frimärken och 50-öringar. När jag växte upp och blev runt 10 år så var grodor det djur jag tyckte mest om, och precis som alla andra gjorde, och vissa fortfarande gör, så samlade jag på mitt favoritdjur. Idag har jag väl ungefär 5 olika porslinsstatyer i mitt rum och ungefär samma antal gosedjur. Mer än så blev det inte. Jag var ingen särskilt bra samlare.

Jag kan förstå ”det roliga” i att ha något man tycker om i en massa olika färger och former. Till ett visst antal. Nackdelen med att fästa sig vid materiella ting är ju att man faktiskt blir mer och mer beroende ju mer fantastiska saker man ser och tar vid vilket kan ge konsekvenser, både ekonomiska och psykiska. Rätt självklart så går det ju pengar åt i princip ingenting, det du köper är ingenting du behöver utan något du vill ha endast för att du fäst dig vid det, och ett sådant beteende kan leda till att det faktiskt blir en sjukdom.

Jag har aldrig förstått mig på människorna som lider av detta, som programmen ”Extrema samlare”eller ”Samlandet förstör mitt liv”. Jag kan verkligen inte förstå att det kan leda till ett sådant stort problem, att man hela tiden känner kravet av att ha nya saker omkring sig. Och detta problem leder till en stor konsumtion och ett stort problem. Denna brunmålade älg från 1957 är en souvenir från Jämtland och den skulle säkert stå fint i någon älg-samlares skåp. Eller i en låda hos någon extrem-samlare.

Ibland blir jag aningen förundrad över att hela världen bygger på att vi, människorna, konsumerar av varandra. 

Handlar, köper, snor.

Äter upp, använder sönder, förbrukar.

Handlar nytt.

 

Allting bygger på att någon vill ha något,

som produceras av en säljare,

som tjänar pengar på att någon vill ha något,

som använder pengarna som köparen använt, för att konsumera själv.

Och allting går runt i ett enda stort köpochsäljsystem.

Lite förvirrande.

 

Som denna reaskylt från Börjes.

Med den här vill Börje Ohlsson att vi ska lockas till att köpa de varor som han har över, för att han sen ska kunna köpa in nytt. För att någon annan ska konsumera.

 

Och tänk reor.

Tänk hur många reaskyltar som denna har gjorts, tänk hur mycket struntsaker som människor köper.

Tänk vad mycket onödiga prylar som ligger och skräpar världen över, bara för att någon.. bett om det.

Men kanske insett att det inte var ett sånt stort behov trots allt.

 

Saker. Hur många onödiga köp har man inte gjort? För att unna sig, för att man tycker något är fint, för att man tror att man behöver det. Det är så mycket så jag får svindel.

 

Hur blev vår lilla värld såhär?

 

Och allting som slängs? Tänk om en jättesoptipp öppnas, där allas för många gamla hm-skor ligger och skräpar, eller mcdonalds-leksaker, eller nån hemmafrus juicycoutore-dresser.

 

Allt skulle kunna bli ett enda stort sakberg.

Bara för att människor lever för att konsumera,

köpa sälja för glatta livet. Och sen slänga.

 

Tänk

Dessa tre äggkoppar är något som jag känner igen. Jag har inga sådana, men liknande. Dock fick jag dem inte som gåva av en vän som Ingrid fick (före detta ägare). Stackars Ingrid Alderstrand som fick dessa tre äggkopparna av plast år 1983 av hennes son Roger Alderstrand… Jag kan själv erkänna att när jag var liten så köpte jag kanske inte de presenter som skulle göra mina föräldrar glada utan det jag tyckte var snyggt. Det gjorde nog även Roger som gav bort äggkoppar som liknar äggskal! Presenterna som jag köpte var inte så mycket bättre. Jag minns att jag gav pappa en rosa ljusstake en gång som var gjord av glas. Det var den finaste ljusstaken jag någonsin sett, men nu såhär i efterhand inser jag att rosa var ju min favoritfärg och ljusstaken passade mycket bättre i mitt rum än i resten av lägenheten.

Nog om mitt och Rogers tänkande. Inför Påsken känner nog de flesta nästan samma sak som inför julen; stress över konsumtion! På Påsken, precis som på julen, så ska man äta mycket av allt och då menar jag allt från väldigt mycket godis till ännu mera köttbullar! För att man ska kunna proppa i sig så mycket mat och godis måste man ju även köpa alltihop.

 

Pynt ska köpas, ägg ska målas och påskäggen ska gömmas.

 

Men om man tar bort tanken från oss och att vi ska stressa osv. så är detta "the golden time" för företagen som producerar påskägg, godis mm. De får in en hel del inkomster runt påsken vilket är bra för dem men för miljön då? När företagen måste producera mer så måste de även ha mer råvaror att förbruka! Hur många jular och påskar tror ni att det ska gå innan alla råvaror tar slut? Jag gissar att det inte är så många kvar som det redan varit.

