Oavsett ifall man känner sig väldigt sugen på att lägga upp kommentarer, bilder eller videos på internet så kan det göras med lätthet. Även om man inte kände behovet innan dessa tjänster kom. Exempel på sociala medier finns det gott om, och ifall vi behöver några fler är tveksamt. Kanske är svaret på den frågan ja då det går i trender vilka sidor man ska använda sig av, tills man tröttnar och när man tröttnat vill man ha nytt. Men om det är så att man efter ett tag inte är intresserad av att använda tjänsterna från början så kanske man borde hålla sig undan dem helt och hållet. Att gå in på Facebook eller Twitter flera gånger om dagen kräver sin tid.

Vad finns det då som är så intressant att kolla upp? Jo främst är det väl kanske nyfikenheten över skvaller, nyheter om vad folk gör eller gjort och dessutom en massa roliga videos som ständigt läggs ut. Det finns dock även någonting bra och viktigt med i nyhetsflödena och det är just nyheter. På Twitter sprids nyheter nästan tidigare än att tidningar hinner publicera en artikel på internet och ifall man ska jämföra med tidningar som man kan ta på så är det en enorm skillnad. Utan att man tänker på det tror jag att man blir väldigt allmänbildad genom att vara inne på Twitter etc. Detta beror förstås på hur man utnyttjar sitt läsande men visst är det ändå bra!

Hur hänger nu ett kassaskåp ihop med sociala medier då? Jag kan själv koppla det på flera olika vis. Det allvarligaste är väl att om man väl lagt in någon åsikt eller ett foto och sedan ångrar sig så är det inte säkert att bara för att man raderat inlägget så försvinner det inte för alltid utan kan finnas kvar hos en eller flera andra personer som har sparat ditt inlägg. Enligt mig bör man passa sig rätt så noga för vad man publicerar då man kan få ångra sig rätt ordentligt i framtiden. Det kan gå rätt illa om någon bestämmer sig för att pressa en med gamla inlägg som arbetsledaren inte borde se.

Sociala medier kan även kopplas med kassaskåp om man vänder på det hela och ser sig själv som kassaskåpet där ens känslor eller åsikter är inlåsta. Från denna synvinkel underlättar sociala medier att uttrycka hur man känner, alla måste ju inte heller att ha tillgång till att läsa, detta kan man reglera.

Kassaskåpet som jag hittade är dock just vad det är och inte något annat. Det är ett kassaskåp som har tillhört Försäkringskassan i Nyköping. Det består av två delar. Den ena är i metall och kan öppnas med nyckel. Den undre är dock gjord i trä och är låst med ett separat lås vilket gör att det inte kan öppnas. Kassaskåpet må kanske inte innehålla känslor och åsikter men det kan mycket väl innehålla guld och smycken. Kanske.

Facebook.

Twitter.

Tumblr.

Instagram.

Livejournal.

Youtube.

Hotmail.

Jag har dem alla, och säkerligen några till.

... det är helt okej för dig att döma mig nu, faktum är att jag själv dömer mig ganska hårt just nu.

11,983 inlägg på Tumblr

1,790 tweets på Twitter

1,670 mejl på Hotmail.

Det här blir ju bara värre och värre. 

Något säger mig att jag har ett beroende.

Eller åtminstone att jag spenderar alldeles för många timmar framför en datorskärm.

Men nu är det faktiskt så att jag går på Internet-avvärjning.

Varför?

Jo, helt enkelt för jag är trött på de stämplar man inte kan undgå att få på sociala nätverk. Stämplar som hipster, nerd, gamer och tusentals andra. Jag är trött på dem och att alla måste tillhöra någon kategori, att vara sig själv är tydligen inte tillräckligt – man måste tillhöra någon sorts grupp. Sådana stämplar gillar jag inte, men jag har ingenting emot de datumstämplar som Försäkringskassan använde sig av. Speciellt inte den på bilden. Den är fin, blank och det droppformade handtaget av trä ser lent ut.

När du besöker sociala medier som Feacebook eller Instagram, möts du direkt av snygga redigerade bilder och smarta kommentarer. En profil är fylld med information om personen: ålder, jobb, utbildning, stad, kön, favorit film eller till och med relationsstatus. Allt du behöver veta om någon kan du hitta på personens profil.

Det är också en utmärkt plats för att ta kontakt med nya människor. Många relationer börjar via sociala medier. Vi har alltså skapat en mötesplats där människor visar upp sina bästa sidor för varandra och för stimulerande konversationer på flera mils avstånd.

