Det hela började troligen med att någon människa fick för sig det där med att reklam helst skulle vara roligt. Det är nämligen en väldigt enkel väg att komma åt människors intresse. Hur gör man då reklam rolig (glöm inte att räkna in att detta var på 1950-talet)? Jo, människor har alltid älskat att skapa saker. Hur kan man enkelt få människor att inbilla sig att de har skapat något och samtidigt få fram lite produktinformation? Alltså, det finns ju hundra olika förslag på den punkten men vi utgår från att personen som kom med just den här idén var smått galen och instabil eller kanske påverkad. Så hen kom alltså på att om man ritar en gubbe med linjer på ett papper och ersätter profilen med ett tunt snöre (i detta fall en kedja) i samma färg som gubbens konturer så kan man genom att vicka på pappret få gubben att skifta profil beroende på hur snöret lägger sig.

Det här visade sig vara en aktivitet som inte enbart var beroendeframkallande utan också lockade fram känslan av att man hade skapat något vilket som tidigare nämnt är mycket användbart i reklam.  Alltså. Någon galen människa hittade på gubben med föränderlig näsa och sedan kom man på att detta var ett bra sätt göra reklam på. Alltså. Man gjorde liksom kort med gubbar med föränderliga näsor och använde dem som reklamkort genom att skriva namn på affärer på dem. Det här kortet tillhörde Börjes som är någon slags forntida herrsklädesaffär. Det kan ju hända att man ville koppla de föränderliga näsorna till variationen på Börjes kläder också vilket när jag tänker efter närmare är ganska smart.

Och sen. Ja, sen så hittade JAG alltså det här lilla kortet i arkivet en tisdag och som ni kanske redan har räknat ut så blev också jag beroende. Jag tror att jag stod med gubben och försökte få till den perfekta näsan i minst en kvar (Jösses vad man är simpel där uppe i valnöten!) och jag är säker på att jag hade gått till Börjes om det fortfarande existerade, detta även om jag inte ser mig som en herre.

Ganska radom detta. Ganska himla random.