Även då högtiderna påverkar miljön dåligt i många fall så finns det dem som sparar. Min familj köper aldrig nya påskägg, de behåller dem som blivit över från året innan. Eftersom jag har fyra syskon så kommer det ju in väldigt många påskägg som vi sedan kan spara eller ge tillbaka till dem vi fick påskäggen av.

 

I min text så verkar det nästan som om jag hatar högtider för att de tär på miljön, men det är inte sant. Högtider är tider då familj och släkt träffas och har det mysigt, alla äter tills de storknar och skrattar!

Men det jag tror är allra bäst, är när man sitter och äter sitt ägg ur sin hemskt fula äggkopp gjord av plast!

 

"Älskling ska vi inte köpa en kakelugn i miniatyr från 1850 att ställa på vår kakelugn i autentisk storlek?"
"Jo, det gör vi, så tänder vi ett litet värmeljus i, för att symbolisera dem små eldarna." "Så håller vi kärleken vid liv. Vi symboliserar den."

Åh. Vardagsromantiken.
Detta luddiga begrepp som egentligen skulle kunna appliceras på vad som helst.
Du kan implementera vardagsromantik i en glasskål, ett träningspass.
Vanligast ses den nog som dem där stunderna när du och din eventuella livskamrat slår er ner i soffan och säger fina saker, fast det är måndag.

Jag skulle vilja sätta vardagsromantiken i solsystemet med konsumtionen.
Tänk så många fina köksredskap du köpt för att kanske göra matlagningen lite roligare.
Alla filmer du köpt till resan för dem där gyllene kvällarna.
Klädesplaggen du planterat små drömmar och förhoppningar om framtiden i.
Som ska få dig att må så bra när dem smeker din hud och framhäver dina ögon.
Tänk alla små pestoburkar, salamibitar och diverse baguetter som åkt ner i varukorgen för att framkalla dessa lyxigt romantiska stunder.

Alla saker du köpt. Som skulle göra allting lite lättare, finare, enklare, bekvämare, godare, stiligare och trevligare.
All denna konsumtion.
För så många fina syften.
Sedan har du ätit upp baguetten. Ballongvispen i rosa är utnött. Den nya kjolen är ditt vardagsplagg. Kritorna till barnen har tagit slut. Mascaran har runnit.
Allt har en vändzon.

Jag skulle inte säga att det är felaktigt att konsumera för mysiga syften.
Ej heller skulle jag vilja förespråka att fästa för mycket av lyckan i vardagsromantiken.
För nykärleken blir tillslut solid och vågig på en och samma gång.
Tiderna förändras och det enda som består är du.
Och den där koftan som du genom alla tider alltid älskat.
Som bär minnen.
Inte dumma förhoppningar.

Många drabbas nog av diverse sommarjobbs-ångestar.
Vissa kanske tycker det är jobbigt att rabbla upp sina eminenta förmågor, känner sig skrytsamma, alternativt så har de aldrig ens funderat på vilka deras eminenta förmågor är.
Då kan det bli svårt att framhäva dem.
Man kanske har tänkt sig en bra formulering men anspänningen när man sitter där och skriver ner diverse spanskakurser och miljöaktivistseminarium man deltagit i så har man svårt att se relevansen.
Man kanske känner sig väldigt klumpig när man stiger in på ICA Jönssons eller Urbans måleri och ber om att få lämna ansökan om sommarjobb.
Som om man hade på sig dessa halm-dojjor.

Du dansar in som en buffel till madonnas "like a virgin" och benen skakar. KLUMPEDUNS. Så säger huvudet.
Halm-skorna känner sig malplacé, egentligen hör dem ju hemma som isoleringsskor på medeltida marknader. "Vad fasiken gör vi på Urbans måleri?", tänker dem.
"Vad i helvete gör ni på mina fötter?", tänker du.
Du vet ju att du egentligen är väldigt cool, sofistikerad och duktig.

Men i de situationerna.
När alla vuxna arbetsgivare söker efter tidigare arbetserfarenhet och det enda du gjort är att ha krattat grannens garageuppfart eller promenerat Lottens lilla tax.
Då känner du dig säkerligen ganska liten.
Hjälplös.
Och när du står där och visualiserar dessa flätade halmskor som tynger ner dig.
Som förpestar din tillvaro och försämrar dina förmågor.

Så vill jag bara vädja till alla vuxna arbetsgivare där ute.
Sluta vara så vuxna.
OCH ÄVEN: Hur ska vi som är så små och oerfarna någonsin få kalla oss erfarna om ni inte ger oss möjligheten?

Förra året (ungefär) vid den här tiden hade jag fått besked om mitt första jobb, jag fick det! Och jag var jätteglad efter att ha sökt, sökt och sökt. Men allt sökande resulterade i att jag hade ett galet bra sommarjobb.