Känns det lite falskt? Som om du inte får ta del av den riktiga personen, utan bara den noggrant tillfixade varianten? Ja kanske är det endast den fina ytan vi får ta del av på Facebook eller Instagram. Men var det inte likadant förr? När människor av de högre klasserna skulle träffas förr i tiden var det på dansgolvet det skedde. På balen var alla tjejer hårt sminkade och ordentligt uppklädda i vackra klänningar, som den vinröda sammets klänning på bilden. Klänningen är tillverkad 1895 och har antagligen fått uppleva många danser där unga kvinnor och män mött varandra för första gången.  Trevande samtal om ditten och datten, där båda parterna försöker framstå som både roliga, smarta och charmerande. De är uppklädda och visar stolt upp sina bästa sidor. För visst är det så att oavsett om det är på internet eller på dansgolvet, så har vi en tendens att ta fram det bästa hos oss själva och lämna det andra hemma.  ”En uppklädd sida. ”

En man och en kvinna brukade vara lyckligt förälskade i varandra och bara bry sig om varandra. I deras värld fanns bara dom två, ögon endast för varandra. En dag blev kvinnan erbjuden en ny telefon med massor av fina egenskaper, den kunde surfa på Internet, skicka bildmeddelanden och man kunde spela spel på den. När kvinnan hade kommit hem med sin nya telefon fick hon senare höra av sina väninnor om en app där man kunde chatta, berätta vad man gjorde och även se vad andra gjorde. Man kunde hålla kontakten med sina vänner hela tiden. Kvinnan laddade sedan ned appen och  började bry sig mindre och mindre om sin make. Det gick så långt att kvinnan och mannen var tvungna att gå i terapi för att rädda sitt äktenskap!

Mannen och kvinnan satt på den typiska soffan med sidoarmar utan ryggstöd, klädd i gammalrosa mönstrat siden. Soffan var Gustaviansk och tillverkad 1770. Mannen ansåg att soffan var mycket vacker och lade därför märke till dessa detaljer. Men hans tankar om soffan avbröts sedan av terapeutens fråga: är de sociala medier viktigare än de människor som du har i din närhet, här och nu?

Idag finns det terapi för de par som har det svårt på grund av de sociala medier, att man konstant kan vara uppkopplad har också visat sig vara en stressfaktor för vissa. Telefonen tar man med sig överallt och om man glömmer den hemma är hela dagen förstörd. Även på semestrar är människor konstant uppkopplade med fritt wifi. Är det verkligen så vi vill ha det? Eller var det bättre förr då man kunde vara mer närvarande här och nu? Det finns väl individuella svar på den frågan men jag anser att människorna som jag är med, inte i cyberrymden, utan i verkligheten är viktigare än de som finns i min telefon.

Jag tycker om att se på sociala medier i skepnad av denna avancerade spinnrock.
Samma komplexitet, samma vilseledande utsmyckningar och virrvarr.
Samma trådar som bildar nät.

På sociala mediers arenor väver människor metaverkligheten.
Det är väldigt lätt att på internet finkamma, justera, modifiera till perfektion.
Helt enkelt bara utelämna det som skaver lite.
Det är lätt att sprida information utan sanningsenliga bottnar.
Lätt att redigera bilder och ljuga fram en annan version av mänsklighet.

Det är lätt att se på alla dessa bilder, läsa alla dessa texter.
Mötas i skenverklighet och skapa strukturer, idealbilder, normer.
Som är lögner och redigeringsobjekt.

Men vem orkar med att, dygnet runt, vara källkritisk och skeptisk till alla bilder och ord som möter oss?
Konstruktionen fastnar på näthinnan.
Människan blir produkten.
Avancera dig, polera dig.

Samtidigt är sociala medier precis lika mycket ringar på vattnet som det är spinnrock.
Budskap med sanning, demokratiska viljor och motståndsrörelser samexisterar ju med att allt det konsumistiska, ytliga.
En tweet och helt plötsligt kan hela världen sluta upp kring en orättvisa.
Det är ju också ganska häftigt.

Det mediesociala fenomenet är så mångbottnat och komplicerat.
Om vi inte finns på facebook, finns vi ens alls då?
Ska jag äta middagen eller ska jag fotografera den?
Ska jag vara här och nu eller ska jag vara på internet?

En spinnrock från 1600-talet i Nationalmuseums ägo.
Ingen visste nog då att rocken skulle komma att bli brukad som metafor i ett inlägg om elektronik och mellanmänsklighet.
Undrar vad personen som höll tråden i handen tänkte på när hen vävde.
Inte nästa statusuppdatering iallafall.

