Jag är omringad av människor som är uppkopplade minst en gång per dag, inklusive mig själv. Att vara uppkopplad är som att vara kring sina vänner dygnet runt, vilket kan vara trevligt, men när ens Internet-vänner tar över de vanliga (som man träffar i verkligheten) har det gått för långt. Jag har en släkting, vars namn jag inte kommer att nämna, som ofta sitter vid telefonen uppkopplad på Facebook. Det kan vara vid middagar, när man är och fikar eller när man tittar på film. Internet är även boven till att frasen "Vill du gå ut med mig" aldrig hörs utanför skärmen längre vilket jag skulle ha velat uppleva.

Inför detta tema valde jag en armbindel med ett påsytt rött kors i kläde på som kommer från Röda Korset, som ett tecken på hur livsviktig uppkopplingen är för vissa personer idag. Exempelvis hade inte du suttit och läst detta utan uppkopplingen vilket är bra i och för sig. Det är även enklare att hitta information snabbt med uppkoppling i mobilen, men när mobilen blir viktigare än livet utanför uppkopplingen, förlorar man livet självt.

Vid första anblicken kanske ni tycker att denne lille herre ser ut att vara stel och. Det må också så vara eftersom han är en skyltdocka, men titta igen.

Se på bollen han har i högerhanden.

Se vad redo han ser ut att vara för en liten lekstund på innergården vid hans lägenhetshus.

Se vad han ser frisk och ouppkopplad ut.

Min mobil har 3G-nätet igång dygnet runt och ofta sitter jag även med datorn igång samtidigt. Dubbelkopplad, vill säga.

Från början tyckte jag att det var väldigt skönt att ha tillgång till resten av världen med ett enkelt litet klick eller knapptryck, men sedan iPhones och smartphones blev människors nya livskamrater börjar allting gå till överdrift.

Människor umgås inte på samma sätt längre. Såklart finns det några själar som inte är beroende av sina telefoner, men den övriga befolkningen är det.

Vissa av mina vänner kan inte släppa telefonen, och då menar jag verkligen kan inte. Den ska vara på och den ska vara med och den ska helst ligga i handen när de sover. Om jag går och fikar och faktiskt samtalar med någon kan jag få skäll för att jag glömt titta telefonen en timme. Alla räknar med att få kontakt på sekunden för att det är det vi blivit vana med.

Mina kusiner ser jag några få gånger om året och sist vi träffades upptäckte jag efter ett tag att alla satt med sina telefoner runt bordet.

Alla uppdaterar sig själva eller uppdaterar andra. Kollar facebook, instagram, twitter, utan att det egentligen händer mer där än framför ögonen. Det är så oerhört löjligt!

Vi sitter och uppdaterar våra liv genom internet fast vi inte ens lever.

Jag har själv en iPhone men jag är så obotligt trött på att se den och andras, därför försöker jag att inte ha den i närheten dygnet runt. Det är bara ännu ett stressmoment i vår redan stressiga vardag. De mest avkopplande stunderna jag har haft senaste halvåret är de gånger jag verkligen suttit ner och pratat med en vän i flera timmar, och glömt bort telefonen. Efteråt känns det nästan som att ha fått en helkroppsbehandling på spa, för så skönt är det att glömma bort den.

Vart tog den hederliga leken vägen?

Vart tog; vi-går-ut-och-hittar-på-något-kul vägen?

Vart tog spela spel vägen?

Varför kan vissa inte ens se på en halv film utan att de behöver uppdatera sig?

Varför sitter åttaåringar med elektronik för tio tusen istället för att leka med dockor?

Vad sägs om att ta bollen och gå ut på gården en stund? 

När man tänker på det är det sjukt hur beroende vi är av sociala medier idag. Jag märkte det rätt tydligt på mig själv när jag var på Malta en vecka i början av maj, utan internet. Jag är vanligtvis alltid uppkopplad och kollar Facebook, Twitter och Instagram hur många gånger om dagen som helst. På Malta kunde jag ju inte det. Och man känner sig faktiskt lite handikappad. Man vet inte hur alla mår, vad folk gör, vad som är de senaste nyheterna eller vad som händer här hemma. Man har ingen aning utan internet. För vi är alltid uppkopplade och kan ta del av informationen, och det kunde inte jag denna vecka.

Detta är en mobiltelefon med tillhörande laddare, som tillverkades i början på 1990-talet. Märket på telefonen är Technophone 705 och det var Nokia som tillverkade denna. Givare är Olof Hermelin, och jag kan idag inte riktigt förstå hur människor under denna tid överlevde utan internet och alla dessa sociala medier och nya tekniker. Och det beror ju endast på att jag är uppvuxen med att alltid ha sociala medier till hands, vilket inte människorna var då. Lite läskigt hur mycket saker och ting förändras på drygt 20 år ändå.

Den blåmålade fågelburen från 1880 som står på lejontassar.
Inglasade sidor och skulpterad järntråd.

Jag vill dra parallellen cybervärlden, fågelburen.
För lite så är det.
Vissa påstår att på internet händer allt, detta metauniversum där allt tycks vara möjligt.
Möten, nöjen, inspiration.

Men precis lika mycket inspiration som prestation hänger trådarna i.
Internets sociala plattformar blir en extrem förlängning av de normer som redan etablerats i det reella samhället.
Extrema krav ställs på individen: konsumera, visualisera, lev drömlivet.
Eller: uttryck ditt hat, dina politiska extremistiska inre viljor mot ett mål, helt anonymt och helt verklighetsfrånkopplat.
Ditt fysiska jag är ju inte på internetplatsen.