Jag jobbade på ett café och fick servera både fika och glass, träffade människor hela tiden som oftast var glada, fick ibland träna på min engelska och i värsta fall ”pek-kommunicera” med kunderna (minns en tant som inte kunde någon engelska eller svenska, men trodde däremot att jag förstod typ estländska eller något?). Men det var bäst!

Jag har valt denna lilla servis just för att jag serverade mycket kaffe den sommaren. Servisen är från början på 1900-talet och himla söt. Vet dock inte om det skulle uppskattas att få kaffet serverat i dessa koppar på caféer?

Sommarjobb.

Många får dåligt samvete eller känner att suck-reflexen slås på när ämnet kommer upp. Om man inte har ett sommarjobb är det jobbigt och har man ett är det också lite jobbigt. För det flesta sommarjobb är ju inte så himla roliga. Mycket kanske just eftersom jobbet utförs på sommaren. På sommaren när man helst vill vara ute i solen på en picknick-filt, gärna utbredd nära havet. Inte packa varor på en matvaruaffär eller servera glass till turister.

Men många av oss vill ju ändå ha lite extrapengar. Vi vill resa, köpa saker eller spara till framtida äventyr, och då är det ju nästan ett måste att ha ett jobb under några veckor av det där underbara sommarlovet, även fast det just då känns ganska hårt.

Jag tror att det gäller att hitta något att spara till, hitta en anledning till varför man arbetar.

Själv jobbar jag självklart för pengarna. Men inte bara för att få ett lönebesked i slutet av varje månad, jag jobbar också för att det ger erfarenhet. Har man ett jobb med lite ansvar så lär man sig också att lita på sig själv i olika situationer. Sen kan det ju faktiskt bli lite roligt också om du har tur!

Glöm bara inte att precis som gubbarna på Börjes Herrekipering ha lite semester, sommaren är ju ändå något av det bästa som finns, och det vore synd om du helt missar den!

Skylten hängde uppe några fina somrar kring 1970.

Sommarjobb. Jag gillar första delen av ordet, men andra kommer jag inte riktigt överens med. Förra året blev det en rätt händelselös sommar för mig på jobb-fronten vilket ändå var rätt okej, att bara chilla en hel sommar. Och just därför vill jag jobba som satan denna sommar.

Och för att göra det, så krävs det ju att söka en massa. Söka och maila och ringa och prata. Trots att det är ett av mina mest obekväma områden så har jag faktiskt sökt jättemycket i år. Det finns dock en nackdel när det kommer till sommarjobb för min del, tror jag, och det är det här med att jag är så himla medieintriktad. Jag går media, läser en massa medieämnen, jag fotar, redigerar, utvecklar mina kunskaper i Adobe-program, jag läser, jag skriver, jag lyssnar och jag gör i princip allt som har med media att göra. Det tror jag får folk att tro att "hon är en såndär som bara kan fota".

Jag tycker det är svårt att få fram en bild av mig i ett mail med några rader text. Vad jag gör på fritiden, vad jag är intresserad av och var jag har praktiserat förut har med media att göra och mina personliga egenskaper och hur jag är som person tror jag försvinner lite bland allt media snack.

Så det gäller väl i sådana situationer att inte ge upp hoppet och tro på sig själv och allt sånt där, och det är väl det jag gör. Jag söker och söker och håller alla mina tummar.

Bilden på denna armbindel är gjord av vitt kraftigt stärkt tyg med rött påsatt kors i kläde och levde sitt liv i Stockholm innan den hamnade i magasinet. Jag kopplar den till detta på grund av att jag är öppen för alla olika jobb, men helst inte några inom vården. Jag vet inte riktigt varför egentligen, jag tror bara inte det skulle vara något för mig över huvud taget.

Det evinnerliga tjatet, hetsen. Som börjar vid jul och inte slutar förrän man står där med pappret i hand och visar att ”jag har visst ett sommarjobb!”

 

Avskyr det. Föraktar det. Sommarjobbssökandet.

Jag vill inte planera in mitt sommarlov på det sättet ett halvår i förväg. Sommaren är ju den fria tiden, tiden då alla impulser ska ske.

Tiden då man bara ska haka på livet dit det vill föra en,

Tiden då man ska dansa i varmt regn,

lyssna på mängder av fantastisk musik,

trampa i lera,

skratta,

bada mitt i natten,

äta glass,

vara med alla, vara med allt. Och göra allt detta närhelst det faller en in.

 För sommaren är fri. Det finns inga regler för en nästan vuxen.

Trodde jag.

 

Sen insåg jag att sommarjobbet inte är sökt.

Jag gillar inte jobb, har aldrig gillat idén med att vara tvungen att göra någonting för att tjäna pengar, för ”vem behöver pengar?”. 

 

Jo jag. För trots att idén om tråkiga jobb, så inser jag att jag måste ha pengar.

