Kung Huttiprutt av landet Gullesnutt var trött på alla gåvor han fick. Dag ut och dag in kom Kluttinuttar och Fruttispruttar och ville ge honom smycken, viner, kor och alldeles för stora hattar (som dessutom var jättefula!). Det var sed i landet Gullesnutt att alla Kluttinuttar och Fruttispruttar skulle ge kungen gåvor som tecken på sin uppskattning, det var bara det att kungen inte visste vad han skulle göra med alltihop. Alla gästrummen i hans slott var fyllda till bristningsgränsen med smycken så han kunde inte bjuda över sina vänner på pyjamasparty längre. Det enda som var bra med det här var att tjänstefolket kunde bygga om hattarna till paraplyer så att de inte behövde bli blöta när det regnade.

Men en dag (närmare bestämt den 19 maj 1952) kom en man till slottet och bad att få träffa kungen. Han presenterade sig som Göran af Klercker och berättade att han hade vandrat ända från Vadsbro för att få ge kungen en gåva. Kungen var tröttare på gåvor än vanligt den här dagen och funderade först på att skicka iväg mannen, för bara fem minuter sedan hade kungen nämligen fått 33 nya hattar, 78 vinfat, tio vagnslaster med guldsmycken och två kor. När han hörde hur länge mannen hade vandrat bestämde han sig dock för att i alla fall låta honom visa vad han hade med sig. Göran sträckte in handen innanför manteln och drog med en svepande rörelse fram en sko av förgylld metall och med utsökta cicelerade mönster. Kungen hade blivit glad för presenten, av någon anledning var de enda skor han ägde ett par flip-flop-tofflor, om det inte hade varit för att den var så liten. Den var knappa 90mm hög och 30mm bred och därmed nästan så långt man kunde komma från kungens storlek 49. På vilken vanlig dag som helst hade kungen bara suckat och bett någon av tjänarna att försöka klämma in skon i något av gästrummen men idag var han för arg för det och det här var droppen som fick hans bägare av undertryckt ilska att koka över.

”DUVÅGAR KOMMA HIT OCH GE MIG EN LITEN SKO! JAG VILL INTE HA NÅGRA SAKER! GÅ TILLBAKA TILL VADSBRO OCH VÅGA DIG ALDRIG HIT MER! OCH OM DU SER NÅGRA KLUTTINUTTAR ELLER FRUTTISPRUTTAR PÅ VÄGEN SÅ KAN DU SÄGA TILL DOM ATT DE INTE BEHÖVER KOMMA HIT HELLER!”

Han spottade och fräste i Görans ansikte men fick honom inte att röra sig en millimeter.

”Min konung”, började han, ”Ryktet om dina problem har nått ända till Vadsbro och tro det eller ej, så är jag här för att hjälpa dig, det är därför jag har med mig skon. Den är nämligen förtrollad av Hermione Granger, Doktorn och Mary Poppins. Du kan få plats med vad som helst inuti, på utsidan kanske den ser liten ut men… ’It’s bigger on the inside.’”

Han flinade finurligt och tryckte sedan längst ut på skons spets. Plötsligt hördes en smäll, som av tusen gästrumsdörrar som slogs upp på en gång. Sedan började en vind blåsa genom salen och långt bort hördes skrammel och råmanden, glas som slogs mot glas och ljudet av hattar som blåser iväg (ett ljud som är ganska svårt att beskriva på något bättre sätt).

Plötsligt slogs dörrarna till tonsalen, för det var där de var, upp på vid gavel och in i rummet flög varenda gåva som kungen någonsin hade fått. Och alltihop, varenda ko, vartenda smycke, varenda hatt och varenda vinflaska flög rakt in i skon.

Kungen blev så glad att han genast frågade Göran om han ville gifta sig med honom. Det ville han och så levde de lyckliga i alla sina dagar (och hade många pyjamaspartyn och kuddkrig i de tomma gästrummen). Snip, snap, snut så var denna sagan slut!

Svar: NEJ, den här sagan har ingen dold sensmoral eller frågeställning och kommer ni på en själva så är ni överanalytiska, den är bara helt enkelt väldigt random.

Tekniskt sett översätts ju random till slumpmässig men på senare tid har det börjat användas för att beskriva konstiga saker som det inte riktigt är meningen att man ska förstå (eller något i den stilen). Sättet jag valde det här föremålet på är ändå rätt så random (i dess egentliga betydelse). Jag kanppade bara in ett nummer i databasen och tog första bästa föremål som kom upp. Så vet ni det också!

Peace out! (Och sorry för långt inlägg!)

Händelser som sker slumpvis eller föremål som är lite udda beskrivs ofta med ett mycket bra uttryck av ungdomar. Nämligen med det engelska ordet random, vilket betyder slumpvis. Ser jag något ganska konstigt ske på stan så var det lite "random" att det hände. Ordet är väl använt, i alla fall bland de som jag umgås med, det är även ett väldigt brett ord som kan användas i många sammanhang.