Men huvudet är där hela tiden.
Bläddrar i flöden upp och ner på telefonen.
Kolla, kolla, kolla.
Och de extrema förlängningarna av verklighetens normer borrar sig in i hjärnbarken.
Stannar där.
Skapar ideal som är ouppnåeliga.
Och hoten, hatet cirkulerar.
Anonymitet och exploatering på samma gång.

Trots de trådlösa nätverken så fäster ändå internet i så många trådar.
Så många kulturella, visuella, mänskliga kroppstrådar.
Som varje dag får impulser från en värld som,
om man inte har kapaciteten att ta den med en nypa salt,
skapar skadliga normer och beteenden.

Internet är fågelburen.
Verkligheten beskådad genom järntrådar.
Trådar som fäster i oss och vår omvärld.

Twitter, Facebook, Instaram, Mail, Bloggar, Viber, Skype, Mobiler, Surfplattor etc. etc.

Värden är ständigt uppkopplad.

Vi är ständigt uppkopplade.

Ungomarna piller på mobilerna mer än de pratar med varandra nu för tiden mumlar någon äldre. På min tid...

Ja, hur var det egentligen på din tid?

Hur var det när inget var uppkopplat?

För det är så mycket som är uppkopplat idag. Det är ju inte bara ungdomar som ständigt håller sig uppdaterade med senaste infon från diversesociala medier. Hela vår väld är ju uppbyggd av uppkopplade saker.

Hur var det när kassaapparaten på matvaruaffären inte var uppkopplad till ett nätverk för att få senaste infon om vaor som inte ska säljas av olika anledningar. För att snabbt som attan räkna ut ala rabatter och priser.

Hur var det när kassan var manuell som denna? När det fanns en vev på kassaapparaten?

Denna har stått på föräkringskassan. På sidan finns inns en metall platta för stämpelkort med namn och sjukersättning.

Ha mitt liv har varit uppkopplat. Från den första pipiga uppkopplingen till "Internetet" där en liten bild av en dator som kopplade upp sig mot en jordglob visades innan man kunde blockera telefoninjen för lite Bolibomba spelande, till min spartfone idag med alla möjliga onödiga och nödvändiga appar.

För mig är det svårt att föreställa mig en värld som inte är uppkopplad.

Internet ställer till det så himla mycket!
Nu sitter jag här igen torsdag klockan elva och skriver något som ska vara inlämnat klockan åtta imorgon bitti.
Anledningen är endast en:
SVT har öppnat arkiv på webben.
Det innebär att en kan se det mesta av intresse som någonsin sänds på kanalerna. Jag hyllar denna webtjänst, men den gör det omöjligt för mig att göra allt jag egentligen borde.
Igår hittade jag SPUNG i denna guldgruva av nostalgi, en serie som för mig tidigare var okänd och som är så bra att den gör mig inkapabel till att göra något annat än att trycka på play.
Men trots att jag är så uppslukad växlar jag var tjugonde minut mellan twitter och facebook, bara för att kolla om det har hänt något.

VAD HÄNDER?
Twittrar någon om hångel och skedar? Ja
Har någon politiker sagt något dumt? Ja
Skriver någon något som inte händer varje dag? Nej

En del forskare har beskrivit beroendet av sociala som lika starkt som ett beroende av heroin. Jag känner mig inte som någon tung narkoman, men det ligger något i det. Hur uppslukad jag än är av en TV serie vinner alltid det där suget i maggropen som skriker efter twitter.
Likadant när jag är i skolan och försöker fokusera på vad läraren säger. Helt plötsligt känns allt liksom fel, skolbänken ger stickor i baken, sminket känns utkletat men framför allt:
Vad händer? Vem som vill hångla, vem vill skeda, vem som gjort bort sig, vem som har gjort ett korkat uttalande, vem som liknar sociala medier vid narkotika, vem som ser på Spung, vem som försöker  väva in en skolbänk från västra skolan i sin bloggtext och vem som ska upp klockan sex imorgon.

Allt började med en glödlampa.

Nu är jag ingen expert beträffande varken uppfinningar, elektricitet eller andra finurliga grejer som hör detta tema till men ur min syn så var det glödlampan som bredde vägen för elektriska prylar av alla dess slag, från neonskyltar till datorer. Efter uppfinnandet av glödlampan kom modem, datorer och smartphones som gjort det möjligt för oss att alltid vara uppkopplade.

Som ungdom i dagens samhälle kan jag konstatera att det nästan är ett krav att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig. Att ha mobilen nära till hands. Att ständigt kunna nås. Att Facebook, Instagram och de gamla hederliga smsen inte är längre bort än ett par meter, ett par sekunder. För annars kommer paniken krypandes, vare sig det handlar om den egna eller andras så är denna hysteriska känsla alltför snabbt på intåg. Hur överlevde människan innan hon var uppkopplade nu igen?

Koltrådslampor likt dessa som hittades i Nicolaikyrkan 1966 tillverkades mellan åren 1860 och 1880, då fanns det inga sociala nätverk och skulle man få tag på någon då var det ansikte mot ansikte som gällde. De överlevde men jag tvivlar på att vi faktiskt skulle göra det. Eller jo, vi skulle ju inte dö som en direkt reaktion till våra icke-fungerande uppkopplingsapparater men trots paniken och beroendet skulle det vara dötrist att tappa kontakten med de människor man inte träffar i vardagslivet. För om alla tänker efter så finns det nog åtminstone någon som du inte skulle vilja tappa kontakten med som bor lite längre bort, som du inte kan möta upp på en fika eller springa på på torget. En avlägsen men ändå nära släkting, en gammal kollega från när du jobbade utomlands ett år eller en vän du faktiskt träffat online. Till detta problem är brev visserligen en charmig lösning som faktiskt existerar men kom igen, att få svar skulle ju ta en evighet.