Allt i världen kostar pengar.

En jävligt tråkig men faktisk insikt. 

Det är fantastiskt när man gör något kul, som att blogga. Men annars känns det bara ångestframkallande

 

Och jag, lat som jag är, har naturligtvis inte gjort någon större ansträngning för att hitta vägen till mitt levebröd.

 

Så snälla, använd denna brödnagg och kör den i baken på mig.

Hårt och brutalt.

Så det blir lite fart någon gång,

Så att även jag, kanske kanske, får någonstans att boka upp en tredjedel av mitt sommarlov på.

Nu till sommaren söker jag mitt första sommarjobb. Alla känner nog till pressen, man måste skaffa ett sommarjobb annars får man inga pengar och då kan man inte göra något annat än att stanna hemma hela tiden. Pressen behöver inte komma från oron att inte ha pengar, utan det kan även vara föräldrar eller kompisar som pressar. Man vill inte göra någon besviken och man vill kunna följa med på alla aktiviteter som ens kompisar planerar. Man måste även vara ute i god tid när man söker sommarjobb, annars slutar det med att det inte "finns" några jobb kvar i den här lilla staden.

Alla har vi en önskan om ett jobb, där vi verkligen skulle vilja arbeta. Vanligtvis så tror jag att det är på olika mataffärer man vill arbeta, eller på ett café. Jag är inget undantag. Jag skulle verkligen vilja arbeta på ett café där jag får träffa människor, servera kaffe i små, söta koppar. Sådana koppar som ser ut som den på bilden! Servisen är tillverkad av Bavaria. Några bra anledningar till varför det är så bra att arbeta på ett café är: Det luktar alltid gott (bakverk!), man är omringad av godsaker, man träffar nya människor och det är helt allmänt trevligt!

Arbetsgivarna bestämmer vilka det är som får arbeta i sommar under april/maj. Har man inte hört något i maj så känner man nog sig körd. Det enda man kan göra då (för att få situationen att ljusna lite) är att gå ut och söka ännu fler jobb. Därav stressen, man vet inte om man får jobbet eller inte förrän det är försent. Jag önskar bara att jag kan få jobba i ett café med söta små serviser och goda bakverk! 

När det är vår känner man hur hela kroppen blir varm och man känner sig mysig. För mig är våren framme när man känner lukten av tall, kåda och hör talgoxens sång. Men det är även på våren som de första sommarplågorna brukar komma. Det kan vara en låt från melodifestivalen eller en låt som man hatar och bara hoppas på att den ska glömmas bort av samhället. En sommarplåga är en poplåt som har sin största popularitet på sommaren och den kommer ut i sen vår (typ maj). Låten är oftast en singel och spelas på väldigt många radiostationer i hela landet.

Det ni ser på bilden är en radiogrammofon från Phillips som var Ingemars födelsedagspresent när han fyllde 15 år. Den ser nästan ut som en bänk med inbyggd radio, ganska praktiskt faktiskt. Denna radiogrammofon har förmodligen spelat en hel del sommarplågor från 1973 och framåt. 1973 var årets sommarplåga "Hooked on a feeling" av Björn Skifs & Blåblus, det blev en hit eftersom många fortfarande lyssnar på låten ibland: http://www.youtube.com/watch?v=kEwNOWUA4yo

I år kan vi ju bara hoppas på att det blir några riktigt härliga sommarplågor och att det blir mer ett nöje än en plåga att lyssna på dem hela sommaren. Ha det bra!

En vårvind blåser genom mitt hår och kärleken blommar som tussilagon i dikena.

Jag går förbi en tant och en farbror. Deras ryggar är krökta av ålder och huden har blivit för stor för kroppen. De håller varandra i handen, stöttar varandra i livet och längs trottoaren. Ett par hånglar på en parkbänk. Kläder, tungor, armar och ben i ett enda trassel. Över allt kärlek.

Kärlek i blicken på den blyga pojken med den tjocka svarta luggen när kan tittar på sin flickvän som fladdrar över dansgolvet.

Kärlek när den uttröttade mamman ser ner på sitt nyfödda barn.

Kärlek och lycka i ansiktet på pojken som just fått veta att flickan han frågat chans på har svarat ja. Kärlek och förväntan i ansiktet på flickan.

Kärlek mellan den bleka datornörden och hans nya spel som bara finns i ett fåtal exemplar.

Kärlek när flickan borrar in fingrarna i det finaste lockarna hon sett och ägaren av dem mjukt kysser hennes läppar.

Kärlek i mitt hjärta när jag tänker på alla fina människor jag har runt omkring mig. Fina vänner, fin pojkvän och fin familj.

 

En vårvind stryker längs min kind och jag bara ler av lycka.

 

Den har fina lilla dräktdekorationen är gjord av något så gosigt som fiskfjäll! Den bars av unga fröken Hildur Lundqvist på hennes första bal någon gång runt sekelskiftet. Jag tycker att den är lite blommig, söt och vårig på något sätt!