Föremålet jag valt känns jätterandom! Jag valde en gammal förpackning med raktvål från bris. Raktvålen tillverkades år 1963 och användes på Sunlight AB i Nyköping.

Jag tycker att det är ganska random!

Det hela började troligen med att någon människa fick för sig det där med att reklam helst skulle vara roligt. Det är nämligen en väldigt enkel väg att komma åt människors intresse. Hur gör man då reklam rolig (glöm inte att räkna in att detta var på 1950-talet)? Jo, människor har alltid älskat att skapa saker. Hur kan man enkelt få människor att inbilla sig att de har skapat något och samtidigt få fram lite produktinformation? Alltså, det finns ju hundra olika förslag på den punkten men vi utgår från att personen som kom med just den här idén var smått galen och instabil eller kanske påverkad. Så hen kom alltså på att om man ritar en gubbe med linjer på ett papper och ersätter profilen med ett tunt snöre (i detta fall en kedja) i samma färg som gubbens konturer så kan man genom att vicka på pappret få gubben att skifta profil beroende på hur snöret lägger sig.

Det här visade sig vara en aktivitet som inte enbart var beroendeframkallande utan också lockade fram känslan av att man hade skapat något vilket som tidigare nämnt är mycket användbart i reklam.  Alltså. Någon galen människa hittade på gubben med föränderlig näsa och sedan kom man på att detta var ett bra sätt göra reklam på. Alltså. Man gjorde liksom kort med gubbar med föränderliga näsor och använde dem som reklamkort genom att skriva namn på affärer på dem. Det här kortet tillhörde Börjes som är någon slags forntida herrsklädesaffär. Det kan ju hända att man ville koppla de föränderliga näsorna till variationen på Börjes kläder också vilket när jag tänker efter närmare är ganska smart.

Och sen. Ja, sen så hittade JAG alltså det här lilla kortet i arkivet en tisdag och som ni kanske redan har räknat ut så blev också jag beroende. Jag tror att jag stod med gubben och försökte få till den perfekta näsan i minst en kvar (Jösses vad man är simpel där uppe i valnöten!) och jag är säker på att jag hade gått till Börjes om det fortfarande existerade, detta även om jag inte ser mig som en herre.

Ganska radom detta. Ganska himla random.

Mycket som händer i livet är random. Enligt mig i alla fall. Många tror ju på ödet, och tror man på ödet så är ju ingenting en slump, ingenting är random. Jag vet inte om jag tror på ödet eller slumpen. Kanske är det lite både och, eller så existerar vi bara och formar allting så gott vi kan under de förutsättningar vi har. Jag vet verkligen inte, ingen vet.

Just det här skåpet tyckte jag passade väldigt bra till ämnet. Inte för att det har så mycket med ödet att göra, utan för att jag fortfarande är väldigt osäker på vad det är. Det lilla skåpet är gjort av trä, och klätt i rikt dekorerat sidentyg och papper. Många av dekorationerna är religiösa motiv. Det blev tillverkat 1750, så det har några år på nacken.

Det står ingenting om vem som använt det eller vad det använts till. Det bara stod där på hyllan och skreck efter att bli hittat. “Ta mig! Ta mig! Ta mig!”. I ren nyfikenhet så använde jag det föremålet så jag kunde får reda på vad det är. Lite besviken är jag väl att jag fortfarande bara vet att det är ett litet skåp, men så är det väl med livet överhuvudtaget. Nyfikenhet är trevligt men man kan bli besviken ibland. Livet kan göra en besviken ibland. Men det betyder inte att det är dåligt! Om man fortsätter vara nyfiken kanske man få veta om ödet är riktigt eller inte. Man kanske i alla fall får sin egen uppfattning.

Vanligtvis brukar vi bloggare bestämma veckans tema och sen går vi ut till samlingarna för att leta efter ett passande föremål men denna vecka gjorde vi lite annorlunda. Alla föremål i arkivet är märkta med nummer så att de ska gå att söka upp i databasen. Jag slog in några random siffror i databasen och valde det första föremålet som dök upp. Föremålet var ett selknä av ben skänkt till museet av Winborg från Stockholm. Sen letade jag upp selknät i museet och stirrade på det en stund för att försöka lista ut vad det var för något. Jag såg att den låg bland hästattiraljer men var tvungen att google för att förstå dess funktion. På så vis fick jag reda på att ett selknä är en del av selen som hästen har när den drar en vagn, de sitter på sidan av hästen sammanbundna med ett band/hjord över bringan.

Googlingen visade också att det finns en småort Funbo socken i Uppsala kommun som heter Selknä. Kanske uppfanns selknät i Selknä?