På bilden ser ni en manuell skrivmaskin i grönmålad metall. Skrivmaskinen gavs in till museet av försäkringskassan och tillverkaren är Olympia.

Nu kanske det verkar lite klyschigt att jag tar kort på en skrivmaskin när temat är sociala medier, men det är ju just det sociala medier handlar om. Skrivandet.

På ett eller annat sätt så skriver vi ju om eller i sociala medier hela tiden. Beroendet till alla dessa sociala medier, såsom Twitter, Instagram, bloggar, tidningar och framförallt Facebook har ökat i mängder om ni frågar mig. Man kan inte gå en dag utan att uppdatera Twitter, och på Instagram måste man ju gilla alla bilder, sen får vi ju inte glömma att hänga med bland alla statusar på facebook och alla nyhetsrubriker i tidningarna. Vi ungdomar sitter fastklistrade med mobilerna för att hela tiden hänga med i alla sociala medier.

De vuxna kollar nyheterna varje morgon till kaffet och bläddrar igenom veckans skandaler i skvallertidningarna. Vi alla är runt omkring sociala medier hela tiden, och vi är beroende vare sig vi vill det eller inte.

Jag om någon vet detta, jag skriver runt på dessa sociala medier dagligen och kan inte låta bli att kika in. Men och andra sidan så kanske inte detta beroende måste vara ett dåligt, för det är ju ändå så vi marknadsför oss på ett sätt. Det är ju så vi visar vilka vi är, så vi når ut med information. Det är ju så vi får reda på saker om varandra och omvärlden.

Även om detta blivit så stort runt om i världen och att fler och fler öppnar ögonen för just sociala medier idag så kanske det inte är ett så negativt beroende. Utan vi alla får en chans att skriva eller läsa om andra och deras sätt att leva.

Orubbligt och aningen hotfullt tornar det här golvuret upp sig över mig. Med sina dryga två meter ser den ner på de allra flesta som passerar. Det har sedan länge slutat ticka och när man tänker tillbaka på tiden då det senast tickade verkar golvuret som en påminnelse om vad som har förändrats sedan dess förvärvsdatum till Sörmlands Museum, år 1928.

20-talet var en tid då världen upplevt kriget med stort k. Man såg med skräck tillbaka på ”Kriget som skulle avsluta alla krig” och med tillförsikt och hopp såg man framåt mot ljusare tider. Som allt för ofta blev det inte som planerat.

Men det var efter att detta golvur slutat ticka. Om man nu åter skulle låta visarna börja röra sig över urtavlan, då skulle de ticka som om inget hänt. De skulle ta vid där de slutade, år 1928. Som att efter en lång inandning låta luften hastigt forsa ut ur näsa och mun.

Men där tickandet från ett golvur en gång i världen ekat genom ett helt hus, där finns inte längre plats för tickandet av ett golvur. Dess röst skulle kvävas av tv-apparater, eller av musiken från stereon eller helt enkelt av hörlurarna i öronen. Nej, det finns ingen plats för ett golvur på 2010-talet.

På 2010-talet finns heller ingen plats för stereotyper. På ett sätt är det bra mycket lättare att vara sig själv nu än för bara en generation sedan. Anledningen? Sociala medier.

I den relativt begränsade urvalsgruppen av vänner som finns att tillgå på en normalstor skola är det naturligt att man rättar in sig i ledet. Vi söker alla social acceptans och trygghet. Det är lustigt hur stor en grupp om 20 personer kan kännas.

Men med Internets uppkomst krympte världen ögonblickligen. Med sociala mediers uppkomst krympte världen till fickstorlek. Det är lättare att finna jämlikar i en värld som ryms i din ficka. Det är givetvis också lätt att stöta på ett och annat dumhuvud, men sådana stöter man på så ofta i verkliga livet i alla fall.

Världen har knappast varit så liten som den är nu, samtidigt som tiden knappast verkat så otillräcklig. Det stora golvuret som stationärt stod och tickade fram sekunderna. Den lilla SmartPhonen, ständigt i rörelse, som inte bara visar tiden utan organiserar ditt liv. Allt har blivit mindre, snabbare och mer effektivt. Rummet och tiden, på fysikspråk förstås en och samma sak – rumtiden. Den ena kan inte påverkas utan den andra.

Ur detta synsätt kommer att om världen blivit mindre måste tiden blivit det med. Och om tiden inte längre räcker till så är det detsamma med världen.