Jag gillar vintern och har alltid gjort det. Men visst är det skönt när snön försvinner, man kan ta på sig converse, tunnare jacka och solglasögon.
Solglasögon är för det mesta snygga samtidigt som det är skönt att inte bli blind av solen. Jag är en sån som använder solglasögon hela våren och sommaren, sitter de inte på näsan så sitter de i håret.

Solglasögonen är från 1970 och inga jag skulle fastna för i en affär. Jag gillar inte den orangea/bruna färgen på dem, och modellen? Njaaa, jag tycker bättre om wayfarer.

Det finns en hel del saker som ger mig vårkänslor. Att bara solen lyser så starkt, att all snö smälter bort och att fåglarna kvittar. Att det är ljusare längre på dagarna, att dem hemska kylan försvinner och att man kan gå mer och mer lättklädd.

Något av det värsta jag vet med vintern är att oavsett vilka skor jag lyckas köpa så slutar det alltid med att jag några gånger under årstiden kommer hem med dyngsura fötter, och vem gör egentligen inte det? Jag hatar känslan av att knalla runt i snö och veta att ”snart börjar det läcka in i skorna igen.”

Den härliga blomstrande våren för med sig en underbar lösning på detta blöta hemska problem. Snön smälter och man kan springa runt på både asfalt och gräs utan att ha våta strumpor när man kommer innanför dörren, och vilka skor om inte dessa damskor i svartskinn från 1960-talet talar bättre för min text?

För någon vecka sen tittade våren fram ett par dagar.

Sol, värme.  Liv.

Jag och min vän gick och svettades i våra ulljackor som inte riktigt klarat minusgraderna, men som var alldeles för tunga för den plötsliga värmen.

 

Ja, våren.

Den kom.

Den syntes.

Men den besegrades.

Den kröp tillbaka in bakom kylan igen, den blev en badkruka. Fast i det här fallet skulle jag mer kalla våren för en vårkruka.  Den vågar inte möta våren. Sig själv.

 

Och apropå krukor så är ju blommor populärt på våren.  Och till blommor behövs krukor. Och om man ändå skall skaffa en kruka, varför inte en sån här fantastisk björkkruka i porslin?

Om det är någonting som verkligen symboliserar våren så är det väl ändå de vackra björkarna som slår ut.

Krukan användes redan på 1890-talet, och är given till museet av Eric Göransson.

 

Undra om Eric använde vårblommor i krukan?

Och undra om Eric fick uppleva samma sak som vi?

 

Att våren tittade förbi litegrann, men egentligen aldrig kom fram.

För jag har inte fått några vårkänslor än.

Inte förrän den väl kommer, så kommer känslorna.

Förrän solen väl är här.

 

Och måtte det bli snart!

När himmelen är februariblå klockan arton noll noll på eftermiddagen.
När jag klockan 06.02 vaknar och ser hur allting ljusnar.
Stadsfåglarna och solen existerar sig över plåttaken mittemot mitt fönster.
Trädet, i periferin all betong, det knoppar sig och asfalten glittrar inte av iskristaller, den är fuktig och den möter fotsulorna genom skosulor.
Cyklar fort, snabbt, ivrigt och seglar över repslagarebron, åvatten och vitt skum på små vågor.
Flyger förbi bushållsplatser, vitputsade fasader och kastanjeträd, röda bilar.

Runtomkring, överallt, flyger små vindar och viskar att vi är här nu.
Vi är våren och vi är här nu.
Vi letar oss in i dig och sedan etablerar vi en känsla i dig som kommer att bestå länge.
Den heter lycka och den kommer att få dig att orka.

När våren kommer så är det som att nervtrådarna expanderar och söker sig utanför kroppen.
Helt plötsligt kryper dem inte så långt in och är okontaktbara utan de fäster sig i luften utanför dig och säger att allt är liv.
Likt en sprattelgubbes trådar som helt plötsligt domderas av luft, grönska och en flytande gräns mellan allting.
Allting blir kontrollerbart, hanterbart, underbart.

Som att vakna upp.
Pånyttfödd.
Upptäcka att man existerar.
Att få uppleva en sådan pånyttfödelse varje år.
Obeskrivligt.

Frida har valt ett föremål som tillhör samlingen "Vårdskolan i Eskilstuna". Samlingen innehåller material från Vårdskolan i Eskilstuna; läroböcker, arkivmaterial, föremål, foton. Föremålen är anatomiska modeller, kirurgiska redskap, sjukhusporslin, medicinburkar, kläder, proteser, undervisningsmaterial, audiovisuella hjälpmedel, diabilder med mera.

Se fler föremål från vårdskolan!


Här är historien om hur vi fick en vaginaatrapp till museets samling, enligt Frida…

En kvinna skyndade sig in till sjukhuset för att doktorn skulle undersöka hennes klåda på ryggen. Doktorn kom in i rummet med en nybliven sjuksköterska.

- God dag doktorn, jag har en hemsk klåda på min rygg. Det har pågått ett tag och jag börjar bli orolig. Jag känner ingen annan som har haft samma problem så kan du vara snäll och ta en titt?
- God dag frun, jag ska ta en titt och se vad jag kan göra.

Kvinnan drog upp tröjan och doktorn tog en titt på ryggen, sedan rynkade han pannan och blev väldigt fundersam.

- Enligt vad jag kan se är det en vagina-attrapp som vuxit ur ryggen på dig, en sådan i mjukt gummimaterial som används för att öva kateterisering.
- Vi brukade använda sådana på vårdskolan i Eskilstuna, de såg nästan exakt ut sådär. Sa sjuksköterskan.
- Va säger ni? Jag har alltid haft en extra sån här. Det var bara det att jag fick utslag där och ville ha något emot klådan, men nu säger ni att det är något fel på mig?

Doktorn förklarade för kvinnan att hon är den första han har träffat som har en vagina-attrapp på ryggen och vill gärna ta prover och se om de kan lösa gåtan. Kvinnan vägrade och ville verkligen inte behålla denna attrapp på ryggen trots att den var ytterst ovanlig. Doktorn avlägsnade attrappen som nu används av blivande sjukskötare till att träna kateterisering på.

(Historien är förstås osanning. Men föremålet finns på riktigt!)

Våra bloggarna har denna vecka reflekterat över fenomenet "fråga doktorn" som är ett vanligt förekommande tema i såväl tv som tidningar och radio. Vad har magasinet för spännande åkommor egentligen? Denna vecka har fantasin (och ironin) fått flöda fritt i Youthhood. Läs med en nypa salt :)

Goddagens doktorn,
Namnet här är Karl Arvid Persson. Barnfödd i Finngruvans by, opp i Dalarna.

Det är så att jag och frugan Lissel min har stött på ett smärre problem.

Det kan låta aningen märkligt.

Och kanske är en världslig sak för vissa,

men vi kan då inte låta bli att undra.

Och att fråga.

 

Jo det är ju som så, att bror min har kolat vippen.

Trillat av pinn, helt enkelt.  Och vi råkade då upptäcka, att kistan han blitt begraven i, måste vara alldeles för liten och trång för min ganska bastante bror.

 

Jag fick minsann kistan – eller lådan, skrinet, hur man nu vill säga- alldeles specialbeställd. Ett pråligt skrin av furu, med sånt vackert fiskbensmönster i linjerna. Riktigt fint ska du veta. Med låsbleck och låsklaff och hela köret.

 

Men trots att det var ett riktigt fint skrin, kan vi nu inte låta bli att undra.

 Hur i helskotta fick man plats med bror min i det? 

 

Tackartackar på förhand.

 

/KarlArvid

 
Doktorn svarar:
Joho du KarlArvid.

Jag tror minsann att du och frugan blitt med om ett riktigt lurendrejeri.

Man kan då inte bli dö å begravd i en sån där liten kista!

Om man inte styckat kroppen i väldigt många bitar, eller om bror din inte råkar var ett djur i mellanstorlek – ja.. tänk bons, hundvalp, nyfött lamm - , så är antingen kistmakarn en riktig bedragare,  eller så har du blitt utsatt för ett skendött spratt av bror din.

 

Nä du. Pröva å gräv upp skrinet, så ska du nog se att den är tom från brödralik.

Eller kanske ligger kistmakarns egna gamla katta däri.

 / Doktor Sara


(Det stämmer att Karl Arvid Persson från Finngruvan har ägt detta skrin som tillverkades 1622. Det handgjorda skrinet köptes in till Sörmlands museum 1999. Blogginläggets övriga innehåll är osanning)

Våra bloggarna har denna vecka reflekterat över fenomenet "fråga doktorn" som är ett vanligt förekommande tema i såväl tv som tidningar och radio. Vad har magasinet för spännande åkommor egentligen? Denna vecka har fantasin (och ironin) fått flöda fritt i Youthhood. Läs med en nypa salt :)

Hej doktorn.
Jag var med om en ganska underlig händelse härom veckan. Jag nämligen födde barn. Graviditeten har inte varit svår och jag hade inte svårt att föda, men det känns som att det skedde några komplikationer. Jag fotade min dotter ifall du kan säga något utifrån bilden, och för lite närmare beskrivning så är hennes huvud av plast och hennes kropp är av mollskinn och liksom.. stoppad med vadd. Hennes fingrar och tår ser även fastsydda ut. Jag hittar ingen bra förklaring till denna händelse, så doktorn, vad har egentligen hänt?

Med vänlig hälsning en väldigt fundersam nybliven "plast”mamma.

 

(Barnet/dockan tillhör Sörmlands museums samling ”Vårdskolan”)

Våra bloggarna har denna vecka reflekterat över fenomenet "fråga doktorn" som är ett vanligt förekommande tema i såväl tv som tidningar och radio. Vad har magasinet för spännande åkommor egentligen? Denna vecka har fantasin (och ironin) fått flöda fritt i Youthhood. Läs med en nypa salt :)

Känner du dig lite vintertrött?

Känns livet lite tråkigt?

Har du jobbigt att prata med människor?

Är dans inte ens ett alternativ när du är ute?

Vill du nå snabba resultat?

 

Som diplomerad expert i ämnet kan jag dr. Lina Westlund då rekommendera C₂H₅OH. Etanol är det perfekta botemedlet mot de flesta symtom du har. Fördelarna är många, det är båda enkelt, billigt och lätt att producera i det egna hemmet. Enklast gör du det med en apparat som denna, men självklart går det också mycket bra att köpa några flaskor Vodka.

Alkoholen tas med fördel oralt och effekten håller i sig några timmar.

 

Bli av med dina problem idag, testa vår väl prövade metod och slipp obehag!

 

Lina Westlund leg. Dr

 

Bieffekter: Vid överdosering kan kräkningar, minnesluckor och svimnings attacker uppstå. Använd inte andra läkemedel i samband med alkohol och behandlingen bör inte ske i mer än 20 år om inte din doktor föreskriver annat.

 

 

Hembränningsapparaten hittades av polisen under en husrannsakan 1980 i Eskilstuna. Notera det mycket underhållande klistermärket.

Känner du dig yr ibland? Kanske drabbas du ovanligt ofta av vinterkräksjukan? Brukar du få höra på morgonen att du ser lite trött ut? Sväller din mage upp sporadiskt vid olika tillfällen? Brukar du tycka att ditt hår slits fort även fast du använder heat control?

Här kommer svaret på din åkomma. Du är nämligen maläten.
Smittad kan du ha blivit när du förtärt en banan, malar trivs verkligen bra i bananer. Bananernas fysiologiska processer gynnar malen och deras anatomi förstärks genom vitaminerna och bananernas förmultning. Malarna gräver sig in i bananköttet genom skalet och utrotar bananflugorna. Malar kan manipulera dessa flugor genom ett pulver på vingarna som bananflugorna avskyr. Försöker du alltså bli av med bananflugorna hemma bör du sluta, då riskerar du att bli maläten när dessa kreatur kan dominera i bananriket. Observera dock att lösningen inte är att sluta äta bananer, för utan vitaminerna från bananerna riskerar du att bli drabbad av andra syndrom så som känguruhopp orsakat av fruktarial stress eller hårsäckskramper till följd av bananskalsbrist.

När du blir maläten börjar det först i din mage. Den sväller upp lite nu och då och kan ibland verka oerhört vältränad och stabil. Detta är inte en följd av att du köpt hem abtronic från twins, utan för att malarna far runt där inne. Sedan börjar vasaloppet genom hela din kropp. De gnager på dina hårtoppar, smaskar under dina ögon som då ger bieffekten att du mörknar kring den arean. När du blir yr har dem nått hjärnan och det är också då personlighetsförvrängningen sätts igång. Likt en lobotomi eller ett split-brain ingrepp kommer din hjärna att reagera annorlunda eller inte alls på stimuli. Slutligen har malarna ätit klart och söker sig ut genom huden. Detta kommer inte alls göra ont till följd av din hjärnas obalans.

Du dör inte av åkomman, men du kan komma att få det svårt rent socialt, på arbetsplatsen och i vardagen. Ett toalettbesök kan bli det omständigaste. Vi rekommenderar att du så fort du upptäcker ett symptom så fort som möjligt uppsöker anticimex, för en malsugning. Du kommer att renas från malar och försäkringsbolaget betalar reparationen av ditt inre. Rekommenderade arbeten för malätna människor är arbete i spökhuset på gröna lund eller som skådespelare i akter som involverar träd (du kommer att anta en brungrön färg).

Den här västen från 1917 är ett klassiskt bevis på denna sjukdom. Den blev buren av studenter i Uppsala under en fest, som måste ha slutat mycket tragiskt... Nu återfinner man detta föremål i arkivet som ett minne av de perforerade malätna. Sjukdomen är påväg att uppstå i modern tid i och med importen av bananer och okunskaper kring frukt och grönt.
Att vi blir feta resulterar alltså i att vi slutligen blir straffade av malarna.

Våra bloggarna har denna vecka reflekterat över fenomenet "fråga doktorn" som är ett vanligt förekommande tema i såväl tv som tidningar och radio. Vad har magasinet för spännande åkommor egentligen? Denna vecka har fantasin (och ironin) fått flöda fritt i Youthhood. Läs med en nypa salt :)

En mörk scen, en stor publik.
Jag tar plats vid gitarren, börjar sjunga människor dansar och är lyckliga.

Jag tror att många av oss någon gång har haft små inre musikdrömmar. Vi har önskat att vi vore en rockstjärna, gitarrgud, tvärflöjtsmästare, wailar-prinsessa, indedrottning eller någon kanske bara har haft en liten dröm om att slå sitt rekord i Sing Star.

Jag föreställer mig att det måste vare en så otroligt härlig känsla att vara med i ett band och bara göra och spela en massa bra låtar tillsammans. Tänk att vara personen bakom den där fantastiska låten som du brukar gråta lite till för att den är så bra.

Mina egna musikaliska drömmar försvann nog ganska tidigt. När vi skulle välja av instrument i 3:an kändes trombon självklart. Störst, ljudligast och utan knappar! Det var bara att dra lite och blåsa, perfekt! Men mitt förhållande med trombonen varade inte längre än 2 år. Vi hade det lite kämpigt på slutet, jag ägnade inte honom tillräckligt med uppmärksamhet och tillslut gick vi skilda vägar mister Trombon och jag.

Efter det har jag mest hållit mig i bakgrunden. Hjälpt till på ett litet hörn med någon konsert och sådant.

För jag har insett att man inte måste sitta bakom pianot. Det är ganska fantastiskt att bara lyssna också. Finns det någon underbarare känsla än den som uppstår under en riktigt bra spelning? Eller känslan man får i kroppen när man lyssnar på en riktigt bra låt? Eller känslan när en vän uppträder och stoltheten bultar i bröstet och tårarna lurar under ögonlocken?

Nej, jag tror inte det.

Bilden jag valde är tagen på musik skolan i Nyköping 1965. Jag älskar instrumenten och kontrasten mellan den lilla killens stövlar och den äldre killens otroligt välputsade uppenbarelse. Hans frisyr <3

För det första, svartvita bilder är sjukt fint! Hade jag levt på 1930-talet hade jag nog inte uppskattat de svartvita bilderna, men idag tycker jag de är underskattade, framförallt av mig själv.

Nu till bilden jag valt, om jag pratar/ser/hör något från tidigare årtal önskar jag lite att jag levt då. Typ när farfar och farmor var små, stackars farfar hade inget kylskåp och toalett ute på gården men wow att få uppleva det idag! Vilken upplevelse, vore både "roligt" (för att få känna hur de hade det) och lärorikt då vi i dagens samhälle har typ...allt?

En dag hade nog räckt för mig för att förstå hur bra vi har det idag. Men de som är född på t.ex. 20-talet och lever idag måste tycka utvecklingen av allt gått fort och oväntat? Jag menar, vem kunde år 1930 tänka sig all teknik osv. som finns idag, endast 80 år senare.

Ibland skulle jag vilja vara född på 30-talet... För att ha varit med om allt och upplevt den otroliga utvecklingen från inget kylskåp till flera hundra tals olika modeller och märken av kylskåp, iPad 1 2 och snart 3, mobiltelefoner, diskmaskin, färgtv (!),ja allt helt enkelt.

Bilden är från 30-talet och dessa kvinnor är på OS i Berlin. De har fina klänningar och fina frisyrer, samtidigt som de ser roade ut över att vara på OS. Vet inte om jag skulle vara road av det idag, men för 80 år sen hade jag nog uppskattat det.

Ibland vill jag vara äldre. Typ 100 eller så...

Ett ganska spökligt foto, ser nästan inte ens verkligt ut. Fotot har en slags aura som säger ”overklig”, som om det är spöken på bilden... Fina, uppklädda människor har samlats för att fira någon runt bordet som fyllt 80, åtta personer står vid bordet och blir fotade.

Om man bortser från vissa utav människornas ansiktsuttryck, så är det en härlig bild där vänner och familj har samlats för att fira en tradition som de flesta hushåll också har, födelsedagar. För mig har alltid födelsedagskalas varit viktiga. Vem som än fyller år är de alltid lika viktiga, för att det är då alla personer som är viktiga för dig samlas och man kan umgås med alla samtidig. Att alla samlas är ganska ovanligt när man har en så stor familj som jag har.

Att ansiktsuttrycken är väldigt oförberedda ger fotot en charm. Kameran har verkligen fångat ett ögonblick värt att minnas. Fotot ser extra spökligt ut för att det ser ut som om det verkligen händer, att människorna lever i fotot. Men en sak som jag inte kan sluta tänka på: varför är det ingen som ler på bilden? Var de inte lyckliga och glada under det "härliga" födelsedagskalaset, eller hade det kanske hänt något precis innan fotot blev taget? En olycka, en konflikt, eller något annat som kan förstöra en sådan speciell kväll? Vad är det som oroar den andra kvinnan från vänster, vad är det hon ser? Det är något man kan grubbla och undra över hur länge som helst…